Flyktingkrisen – lösningen på penningpolitikens rävsax?

Detta är ett gästinlägg av Göran Hjelm som är ek dr i nationalekonomi och forskningschef vid Konjunkturinstitutet (@GoranHjelm).

För att undvika att fastna i för låg inflation har sedan finanskrisens utbrott 2008 en rad ovanliga penningpolitiska åtgärder vidtagits i många länder. I flera länder har dessa åtgärder inte räckt för att få en positiv spiral med högre inflationsförväntningar och högre inflation. Utvecklingen har därmed likheter med teorin om ”låginflationsfällor”.[1]

Det är mot denna bakgrund man ska förstå Riksbankens omläggning av penningpolitiken, framför allt sedan april 2014, med aggressiva sänkningar av räntebanan, forward guidance, införande av kvantitativa lättnader och hot om valutainterventioner. Teorins förutsägelse kring behovet av s.k. forward guidance går i Riksbankens fall ut på att direktionen kommunicerar att de inte avser att höja styrräntan förrän inflationen är nära två procent. Denna politik innebär i normalfallet att inflationen kommer att överstiga inflationsmålet därefter eftersom Riksbanken inte avser att ”bromsa i tid”. Det är dock precis vad man vill uppnå – med Krugmans (1998) välkända fras så kan en centralbank genom att ”promise to be irresponsible” (dvs. skjuta över inflationsmålet) få inflationsförväntningarna stiga i närtid. Det leder till fallande realränta och därmed högre efterfrågetillväxt och inflation. Ett huvudproblem för Riksbanken är dock att få trovärdighet för sin forward guidance. Det beror dels på Riksbankens stora systematiska överskattningar av inflationen[2], dels på att den egna verktygslådan börjar bli tom.

Parallellt med att de penningpolitiska åtgärderna inte fått tillräckliga effekter och att verktygen börjar ta slut har en livlig debatt inom såväl akademi som policyinstitutioner beträffande behovet av expansiv finanspolitik.[3] Expansiv finanspolitik kan vara en räddare i nöden vid en ”låginflationsfälla” och speciellt då en ”likviditetsfälla” samtidigt föreligger.[4] Expansiv finanspolitik ökar inflationen och inflationsförväntningarna vilket, vid oförändrad styrränta, ger lägre realränta. Det kan ge ett nytt momentum med högre trovärdighet för att inflationen kommer att fortsätta att stiga. Företagens prissättningsbeslut blir då successivt mer förenliga med inflationsmålet, vilket innebär en anpassning bort från ”låginflationsfällan” till en bättre jämvikt.[5]

I Sverige har expansiv finanspolitik de kommande åren inte ansetts lämplig från politiskt håll, bl.a. p.g.a. det finanspolitiska ramverket och EU:s budgetregler. Utgifterna för immigrationen ändrar dock på detta. Regeringen har meddelat att dessa kostnader huvudsakligen inte ska finansieras utan tillåtas öka budgetunderskottet. Även om de direkta och indirekta effekterna av immigrationen förstås är osäkra är det inte orimligt att effekten vid oförändrad penningpolitik kan uppgå 1–2 procent av BNP de närmaste åren. Direkta effekter kommer genom ökade anslag till Migrationsverket och transfereringar till asylansökande och nya medborgare. Indirekta effekter kommer genom ökade resurser till bland annat bostadsbyggande, skola och myndigheter såsom arbetsförmedlingen och polisen. Även den andel av ökad offentlig konsumtion och ökade offentliga investeringar som skattefinansieras får sannolikt en expansiv effekt på ekonomin eftersom skattemultiplikatorn i allmänhet är låg. Sammantaget innebär detta att inflationstakten kan förväntas stiga som ett resultat av den ökade immigrationen. Inte minst eftersom resursutnyttjandet i ekonomin redan i utgångsläget är jämförelsevis högt.

Så, Riksbanken kommer alltså få välbehövlig hjälp med att förstärka trovärdigheten kring stigande inflation. Om Riksbanken, trots detta, känner oro för att inflationen och inflationsförväntningarna ändå inte ska stiga i tillräcklig takt så har de nu ett gyllene tillfälle. De har två verktyg som kan användas för att på egen hand bidra till att inflationen och inflationsförväntningarna ska öka mer än vad som direkt ges av den finanspolitiska expansionen. För det första skulle de kunna välja att hålla banan för styrräntan oförändrad trots det högre inflationstrycket som ges av immigrationen. Ju större trovärdighet en sådan kommunikation från Riksbanken åtnjuter desto mer faller realräntan och bidrar till än högre inflation. För det andra skulle de, nu med större trovärdighet i ryggen, kunna passa på att höja ribban för sin forward guidance. Det skulle ge en ytterligare expansiv effekt via lägre realränta.

För att öka effektiviteten i dessa två verktyg krävs dock en betydande förtroendeskapande ansträngning, både vad gäller Riksbankens inflationsprognoser och att inflationen ska nå målet. Detta tar tid och det finns ingen mirakelmedicin. Det finns dock flera fronter som Riksbanken kan arbeta vidare på.

  • Förstärkt commitment: En trovärdig forward guidance är a och o i nuvarande situation och bör lyftas fram som det centrala budskapet. Direktionsledamöterna kan personligen i alla sina tal och anföranden i de penningpolitiska protokollen explicit binda upp sig till den forward guidance som f.n. kommuniceras i den penningpolitiska rapporten, alternativt en mer ambitiös sådan.
  • Ökad transparens: Bristande trovärdighet kan i grunden endast återvinnas via transparens så ekonomins aktörer förstår vad som görs, varför och vilka effekter det bedöms få. När det gäller flyktingkrisen kan Riksbanken redovisa olika modellberäkningar och bedömningar hur inflationen påverkas om reporäntan hålls oförändrad. Samma princip gäller om man väljer att höja ribban för forward guidance. Detta i syfte att påverka prissättarnas förväntningar och få en självförstärkande spiral.
  • Omprövning av prognosmetodik: Riksbankens har under lång tid i genomsnitt överskattat inflationen, inte minst på de centrala horisonterna 18–24 månader. Dessutom har internationella styrräntor och den egna reporäntan överskattats. Det har medfört att trovärdigheten under lång tid har varit låg för Riksbankens viktiga inflations- och reporänteprognoser, även om trovärdigheten för de sistnämnda successivt har ökat under senare tid. Eftersom dessa fenomen pågått under lång tid kan en översyn av prognosmetodiken behövas i syfte att undvika framtida bias och därigenom bygga upp trovärdigheten igen. I den senaste utvärderingen av Riksbanken föreslår Goodfriend och King (2016) en omprövning av hur prognoser för internationella räntor tas fram. De anser också att det behöver införas en systematisk process för analys av prognosfel. Här skulle erfarenheter från bl.a. Bank of England kunna användas. I en utredning föreslår Stockton (2012) att den prognos som majoriteten i Monetary Policy Committé står bakom systematiskt bör utmanas.[6] Det kan exempelvis ske genom att i varje ny prognosrunda så är utgångspunkten för diskussionen the staffs’ forecast challenge, inte den föregående prognosen.

Riksbanken har en god möjlighet att med hjälp av den uppkomna finanspolitiken och egna ansträngningar öka trovärdigheten för inflationsmålet. Förhoppningsvis kan den nuvarande strategin att bedriva penningpolitik utifrån månadsutfall för inflation och dagsutfall för växelkursen snart bytas mot en mer långsiktig och effektiv strategi. Paradoxalt nog innebär en ökad trovärdighet att Riksbanken får möjlighet att så småningom förankra inflationen vid målet med en högre reporänta än vid låg trovärdighet. De torde passa direktionsledamöterna som handen i handsken givet deras oro för den svenska bostadsmarknaden.

[1] George Evans och Seppo Honkapohja är standardreferenser inom denna teoribildning, se t.ex. Evans m.fl. (2009a).

[2] Se Konjunkturinstitutets (2013) studie med data t.o.m. april 2013. Överskattningarna därefter har varit än större.

[3] Många bidrag finns att hitta på www.voxeu.org. I Sverige har bl.a. Tore Ellingsen argumenterat för expansiv finanspolitik, nyligen vid Nationalekonomiska föreningens möte i september 2015 (Ellingsen, 2016).

[4] Se Evans m.fl. (2009b). En ”likviditetsfälla” kännetecknas av att utrymmet för konventionell penningpolitik att ytterligare påverka resursutnyttjande och inflation är högst begränsat.

[5] Se t.ex. Benhabib m.fl. (2014) och Evans m.fl. (2015).

[6] Se även Independent Evaluation Office (2015).

 

Referenser

Benhabib, J., G.W. Evans och S. Honkapohja (2014): ”Liquidity traps and expectation dynamics: Fiscal stimulus or fiscal austerity?”, Journal of Economic Dynamics and Control, vol. 65, sid. 220-238.

Ellingsen, T. (2016): “Budgetpropositionen för 2015”, Nationalekonomiska föreningens förhandlingar, Ekonomisk Debatt, nr. 1, sid. 67–92.

Evans, G. W. och S. Honkapohja (2009a): “Expectations, learning and monetary policy: An overview of recent research”, i Monetary policy under uncertainty and learning, av K. Schmidt-Hebbel och C. Walsh (eds.).

Evans, G. W. , E. Guse och S. Honkapohja (2009b): “Liquidity traps, learning and stagnation”, European Economic Review, vol. 52, sid. 1438–1463.

Evans, G. W., S. Honkapohja och K. Mitra (2015): ”Expectations, stagnation and fiscal policy”, mimeo, november.

Goodfriend, M. och M. King (2016): “Utvärdering av Riksbankens penningpolitik 2010-2015”, 2015/16:RFR6, Riksdagen.

Independent Evaluation Office (2015): “Evaluating forecast performance”, Bank of England.

Konjunkturinstitutet (2013): “Riksbanken har systematiskt överskattat inflationen”, fördjupning i Konjunkturläget, augusti.

Krugman, P. (1998): “It’s baaack: Japan’s slump and the return of the liquidity trap”, Brookings Papers on Economic Activity, vol. 29, sid. 137–206.

Stockton, D. (2012): “Review of the Monetary Policy Committées forecast capability”, Bank of England.

 

Comments

  1. Michael Cocozza says:

    Detta var ovanligt, en balanserad kommentar från en ekonom om flyktingpolitiken. Det var rent bedrövligt att läsa Jan Tullbergs artikel i senaste numret av Ekonomisk Debatt, denne verkar helt blockerad och ser bara problem. Märkligt att redaktionen kan släppa igenom en så obalanserad artikel.
    Joakim Ruist och Lennart Flood har liknande inriktning som Tullberg i bilaga till Långtidsutredningen.
    Nogsamt noterar man asylpolitikens statsfinansiella kostnader, ända ner till att skatta kostnader för flyktingars förmodade nivå på kriminell aktivitet. När det sedan kommer till
    eventuella statsfinansiella intäkter ägnar man sig i LU bilagan plötsligt åt att ” tro”. Man
    tror nog att flyktinginvandringen inte har dynamiska effekter, det går nog inte att skatta eventuella intäkter. Att detta får passera som vetenskap är ett underbetyg för nationalekonomin i Sverige. Flyktinginvandringen kan också ses som en investering i humankapital, som alla andra investeringar har den multiplikatoreffekter och därmed genereras intäkter till staten. Visst förekommer det en mängd fel i asylpolitiken som borde rättas till. Men rätt utformad är invandring och även flyktinginvandring en källa till tillväxt. Om man bemödar sig med att inte bara ” tro” utan även att faktiskt via multiplikatoreffekter skatta intäkter skulle man troligen komma fram till att effekten på statsfinanserna av flyktinginvandringen är neutral.

    • Michael,

      intressant kritik, ffa den om Ruist & Flood. Har du utvecklat den någonstans? Annars tycker jag att du med fördel kan göra det i just Ekonomisk Debatt.

      (skriver jag som fd redaktör för just ED)

      • Michael Cocozza says:

        Jag är ingen forskare så jag platsar nog inte i Ekonomisk Debatt.
        Men kan dom publicera Tullbergs litanior, så kanske man skulle ta och försöka.
        En av Tullbergs källor är för övrigt den öppet rasistiska hatsajten Julia Caesar på
        bloggen Snaphanen.dk. Något märkligt att en forskare på Handelshögskolan nedlåter sig till att använda en dylik källa i vetenskapliga sammanhang. Här är länken http://snaphanen.dk, läs och begrunda.
        Tullberg konstaterar att varje ensamkommande ungdom kostar 805 000kr per år. Det är samma kamerala fokus som hos Flood/Ruist. Man kan fråga sig om dessa herrar är nationalekonomer
        eller om de bedriver forskning i den nya disciplinen, statskamerala studier. Det skulle vara intressant att se en nationalekonomisk analys av vad de ensamkommande egentligen kostar staten om man tar hänsyn till multiplikatoreffekter. Som Tullberg själv noterar är verksamheten på HVB- hem mycket personalintensiv. Det mesta av kostnaden utgörs av löner till personer som betalar skatt om ca 55% inkl sociala avgifter, för resterande 45% konsumerar dom momsbeskattade varor och tjänster som även de innehåller hög löneandet, etc. Frågan är hur mycket som går tillbaka till staten av den ursprungliga kostnaden, 75%, 90% eller kanske rentav 100? Utvecklingen av statens skuldsaldo 2015 och Q1 2016 tyder inte heller på att vi är på väg in i en statsfinansiell katastrof.
        Invandrare som snabbt kommer i arbete utgör en källa till ekonomisk tillväxt, det är det entydiga resultatet av ekonomisk forskning, detta för invandringen starkt positiva faktum väljer dock de invandringskritiska ekonomerna att tona ned. Istället fokuserar man på snäva frågeställningar som är implicit invandringsfientliga.

      • Niklas Bengtsson says:

        Man behöver inte vara forskare för att skriva i ED. (Eller nationalekonom, Tullberg är företagsekonom om det nu är viktigt).

        Jag håller med Bergh att du är välkommen att skriva ned dina invändningar på ett mer systematiskt sätt och skicka till ED. Tullbergs artikel är provocerande och om det finns sakfel är det bra om de klargörs. Och det blir såklart ännu mer spännande om du tycker hans perspektiv är typiskt för tongivande ekonomer. Jag vill nämna att det sedan ett par nummer tillbaka finns en forumdiskussion i ED om just de ensamkommande flyktingbarnens kostnader, så Tullberg är inte oemotsagd. Och personligen ser jag ganska få beröringspunkter mellan Ruist/Flood och Tullberg, där den senares ärende mest handlar om att ifrågasätta medias och politikers förhållande till invandringspolitiken.

        Att ekonomer inte skulle kunna tänka sig scenarion med ekonomiska vinster av invandring känner jag inte igen alls faktiskt. Tror tvärt om de flesta är ganska positiva till fri rörlighet som princip. Däremot tror jag många av oss har ganska dystra förväntningar på den nuvarande regeringens vilja och förmåga att genomföra politiska reformer som realiserar vinsterna.

        Niklas Bengtsson/nuvarande redaktör.

      • jahaja says:

        Broken window fallacy – IGEN. Var tror du de där 805 000:- hade hamnat om de hade satsats på väggbyggen eller mobilnäten? Eller skattesänkningar? Tror du att någon hade tagit ut dem i kontanter och lagt dem i Gudrun Schymans grill i Almedalen i sommar?

        Är det möjligen så att fastighetsbolaget du arbetar i driver boenden för flyktingar?

      • Michael Cocozza says:

        Nej arbetar inte med flyktingboenden. Och vad har det med saken att göra. Håll dig till sakfrågan.
        Givet en arbetslöshet på 7,5% och multiplikatoreffekter på 1-1,5% så finns det utrymme för såväl flyktingmottagande som vägbyggen. Att peka på att offentliga medel har en alternativkostnad innebär INTE att man ska föra debatten med underlag i form av ensidiga samhällsekonomiska kalkyler, som i detta fall med enbart kostnader. Man ska kunna se hela bilden, särskilt om man sitter i riksdagen och läser bilagor till LU. Vidare är flyktingmottagandet långt mer personalintensivt än väggbyggen och slutligen: asfalt konsumerar 0 de första 20 åren. Människor konsumerar mycket mer. Blir vi fler svenskar ökar tillväxten totalt sett och tillväxt per capita för de som redan bor här.

      • jahaja says:

        Det har med saken att göra för då är du jävig. Förstod du inte det?

        Kan du konkretisera din kritik av ”samhällsekonomiska kalkyler”? Naturligtvis bygger dessa på vissa antaganden, men om man accepterar dessa antaganden får man också acceptera resultaten. Men du kan väl föreslå andra ingångsvärden i en sådan kalkyl?

        Du inser att multiplikatoreffekter är något Keynes hittade på och på inget sätt en odiskutabel sanning? Men det inser du nog inte som inte förstår skillnaden mellan investeringar (asfalt) och konsumtion (flyktingmottagande). Asfalt ger avkastning från dag 1 och skrivs av på många år, flyktingar kostar pengar resten av livet och utgifterna förknippade med dem ”skrivs av” omedelbart.

  2. Kalle says:

    Kommer detta leda till långsiktig bättre konkurrenskraft? Svar nej, så varför diskuterar ni det ens?

    • Johan says:

      Varför skulle bara det långsiktiga vara viktigt? Kortsiktigt är väl också relevant?

      ”This long run is a misleading guide to current affairs. In the long run we are all dead.”

  3. Micke We says:

    Intressant artikel – håller med om att det är hög tid att använda finanspolitiken (lånefinansierad).

    Däremot tror jag Riksbankens möjligheter att påverka inflationen är begränsade, även med mer transparens och ”forward guidance”. Min uppfattning är att marknaden visst tror att RB gör allt den kan för att trycka upp inflationen, men vad de inte tror är att RB har vikten eller verktygen för att lyckas.

    Därför ska det bli intressant att se vad som kommer ur den kommande riksbankslagsreformen. Apropå den så har jag en fråga angående KPIF som många tror kommer bli det nya ”formella” inflationsmåttet som RB ska titta på:

    – Vad jag förstår så ingår bostadskostnader (baserat på pris vid köptillfälle) i detta mått. Vad skulle då hända med detta mått vid ett plötsligt men ihållande prisfall på bostadsmarknaden (som många inkl RB varnar för)? Skulle KPIF börja falla, eller hur ska man tänka?

    • Göran Hjelm says:

      Hej Micke We,

      och tack för dina kommentarer. Håller med om att Riksbankens möjligheter är begränsade, speciellt då euroområdet befinner sig i lågkonjunktur och styrräntan inte kan sänkas mycket mer. Samtidigt finns det kanaler genom vilka de kan påverka förväntningarna hos de som sätter priser och löner. Men det är som jag nämner i artikeln svårt när ett ”momentum”/dålig jämvikt infinner sig efter en lång tid med för låg inflation – prissättare har vant sig med att priser inte stiger och det påverkar deras beteende och de höjer inte priserna trots hög efterfrågan. Så, läget är inte lätt men Riksbanken måste anstränga sig så mycket de kan att påverka pris- och lönesättare att agera i enlighet med det nominella ankare som Riksbanken fastlagt.

      När det gäller din fråga om KPIF så har jag fått det förklarat för mig av vår inflationsexpert på KI att du har rätt; bostadsprisfall påverkar KPIF, dock endast i begränsad omfattning. Det beror på att effekten på KPIF baseras på hela bostadsstocken och baseras på anskaffningspris. Så, om bostadspriserna faller är det de bostäder som de facto säljs som spelar roll. Samtidigt är det så att om bostadsprisfallet blir permanent kommer fler och fler bostäder förstås säljas till lägre priser. Det innebär att effekten på KPIF blir långvarig, sannolikt över 20 år, även om den årsvisa effekten blir liten.

      • Kalle says:

        Göran: Så resonerade Sverige också 1970-1990, kostade 500 000 permanent förlorade jobb efter enormt tappad konkurrenskraft över hela tidsperioden när vi sedan visade sig att vi levt över våra tillgångar. Episkt att vilja göra om de ekonomiska misstagen igen, särskilt på den position du befinner dig i.

        När brandkårsutryckningarna slutar fungera så kommer eldstormen. Gjorde i Sverige så på 90-talet och på samma sätt i Grekland här om året. Att låta valutan depreciera med 1-2% årligen verkar den konsekvens du förespråkar.

        Det är svårt att konkurrera med exponentialfunktionen om man själv pysslar med aritmetik.

    • Kalle says:

      Har aldrig fungerat, kommer aldrig fungera. Långsiktig konkurrenskraft och produktivitet är det som bygger en ekonomi. Resten är brandkårsutryckningar som är som retuschering av felaktig kosmetika.

      Det EXISTERAR inga verktyg som löser ”inflationen” i en situation där världen har en global utbudsöverskott inom i stort sett alla internationella sektorer.

      Du kan fundera på är varför kostnader för byggande följer M3 och inte KPI.

      • Göran Hjelm says:

        Inflation är ett nominellt fenomen medan konkurrenskraft och produktivitet är reala dito och har därmed inte med varandra att göra.

        När det gäller ”verktyg” som ”löser” inflationen så kan konstateras att t.ex. USA har en kärninflation som är på väg mot deras inflationsmål trots ”globalt utbudsöverskott”. Generellt har Sverige utmärkt sig att ha en jämförelsevis låg genomsnittlig inflationstakt under flera decennier. Det påverkar rimligtvis förväntningar vilket bidrar till att det är svårt att få upp inflationen trots hög efterfrågan i Sverige idag. En del av den låga inflationen kan därmed sannolikt hänföras till för låga inflationsförväntningar, även då hänsyn tas till den omgivande situationen. Penningpolitiken behöver göra vad den kan att komma ur detta ”bad equilibrium”.

      • Göran Hjelm says:

        Hej igen Kalle,

        under den tidsperiod du nämner (1970-1990) hade Sverige en fast växelkurs och därmed inte ett inflationsmål. I en sådan regim påverkar avvikande inflation i Sverige den reala växelkursen och därmed konkurrenskraften. Sedan 1992 har Sverige rörlig växelkurs och inflationsmål. I en sådan regim kan länder ha olika inflationsmål – det land med högre inflationsmål får en trendmässigt deprecierande växelkurs. Det problem jag försöker belysa i mitt inlägg är att i dagens situation påverkar de låga inflationsförväntningarna och ”golvet” för reporäntan realräntan och därmed produktion och sysselsättning. Riksbanken arbetar här på flera fronter i syfte att komma ur denna låginflations- och likviditetsfälla.

      • Kalle says:

        ”Det är svårt att konkurrera med exponentialfunktionen om man själv pysslar med aritmetik.”

        Vilken forskning hänvisar du till när du säger att det långsiktigt bra för ekonomi och sysselsättning är när ett land låter sin valuta depreciera med 1-2% årligen?

        ” Det problem jag försöker belysa i mitt inlägg är att i dagens situation påverkar de låga inflationsförväntningarna och ”golvet” för reporäntan realräntan och därmed produktion och sysselsättning.”

        Alltså, denna mening/påståenden innehåller en lång rad antaganden som jag finner högst tvivelaktiga.

        Värdet mellan två valutor har per definition just TVÅ valutor. Därmed är det så att båda valutorna i sig kan påverka värderingen mellan dem. Detta är inget som Sverige ensidigt kan göra. ECB sätter räntan för Europa, och om den legat 2% högre hade Sveriges ränta också kunnat ligga 2% högre och vi ändå fått samma inbördes relation när det just gäller t.ex. konkurrenskraften. Dvs Sverige är direkt beroende hur räntorna ser ut och är i de ekonomier där vi har störst ekonomiskt utbyte.

        Det är som att du negligerar omvärldsfaktorernas möjlighet för oss att agera ”fritt” ekonomiskt. Problemet är när många ekonomier och valutor i världen samtidigt försöker ”snacka” ner värdet av sin egna valuta (enkelt sätt att få upp inflation på t.ex. importvaror men även kortsiktigt att gynna den inhemska exporten) så skulle …

        Nu sitter vi inte i en sådan värld. Vi sitter i en värld där USA/Kina/Japan/EMU har stora kreditexpansion även de. Ja, riksbanken sitter i en rävsax. De kan i princip endast sätta sin ränta relativt ECBs ränta. När Martin Flodén tillträdde i Riksbankensdirektionen så fick han en fråga i massmedia kring transmissionskanalerna. Redan då var det tydligt att två av kanalerna verkar ha haft en starkt avtagande marginalnytta i takt med att ny lägre räntenivå. Kvantitativa lättnader kom till för att skapa likviditet men inte väl använda den riktiga sedelpressen. Offentlig skuldsättning och stimulanser provades ju i Europa som svar på finanskrisen. Med högst begränsad framgång. De länder som var konkurrenskraftiga från början är de som klarat finanskrisen bäst medan de som låg sämre till inte klarat sig särskilt väl. Finansiella problem gick snabbare att återhämta sig ifrån. Värst drabbades de länder som saknade konkurrenskraft, hade hög offentlig skuldsättning och som dessutom hamnade i stora problem på de finansiella marknaderna.

        Så, tillbaka till Sverige 1970-1990. Sverige klarade sig ”hyfsat” relativt Grekland vid finanskrisen därför att vi hade relativt låg offentlig skuldsättning. Däremot så krävs det inte många sekunder för att inse att Sverige 1990-91 inte lånade till 2-3% ränta utan hade mycket högre räntekostnader från början.

        Vad har detta att göra med räntan och riksbankens handlingsfrihet i dagsläget? I princip allt. Konkurrenskraften är långsiktigt den viktigaste parametern. Utan den så flyttar industrijobben.

        En snabb blick på Unit Labor Cost i OECD statistiken visar på att Sverige tappat mycket sedan 2000. Inte märkligt att även 20% av industrijobben försvunnit sedan dess. Finland försöker interndevalvera motsvarande 5% för de har tappat lite mer i den statistiken än Sverige.

        Det finns uppenbart INGET i varken ditt inlägg eller i ditt svar till mig som verkar beröra de stora makroekonomiska faktorerna. Det enda du klarat av att säga som jag kanske kan hålla med om är att inflation mäts i nominella ökningar. Men det såklart, om vi exkluderar priserna på bostadsrätter (medan räntan finns med, och ”tar bort” den i KPIF) och även stundtals i rapporteringen försökt belysa inflation exkluderat från energikostnader (ja det har förekommit senaste året)

        Tittar man så på den snabba mikro delen så det faktum att närmare 1 miljon svenskar säger sig ha erfarenhet från att handla direkt från Kina via nätet utan svenska mellanhänder så ter det sig märkligt att någon på KI (annat än inbillningar och fabler) att Sverige kommer kunna ha inflation under den ekonomiska period det tar innan priserna i Kina (eller andra platser i världen där det finns lätt tillgängligt att köpa konsumentvaror på nätet från) är så pass nära priserna i Sverige att människor vid en prisjämförelse finner ett mervärde i t.ex. konsumentprislagen. Idag kan man köpa 5 par skor från Kina till samma pris som 1 par i Sverige. Som en vän gjorde. Köpte 6 par skor av de 2 skor som såg snygga ut och intresserade personen. 3 av varje storlek. De 4 par som inte passade gick att ge bort och likväl var det billigare med de 2 par skor som behölls än att gå till en svensk skobutik och köpa motsvarande par.

        Prisjämförelser på utbytbara produkter som går att handla på nätet till låga transaktionskostnader kommer under överskådlig tid att globalt närma varandra prismässigt. Det är ingen nyhet att i Norge åker man till Sverige för att handla Sprit och i södra Sverige åker man till Danmark/Tyskland för att handla sprit. Detta sker trots att prisdifferensen bara är 50% och skillnaden är på skattesatsen.

        En Tesla Roadster kostade 100 000 USD i USA, 100 000 Euro i Europa och 1,2 miljoner i Sverige.

        Jag väntar ännu på den rapport från KI där man faktiskt mäter hur stor del av produkterna i KPI som går att handla direkt från utlandet till ett så mycket lägre pris att det faktiskt är en direkt konkurrent till svenska butiker. Ni verkar på KI verkligen behöva hjälp med att förstå framtiden och vad globaliseringen verkligen innebär. I första vågen var det produktionen, i andra vågen är det tjänsterna och 3:e vågen är såklart konsumtionen.

        ”Förhoppningsvis kan den nuvarande strategin att bedriva penningpolitik utifrån månadsutfall för inflation och dagsutfall för växelkursen snart bytas mot en mer långsiktig och effektiv strategi.”

        Inte så länge som det pågår ett valutakrig i världen där alla anser sig kortsiktigt behöva tjäna på en lägre valutakurs än sina konkurrenter. Detta kommer inte heller att ske så länge som priset på tillgångar inte inkluderas i KPI och man bortser från t.ex. M3 (byggsektorns pris verkar följa M3 bra över tid) samt att man bortser från priset på varor som till låga transaktionskostnader kan införskaffas från andra länder till signifikant lägre pris. Sedan 15 tillbaka är det många studenter som lärt sig att handla kurslitteratur från USA/England istället från svenska nätbokhandlare så priset på visst litteratur är så mycket lägre på de utländska sidorna.

        Att diskutera inflationsmålet och hur högt/lågt det ska vara är en annan debatt. Men att försätta Sverige i ett läge där vi har högre inflation än omvärlden och tappar än fler exportjobb som ligger sent i den 1:a vågen samtidigt som vi börjar tappa jobb i 2:a vågen gör att early adopters i 3:e vågen kommer att ytterligare försätta hela Sverige ekonomi under ännu större tryck. Är det något Sverige skulle behöva göra på 15-20 års sikt så är det se till att interndevalvera kostnaderna för arbetade timmar. Till detta så behöver vi även revolutionera dagens energipolitiska experimentpolitik som i alla andra länder höjt kostnaderna med 50%. Norden och Sverige går mot en period då vi inte längre har ett energiövertag relativt omvärlden varpå hela vår ekonomi kommer utsättas för stora påfrestningar där vi prioriterar energifattigdom då omvärlden prioriterar energirikedom. Ännu ska Sverige vara glada att många utbildade som pratar om att flytta just inte flyttar. För med miljoner som utbildas globalt så är det uppenbart att dagens fullständigt mediokra svenska utbildningssystem också kommer medföra en långsiktig moras av landet. Men det är en helt annan diskussion än vad ditt inlägg handlar om.

        Ps. Vi ska inte glömma den låga avkastning på pensionskapital som medför att vi behöver tiden behöver avstå från konsumtion idag till förmån för konsumtion i framtiden. Ds.

      • Göran Hjelm skrev;

        ”USA har en kärninflation som är på väg mot deras inflationsmål trots ”globalt utbudsöverskott””

        Anledningen är under flera år 1) kraftigt stigande bostadshyror(pga att folk (tvingats) flyttat från sina hus etc under/efter finanskrisen/bobubblan. Efterfrågan har flyttat från äga till hyra och buy to rent(t.ex hedgefonder) och 2) kraftigt stigande hälsovårdskostnader, t.ex pga Obamacare och åldrande befolkning.

  4. Visst kan det framstå som ett Alexanderhugg att få ersätta den uppenbarligen stagnationsskapande NAIRU-politiken med klassisk Keynesianism genom att hänvisa till flyktingkrisen. Det är bara ett par små problem som återstår med att förankra det politiska bedrägeri som saken kräver i alla riktningar.
    Men låt oss gå direkt på det stora problemet i stället. Att klassisk Keynesianism aldrig har fungerat ens när denna genoförts i full skala.
    Det som krävdes för att bryta trenden till stagnation och ekonomisk depression var i stället upprustningen inför 2:a världskriget.
    Se tex. Hitlers Economy http://www.hup.harvard.edu/catalog.php?isbn=9780674740716
    The lesson of the Leon Blum Experiment http://www.jstor.org/stable/2225475?seq=1#page_scan_tab_contents
    Samt de mångtaliga analyserna av den första fasen av USA:s New Deal

    Det för dagens Sverige föreslagna reformprogrammet kan däremot komma att fungera som ett verktyg för att genomföra de avregleringar av arbetsmarknaden som visat sig omöjliga att genomföra inom ramen för det politiska vardagslivet i Sverige. Ungefär som när kronkursförsvaret användes för att ge ”jämviktsarbetslösheten” en lämplig utgångsnivå?

    • Pontus says:

      Upprustning inför 2:a världskriget är den mest Keynesianska politik jag kan tänka mig, och används ofta som exempel på att just Keynesiansk politik fungerar.

      • Det kan kanske inte hjälpas att det som kallas bastard- eller rustnings-keynesianism har blivit det som kommit att uppfattas som originalet. Speciellt bland nationalekonomer. Som Joan Robinson beskrev saken ”The bastard Keynesian doctrine, evolved in the United States, invaded the economic faculties of the world, floating on the wings of the almighty dollar.”

    • Göran Hjelm says:

      Hej Fred,

      och tack för dina kommentarer. När det gäller effekter av ”keynesiansk politik” skulle jag säga att konsensus i litteraturen de senaste fem åren är att dessa är betydande och klart större när penningpolitiken, liksom nu, är begränsad. Därför är det rimligt att tro att de kortsiktiga effekterna av flyktingkrisen är jämförelsevis stora.

  5. Kalle says:

    Sveriges förmåga att som liten öppen ekonomi själv påverka vår inflation såsom detta inlägg ”inbillar” sig att vi kan är i princip obefintlig. Sverige provade med kollapsad konkurrenskraft en gång i tiden. Grekland upprepade sedan våra misstag. Kanske hög tid att även KI lär sig av historien och inte försöker upprepa den.

    • Göran Hjelm says:

      Hej igen Kalle,

      svarar på några av de spörsmål du nämner i syfte att om möjligt minska antalet missuppfattningar.

      * Att ha ett högre inflationsmål än ett eller flera konkurrentländer och därför nominellt depreciera är inget problem. Real växelkurs och reala arbetskostnader kommer inte att skilja sig åt. Vi kommer inte förlora marknadsandelar eller jobb på det.

      * Mitt inlägg hade ett snävt, ganska komplicerat teoretiskt innehåll och syftade inte till att belysa Sveriges omvärldsberoende vad gäller räntor. Givetvis är det så som du skriver att den svenska räntan påverkas i betydande utsträckning vad ECB gör. Svensk konjunktur, och därmed inflation, påverkas också förstås mycket av omvärlden. Min analys, vilken är okontroversiell inom såväl akademi som policyanalys, handlade om den mer snäva frågeställningen: ”utöver alla faktorer som Riksbanken inte kan påverka, hur kan de då på bästa sätt utnyttja situationen med expansiv finanspolitik”. Många andra, för inflationen och reporäntan, relevanta frågor avsågs inte att diskuteras.

      * Att Sverige har ”dålig konkurrenskraft” och ”förlorat massor av industrijobb” är inte en balanserad bild av utvecklingen sedan år 2000. Det finns flera orsaker till det. Exporten har stigit som andel av BNP, att antalet och andelen sysselsatta faller är helt i sin ordning eftersom exportindustrin har snabbare produktivitetsutveckling än resten av ekonomin. Så högre exporttillväxt än BNP-tillväxt kan nås med färre anställda vilket är bra då de kan arbeta i andra sektorer. Att sedan svensk ekonomi skulle haft en dålig utveckling av konkurrenskraften stämmer heller inte om man tar hänsyn till löner, produktivitet och växelkursrörelser. Den kanske bästa indikatorn på att svensk ekonomi haft en mycket stark konkurrenskraft under de år du beskriver är vår nettoexportöverskott. Det har varit positivt sedan 90-talet och har under 2000-talet varierat mellan ca 4-8 procent. Det har inneburit att vi förbättrat vår nettoställning mot omvärlden dramatiskt de senaste 20 åren.

      Nu drar jag streck i denna debatt. Tack för visat intresse.

      Göran

  6. rttck says:

    Ja, statliga utgifter(underskott) ska ha multiplikatoreffekter men då det gäller flykting-kostnader, statistiskt sett, antas att ungefär hälften av flyktingarna aldrig kommer att få ett jobb(pga avsaknad av utbildning och erfarenhet etc). Långsiktiga multplikator-effekter uteblir för en stor grupp. Investeringar i bostäder, skolor, hälsovård och annan samhällsservice samt transfereringar ökar visserligen produktion/konsumtion men här gäller sannolikt isf mera av kortsiktig kostnads-inflation(annars pressade löner utom byggsektor) och inte den eftertraktade efterfråge-inflationen(ökade disponibla nettoinkomster) som skapas genom investeringar inom den privata sektorn. Statliga utgifter riktade direkt mot näringslivet har sannolikt större positiv effekt på inflationen än transfereringar till immigranter med låg köpkraft. När flyktingarna väl räknas in till arbetskraften lär den absoluta arbetslösheten öka men snart torde den nationella (reala) disponibla netto-inkomsten per capita börja plana ut och så småningom t.o.m falla oaktat en kommande konjunktur-nedgång. Flykting-immigrationen bör också sänka lönerna inom olika sektorer.

    Kina´s ekonomiska omställning(10 år till!) innebär sannolikt fortsatt deflations-export medan företagen i t.ex väst fortsätter med sitt löne-arbitrage i en värld av hård internationell konkurrens präglad av utbuds-överskott och svag s.k ”pricing-power”. Vidare utgör guldmynt-foten euro en starkt hämmande effekt på tillväxt och inflation. Lägg till världens skuldsituation och allt färre kreditvärdiga låntagare.

    Penningpolitiken har sedan länge misslyckats. Det nyliberala skuldtaket måste dock snarast rivas ner och med det mainstream-ekonomernas dogmatiska syn på budgetunderskott och hur nytt kapital och efterfrågan skapas i samhället.

    • Göran Hjelm says:

      Hej rttck,

      och tack för dina kommentarer. Du har rätt i att de multiplikatoreffekter som nämns i mitt inlägg handlar om kortsiktiga effekter på BNP och inflation. Detta eftersom fokus låg på att komma ur den låginflationsfälla vid riskerar att fastna i. Sedan är det en annan, och mycket viktig, nationalekonomisk fråga du ställer om långsiktiga effekter på BNP per capita. Dessa beror som du nämner på hur många av de nyanlända som blir sysselsatta. Generellt har de en ur sysselsättningssynpunkt bra åldersstruktur (många relativt unga i arbetsför ålder) men historiskt har sysselsättningsgraden dock varit lägre än för inrikes födda. Vi har skrivit mycket om det på KI, se till exempel Lönebildningsrapporten från 2016 eller en fördjupningsruta i rapporten Konjunkturläget från december 2016.

      Som jag nämnt i tidigare svar (se ovan) så har internationell lågkonjunktur plus ökad konkurrens verkat dämpande på den importerade inflationen. Samtidigt så har de flesta jämförbara länder lyckats bättre än Sverige, sannolikt bland annat beroende på att förväntningsbildningen är annorlunda. Penningpolitiken har därmed inte ”misslyckats” i ett globalt perspektiv, speciellt om man tar hänsyn till finanskrisens verkningar. Det går bevisligen få pris- och lönesättare att agera på ett sätt som är mer förenligt med inflationsmål än vad som f.n. förefaller vara möjligt i Sverige. Det försöker Riksbanken förbättra och jag föreslår i inlägget några vägar som kan göra denna ansträngning mer effektiv. En sådan har Riksbanken nu fått som en skänk från ovan – den uppkomna finanspolitiska expansionen som en följd av flyktinginvandringen. Det kan leda inflationsförväntningarna ur nuvarande dåliga jämvikt.

      • Penningpolitiken har förstås understött återhämtningen efter GFC. Jag menar dock att misslyckandet handlar om deras huvuduppgift, inflationsmålet. Prognosmiss efter prognosmiss, år efter år, skapar en förtroendeklyfta som i sig bidrar till lägre inflationsförväntningar. Riksbanken extraordinära åtgärder bör som sagts här tidigare ses som ”nödvändiga” åtgärder för att bedriva växelkurspolitik(ECB). Riksbanken har därför bidragit till att vår export fått en bättre tillväxt än annars(kronan har länge varit undervärderad). Vad gäller inflationen anser t.ex ECB att den skulle varit ungefär 0,2-0,6% lägre utan den 20%-iga deprecieringen(EUR/USD) under 2014. Men det är bara kvalificerade gissningar! Jag undrar vad Riksbanken gissar?

        En expansiv finanspolitik idag är synnerligen lämpligt eftersom inflationen är mycket låg och väl under målet. Någon upplåning(finansiering) krävs inte heller då interbankräntan för t.ex dagslån redan är noll eller negativ. Men pengarna måste förstås satsas där de gör mest nytta.

        För övrigt är det anmärkningsvärt att Riksbanken ännu inte lyckats visa att de förstår varför inflationen uteblir. Centralbankerna anser ju sig omnipotenta. Vad är det för automatik som idag skulle medföra att importerad inflation övervältras till konsumentledet? Om det skulle ske vad är isf nyttan? ”Godartad” inflation uppstår via produktivitet och förädlingsvärden där löneutrymmet driver prisutvecklingen, dvs aggregerad efterfrågan. Lönernas andel av förädlingsvärdet har länge varit under press och så länge de ”nyliberala attityderna” till det s.k aktieägarvärdet består lär kvoten inte förbättras. Den s.k konkurrenskraften är förstås också avgörande.

      • Mitt inlägg ovan (16:13)
        Med ”aggregerad efterfrågan” menade jag endogen sådan. Inte inkluderande Investeringar, Offentlig konsumtion/utgifter och Export.

  7. Pontus says:

    Jag har lite svårt att få ihop argumenten:

    1, Resursanvändandet i ekonomin är högt (därav ger efterfrågestimulanser hög inflation).
    2, Multiplikatoreffekten av efterfrågestimulanser är höga (därav ger efterfrågestimulanser hög tillväxt).

    Vanligtvis kan man bara be om en av ovanstående, och inte båda två. T.ex. så innebär (1) att vi är nära en vertikal punkt på utbudskurvan, vilken kraftigt drar ner multiplikatoreffekter. Samtidigt innebär (2) att resursanvändandet är lågt, vilket drar ner effekten på inflation.

    • Göran Hjelm says:

      Hej Pontus,

      bra kommentar. Det initialt höga resursutnyttjandet bidrar allt annat lika till att multiplikatorn blir lägre. En orsak till detta är att centralbanken i ett sådant läge kommer att höja räntan till följd av för hög inflation. Men nu är inflationen låg och om Riksbanken väljer att inte besvara den högre efterfrågan med högre ränta så kan multiplikatoreffekten fortfarande bli betydande. Det som kan begränsa multiplikatorn är främst reella resursbegränsningar vad gäller arbetskraft och kapital. Sannolikt kommer det vara brist på viss arbetskraft framöver vilket kan begränsa effekten av den expansiva finanspolitiken.

      Göran

  8. Någon som känner till hur stor multiplikatorn antas vara för en genomsnittlig person som bara lever på bidrag från det allmänna respektive en person som får jobb efter x antal år på bara bidrag?

    Bidragstagare antas betala större delen av sina inkomster på bostadshyra jmf med arbetstagare. Då Sverige importerar 40-45% av BNP är det inte osannolikt att en större stor andel av bidragstagarens övriga utgifter försvinner ur multiplikatorn jmf med dem som arbetar(importkonsumtion antas billigare än motsvarande varor och tjänster producerade inom landet).

    • Göran Hjelm says:

      Hej igen rttck,

      hur multiplikatorn kan variera beroende på omständigheter har varit ett livligt forskningsområde under lång tid, inte minst sedan finanskrisen. Det finns ett bra kapitel i kommande Handbook of Macroeconomics av Valarie Ramey där hon sammanfattar resultaten i denna litteratur inkl. inkluderar de centrala referenserna. Du hittar den på nätet gratis.

      Göran

    • Göran Hjelm says:

      Hej igen rttck,

      svarar på ditt något längre inlägg ovan (8/4 kl. 16.13). Håller med om det mesta du skriver. En förtroendeklyfta har uppkommit p.g.a. för låg inflation under lång tid samt kraftigt överskattade prognoser. Riksbanken har därför sett sig tvungen att skapa importerad inflation via konstlat svag växelkurs vilket gynnat exportsektorns lönsamhet och till viss del produktion. Håller också med om ”godartad” inflation vilken kommer från enhetsarbetskostnader. Med mer positiva inflationsförväntningar skulle Riksbanken kunna hålla en högre styrränta och ändå få högre inflation samtidigt som problemen med hushållens kraftigt stigande skuldsättning skulle kunna minskas.

      Göran

  9. Förutsättningen för att skapandet av inflation skall ge några av de positiva resultat som förespeglas, är att denna drabbar vad som kallas frozen capital.´Eller som Keynes så poetiskt uttryckte saken: the euthanasia of the rentier, and, consequently, the euthanasia of the cumulative oppressive power of the capitalist to exploit the scarcity-value of capital.
    Problemet idag är att banker hela tiden kan förstora penningkapitalet genom kapitaltäckningsreglerna och därmed bibehålla det nödvändiga insatskapitalets reella knapphetsvärde för den som behöver pengar till investeringar.
    Samt att dessa frusna pengar förs över till den reella ekonomiska cirkulationen av produktion och konsumtion av varor och tjänster. Vilket som rttck indirekt påvisar inte bara kräver att arbetslösa får lön som är avsevärt högre än den tidigare arbetslöshetsersättningen, utan dessutom att konsumtionen faktiskt ökar genom detta. Dvs. förutom osäker fördelning av den ev. ytterligare effektiva köpkraften mellan inrikes- och utlandsproducerat efter avbränning genom momsen också kräver att bostadbolag etc. inte skapar någon höjning av de fasta oundvikliga bostadkostnaderna för de nyanställda fd. arbetslösa. Och med ständigt ökande priser krävs det egentligen bara att de nyanställda skall behöva byta bostad för att komma närmare jobbet…
    Eftersom den större delen av dem som kan vara beroende av inkomster av kapital för sin försörjning – ungefär den översta inkomstdecilen – är dessa också mycket intresserade av att kapitalets knapphetsvärde i stället bevaras. Och det flera gånger ute i verkligheten upprepade resultatet av detta beskrivs i Kaleckis ”Political aspects of full employment”. Det är möjligt att det finns nyare studier som anses ha vederlagt denna, den skrevs trots allt 1944, men jag känner inte till något aktuellt exempel på fungerande fullsysselsättningspolitik. Eller nedreglering till vad som kallas jämviktsvinst. Eller något annat fall där mössen lyckats hänga bjällra på katten.

  10. Det borde vara enkelt att uppnå högre inflation om man driver statens finanser med underskott och INTE finansierar det med lån utan med ”nytryckta pengar”. Då slipper man att statens lån suger upp köpkraft ur ekonomin. Vi får inte heller en ökad statsskuld.

    Staten kan använda dessa pengar till tex ökat bostadsbyggande.

    Finns det något som hindrar svenska staten att ”trycka pengar” istället för att låna till sitt underskott?

    • De ökade bankreserverna(underskotten) driver ner räntan (mot noll) under den penningpolitiska nivån vilket innebär att centralbanken t.ex ber finansen att ge ut statslån för att minska reserverna.

    • lasse says:

      Så får man inte göra när man är EU-medlem, vi anpassade sådan lagstiftning när vi gick med i EU. Men det går kanske att gå runt det indirekt på något sätt.

      • Till Lasse: Vi är inte med i euron så lagstiftningen borde inte gälla Sverige.. Kan det finnas någon rimlig anledning för EU att hindra Sverige att ”trycka pengar”????

      • Sverige behöver inte klara konvergens-kraven om vi inte vill vara med i EMU´s tredje etapp, dvs valutaunionen. Ja, Sverige ska följa stabilitetspaktens krav om t.ex budgetunderskott men kan inte bötfällas då vi inte är med i valuta-unionen. Stabilitetspakten är i grunden regler som är till för valuta-unionen medlemmar eftersom målet var/är att alla EU-medlemmar också ska vara medlemmar i valutaunionen och på sikt i en komplett politisk union. Sverige kan nog lugnt avvika från reglerna om budgetunderskott om man anser det viktigare att t.ex genomföra viktiga investeringar(t.ex arbetslösa och infrastruktur). Idag är förutsättningarna att investera(med budgetunderskott) särskilt gynnsamma.
        Inte minst diskuteras det inom den makro-politiska eliten om t.ex s.k ”helicopter-drops” när nu penningpolitiken nått vägs ände.

  11. Michael Cocozza says:

    Överskottet i statsbudgeten 2016 beräknas nu bli 41 mdr.

    https://www.riksgalden.se/sv/For-investerare/Aktuellt/Nyheter-och-pressmeddelanden/Pressmeddelande/2016/Storre-overskott-for-staten-i-ar-vands-till-underskott-2017/

    Det verkar som om den omfattande investeringen i humankapital som flyktingmottagandet utgör ger visst utslag i statsfinanserna. De ekonomer som nogsamt räknat alla kostnader förenade med flyktingmottagandet och lika nogsamt undvikit att beräkna alla skatteintäkter som det personalintensiva mottagandet medför har en del att fundera på. Ruist, Flood, Aldén, Hammarstedt samt övriga inom forskningsfältet ” statskamerala studier” bör kanske ompröva en del. Givet att vi har ett extrem lågt ränteläge, kan det vara så att offentliga investeringar, särskilt de personalintensiva, har muliplikatoreffekter på 1,5-2. Om så är fallet är statens nettokostnad för flyktingmottagandet noll(0). En ökad befolkning ger ekonomisk tillväxt. Fördelningen av denna tillväxt är inte jämnt fördelad, utan den kommer den inhemska befolkning mest till del. Felet med flyktingpolitiken är inte att det kommer mer folk till landet. Felet är att man låter flyktingar gå utan arbete, samtidigt som det finns en mängd enkla arbetsuppgifter som inte utförs. Genom att fokusera den ekonomiska debatten på flyktingmottagandets bruttokostnader, samtidigt som man underlåtit att framföra de för den svenska befolkningen positiva tillväxt- och multiplikatoreffekter av mottagandet, har dessa och några andra ekonomer givit allmänheten en felaktig bild av flyktinginvandringens samlade effekter på samhällsekonomin. Lika illa är att ingen från forskarsamhället gått ut offentligt i media och bemött Jan Tullbergs forskningsfusk. Istället har man låtit denne med stöd av sin docenttitel på Handels, sprida lögnen om att kostnaden för flyktinginvandringen ligger på 7% av BNP. Det påståendet finns det som bekant inget som helst stöd för i forskningen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s