Att den sociala rörligheten mellan generationer är internationellt sett hög i Sverige och de övriga nordiska länderna är välkänt bland forskare. Särskilt har jämförelser, som denna av ett nordiskt forskarlag, av inkomströrligheten i Norden och USA rönt stor uppmärksamhet. Dessa visar att barn i låginkomstfamiljer har lättare att bli medelinkomsttagare som vuxna i Norden än i USA. En populär förklaring är skillnader i utbildningssystem.

Nu har denna forskning även förmedlats till en bredare publik av Unionens chefekonom Daniel Lind i rapporten Hur långt från trädet faller äpplet? Och hur länge lever den amerikanska drömmen i Sverige? som publiceras i socialdemokraternas pågående låginkomsttagarutredning.

Lind presenterar en ganska ambitös genomgång av forskningen om social rörlighet i särskilt inkomster och utbildning, dess orsaker och utveckling i Sverige och andra länder. Förutom huvudsyftet — att visa att rörligheten är högre i Norden än i USA — vill Lind varna för att Sverige går mot minskad social rörlighet i takt med ökad valfrihet i skolväsendet, ökade inkomstskillnader och minskad omfördelning.

I stort tycker jag Linds rapport ger en balanserad bild av denna stora och komplicerade samhällsfråga. Men det finns några saker som kan diskuteras:

1. Lind överdriver när han hävdar att ”den amerikanska drömmen är en realitet i de nordiska länderna, men en mardröm på andra sidan Atlanten” (sid 3). Även om den amerikanska drömmen i stort handlar om att ge alla lika förutsättningar är den i hög grad förknippad med att ”lyckas”, dvs att bli rik. Men just på denna punkt förefaller inte den svenska modellen ha levererat alls. I en ny studie av Anders Björklund, Jesper Roine och mig (som Lind dessutom citerar) visas nämligen att det varit mycket svårt för svenskar födda på 1960-talet i låg- och medelinkomstfamiljer att nå den yttersta inkomsttoppen. Däremot var det betydligt lättare att gå från låg- till medelinkomststatus. Ingen amerikansk dröm alltså, men väl en klassresa.
2. Lind glömmer — eller ”låtsas glömma” (för att travestera en känd spanare) — att det faktiskt var en socialdemokratisk regering som avskaffade ett av statens främsta medel för omfördelning och rörlighet mellan generationer: arvs- och gåvokatten (vilket skedde 2005). Men istället för att kritisera sitt eget parti väljer Lind att ensidigt angripa alliansregeringen för vad den gjort och inte gjort. Detta är olyckligt eftersom Linds partipolitiska minskar trovärdigheten för hans i övrigt intressanta genomgång.
3. Innebär jämlikhet i förutsättningar alltid mer rörlighet? Inte nödvändigtvis. Vi bär alla på ärvda egenskaper, t ex intelligens, som minskar rörligheten utan att fördenskull vara tecken på ojämlikhet (mer om detta här). Lind endast snuddar vid denna centrala fråga, vilket är lite synd eftersom den påverkar hur vi tolkar de empiriska resultaten.
4. Ett klargörande: Lind kallar Australiens mycket höga rörlighet en ”anomali” eftersom andra anglosaxiska länder har lägre rörlighet. Förklaringen är dock enkel: Australiens rörlighet är felangiven i den OECD-rapport Lind citerar (vilket forskaren bakom den australiensiska siffran, Andrew Leigh, förklarar här).

Sannolikt kommer frågor om social rörlighet och jämlikhet i förutsättningar bli viktiga i nästa års riksdagsval. Förutom Daniel Linds rapport har även moderaterna börjat tala om rättvisa och jämlikhet (se t ex Per Schlingmann om detta). Fast ännu återstår en hel del oklarheter. Vilken politik resulterar tankarna i? Och vilket är egentligen det slutgiltiga målet: att vidmakthålla den svenska klassresan eller att göra den amerikanska drömmen svensk?