Ökande inkomstskillnader från låga nivåer

I onsdags presenterades årets nummer av Nordic Economic Policy Review (NEPR). Temat för årets nummer är de ökande inkomstklyftorna i Norden. Då jag tillsammans med Lars Calmfors varit redaktör har jag haft anledning att läsa alla fem bidrag noga och tänkte här sammanfatta några av huvudpoängerna från respektive text. Artiklarna finns att en läsa i sin helhet här.

I en första artikel behandlas temat för hela numret i en bredare internationell kontext: Är det verkligen så att inkomstskillnaderna har gått upp i de nordiska länderna och skiljer sig denna utveckling i så fall från övriga OECD?

På den första delen av frågan är svaret otvetydigt ”ja” (om än med vissa viktiga skillnader mellan de nordiska länderna). Inkomstskillnader i disponibla inkomster har tveklöst gått upp sedan 1980-talet i de nordiska länderna, uppgången har varit större än i övriga OECD och allra störst har den varit i Sverige. Samtidigt påpekar författarna också att startpunkten på 1980-talet var historiskt låg och att de nordiska länderna trots uppgången fortsatt tillhör de mest inkomstjämlika länderna i OECD. De poängterar också, vilket är viktigt i sammanhanget, att trots att skillnaderna ökat så har alla delar av fördelningen sett klara förbättringar i reala disponibla inkomster. Nedanstående jämförelse av årliga disponibla realinkomstökningar sedan mitten av 1990-talet för botten 20 procent, medelinkomsten och topp 20 procent, i de nordiska länderna jämfört med ett antal andra OECD länder gör detta tydligt.

Inkomstökningar i alla grupper NEPR

Vad gäller anledningarna till de ökade inkomstskillnaderna i jämförelse med andra länder poängteras också en mycket viktig sak. I relation till de flesta länder som uppvisar ökade inkomstklyftor, speciellt USA, tycks inte den nordiska uppgången i huvudsak förklaras av många ekonomers favoritteori ”skill-biased technological change” (åtminstone inte i bemärkelsen att lönespridning mellan olika utbildningskategorier skulle vara drivande i de ökande inkomstskillnaderna, något jag skrivit om tidigare här och här på Ekonomistas).

I stället pekar författarna på tre huvudsakliga anledningar: 1) sänkta nivåer i olika försäkringssystem som sjuk- och arbetslöshetsförsäkringen som inte ökat i samma takt som reallönerna, 2) ökad betydelse för kapitalinkomster som är mycket koncentrerade till toppen av fördelningen och 3) demografiska förändringar och hushållssammansättningsförändringar (som ju spelar roll för disponibla inkomster när man tar hänsyn till hushållets försörjningsbörda).

En av de anledningar som i den första artikeln pekas ut som viktig i utvecklingen är på sätt och vis föremål för det andra bidraget, nämligen toppinkomsternas utveckling i Norden. Dels sammanfattas här den historiska utvecklingen som på många sätt är toppinkomstliteraturens raison d’être, dels visas vilken central roll kapitalinkomster har för toppinkomstandelarnas utveckling och därigenom dess betydelse för toppinkomsternas bidrag till ökade inkomstklyftor. Speciellt i Sverige och Finland har kapitalinkomster bidragit mycket till ökade toppinkomstandelar och i Sverige har ökningen av utdelningar i relation till andra inkomster kraftigt bidragit till topprocentens ökade inkomstandel.

Nedanstående figurer kommer inte ifrån NEPR-artikeln utan från Finansdepartementets fördelningspolitiska redogörelse 2015/16 men de illustrerar poängen om förändringen av kapitalinkomsternas roll i toppen. Till vänster visas Lorenzkurvan för faktorinkomster (alltså i princip löneinkomster, förtagarinkomster, kapitalinkomster och kapitalvinster). Den har rört sig utåt lite sedan 1995 vilket indikerar en högre koncentration. Till höger visas vad som i huvudsak ligger bakom denna förändring nämligen den kraftiga ökningen i kapitalinkomsternas koncentration som skett samtidigt som kapitalinkomsternas andel av faktorinkomster också ökat. Koncentrationen av löner har som sagt inte ökat nämnvärt. Ökningen för den översta procentens andel av kapitalinkomsterna är från 23 procent 1995 till 45 procent 2014. Notera också att detta är koncentrationen av de rena kapitalinkomsterna (alltså räntor och utdelningar) exklusive reavinster.

Faktorinkomster och kapitalinkomster

I den tredje artikeln studeras den nordiska utvecklingen med avseende på inkomstskillnader mellan kvinnor och män. Där konstateras att inkomstskillnaderna mellan män och kvinnor generellt sett minskat över tid, men också att det kvarstår betydande skillnader, speciellt i toppen av fördelningen (se även en separat studie speciellt om detta här). Det visas också på hur många olika sätt man kan tänkas diskutera skillnader mellan män och kvinnor. Ska vi se till fördelningarna för män och kvinnor separat och studera om dessa fördelningar är olika och hur de förhåller sig till varandra, eller ska vi se till kvinnors representation i olika delar av den sammanlagda fördelningen? Och hur ska vi hantera det faktum att ekvivalensskalor som används för att räkna fram disponibla inkomster antar att inkomster inom hushållet delas lika? Många av dessa dimensioner behöver studeras (och tänkas igenom) närmare.

I det fjärde bidraget studeras ytterligare en anledning till varför inkomstskillnaderna har ökat nämligen effekten av demografiska förändringar och förändringar i hushållssammansättning. Detta ofta förbisedda bidrag till inkomstskillnader kan studeras på många sätt. I artikeln ställs förenklat uttryckt frågan ”om befolkningsstrukturen var den samma som 1995, men allt annat var som idag, hur skulle då dagens inkomstskillnader se ut?”.

Det finns förstås en rad sätt på vilka man kan göra detta och man kan också diskutera vad som ska ingå i den ”befolkningsstruktur” man fixerar vid en viss tidpunkt, och hur man ska tänka kring allt som är endogent. Inte desto mindre finns en viktig principiell poäng som gör övningen intressant; i en befolkning där ingenting förändras med avseende på individers livsinkomster kan fördelningen av disponibla inkomster vara mycket olika beroende på när i tiden man mäter och även beroende på hur individer bildar hushåll. Om många i en viss tidpunkt är studenter eller pensionärer, eller om det finns många ensamhushåll, eller om personer med höga inkomster har större (eller mindre) sannolikhet att bilda hushåll, så påverkas inkomstskillnaderna.

Artikeln ger flera intressanta insikter. Bland annat visar den att både ålders- och hushållsstruktur gett upphov till ökningar såväl som minskningar i marknadsinkomsternas spridning, men att dessa tas ut av att ökningar (eller minskningar) i omfördelning neutraliserar dessa. Sett till disponibla inkomster är effekterna mycket mindre. Ytterligare ett intressant resultat är att den ökade andelen utrikesfödda inte haft någon stor effekt på inkomstskillnadernas utveckling i Sverige (cirka fem procent av den totala förändringen kan förklaras av detta). Analysperioden sträcker sig dock mellan 1995 och 2013 och inkluderar därför inte de senaste årens utveckling och tar inte heller hänsyn till eventuella skillnader i gruppens sammansättning.

I det sista bidraget studeras en ofta refererad men sällan ordentligt genomlyst aspekt av inkomstskillnader och den nordiska välfärdsmodellen, nämligen den utjämnande effekten av offentligt tillhandahållen vård, skola och omsorg. Deras huvudresultat är för de flesta (tror jag) både väntade och oväntade. Det väntade är att det spelar stor roll för inkomstskillnader och fattigdomsmått om man inkluderar värdet av offentligt tillhandahållna välfärdstjänster. Gini  sänks med fyra till sex punkter, alltså i storleksordningen nästan lika mycket som uppgången i Gini i Sverige sedan början av 1990-talet. Det mindre väntade är att rankingen länder emellan inte ändras särskilt mycket (studien är dock begränsad till EU länder). I figuren nedan rankas alla länder i studien efter Gini i disponibla inkomster (de blå staplarna) och utvidgad inkomst (de röda staplarna) för år 2009. Den visar att betydelsen av offentligt tillhandahållna tjänster inte är dramatiskt mycket större i Sverige (eller Norden).

Cash eller extended income gini EU

Ytterligare ett resultat visar dock att detta betyder dock inte att korrigeringen är oviktig för diskussionen om inkomstskillnader. Värdet av de offentligt tillhandahållna tjänsterna är i vissa fall mycket koncentrerade till vissa grupper, vilket i sin tur gör att relativ fattigdom mellan olika grupper kan bli dramatiskt annorlunda när man jämför disponibla inkomster med det utvidgade inkomstmåttet. Som exempel kan nämnas att som grupp betraktat så är ensamstående personer över 75 en mycket utsatt grupp med hög relativ fattigdom i disponibla inkomsttermer mätt. När man utvidgar måttet till att beakta värdet av vård försvinner dock fattigdom helt i denna grupp(!). För gruppen ensamstående utan barn i åldern 18-64 påverkas fattigdom mycket lite av att man utvidgar måttet. Dessa exempel visar vikten av att vara noggrann med hur man använder det utvidgade inkomstbegreppet då effekterna är mycket olika för olika grupper.

Sammantaget lyfter de olika artiklarna en rad viktiga frågor i diskussionen om inkomstskillnader och bidrar men sina olika infallsvinklar definitivt till syftet med NEPR, ”att göra aktuell ekonomisk-politisk forskning mer tillämplig för beslutsfattare och att främja en bredare diskussion om ekonomisk-politiska frågor i de nordiska länderna”.

 

Comments

  1. Förutsättningen för att man ska kunna påstå att ”alla delar av fördelningen sett klara förbättringar i reala disponibla inkomster” är såvitt jag kan utläsa av SCB:s data, att man slår ihop de två lägsta decilgrupperna. Den decilgrupp som har de allra lägsta disponibla inkomsterna har såvitt jag kan se fått en försämring under perioden. När det gäller andel av de totala disponibla inkomsterna kan man i stället påpeka att det bara är den allra översta som har fått någon förbättring. Alla de övriga har fått minskad andel.

    • Jesper Roine says:

      Nej, det stämmer inte. Även decilgrupp 1 har fått realinkomstökningar över perioden. Om du tittar i den tabell som SCB publicerar som heter ”Disponibel inkomst per konsumtionsenhet efter deciler och kapitalvinst, 1991, 1995-20161). Medelvärden i tusentals kronor i 2016 års priser.” ser du att alla grupper ökat. Indexerar man detta till att låta 1995 vara 100 så är värdet för decilgrupp 1 lika med 146,9 år 2016. Vad gäller din andra kommentar så stämmer det dock om man tittar på siffrorna utan reavinster, som andel av totalen har alla övriga grupper stått nästan still och bara toppdecilen har ökat sin andel av totalen. Med reavinster har även grupp 8 och 9 ökat sin andel lite. Men i princip är förlusterna i andelar räknat ganska jämnfördelade för alla grupper.

      • Okej, jag mindes fel, det gällde andelen av de disponibla inkomsterna. Men varför räkna från 1995, när tabellen börjar 1991. Och det anges uträknat att den ökning som gäller 1991-2016 för decilen 1 är 28 procent.
        Denna ökning kan dessutom ifrågasättas, då olika sociala nyttigheter som tidigare varit gratis numera kräver avgift. den relativa eftersläpningen vilken framgår på nästa blad i tabellen har ökat med 1,1 procentenhet. eller med 25 procent. Och allt fler nyttigheter – som till exempel bostad – kräver kapitalinsatser, vilket är tämligen svåra att få lånefinansiering till för dem som befinner sig allra längst ned.

      • Jesper Roine says:

        Ja, det är sant, varför börja 1995 när man kan börja 1991…Men å andra sidan, varför börja 1991 när man kan börja 1970. Om du läser John Hasslers kommentar (i NEPR) och tittar på bilderna där så ser du att utvecklingen sedan 1970 är sådan att botten 90 sedan 1970 haft en lite bättre utveckling än topp 10…

      • Fråga: Innefattar inkomsterna reavinster från bostäder, dvs enligt uppskovsreglerna? Alla som köpt eget hem och flyttat sedan 1994 lär ha mer eller mindre reavinstuppskov. Är så fallet medräknas mao förmögenhetsvinster som i praktiken ej är realiserade(dvs ej beskattade). Tveksamt att isf medräkna dessa som inkomster.

      • Jesper Roine says:

        I de flesta jämförelser (speciellt i de internationella) är inte reavinster med alls. I den mån de räknas med i SCBs statistik står det alltid tydligt angivet och den del så då kommer med är det man tar upp i sin deklaration. Den huvudsakliga invändningen mot detta är inte reavinsten som inkomst, utan det faktum att en reavinst som upparbetats över en lång period bara räknas det år när den realiseras, vilket kan få personer att framstå som höginkomsttagare trots att de så att säga bara är det just det år när de realiserar sin vinst. Men i princip ändrar inte reavinstdiskussionen något i inlägget.

    • Bosse says:

      Ang reavinster.
      Uppskovsräntan är mycket högre än bankränta. Därför borde det knappt vara någon som sitter med uppskov. Det är mer ekonomiskt rationellt att låna i bank.

  2. När det gäller statistiska data som beskriver utvecklingen av sådant som inkomstfördelningen och sysselsättningsgraden i Sverige anser jag att det är viktigt att försöka brygga över restaurationen eller med Michal Kaleckis beteckning i ”Political aspects of full employment” den politiska konjunktursvängningen 1989/90 till 1994/97. Visserligen ligger 1991 innanför denna ram men det är också betydelsefullt att försöka jämföra inom en och samma publicerade tidsserie.
    Det jag framför allt vill försöka påvisa är att den inkomstdecil som har drabbats hårdast av omfördelningen är just decil 1. Jag tycker det är anmärkningsvärt att den tiondel av inkomsttagarna som hade den lägsta andelen av de disponibla inkomsterna 1991 har drabbats av den största minskningen fram till 2016.
    Detta samtidigt som tabellen för disponibla inkomster inklusive kapitalvinster så klart visar att decil 10, det översta inkomstskiktet, the winner, takes it all. Medan medelinkomsttagarna i decilerna 2 tom. 9 har tvingats bidra de också. Men i omvänd proportion till sina tidigare inkomster. De som avstått minst och faktiskt enligt tabellen utan kapitalvinster gjort en viss vinst är decil 9. Man kan eventuellt utläsa en social ingenjörskonst som satsar på en smalare men i stället mera privilegierad medelklass än tidigare.

    • Baphomet says:

      ”Jag tycker det är anmärkningsvärt att den tiondel av inkomsttagarna som hade den lägsta andelen av de disponibla inkomsterna 1991 har drabbats av den största minskningen fram till 2016.”

      Det är gissningsvis inte samma specifika individer det handlar om både 1991 och 2016.

      • Jesper Roine says:

        Nej, Naturligtvis är det inte samma personer 1991 och 2016. Det är inte samma personer från ett år till nästa heller. Alla dessa siffror avser så kallade upprepade tvärsnitt. Frågan är dock om den uppenbara invändningen ”det är inte samma personer” ändrar bilden av att inkomstskillnader ökat över tid. Det skulle t ex kunna vara fallet om mobiliteten ökat över tid så att personer i större utsträckning än tidigare ”turades om att befinna sig i toppen” men om man såg till snittet över längre perioder så skulle inget hänt med ”livsinkomster”. Det korta svaret är att det inte verkar vara fallet. När man räknar snittinkomster över flera år så minska skillnaderna (och speciellt försvinner toppar orsakade av att vissa år har mycket realiserade kapitalvinster) men trenden är densamma. Jag och Daniel har studerat detta i detalj och skrivit om det här för flera år sedan
        https://ekonomistas.se/2011/06/03/vilken-roll-spelar-kapitalvinster-for-inkomstfordelningen/

  3. Bosse says:

    Ang kapitalvinster.

    Dessa borde ha krympt drastiskt under mätperioden. Vanlig bankränta borde ha varit ganska hög vid starten och har under perioden gått ned till 0.

    • Jesper Roine says:

      Nej, realiserade kapitalvinster har ökat i betydelse över tiden. Kopplingen till räntan är mindre viktig då det i huvudsak handlar om vinster i samband med att tillgångsvärden ökat (och genererar inkomster som tas upp till beskattning vid försäljning)

  4. Bosse says:

    Vad är motivet för att sammanställa data om inkomstskillnader? Och kanske skillnader i tillgångar?

    Det bör finnas något motiv för detta. Samtidigt har jag lite svårt att se att man vill straffa ”Slösa” för hennes låga sparande. Eller straffa den som prioriterar fritid framför levnadsstandard.
    Jag tror inte jag får se dessa piskas på rådhustrappen.

    Det bör finnas något annat motiv.

    Benchmarkar vi Korea som har många likheter undantaget den ekonomiska politiken.
    Nordkorea har prioriterat ekonomisk jämlikhet. Lite grovt kan man säga att det råder 100% skatt och alla lever på bidrag. Mer nivellering än så är nog svårt att åstadkomma.
    Sydkorea å andra siden har valt motsatt väg och haft relativt låg skatt och social expenditure som andel av BNP har fram till år 2000 legat på ca 5%. Och haft en kraftig tillväxt.
    Skillnaden idag i BNP/Capita estimeras till ca 19 ggr.

    Kan det vara så att man mäter detta för att man har uppfattningen att större inkomst och tillgångsskillnader är positivt för tillväxten. Eller ett sätt att hålla oss ifrån den ekonomiska stagnation som den Nordkoreanska ekonomiska jämlikheten leder till.

    Men som spekulerar jag lite. Och det var ju inte meningen. Utan frågan är alltså motivet. Ett sådant lär finnas.

  5. Jesper Roine says:

    Man kan svara mycket på detta men om du genuint är intresserad så kan du börja med att titta på dessa två tidigare inlägg:

    https://ekonomistas.se/2012/05/21/varfor-ska-vi-studera-fordelningsfragor/

    https://ekonomistas.se/2009/11/25/dags-att-aterupptacka-valfardsekonomi/

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s