I förra veckan dök det upp en rapport från Arena idé som lanserades storstilat med en DN-debatt artikel. Ambitionsnivån kan man inte klaga på. På 50 relativt glesa sidor avhandlas – för att använda undertiteln på rapporten – inflation, ekonomisk politik, digitalisering och lönespridning. Inte bara för Sverige utan för Västvärlden, över de senaste decennierna. Resultatet blir en, låt oss säga, något selektiv läsning av forskningen på området.
Det finns mycket som man skulle kunna kommentera men jag ska begränsa mig till några observationer kring inkomst- och löneskillnadernas utveckling de senaste decennierna med fokus på utvecklingen i Sverige och USA. Här finns nämligen några av tveksamheterna i rapporten som drar långtgående slutsatser kring vad som hänt och varför.
Till att börja med är det viktigt att skilja mellan löneskillnader och inkomstskillnader (för den som är osäker på skillnaden finns en bra översikt från SCB här). I ingressen till DN-debatt artikeln antyds att ökade inkomstskillnader är resultatet av ökad lönespridning. Detta är inte fallet i Sverige. Den svenska löneutvecklingen de senaste decennierna framstår, speciellt i jämförelse med vad som hänt i USA, som ett under av jämnt fördelad utveckling.
Låt mig illustrera med några exempel. Bilden nedan visar löneökningarna för olika sektorer (fyrsiffriga SSYK-koder, varje punkt i bilden är en sektor) där sektorerna är sorterade efter lönenivån i början av perioden (lägst löner till vänster och sedan ökande åt höger).
Som syns i figuren finns inget tydligt mönster som skulle antyda att vare sig grupper med högre eller lägre löner skulle fått högre (eller lägre) löneökningar de senaste åren. Tvärtom är löneökningarna jämt spridda i relation till startårets nivå och också koncentrerade mellan 20-30 procentiga reallöneökningar.
Gruperar man sektorerna efter utbildningskrav (högre utbildning längre till vänster i figuren) ser bilden ut så här:
Löneökningar på mellan 20-30 procent för de flesta grupperna utan någon trend som relaterar till utbildning.
Gör man motsvarande där man grupperar yrken efter yrkets ”abstraktionsnivå” respektive hur ”rutinmässigt” yrket är (mått som används inom forskningen kring hur sannolikt det är att jobb automatiseras) så ser det likadant ut. Ingen trend och jämn utvecklingsnivå där i princip alla yrken sett löneökningar i samma storleksordning.
Ovanstående bilder är grupperingar på olika typer av yrken och utbildningsnivåer (för att dessa är prominenta i många förklaringsmodeller) och inte på individer. Nu spelar det inte någon större roll för även om man tittar på löneskillnader på individnivå så har det inte hänt mycket de senaste 15 åren. Bilden nedan är tagen från en utmärkt genomgång av utvecklingen av löneskillnader i den här rapporten skriven av Niklas Bengtsson, Per-Anders Edin och Bertil Holmlund för Finanspolitiska rådet.
Sammanfattningsvis har alltså löneutvecklingen varit mycket jämnt fördelad i Sverige sedan 2000 (och det lilla som hänt är inte systematiskt relaterat till större löneökningar för grupper med initialt höga löner eller med högre utbildning eller inom sektorer som antas gynnas av teknisk utveckling).
Går man tillbaka ytterligare i tiden så har lönespridningen ökat något sedan 1980-talet men vi pratar fortfarande om en percentilkvot för P90/P10 som rör sig från 1,8 till strax över 2 (se bilden ovan) alltså att kvoten mellan en lön för en person vid 90de percentilen och en vid den 10de percentilen är runt 2; en hög lön är alltså ungefär dubbelt så hög som en låg lön. Att ökad lönespridning inte varit en huvudorsak bakom ökade inkomstskillnader konstateras också i Anders Björklunds och Markus Jänttis översikt av inkomstfördelningen i Sverige sedan mitten av 1970-talet.
Jämför man detta med USA så är bilden dramatiskt annorlunda. Här kännetecknas lönespridningen av en långsiktig trend av ökade löneskillnader som är tydligt kopplade till utbildningsnivå och där stora grupper inte sett några löneökningar alls under mycket lång tid. Denna trend har också fortsatt de senaste decenniet och står för den största delen av de ökade inkomstskillnaderna i USA. Nivåerna är också helt annorlunda. I den amerikanska lönestatistiken är P90/P10 i storleksordningen drygt 5. En ”hög lön” är alltså fem gånger så hög som en ”låg lön”. Några exempel på denna utveckling i USA visade jag i ett inlägg häromveckan och flera finns, i ett tidigare inlägg här, tillsammans med referenser till den enorma litteratur som kopplar denna utveckling till ökade utbildningspremier, automatisering och teknisk utveckling (studier som för övrigt lyser med sin frånvaro i studien från Arena, samtidigt som den raskt avfärdar vad den kallar för ”teknikmodellen”).
Hur ser det då ut med inkomstfördelningens utveckling i Sverige? Om man inte bara tittar på löner utan alla källor och ser till utfallet efter skatter och transfereringar och ser till de disponibla inkomsternas utveckling över tid i olika delar av fördelningen, vilken har utvecklingen då varit?
Jo, då har inkomstskillnaderna i Sverige som bekant ökat, även efter 2000 (vilket vi också skrivit om här på Ekonomistas otaliga gånger). Men till skillnad från utvecklingen i USA så är utvecklingen positiv för alla grupper samtidigt som den, i likhet med USA, är koncentrerad till toppen av fördelningen. I figuren nedan är den översta decilen, P90-100, också redovisad uppbruten på P90-99 och P99-100. Som synes har P90-99 haft en utveckling som är mycket närmare resten av fördelningen medan p99-100 är gruppen som sticker ut. (I det här sammanhanget är det förstås viktigt att påminna om att detta handlar om upprepade tvärsnitt. Det är inte nödvändigtvis samma personer som befinner sig i toppen från år till år).
I relation till rapporten från Arena kan man alltså konstatera följande: 1) ökad lönespridning är inte en viktig faktor i förklaringen av inkomstskillnader i Sverige (definitivt inte efter 2000 eftersom löneskillnaderna i det närmaste varit konstanta sedan dess). 2) Däremot är en ökad lönespridning en viktig faktor i att förklara de ökade inkomstskillnaderna i USA de senaste decennierna. 3) I det amerikanska fallet finns en enorm forskningslitteratur som kopplar den ökade lönespridningen till teknisk utveckling. 4) Just denna skillnad i olika effekter på lönespridning har fått många att poängtera att olika institutionella förhållanden och olika politik har en stor inverkan på utvecklingen (vilket vi skrivit om för länge sedan här). 5) Detta betyder ingalunda att underliggande förändringar i teknologi kan avfärdas som oviktiga för vad som händer med inkomstfördelningen i Sverige (se tidigare inlägg här). Vilka former dessa effekter tar påverkas dock säkert av politik och institutioner.
Ekonomistas 
Fantastiskt välskriven sammanfattning av hur det ligger till, perfekt för en lekman som en annan.
Är det inte lite ovanligt att kalla SSYK för sektor? Det är väll en yrkesklassificering?
I övrigt mycket bra genomgång!
Ja, det har du helt rätt i! Otydligt skrivet av mig. ska ändra i texten (men jag både tror och hoppas att det inte påverkat budskapet)
Utmärkt folkbildning Jesper! Nu en relaterad och troligen ganska svår fråga, men som du säkert tänkt mycket på: Vad är enligt dig de mest sannolika förklaringarna till att vi sett en så totalt annorlunda löneutveckling i Sverige jämfört med USA de senaste decennierna?
Den bakomliggande tekniska utvecklingen torde ju t ex vara relativt likartad, vilket även gäller minskande transportkostnader etc som ökat konkurrensen från låglöneländer för framförallt den lägsta kvartilen eller så.
En möjlig delförklaring synes mig vara lönebildningsprocessen, där fackföreningarna har betydligt större makt i Sverige och att de därmed lyckats stoppa reallönesänkningar på ett annat sätt än i USA, även om detta sannolikt inneburit en ökad arbetslöshet jämfört med där för dessa grupper. Man kan väl också tänka sig effekter via utbildningssystemet, där skolkvaliteten möjligen sjunkit (mer) i USA, men det är långtifrån självklart för mig. En annan delförklaring skulle kanske kunna vara att de med lägst löner syns i lägre grad i statistiken i Sverige, eftersom inte så få inom t ex byggnadsindustrin väl är anställda av utländska företag och har betydligt lägre löner än svenska byggnadsarbetare. Fast samtidigt finns vl många personer utanför den reguljära arbetsmarknaden i USA.
Tack Olof. Ja, du har helt rätt i att det är en svår fråga men också en jag funderat på. Jag tror att det finns flera saker som hänger ihop. Till att börja med tror jag att du har helt rätt i att den svenska lönebildningsprocessen resulterar i mycket jämnare löneutveckling än den amerikanska. Vi har fortfarande en höggrad av centralisering och även för dem som inte omfattas formellt blir avtalen normbildande. Jag tror också att mycket drivs av skattesystemets utformning och speciellt då skillnaderna mellan beskattning av lön och kapitalinkomster (och socialavgifter). Precis som Herr V skriver i sin kommentar nedan finns en rad anledningar att inte ta ut inkomster som lön över en viss nivå. Detta baserar sig både på marginalskatteskillnader och skattedelen i de sociala avgifterna över en viss gräns. Med ett annat skattesystem är jag övertygad om att delar av det som nu dyker upp som kapitalinkomster skulle registreras som “arbetsinkomster”. Detta är ett intressant område att fundera på tycker jag. Jag tror att man kan se flera speciallösningar i Sverige som ett sorts ventiler för att skapa möjligheter att sänka de höga marginalskatterna på arbete på sätt som kanske är politiskt enklare. Att dra tillbaka eller ändra dessa utan att göra något åt de högsta marginalskatterna kan dock ha potentiellt stora effekter på faktisk ekonomisk aktivitet. Dessutom finns risken att man drar fel slutsatser om elasticiteten i olika skattebaser om man inte tar hänsyn till möjligheterna att de facto sänka de högsta marginalskatterna på arbete. Det kan helt enkelt se ut som att arbetsutbudet inte är så känsligt för höga marginalskatter på arbete som det faktiskt är om vissa extra uppgifter på marginalen bara utförs med vetskap om att dessa extra pengar inte kommer möta den officiella (mycket höga) skattesatsen.
I ett långsiktigt makroperspektiv är det förstås, precis som du skriver, så att Sverige och USA påverkats av liknande teknologiska och andra omvärldsfaktorer (öppenhet, globalisering). Effekterna av detta på inkomstfördelningen har som sagt varit liknande i termer av förändringar (procentuellt har inkomstskillnaderna i marknadsutfall ökat i samma storleksordning i Sverige och i USA) men från mycket olika nivåer. Hur man ser på om detta är en liknande utveckling eller om effekterna är helt olika beror därför på om den underliggande modellen har produktioner i termer av förändringar eller nivåer. Den empiriska bilden är då som jag ser det en där Norden och USA/England ska ha samma trend (uppgångar procentuellt sett) medan stora delar av Europa stått mer still, samtidigt som jämförelsen Norden v Europa är en av att Norden konvergerat mot resten av Europa. Ovanpå detta kommer kompositionsskillnader i att mer av uppgången i Europa handlat relativt sett mer om i uppgångar i kapitalinkomster medan USA mest drivits av ökade löneskillnader.
Ja, mycket att tänka på…
Som skattmas funderar man ju genast på möjligheterna för småföretagare att ta ut delar av “lönen” som utdelning, alternativt att låta den stå kvar i firman. Det naturliga för en småföretagare som det går hyfsat bra för i Sverige är att bara ta ut lön upp till den gräns där man slutar tjäna in pension (37 000 kr/månad för 2016). Jag gissar att statistiken bygger på beskattade inkomster av tjänst och näringsverksamhet och därför utesluter inkomster som är lagda i bolag.
Nu kan jag inte det amerikanska skattesystemet så, jag tror väl i och för sig att skillnaden mellan Sverige och USA kan stämma men företagare som “sätter sin egen lön” har både intresse av och möjlighet att, lagligt, hålla nere sin lön.
Ja, som jag skriver ovan tror jag också att detta är en viktig del i vad vi observerar…
En metafråga är hur man ska ställa sig till den här sortens rapporter. De är ofta väldigt dåliga – se t ex en analys jag gjorde av en debattartikel om en rapport från Hyresgästföreningen här:
https://dndebattbetyg.wordpress.com/2015/05/18/betyg-pa-dn-debatt-18-maj-310/
Jag tror att det finns en uppfattning om att även om dåliga och biased rapporter innehåller en del fel, så bidrar de ändå en del. Jag tror att den uppfattningen är felaktig. Dels är värdet av en argumentation som inte ärligt väger argument för och emot i sig väldigt lågt. Man har helt enkelt inte tid att gå igenom evidensen för varje argument. Det gör att man tvingas att antingen riskera att acceptera massa argument som inte stämmer, eller att förkasta argumenten across the board. Den senare strategin är säkrare, men då uppstår frågan varför man över huvud taget ska läsa rapporten. Vidare har dåliga, biased rapporter en stor alternativkostnad. De gör att information som är mer korrekt och saklig inte får utrymme.
Av dessa skäl tycker jag att biased rapporter från tankesmedjor och andra borde få mindre utrymme i den offentliga debatten.
Om det funnits en gilla-knapp kopplat till din slutsats Stefan så hade jag definitivt tryckt på den…
Ja, jag håller med Stefan. Detta berör en av vår samtids största frågor (om man nu får uttrycka sig lite pretentiöst). Hur ska vi behålla fokus på god analys (och för den delen direkta fakta om världens tillstånd) i en värld där det blir allt lättare att sprida all sorts information (och desinformation).
Stefan, det är uppenbart att Hyresgästföreningens rapport är en partsinlaga. Läsarna kan nog skilja på information som kommer från en intresseorganisation och en som kommer från forskare på ett universitet. Men en mångfacetterad bostadsmarknad är ingen lätt materia att analysera. Se bara på Assar Lindbecks artikel i Ekonomisk Debatt, nr 7/2016, där han lyckas med att framföra olika utsagor varav sju(7) är direkt felaktiga. För att ta ett exempel, det är felaktigt att påstå att dagens system med presumtionshyror inte ger tillräcklig avkastning för investerare. Hyresnivåerna genererar ca 5% på tot kapital, 10% på eget kapital vid 50% belåning, Det är uppenbarligen en tillfredsställande nivå då 30-40 företag lämnar in anbud när kommuner bjuder ut mark till försäljning. Denna bärande tes i Lindbecks artikel saknar helt enkelt empiriskt stöd. I det avseendet( hyror-avkastning-produktionsvolym) ligger partsinlagan från hyresgästföreningen närmare verkligheten än den från IIES. Om jag får tid ska jag kommentera hela Lindbecks artikel vid något tillfälle.
Man kan ställa sig frågor när man ser diagrammet över olika decilers inkomstutveckling sedan 1995.
Vad är det egentligen man mäter?
Under dessa 20 år har det invandrat drygt 1 miljon människor? Många av dessa har gått från en inkomst på 1-3000kr/ månad om de kom från Afrika/ Mellanöstern till 16-20.000kr/ mån i Sverige. Om de kom från östra Europa har de gått från 4-6000kr/ mån till 20-25.000kr/ mån, samtliga siffror är grova uppskattningar. Man kan förmoda att dessa grupper hamnar inom de lägsta fem decilerna. Om man utgår från deras verkliga inkomstutveckling i samband med emigrationen blir Jespers diagram missvisande.
Lägger man med invandrarnas ursprungliga inkomster i analysen kommer kanske diagrammet att mer likna Milanovics över den globala utvecklingen, där de 6 lägsta decilerna slår den högsta decilen. Frågan är om inte de två lägsta decilerna i Sverige, där många av flyktingarna återfinns, slår den högsta percentilen? Och då blir bilden betydligt ljusare och man får en känsla av den positiva kraft som migration kan utgöra.
Ja, så kan man förstås resonera (men det skapar en rad svårigheter i relation till jämförelser mellan länder och gränsdragningar i termer av hur länge man ska betrakta en persons “alternativa omständigheter” som knutna till det land där de kommer ifrån, etc.). Nu var inte min poäng alls att illustrera en särskilt mörk bild av utvecklingen, tvärtom. Jag tycker att utvecklingen i Sverige, speciellt i relation till USA i detta avseende varit “ljus”. Om man lägger till ditt resonemang så är bilden om möjligt ännu “ljusare”.
Hej Jesper, blev uppmärksammad på din artikel i relation till vår rapport och tänkte ge några kommentarer. Jag kan konstatera att jag instämmer i princip i allt du skriver angående både rapportens omfattande (”ambitiösa”) ansats och det svenska sakläget avseende inkomster och löner. Rapporten är inte en vetenskaplig uppsats med en snävt avgränsad ansats, utan ett försök att ta ett helhetsgrepp på varför tillväxt och handel åtta år efter finanskrisen fortfarande är historiskt låga, något som både IMF och OECD uppmärksammat.
Den gick också som bilaga till magasinet Arena, vilket gör att läsbarhet prioriterades och inte detaljerade metodbeskrivningar, men vi kommer att i likhet med rapporten 900 miljarder (Ekonomisk Debatt nr 6) skriva en mer vetenskapligt inriktad artikel på det som är vårt eget bidrag i rapporten. Du har säkert också rätt i att många kommer ha synpunkter på de mer analyserande och resonerande delarna av rapporten, men det speglar å andra sidan bara den extremt breda kyrka nationalekonomin blivit efter finanskrisen om man ser till den internationella debatten.
Frågan är möjligtvis hur dina iakttagelser relaterar till vårt resultat. Vårt eget bidrag i rapporten rörde en paneldata analys (vi har också testat resultaten i en tidsserieanalys) där vi studerade sambanden mellan olika faktorer och lönespridning 1950-2014 för tre ländergrupper, Anglo-America, Kontinentaleuropa och Norden. Det gör att vi har relativt många observationer i datasetet och att resultaten är robusta. Det faktorer vi ville studera var kopplade till teknikhypotesen Skill Biased Technology Change (SBTC) och föreställningar om en snabb digitalisering och automatisering i produktionen och en snabb ökning av handel. Faktorer som ofta lyfts fram som orsaker bakom den ökade lönespridningen.
Daron Acemoglu (2012) menar exempelvis att SBTC gällt de senaste 60 åren, men att den ökade inkomstspridning kan kopplas till en acceleration av denna från 70-talet i form av den tredje industriell revolution (digitalisering). Acemoglu skriver ”So was there an acceleration in skill bias? This question is difficult to answer, as we lack direct measures of the degree of skill bias. To tackle this question, one therefore needs to look at a variety of evidence often pointing in different directions. I conclude below that skill-biased technical change is likely to have accelerated over the past several decades.”. Han skriver dock samtidigt att ”… the slow rates of TFP and output growth of the past several decades are difficult to reconcile with a technological revolution during this time period.” .
Vårt resonemang var att om uppgraderingsmönstret av kunskap på arbetsmarknaden drivs på av en snabb teknisk utveckling och att detta också leder till att utbildningspremien ökar (vilket inte är så entydigt över hela perioden internationellt sedan 1980) så borde detta rimligtvis leda till ett ökat värde per producerad timme (arbetsproduktivitet) – annars skulle inte den ökade betalningsviljan finnas hos arbetsgivarna. En snabb digitalisering och automatisering är närmast per definition ökad arbetsproduktivitet, då hela hypotesen går ut på att ersätta arbetskraft med bibehållen eller ökad produktion.
Vi testade alltså detta över Acemoglus 60 år av SBTC och för tolv OECD länder, som i utgångsläget representerade en betydande andel OECD:s totala BNP. Vi fann där inget samband mellan ökningstakten av AP och lönespridning för dessa länder. På motsvarande sätt gjorde tester för handelsökning för samma år och länder, där vi inte heller fann några samband för hela perioden (men däremot ett positivt samband för perioden efter 1980). Vi körde dock också institutionella faktorer som kollektivanslutningsgrad, fackföreningsdeltagande och a-kassa. Här fann vi signifikanta samband mellan försvagningen av dessa institutionella faktorer och ökad lönespridning.
Det du konstaterar avseende lönespridningen i Sverige, att den inte ökat sedan 1997, är alltså väl i linje med våra slutsatser, då Sverige lyckats upprätthålla en i internationell jämförelse mycket hög kollektivanslutningsgrad. Att inkomstspridningen ändå ökat under perioden beror på att skatter och transfereringar blivit mindre omfördelande. Detta är dock inte unikt för Sverige. Som Immervoll&Richardson (2011) konstaterar ”Between the mid-1990s and the mid-2000s, the redistributive strength of tax-benefit systems then weakened in many countries. While growing market-income disparities were the main driver of inequality trends between the mid-1980s and mid-1990s, reduced redistribution was often the main reason why inequality rose in the ten years that followed.” Jag hoppas denna kommentar klargör några frågetecken tills vi återkommer med en mer komplett artikel i frågan. Hälsningar Sandro
Mitt intryck är snarast att inkomstskillnaderna har ökat i båda riktningarna från den 9:e decilen räknat. Naturligtvis kan man påstå att det är de största inkomsterna – och då särskilt sådana som bygger på kapitalvinster som har förändrats mest. Dvs. i kronor räknat. Kvalitativt är dock förändringen för den lägsta (1:a) decilen större, då inkomst i denna storleksordning allt mera sällan räcker till mat och bostad. Vilket innebär att innevånare i Sverige med sådana inkomster numera är proletärer även i detta uttrycks mest ursprungliga mening. Faktiskt liksom i antikens Rom helt beroende av statens doles. Prekarisering som det kallas är bara återställandet av de andra graderna i den “relativa överbefolkningen/industrins reservarmé”.
Att en del av den arbetsföra befolkningen medvetet och avsiktligt hänvisas till ofrivillig arbetslöshet i strid med människorätt och sedvänja – i Sveriges fall till och med grundlag – är en avgörande förändring både i USA:s och Sveriges klassamhälle. En restauration av förhållandena före 1:a världskriget som är ännu mera ociviliserade idag, med tanke på “teknikens” dvs. produktivitetens utveckling.
Både lönespridning och inkomstspridning är förskönande omskrivningar och relativiseringar av vad som borde kallas klasspridningen.
Hur sätts löner? Jag vet att i den allra mest grundläggande nationalekonomiska teorin så är lönen = marginalprodukten som den arbetaren tillför (kanske fel uttryckt), men inte hur det finns någon realistisk teori för hur de egentligen sätts? 😉 Ja det är lite off topic men har funderat en del på det då jag jobbar på ett företag som ger samma lön till alla, utan att ta hänsyn till kunskaper och erfarenhet.
Jag blir inte riktigt klok på det sista diagrammet. Om man tittar runt 2007 ser man en skarp dipp för ett tjockt rött streck som verkar vara decil 2. Men hur kan decil 2 ha haft högre inkomster än decil 3 tidigare? Jag tänker att isåfall skulle de inte ha varit decil 2. Någon som kan förklara?
Hej Sandro. Kul att du svarar på mitt lilla inlägg. Jag vet dock inte om jag blir så mycket klokare av dina kommentarer. Jag kan dock konstatera att vi tycks ha lite olika uppfattningar kring skillnaderna mellan vetenskapliga uppsatser och en rapport av det slag ni skrivit. Du skriver att ni inte skrivit “en vetenskaplig uppsats med en snävt avgränsad ansats, utan ett försök att ta ett helhetsgrepp…” och att “läsbarhet prioriterades och inte detaljerade metodbeskrivningar”. För mig ligger dock inte skiljelinjen i att vetenskapliga uppsatser har snävt avgränsade ansatser och är mindre läsbara. Det finns gott om vetenskapliga studier (och rapporter) med breda ansatser som är mycket läsvärda. En viktig del i läsbarheten är att man förstår vad som görs och hur argumenten hänger ihop. I detta avseende finns många problem med er rapport. Jag vet till exempel inte vad ni menar när ni skriver att ni testar “teknikmodellen” (och därför inte heller vad det är ni avfärdar den genom att konstatera att det ”inte finns stöd för den i statistiken”).
Att det finns en diskrepans mellan utvecklingen i produktivitet och teknisk utveckling är knappast någon nyhet (Solows kända uttalande ”You can see the computer age everywhere but in the productivity statistics” är från 1987) men det är inte heller detta som vanligen avses när man pratar on SBTC. Det handlar istället i alla sina former om att graden av substituerbarhet respektive komplementaritet mellan kapital och individer påverkas olika av teknisk utveckling beroende på individers ”skill nivå” (vanligen mätt som utbildningslängd vilket i sin tur inte är uppenbart). SBTC har i sin tur diskuterats i flera olika varianter och effekten det kan tänkas ha på lönespridning är inte heller klar (den beror t.o.m. i sin enklaste form t ex på hur utbudet av utbildad arbetskraft reagerar).
Att vara tydlig är inte att vara teoretisk i onödan eller att hänga upp sig på detaljer. Jag tror inte, som du skriver, att ”många hänger upp sig på att ni är ”mer analyserande och resonerande”. Jag tror däremot att många hänger upp sig på att ni är så otydliga med vad ni gör och sedan, baserat på detta, kommer med starka slutsatser om vad utvecklingen beror på (och att ni i den processen på ett ytligt plan utger er för att ha funnit svar på frågor som många ställt sig under lång tid).
Ser framemot tydligare svar i era kommande artiklar på området.
Sådant som ska in på DN-debatt motiveras ofta med hjälp av utredningar. I detta fall argumenterar Sandro Scocco och Lars-Fredrik Andersson i debattinlägget ”Ojämlikheten beror inte på ny teknik eller frihandel” för att lösningen av den nuvarande ekonomiska stagnationen “på lång sikt är en snabbare teknisk utveckling och en ökad takt i utvecklingen av internationell handel och specialisering.” Författarna hävdar också trosvisst att “Det skulle öka tillväxten …”.
Samtidigt kräver ekonomisk tillväxt att även konsumtionen av varor och tjänster (i ekonomisk princip, dvs. under antagandet om att det inte finns motsatta klassintressen, likgiltigt vilka) tillåts växa.
För att uppnå detta i tider när finans-monopolkapitalet, som idag, på 1920-talet och innan dess i slutet av 1800-talet får ut vad de själva anser vara tillräckligt för sin egen privata ståndsmässiga överlevnad och reproduktion utan ekonomisk tillväxt, krävs det som Sandro Scocco också påpekar “en mer aktiv regeringspolitik (finanspolitik) för att återkomma till normal inflation, löneutveckling för breda grupper och tillväxt samt handel.”.
Det är bara en hake.
De som kontrollerar ekonomin har historiskt sett visat sig synnerligen ovilliga att ställa upp på detta i tidigare liknande lägen. Och om politiken beslutas trots deras motvilja är det deras motvilja som har segrat. Se tex. Michal Kaleckis slutsatser av Blumska folkfrontens misslyckande.
Det är en historiens ironi, att det som dagens ekonomer betraktar som det optimala – eller bland de mest hängivna normala för den moderna kapitalismens funktion är beredskapen inför att det kalla kriget skulle övergå i verkligt krig. Dvs. även för andra än de fattiga ländernas folk som hölls i underutveckling.
Att staten används för att genom allmän lag tvinga skattebetalarna att rädda det egna landets fattiga undan svältdöden inleddes i England under Napoleonkrigen. Då infördes den just då synnerligen progressiva Poor Law.
Denna tendens har senare visat sig vara så pass typisk för de imperialistiska ländernas socialpolitiska åtaganden att den fått ett eget namn: Welfare-Warfare state.
Den moderna kapitalismen ha i alla fall hittills inte acceptera befolkningens önskemål om välfärdspolitik utan krig. Annat än när fiendens eventuella seger innebär ett hot att hela borgarklassen kan komma att bli deklasserad. Då, och antagligen bara då, räcker det med rustningar. Dvs. rustingskeynesianism.