Vad händer egentligen när man ärver? Det korta svaret är att man slår klackarna i taket och konsumerar upp arvet på några år. Det långa svaret är mer komplicerat och nyanserat vilket visas i en 128 sidor lång studie (inklusive appendix) av Arash Nekoei och David Seim på Stockholms universitet.
Förmögenheter och därmed arv tenderar att vara koncentrerade — betydligt mer koncentrerade än inkomst — och frågor om arv är politiskt laddade. Även tänkare inom den breda liberala kyrkan har landat i vitt skilda ståndpunkter vad gäller synen på arv och deras eventuella beskattning. Det kan därför ses som kontrovesiellt att Nekoei och Seim inleder med att empiriskt konstatera att arv utjämnar förmögenhetsspridningen. Detta trots att redan förmögna arvtagare får större arv än mindre förmögna.
Resultatet kan förefalla kontraintitutivt men är helt i linje med vad man funnit för andra länder (och för Sverige i en studie av bland andra Daniel). Förklaringen är enkel: även om förmögna arvtagare får större arv i kronor räknat så har dessa arv en mindre procentuell påverkan på deras förmögenhet. Om miljardären får ett arv på en miljon medan miljonären får ett arv på hundra tusen så minskar alltså förmögenhetsspridningen enligt gängse sätt att räkna.
Detta innebär också att en eventuell arvskatt — även en rejält progressiv sådan — ökar förmögenhetsspridningen vilket får mig att undra hur relevanta gängse sätt att beräkna förmögenhetsspridning egentligen är. En stor andel av befolkningen saknar helt förmögenhet och får knappt några arv så de förändringar som påvisas gäller omfördelningar i den rikare halvan av befolkningen. I en övning (av någon anledning förpassad till appendix) visar också Nekoei och Seim att en arvsskatt är utjämnande om intäkterna tas med i beräkningen och dessa antas delas ut jämnt i befolkningen.
Med oklarheterna kring arvens fördelningskonsekvenser förhoppningsvis utredda är frågan vad som egentligen händer efter att arven dykt upp på arvtagarens bankkonto. Svaret är att det stora flertalet arvtagare snabbt konsumerar upp sina arv. De arbetar mindre, köper bilar och tio (glada?) år efter att arvet betalas ut är hela 99 procent av arvtagarna tillbaka på den plats i fördelningen där de började. För den mest förmögna procenten förblir däremot arven helt intakta vilket beror på att denna grupp varken anpassar konsumtion eller arbetsutbud.
Detta innebär att arv på längre sikt ökar förmögenhetsspridningen och att en arvsskatt minskar den, även enligt gängse sätt att beräkna spridningen. Tidigare forskningsresultat som funnit att en arvskatt ökar förmögenhetsspridningen är alltså en konsekvens dels av hur spridningsmått konstrueras, dels av vilken tidshorisont som betraktas och slutligen om arvsskattens intäkter tas med i beräkningen eller ej.
Att nästan alla snabbt konsumerar upp sina arv är ska inte läsas som att arven är ointressanta; de ger trots allt konsumtionsmöjligheter och de motverkar arbetslinjen. Däremot bidrar de inte till någon långsiktig förmögenhetskoncentration utom i den absoluta toppen. Samtidigt är förmögenheter rejält koncentrerade till att börja med och arvens bidrag till detta verkar inte vara utan betydelse. En annan viktig fråga är hur de senaste decenniernas kraftiga uppgång av aktievärden och fastighetspriser påverkar arven och arvtagarnas beteende. Gissningsvis är det inte exakt likvärdigt att ärva en aktieportfölj som en stuga i skärgården.
Förutom nya resultat ger Nekoei och Seims studie en bra ingång till forskningen om arv. Nästa viktiga fråga är i mina ögon att utreda hur arv och arvskatter påverkar beteendet i den generation som bygger upp och lämnar efter sig större eller mindre förmögenheter. Skulle en arvsskatt på 25 procent göra mig mindre benägen att lägga om taket i tid eller att investera i ett lovande biotech-företag? Skulle jag jobba mer för att kompensera arvtagarna för skatten eller mindre då det blir mindre arv kvar? Introspektion ger föga vägledning men förhoppningsvis kommer vidare forskning att kunna svara på sådana frågor.
Ekonomistas 
Intressant artikel. En fundering jag har kring förmögenhetsspridning är att (riktigt stora) arv väl sällan hamnar hos någon som inte är förmögen. När en Wallenberg (eller Persson, eller för den delen Bernadotte) ärver är hen redan förmögen.
Men i många fall bör ju arvtagarens förmögenhet före arvet också påverkas i mycket hög grad av vem hen valt som förälder. Föräldrarna kan ju transferera inte bara rena pengar (cash-i-hand) utan också sådant som dyra (och bra!) utbildningar och rejäla löner från familjeföretaget. Det är förmodligen svårt att empiriskt bedöma hur stor del av arvtagarens lön som är ”marknadsmässig” och hur stor del som är ”nepotism” (och bara genom att födas in i rätt familj har man från barnsben möjlighet att få unika kunskaper om hur verksamheten funkar, vilket gör att även en strikt marknadsmässig lön till viss del beror på just (den kommande) arvssituationen. Är det något som studien försöker ta hänsyn till?
En annan fråga är om man utgår från att en arvsskatt är rakt procentuell eller progressiv. En kraftigt procentuell arvsskatt borde väl i teorin skapa förmögenhetsutjämning i större utsträckning än en rak?
Kraftigt progressiv menar jag naturligtvis…
”De arbetar mindre, köper bilar och tio (glada?) år efter att arvet betalas ut är hela 99 procent av arvtagarna tillbaka på den plats i fördelningen där de började.”
Är detta irrationella beteende något som frustrerar de flesta nationalekonomer? 🙂 Finns det någon konsumtionsfunktion som förutser att detta skall hända?
Det är det som är teoretiskt intressant med uppsatsen: beteendet är svårförenligt med mycket av konsumtionsteorin. Huruvida det är frustrerande eller ej vet jag inte. Jag blir i varje fall inte frustrerad.
Finns det någon lekmannaintroduktion till ”konsumtionsteorin”? Jag vet inte om jag ens kände till att en sådan finns, än mindre vad den säger. Men jag har svårt att förstå att det skulle vara ickeintuitivt att folk som springer på en påse pengar konsumerar sagda påses innehåll. Det är väl alternativet som är ickeintuitivt?
Micke:
Att folk som ”springer på en påse pengar konsumerar sagda påses innehåll” är det nog ingen som tycker är ickeintuitivt. Men nationalekonomiska modeller brukar anta att folk inte gör av med alla pengarna på en gång utan sprider ut det över sin livstid någorlunda jämt. Så om man ärver 58 000 kr (vilket tydligen är den genomsnittliga summan enligt studien) och 48 år när man ärver (enligt studien) så är standardantagandet inom nationalekonomi att man kommer att spendera 58000/48 = 1 200 kr per år av dessa pengar. Och inte alltihop på 10 år 🙂
Korrigering. 58000/30 = 1900 kr/år skulle det förstås vara om vi antar att man lever 30 år till efter att man fått arvet.
Tack för info. Det där låter som ett ”homo economicus”-antagande som vänstern brukar hävda att hela ekonomivetenskapen är full av, men där ekonomerna brukar hävda att dessa antaganden inte längre är normala, om de ens någonsin varit det.
Är antagandet om jämn spendering av ett arv över ens återstående livstid baserat på att det är lätt att räkna på det, eller på att man faktiskt trodde att det var ett förväntat beteende (så att den nya studien faktiskt förändrar kunskapslägret)?
Antagandet om att människor spenderar sin konsumtion jämnt över ens återstående livstid tror jag till viss del är baserat på de empiriska studier som finns på området som visar att de faktiskt jämnar ut sin konsumtion till viss del och dels för att det fortfarande finns en överdriven tro på människors rationalitet. Så med andra ord, människor jämnar ut sin konsumtion, men inte så mycket som många nationalekonomer förmodligen tror. Men jag vill och förtydliga och säga att Keynes konsumtionsfunktion fortfarande lärs ut i nationalekonomiutbildningar. Keynes trodde inte på att människor jämnar ut sin livsinkomst. Eller det var inte en del av hans modell i alla fall.
Jag vill rekommendera Richard Thalers bok Misbehaving, eller Beslut och Beteenden som den heter på svenska, som skriver bra om det här.
Tack! Det är femte gången jag får tipset om Thalers nya bok. Dags att ta det till mig! 🙂
Att folk jämnar ut konsumtionen är strikt talat inget antagande utan ett resultat utifrån standardantaganden kring nyttofunktionen. Förutom att antaganden om nyttofunktioner eller hur folk optimerar kan vara fel så kan avsteg från detta kan bero på att man har kreditrestriktioner. Nekoei och Seim testar vad jag förstår inte om detta är orsaken men att 99% av arvtagarna (som tillhör den rikare halvan av befolkningen) skulle vara kreditbegränsade förefaller märkligt.
Utan sparande inget inhemskt ägande – det är svårt att ha ett kapitalistiskt system utan fysiska ägare. Inte ens ett uttalat kompensatorisk skola (med gravt olika storlek på finansiering) lyckas hindra barn från utbildade (som för övrigt betalar stort sett rubbet) att klara sig bättre än de från mindre utbildade – svårt att tänka sig en konkurrenskraftig ekonomi utan högt utbildade. Är det troligt att svensk välfärd skulle utvecklas bättre om vi lyckas döda alla personliga incitament?
“Är det troligt att svensk välfärd skulle utvecklas bättre om vi lyckas döda alla personliga incitament?”
Troligen inte, men mycket skulle bli bättre om vi dödade alla halmdockor. För övrigt lever lögt utbildade statistiskt sett flera år längre med mer hälsa. Ett incitament så fint som något!
Några observationer:
* Mätdata befinner sig till största delen när vi hade förmögenhetsskatt. Detta kan leda till en höjd benägenhet till att konsumera. eller flytta över sparandet till icke beskattningsbara tillgångar. Höll man sig under anmälningsplikt kunde man flytta ca 1 MSEK till utlandet på 10 år. (Observationer från andra länder som ändrat förmögenhetsskatt har visat att befolkningen blir rikare när den tas bort).
* Räknar man med förmögenhetsskatt och hård kapitalskatt på reala tillgångar så ser det till att kapitalet minskar i rask takt. Dvs arvtagaren behöver inte konsumera särskilt mycket för att mätresultatet skall uppstå. Givet den kraftiga kapitalskatten så hade det väl varit skäligt dra bort den effekten på resultatet.
* För den yngsta kohorten ser man att tillgångsökningen är störst. Det är konsistent med att tillgångar ökar med stigande ålder. Men det är också för denna kohort som mest tillgångar är kvar efter mätperioden. Detta är konsistent med tolkningen att kapitalskatterna inte är så allvarliga och att yngre har större konsumtions/investeringsbehov.
* För den äldsta kohorten ser man att tillgångsökningen är minst. Det är konsistent med att tillgångar ökar med stigande ålder. Det är också för denna kohort som minst tillgångar är kvar efter mätperioden. Detta är konsistent med tolkningen att kapitalskatterna slår hårdast här. Och att den äldre kohorten går i pension och får mindre inkomst att kompensera kapitalskatterna med.
Lite förenklat verkar arvegods – liksom ägande i allmänhet – kunna fungera på två olika sätt. I fall arvet inte är större än vad arvtagaren kan konsumera kan man förvänta sig att det konsumeras. Vilket leder till förmögenhetsspridning.
I fall arvet är större än vad som kan konsumeras leder detta troligen i stället till koncentration av kapitalet.
Gränsen mellan kategorierna kan antas vara dels i fall arvtagarens samlade förmögenhet inklusive det aktuella arvet ligger över gränsen för ”ekonomiskt oberoende”, dvs. ger arvtagaren möjlighet att leva resten av livet med inkomst på vad arvtagaren anser vara acceptabel standard från avkastningen på kapital.
Dels beroende på om arvtagaren har tillgång till det ”kulturella kapital” som innebär att kunna hantera pengar (arvet) som kapital, dvs. kan använda pengar och andra kapitaltillgångar som en metod för att utvinna inkomster utan att det ursprungliga kapitalet för den skull förbrukas eller förminskas. Sådant kulturellt kapital kan givetvis hyras i form av förvaltare, mäklare etc. men även detta kräver att arvtagaren förstår och accepterar det fundamentala; att det går att leva gott utan andra inkomster än de som härrör från ägandet av kapitalet.
En relaterad artikel på samma svenska data, som nyligen accepterats för publicering i Journal of Public Economics:
Inheritance and Wealth Inequality: Evidence from Population Registers
av Mikael Elinder, Oscar Erixson och Daniel Waldenström.
Abstract: This paper uses population register data on inheritances and wealth in Sweden to estimate the causal impact of inheritances on wealth inequality. We find that inheritances reduce wealth inequality, as measured by the Gini coefficient or top wealth shares, but that they increase absolute dispersion. This duality in effects stems from the fact that even though richer heirs inherit larger amounts, the relative importance of the inheritance is larger for less wealthy heirs, who inherit more relative to their pre-inheritance wealth. This is in part driven by the fact that heirs do not inherit debts, which makes the distribution of inheritances more equal than the distribution of wealth among the heirs. Behavioral adjustments seem to mitigate the equalizing effect of inheritances, possibly through higher consump-tion among the poorer heirs. Inheritance taxation counteracts the equalizing inheritance effect, but redistribution of inheritance tax revenues can reverse this result and make the inheritance tax equaliz-ing. Finally, we also find that inheritances increase intragenerational wealth mobility, but the effect is short-lived.
Läs mer och ladda ned artikeln på denna länk.
Angående diskussionen om konsumentteorin mellan Andreas SO och Micke, den empiriska data som visar att människan tenderar att jämna ut sin konsumption över sin livstid, hur mycket beror den på pensionssparande? Hur påverkas denna teori av att framtida pensionsinkomsterna för oss som arbetar nu i många fall kommer att vara lägre än för våra föräldrar? Är en ”ren” konsumptionsteori med utjämning över livstiden fortfarande relevant eller bör man justera ner konsumptionen längre fram i livet?