För ett knappt år sedan gav tidskriften Science ut ett specialnummer om forskning kring inkomst- och förmögenhetsskillnader (eller snarare forskning på det något flyktigare temat ”inequality”). Numret innehåller många intressanta artiklar men speciellt två texter illustrerar poänger som båda är viktiga men som ofta ställs mot varandra på ett sätt som inte för debatten om inkomstskillnader framåt, speciellt i ett svenskt perspektiv.
Den första, Inequality in the long-run, är skriven av Thomas Piketty och Emmanuel Saez och handlar om den långsiktiga utvecklingen med fokus på toppen (i detta fall topp 10) relativt resten av fördelningen och även på samspelet mellan inkomst och förmögenhetsfördelningen. På många sätt sammanfattar denna artikel delar av den så kallade toppinkomstlitteraturen och också mycket av det Piketty presenterar i sin bok ”Capital in the twenty-first century” (se tidigare inlägg om toppinkomster här, här, här, och här och Daniels senaste uppdatering för Sverige här).
Den andra artikeln är skriven av David Autor och handlar om hur teknologi och utbildningsskillnader kan förklara löneskillnader. Artikelns titel, Skills, education, and the rise of earnings inequality among the ”other 99 percent”, är en tydlig markering mot vad Autor uppenbarligen uppfattar som ett överdrivet fokus på topp 1 procent av fördelningen. När allt kommer omkring är ju vad som händer i resten av befolkningen viktigare för det stora flertalet, som Autor uttrycker det i introduktionen till sin artikel.
David Autors huvudbudskap är att ökade inkomstskillnader är ett brett fenomen som berör mycket större grupper än den yttersta toppen och som till stor del kan förklaras av en ökad polarisering av arbetsmarknaden och framför allt en ökning av utbildningspremien och mera allmänt en ökad spridning mellan “skilled” och “unskilled workers”. Autor sammanfattar en stor forskningslitteratur som finner en tydlig stöd för detta i USA (Autor har skrivit massor på temat som finns att läsa här).
Det finns mängder med illustrationer av detta men bilden nedan kan tjäna som ett exempel. Den visar de förändringen i reala inkomstskillnader mellan medianen bland college-utbildade (mer än 4 år efter gymnasiet, alltså 16 år eller mer totalt) och medianen bland de som bara gått ut high school (12 års utbildning) i USA. Denna typ av statistik används ofta av ekonomer som ett sammanfattande mått på värdet av utbildning och att se till medianen i respektive grupp gör att man inte behöver bekymra sig för att förändringen beror på vad som händer inom respektive grupp (som t ex att toppen bland de högutbildade skulle dra upp genomsnittet i gruppen). Utvecklingen är tydlig, utbildning betalar sig alltmer, i USA.
Ser man till motsvarande utveckling i Sverige så är bilden dock inte alls lika tydlig. Jobbpolarisering syns förvisso tydligt i Sverige och inkomstskillnaderna har ökat tydligt, men de drivs inte alls lika tydligt av ökade löneskillnader mellan utbildningsgrupper. Jämförelsen nedan är inte perfekt men tillräckligt bra för att göra poängen tydlig. Tabellen (som är lånad ifrån denna ED-artikel) visar förändringar i reallöner mellan olika utbildningsgrupper i Sverige mellan 1991 och 2009 uppdelat på män och kvinnor. Gruppen med lägst utbildning (mindre än 9 år) har ökat sin lön med knappa 40% och gruppen med högst utbildning med dryga 55% och skillnaden mellan gymnasieutbildade och högskoleutbildade är mindre än 10 procentenheter. Noggranna studier av den så kallade utbildningspremien (i princip hur många procent högre lön man får av ytterligare ett års utbildning) visar också att denna generellt sett är låg i Sverige och att den inte heller har ökat särskilt mycket de senaste decennierna.
Nu kan man förstås invända att antal år i utbildning är ett alltför trubbigt mått för att mäta skillnaden i “skills” och att teknologisk utveckling kanske ändå gynnat de med “rätt utbildning” och “rätt sorts färdigheter”. OECD har i det så kallade Programme for the International Assessment of Adult Competencies, PIAAC, försökt adressera detta. “PIAAC dramatically changes the ability to understand how economies value skills” som det uttrycks i en studie som använder dessa data. I denna står Sverige och USA ut som två extremer bland ett stort antal OECD länder. Sverige utmärker sig som det land där den förväntade avkastningen på “skills” är lägst, USA som det land där den är högst (ungefär dubbelt så stor som i Sverige) med övriga länder däremellan.
Sammantaget ger detta en bild av inkomstskillnader i Sverige som ganska annorlunda än de i USA, inte bara i termer av nivåer (vilket vi påpekat här tidigare) utan också i termer av vad som ligger bakom ökningarna. Speciellt ger det anledning för den som vill argumentera för att i en allt mera teknologiskt avancerad och globaliserad värld har utbildning och kompetens kommit att löna sig mer än tidigare skäl att fundera på hur det står till med den saken i Sverige.
Betyder detta också att vi kan avfärda att teknologisk utveckling ligger bakom de ökade inkomstskillnaderna i Sverige? Nej, naturligtvis inte. Det finns flera sätt på vilka teknologi, globalisering och dess interaktion kan öka avkastning på kapital relativt arbete. Dessutom är uppdelningar som ”arbetsinkomst” och ”kapitalinkomst” endogena i förhållande till bland annat skattesystem vilket gör det svårt att tolka dessa storheters relation till, exempelvis, teknologisk förändring. Vi behöver således veta mer om vad som förklarar ökningen bortom uppdelningen mellan “löner” och “kapitalinkomster”.
Ekonomistas 
Du skriver att: “Utvecklingen är tydlig, utbildning betalar sig alltmer, i USA.” Är inte detta missvisande? Jag förstår att bland dem som får jobb som matchar utbildningen, råder det inga tvivel om att utbildning förmodligen lönar sig, sett till löneutvecklingen. Det finns dock andra viktiga aspekter på detta som vi bör ha i åtanke. Det är väl t.ex. färre nu än tidigare som får jobb som passar deras utbildning, i USA? Konkurrensen verkar hårdna och fler får ta underkvalificerade jobb. En stor andel av de högskoleutbildade personerna i USA är alltså undersysselsatta. Dessutom har studieskulderna (framför allt kopplat till terminsavgifter) ökat mycket i USA, vilket gör att utbildning generellt lönar sig allt mindre bland dem som måste ta stora lån. Går det alltså med säkerhet att säga att högre utbildning lönar sig för genomsnittsamerikanen?
Det vore missvisande om jag skulle påstå att bilden var tydlig baserat på den enda figur jag redovisar (lönegap mellan high school utbildade och de med högre utbildning). Nu var inte det meningen utan den bilden är ett exempel som illustrerar en utveckling som studerats i en mängd olika studier och på alla möjliga sätt. Figur 4 i Autors artikel visar t ex det diskonterade nuvärdet av college utbildning relativt high school med hänsyn taget till kostnaden för utbildning (som helt riktigt ökat mycket). Den har ökat på motsvarande sätt som löneskillnaderna. Autor hänvisar som sagt till en mängd studier i sin artikel som belägger detta på en mängd olika sätt.
Sen har du helt rätt i att kostnaderna för högre utbildning ökat kraftigt i USA och att det nu pågår en intensiv debatt kring utformningen av högre utbildning i USA, speciellt kring dyra skolor som lockar med trevligt college liv och diplom men som i slutändan inte förbereder studenter som de borde, etc. men detta ändrar inte, som jag ser det bilden av förändringen i det relativa värdet av högre utbildning i USA sedan 1980.
Stort tack för intressant inlägg! Uppskattar det!
Är OECDs graf avkastning på arbete efter skatt eller före skatt? Det vore intressant att veta hur skillnader i progressivitet i skatteskalan påverkar detta.
Det är lite ofullständigt att bara redovisa bilden som jag gör men ville inte gömma huvudpoängen i detaljer (sorry). Staplarna är baserade på regressionskoefficienter där man försöker skatta hur mycket av löneskillnader (före skatt och transfereringar, eller strikt sett “gross full time wage”) som förklaras av faktiska resultat på prov som deltagarna i PIAAC gjort, samtidigt som man kontrollerar för arbetslivserfarenhet, kön etc. Dessa prov är i sin tur designade för att få “an assessment of cognitive skills in three domains: literacy, numeracy, and problem solving in technology-rich environments”. Kolla följande om du vill se detaljer:
Click to access w19762.pdf
Tack för tydligt svar! Om jag förstår dig rätt så är alltså “12%-ig snittavkastning” på en SD skills i Sverige beräknat även på arbetslösa (jag fick inte enkel tillgång till artikeln). Per frågade om det nedan också.
Om jag ska förklara det här för ett barn i grundskolan vars skills idag är strax under genomsnittet, kan jag då säga ungefär så här (eventuellt med lite annat ordval): “om du kämpar riktigt hårt nu i hela din skolgång så att du blir lika duktig som din kompis som ligger mitt i den övre kvartilen, då kommer du kunna köpa 17 istället för 16 godisar när du blir stor.” (Alltså lyfta sig en kvartil –> 12% högre lön, typ 50% marginalskatt på det –> 6% netto =1/16 högre lön efter skatt.)
Undrar om min dotter kommer slå volter av motivation..
Bra resonemang, men (i) marginalskatten i mitten av inkomstskalan är inte 50 procent (om man inte inräknar arbetsgivaravgifter) och (ii) i termer av godis (eller konsumtionsutrymmet som barn förstår, dvs borträknat allt de tar för givet: hus, mat, fordon, heminredning) är avkastningen mycket större än på helheten.
Dessutom är min erfarenhet att barn tycker att alla ska få lika mycket godis oavsett skolprestationer.
Håller med om allt i ditt svar Per S.
Jag undrar också om man försökt ta hänsyn till beskattningssystemet när man jämför? Ser själv att det finns liten anledning att be om ökad lön “i pengar” pga hur marginalförändringen beskattas…
Nej, som sagt, i just den studien handlar det om hur “marknadsutfallet” ser ut. det är alltså lön före skatt.
Lönerna borde kanske redovisas netto, dvs minus studielån. En spännande mätning vore om man tog bort olika yrkesgrupper, en i taget, och frågade allmänheten vad de tycker. Ex. att ta bort alla lokförare för att försöka mäta vilket värde allmänheten anser att de har osv. I en humanistisk demokrati borde man också undersöka vad som skulle hända om man om man tog bort alla jobb som inte går att försörja sig på. Är det jobb som går att vara utan eller får det konsekvenser för allmänheten? Att allting handlar om löner/pengar kan det få konsekvenser för kvaliteten? Människor utbildar sig med utgångspunkt från lönen istället för vad man egentligen skulle vilja jobba med. Rätt hen på rätt plats.
Hej och tack för en intressant artikel!
Hur är det med arbetslösa och ej sysselsatta, är dom inräknade i studierna? Om så är fallet, sätts bruttoinkomsten till noll om man lever på a-kassa eller bidrag?
Jag tänker att rätt utbildning ökar chansen att få jobb i Sverige stort. I USA kanske det är vanligare att ha ett lågbetalt jobb som “unskilled” snarare än att gå arbetslös vilket är lättare i Sverige.
Mycket intressant! Några funderingar:
En del av utvecklingen sedan 1990 i Sverige är (väl) den stora utökningen av andelen högutbildade i befolkningen. Sjuksköterska blev t.ex. högskoleutbildning 1977 vilket bör innebära att de allra flesta sjuksköterskor år 1990 räknades som lågutbildade medan de 2013 räknas som högutbildade, utan att deras löner förbättrats nämnvärt. Alltså, i och med att ett antal yrken kommit in i gruppen “högutbildade” drar de ner snittet i den gruppen. Det vore intressant att se data som gäller yrken som i huvudsak var högskoleutbildade både 1990 och nu (typ jurister).
En annan faktor som jag tror är större i Sverige än i USA är anställningstryggheten. I Sverige har högutbildade generellt en ganska hög anställningstrygghet, vi har en stor offentlig sektor som suger upp många högskoleutbildade, ger dem hyfsade men inte höga löner men kombinerar detta med bra anställningstrygghet. Samtidigt minskar tryggheten för de klassiska “arbetarjobben”. Utbildningspremien växlas i Sverige i större utsträckning in i “trygghet” iställer för i lön. Jag tror att i t.ex. USA skiljer sig anställningstryggheten ganska lite mellan hög- och lågutbildade (det är lätt att sparka folk av alla kategorier).
Och sist, jag antar att “wages” motsvar det svenska inkomst av tjänst. I Sverige är det förhållandevis lätt att flytta lön till utdelning. Det vore intressant att se någon inkomststudie där man flyttar utdelning från enmansaktiebolagen till “inkomst av arbete”. Jag tror att det skulle påverka bilden rätt mycket.
Den nuvarande regeringen vill genom justeringar i jobbskatteavdraget höja marginalskatten på löneinkomster till ca 60 %. Vad jag förstår motiverar man detta med ökade inkomstskillnader ( trots att gini-koefficienten inte ökat sedan S lämnade makten 2006), men kanske vill man rätta till inkomstskillnader som uppstod under tidigare S-regimer. Hur som helst, vore det inte mer logiskt att höja skatten på kapital, givet att det i Sverige är kapitalinkomsterna som ledde till ökade inkomstskillnader under Perssons styre? Kanske finns det någon på denna blogg som kan redogöra för hur S-V-MP resonerar när de nu vill göra löneökningar genom ökat arbetsutbud och utbildning mindre lönsamt.
Jag har inte studerat grunderna för beräkning av gini-koefficienten, men tar man där hänsyn till att jobbskatteavdraget har funktionen av en transferering från statskassan fullt jämförbar med ett bidrag, försörjningsstöd?
Det är värt att komma ihåg att Sverige har ett system som i allra högsta grad uppmuntrar skicklig arbetskraft att flytta inkomster från tjänst till kapital. Starta aktiebolag, fakturera arbetsgivaren, ta ut lön upp till gränsen för statlig skatt, och använd 3:12-reglerna för att ta ut över 200 000 kr per år som aktieutdelning till bara 20% skatt (efter bolagsskatt som ändå är mycket lägre än sociala avgifter). Extremt gynnsamt mot att vara avlönad. Därför är det vanskligt att göra skillnad på inkomster av tjänst och kapital i sådana här sammanhang.
Eftersom statsskuld och budgetregler gör den statliga ekonomin till ett nollsummespel så förmodar jag att regeringen försöker få loss pengar till investeringar genom att omfördela inom ramarna. Hur skulle de annars göra? Både tidigare S-regering och nu senast Alliansen har gynnat de som redan har, så den enda möjligheten är väl att omfördela uppifrån och ner. Marknaden klarar inte att på eget bevåg bygga bostäder i stor skala och att lyfta järnvägen från DDR-standard eller att befolka offentlig sektor. Det mest logiska vore att förse våra folkvalda med “nytryckta” istället för att göda bankerna. Har ideologiska dogmer lämnat logiken bakom sig? När pengar blir målet istället för medlen kan vi ju lika gärna lägga ner riksdagen och istället rösta på olika finanspersoner i nästa val. Att förvandla människors olika livsvillkor till gini-koefficienter är nog mest ett trick för slippa ett eventuellt dåligt samvete för de som inte lyckas leva upp till medelklasstandard.
Men hur stor del av arbetskraften startar aktiebolag, med allt krångel som det innebär och sedan fakturerar arbetsgivaren? Att döma av min högutbildade omgivning är det ytterst få, men det kanske finns siffror på hur många det är som “egentligen” har en typ av anställning?
Överstiger man inte gränsen för när arbetsgivaravgiften blir en ren skatt så förlorar man även pension, försäkringskassa, etc., på att ta ut utdelning istället för lön, så för alla med lägre lön/ersättning är det inte så himla lönsamt.
Bologna-systemet leder till konkurrens mellan universitet inom Europa. Det kan väntas (1) påverka spelplanen enormt (2) begränsa hur mycket Sverige kan avvika från resten av EU.
Bättre kvalitet, svåra omställningar för de lärosäten som erbjuder medelmåttig utbildning i studenternas ögon. Se min DN-artikel: http://www.dn.se/debatt/terminsavgifter-kan-radda-kvaliteten-pa-universiteten/
Vet du hur stor del av Europas studenter som aktivt väljer mellan högskoleutbildningar i olika länder? 1, 5 eller 50 procent?