Vid Society for Economic Dynamics årliga konferens i Boston förra veckan talade MIT-professorn och nyblivne NBER-chefen James Poterba om amerikanernas höga innehav av livförsäkringar — som försäkrar mot tidig död — och låga innehav av annuiteter — som försäkrar mot långt liv. Om jag minns rätt sa han att runt 80 procent av amerikanerna har livförsäkringar och att knappt 10 procent har privata annuiteter. Är det inte bättre att se till att ha pengar medan vi lever (annuiteter) än efter döden (livförsäkring till anhöriga)?
Nu kanske amerikanerna ändå har upptäckt att de har köpt för mycket livförsäkringar. Enligt nyhetsrapporter försöker de sälja vidare livförsäkringarna, t ex till Helsingborgs kommun. Men kommunpolitikerna stoppar denna handel. Det är kanske rimligt att kommuner inte ska handla i udda finansiella instrument, speciellt med det senaste årets erfarenheter i åtanke. Men nu verkar anledningen vara att handeln i just dessa instrument är oetisk. Det är svårt att se att handeln är mer oetisk än försäkringsbolagens utställande av livförsäkringar och annuiteter, eller en kommuns pensionsåtaganden. Allt detta ger avkastning som varierar med individernas livslängd.
Ekonomistas 
Ett bra skäl till att inte köpa upp livförsökringar kan däremot vara de som säljer sina livförsäkringar måste antas ha privat information om sin framtida livslängd. Vi kan därför förvänta oss att Helsingsborgs kommun skulle drabbas av ett skevt urval. James Porterba har tillsammans med Amy Finkelstein (2002 EJ och 2004 JPE) funnit belägg för skevt urval på den brittiska marknaden för annuiteter.
Erik: Bara för att det finns ett skevt urval bland dem som tecknar livförsäkringar är inte annuiteterna nödvändigtvis felprissatta på marknaden.
Ett annat skäl till skevt urval kan vara att det finns heterogenitet i livslängder bland dem som säljer sina livsförsäkringskontrakt och att Helsingsborgs kommun är förhållandevis dåliga på att bedöma vilka kontrakt som är lemons respektive peaches, vilket jag nog skulle tro…