Kvinnor i toppen av inkomstfördelningen

De senaste åren har mycket skrivits om toppinkomsttagare och deras ökade andel av alla inkomster. Det har skrivits om toppinkomsternas komposition och det har spekulerats kring vad toppens ökade inkomstandel beror på. En aspekt som dock, förvånansvärt nog, inte utforskats är hur det ser ut med könsbalansen i toppen av fördelningen. Hur många av den berömda topp1-gruppen är kvinnor? Är sammansättningen av toppkvinnors inkomster densamma som för män? Är deras familjesituation densamma som toppinkomstmännens? Hur har dessa saker förändrats över tid?

I ett nytt papper studeras dessa saker (och lite annat) av Anne Boschini, Kristin Gunnarsson, och mig. Pappret knyter an till den så kallade toppinkomstlitteraturen så inkomstbegreppet är hela tiden sammanlagd inkomst före skatter och transfereringar och populationen är alla vuxna individer i Sverige. Topp10-gruppen motsvarar således de cirka 700 000 individerna med högst sammanlagd inkomst, och topp1 följaktligen de cirka 70 000 med högst inkomster. Huvudresultaten är följande:

• Sedan 1970-talet har kvinnors andel i toppen av inkomstfördelningen ökat stadigt. I topp10-gruppen har andelen kvinnor mer än fördubblats sedan mitten av 1970-talet, från 12% till nästan 30%. I topp1-gruppen har kvinnors andel gått ifrån 7% till runt 20% idag (beroende på hur man hanterar realiserade kapitalvinster). Ett tydligt mönster är också att ju högre upp man kommer i fördelningen, desto färre är kvinnorna. Figuren visar andelen kvinnor i topp10-gruppen och dess olika undergrupper, P90-95, P95-99 och topp1-gruppen, alltså P99-100. I figuren till vänster inkluderas realiserade kapitalvinster, medan dessa inte är med till höger.
• Generellt sett har kvinnor i toppen varit mer beroende av kapitalinkomster än män. Skillnaden har dock minskat över tid. Andelen toppinkomstkvinnor som får huvuddelen av sina inkomster från en hög lön har ökat relativt män, medan det omvända gäller för antalet kapitalinkomstrika kvinnor i relation till kapitalinkomstrika män. Den huvudsakliga drivkraften bakom detta är att alltfler kvinnor med höga arbetsinkomster kommit in i topp-gruppen.
• Kvinnor är inte märkbart annorlunda än män i toppen i termer av ålder eller utbildning (även om de tydligt har längre utbildning i snitt). En dimension där skillnaden dock är mycket markant är familjeförhållanden. En klar majoritet av männen, ungefär 75%, i toppen av fördelningen är gifta vilket är en minskning från cirka 90 % på 1970-talet. Bland toppinkomstkvinnor är ungefär 60 % i dag gifta, vilket är en liten uppgång från runt 50% på 70-talet.
• Den stora skillnaden ligger dock i vilka de är gifta med. Ser man till männen i topp1-gruppen så är en överväldigande majoritet gifta med kvinnor som inte tillhör topp10-gruppen och 40 % av dem har en partner i den lägre delen av fördelningen (0-60de percentilen). Kvinnorna i topp1-gruppen däremot har nästan alltid en partner som åtminstone tillhör topp10, och en av tre gifta topp-1 kvinnor har en partner som också tillhör topp1-gruppen. Resultatet knyter bland annat an till den intressanta forskning som Olle Folke och Johanna Rickne gjort om sannolikheten att en befordran följs av en skilsmässa (ja, den ökar för kvinnor som befordras men påverkas inte för män).    
• I jämförelse med andra länder så är det första som slår en hur relativt lik utvecklingen varit i länder som vi annars tänker på som mycket olika. I Italien och Spanien, liksom i Kanada och Australien, har andelen kvinnor i toppen av fördelningen ökat stadigt och idag utgör kvinnor en knapp tredjedel av topp10-gruppen i alla dessa länder, liksom i Sverige och övriga nordiska länder. Om något kan man notera att vad gäller kvinnors representation i topp1-gruppen så är den lägre i de nordiska länderna än i många länder som i andra dimensioner brukar klassas som mindre jämställda.

För den som är intresserad finns mycket annat i artikeln också (skillnader i mobilitet, skillnader i realiserade kapitalvinster mellan kvinnor och män, och annat). Läs hela pappret här.