Sverige har rykte om sig att ha världens bästa statistik. Men det gäller knappast den ekonomiska statistiken på mikronivå. Visserligen har vi tack vare våra välstrukturerade register en hel del statistik över hushållens inkomster före och efter omfördening, men det gapar stora hål. Riksbanken föreslår nu ett sätt att täppa igen ett av de största.
Ett välkänt och allvarligt problem med den svenska individstatistiken gäller avsaknaden av uppgifter över tillgångar och skulder. Vi vet idag helt enkelt inte hur folk har det ställt ekonomiskt i Sverige, eftersom den statistik som finns om detta på mikronivå endast täcker in hur stora inkomster folk har. Vi ser inte om människor är överbelånade eller förmögna. Vi vet inte hur viktigt eget kapital är för att starta företag, och vi vet inte om folks reaktioner på en skatt påverkas av om de har kapital eller inte. Vi kan inte ens med säkerthet säga om en person med mycket låg inkomst är fattig, eftersom där kanske finns ett insparat kapital eller tidigare arv som man lever av, vilket skulle innebära att skattemedel transfereras till fel personer.
Ett av de viktigaste områdena där bristen på en statistik över individers tillgångar och skulder blir särskilt tydlig, är den finansiella stabiliteten, dvs Finansinspektionens och Riksbankens områden. Hur ska dessa myndigheter kunna fullgöra sin uppgift om de inte vet hur deras verksamhet fungerar, var riskerna finns, och hur dessa ska mötas bäst?
Lösningen på detta problem heter naturligtvis förbättrad statistik, och just en sådan lösning föreslår nu Riksbanken i en ny promemoria. Banken vill bygga upp statistik över hushållens tillgångar och skulder genom att samla in uppgifter från banker och andra finansiella aktörer. Uppgifterna skickas därefter till SCB som kopplar samman dem med annan ekonomisk statistik (t ex över taxerade fastigheter, inkomster, familjekopplingar mm). Figuren nedan visar hur banken har tänkt sig att detta ska gå till.
Planen som Riksbanken föreslår enkel, transparent och trovärdig. Uppgifterna finns, metoder och analysverktyg likaså. Statistikhantering sköts professionellt av SCB och andra myndigheter redan idag.
Nu vill Riksbanken få reaktioner från samhällets intressenter i denna fråga. Jag är en av dessa intressenter i egenskap av forskare med fokus på just hushållens ekonomiska förehavanden. En databas av den typ Riksbanken föreslår skulle vara mycket användbar och nyttig i min och mina kollegers akademiska forskning om fördelning och omfördelning av inkomster och förmögenheter.
Men jag är inte bara forskare utan också samhällsmedborgare. Som medborgare är jag intresserad av att det finns statistisk av hög kvalitet. Denna behövs för att kunna utforma politiska beslut gällande välfärdssystemets utformning, nivåer på ekonomiskt bistånd, skatters struktur och nivå mm. Men statistiken behövs även för alla de som utvärderar och analyserar de politiska beslutens effekter. Utan statistik över hushållens ekonomiska situation, hur ska politikerna kunna utforma sina beslut väl? Och utan utvärderingar, hur ska vi veta om politikerna gör sitt jobb och hur ska politikerna kunna lära av tidigare misstag ifall dessa aldrig påvisas?
Ett vanligt argument mot statistikinsamling av hushållens tillgångar och skulder är att den skulle utgöra grunden för en framtida förmögenhetsbeskattning. Men det argumentet känns väldigt tunt. Flera länder har sedan länge samlat in denna typ av statistik utan att informationen använts i fiskalt syfte. Ett exempel är den stora förmögenhetsundersökning som länderna i Eurozonen bedriver sedan några år. Ett annat är Danmark som bibehöll insamlingen av förmögenhetsdata när förmögenhetsskatten avskaffades 1996 utan att skatten sedan dessa återinförts. Dessutom är det långsökt att tro att Sveriges riksdag skulle återinföra en förmögenhetsskatt bara för att viss sorts statistiska uppgifter förelåg, så funkar inte finanspolitiken idag.
Om det är Riksbanken eller Finansinspektionen som bör få ansvaret för insamlingen av dessa data kan diskuteras. I dagsläget är det Finansinspektionen som har huvudansvaret för den finansiella stabiliteten, vilket gäller både den så kallade makro- och mikrotillsynen. Kanske vore det därför naturligare att uppgifterna skickas till Finansinspektionen, eller rentav direkt till SCB.
Nu får vi hoppas att processen går smidigt, att alla intressenter säger sitt om Riksbankens föreslagna insamling, och att vi i slutändan får till stånd en modern ekonomisk statistik på mikronivå som anstår en ambitiös välfärdsnation som Sverige.
Ekonomistas 
Det är bra förslag. Statistiken behövs för mer kvalificerade analyser och som beslutsunderlag. Att motståndet mot den skulle vara risken för en framtida förmögenhetsbeskattning kanske stämmer. Men mitt intryck är, om jag läst statistikhistorien rätt, att det snarare är oron för ökade statliga utgifter som ligger bakom motståndet mot en utbyggnad av den offentliga statistiken.
Nu när Daniel beskriver så klart vad saknas och levererar så robusta lösningar, önskar jag att ta upp några viktiga detaljer som jag tycker att är relevanta för att minimera den byråkratiska sidan av processen att få access till data som forskare behöver för att kunna svara på deras forskningsfrågor.
Jag arbetar med mikrodata sedan 1994 och jag tycker att de riktiga problem med access till mikrodata (oberoende om vi pratar urval, population eller variabler) har börjat komma upp när juristerna* efter 2008 (Personuppgiftslagen, PUL1998:204) och speciellt 2003 (Etikprövningslagen, EPL 2003:460 och ”känsliga uppgifter” om individer). Det finns ett stort variation i juristernas attityd och juridiska perspektiv av olika regler och låg som styr access till data. Till exempel, i frågan om registerdata, juristerna som jag har träffat (sedan 2009) i min roll som granskare av etikprövnings ansökningar fokuserar mycket på forskningsfrågorna och visar klart att de förstår att det är inte möjligt att identifiera en enskild individ från resultat som redovisar på grupp nivå av stora grupper (dvs, grupper som ofta är större än 10 tusen personer).
Men det finns jurister (e.g., Datainspektion och SCB) som signalerar via deras presentationer eller skrivande att de förväntar sig att vi forskare som arbetar med mikrodatabaser kommer att satsa på att identifiera en eller flera enskilda individer! Ja, det skulle vara möjligt (det finns publicerade uppsatser om detta), men vi som forskare som arbetar med mikrodatabaser gör inte detta. Om juristerna är rädda för detta, fixa en ny paragraf som straffar de som använder data på detta sätt; men STOPPA INTE forskningen!
En annan detalj: SCB:s anställda som arbetar med INFORMATION om mikrodata har sällan som arbetsuppgifter att använda data och skriva en kort rapport… Därför är inte konstigt att (vi forskare klagar att) det inte finns BRA dokumentation om data eller inte dokumentation alls…
Lars Hultkrantz har skrivit några gånger om SCB:s behov att ha en forskningsenhet som t.ex., Norge och Nederländerna. Jag har inte sätt något svar från beslutsfattare.
Jag bara undrar, varför kan inte SCB, som idag köper som många tjänster utifrån, även börja köpa forskartjänster från universitetet för förbättring av deras samarbeta med forskare som både designar och använder dessa databaser (dvs. programmerar själva alla steg till ”the final sample”).
Självklart kan ny statistik inom detta område leda till mer välgrundade beslut. De aspekter som främst behöver övervägas och som du inte nämner, är integritetsaspekten. Visst kommer mikrodata säkert avidentifieras på något sätt men ju fler datapunkter man samlar om individerna, desto fler “nycklar” uppstår som gör att man kan koppla ihop en rad i databasen med en individ. Trots alla försök till intern styrning och kontroll så kommer det finnas IT-tekniker och analytiker som har tillgång till databasen och som kan tänkas vara nyfikna. Hur detta ska lösas vet jag inte men givet att man faktiskt löser det på ett betryggande sätt är jag positiv.
Sedan har vi frågan om framtidens pensioner, kommer de räcka till något alls när mängden garantipensioner ökar? Om staten får insikt om hur det är ställt med sparandet bland den andel av befolkningen som är flitig och sparsamma så kanske staten får obehagliga idéer om att jämna ut den sammanlagda “pensionen” bestående av privat sparande, tjänstepension och allmän pension. Litar vi tillräckligt på staten för att vilja ge dem denna information om oss medborgare?