Studier av inkomstskillnader fokuserar oftast på löneinkomster. Ibland får även andra inkomstslag som kapitalinkomster och inkomster från näringsverksamhet vara med. Realiserade kapitalvinster, det vill säga vinster som uppkommer när man säljer något till ett högre pris än man köpt det för, betraktas dock oftast som problematiska och exkluderas. Anledningen är enkel; en person som t ex säljer en villa som man haft i säg 20 års tid med stor vinst kan se väldigt rik ut just det året. Detta kan vara missvisande då inkomsten så att säga uppkommit under en lång period men bara syns vid försäljningen. Samtidigt vet vi att stora inkomster uppstår varje år genom realisationer vilket förstås betyder att det är problematiskt att helt strunta i dem.
I en ny artikel av Daniel Waldenström och mig själv försöker vi svara på frågan ”Vilken effekt har inkluderandet av realiserade kapitalvinster på olika gruppers inkomstandelar om vi, problemen till trots, försöker studera detta?” Vårt huvudresultat är att toppinkomstandelen ökar väsentligt om vi lägger till realiserade kapitalvinster. När vi, genom att använda individdata, först sorterar personer baserat på deras inkomster exklusive kapitalvinster och sedan lägger till realiserade kapitalvinster till topp 1 % gruppen ökar t ex deras inkomstandel kraftigt. Vissa år är skillnaden större, andra år mindre, men trendmässigt har betydelsen av kapitalvinster vuxit över tid. Skillnaden kvarstår även när vi sorterar individer på deras genomsnittliga inkomst över flera år (för att ytterligare minska transitoriska effekter). Skillnaden tycks dock vara ett toppinkomstfenomen. Under den översta percentilen syns i princip ingen effekt på inkomstandelarna. Bilden nedan exemplifierar huvudresultatet; till vänster visas ett treårs genomsnitt av topprocentens inkomst andel inklusive realiserade kapitalvinster (blå linje), samma sak men nu först sorterat så att gruppen består av individer som utgör toppen utan kapital vinster (grön linje), och slutligen topprocentens andel utan kapitalvinster.
Sett över tid finner vi som sagt att detta är ett mönster som ökat i betydelse sedan början av 1980-talet. Huvudanledningen är helt enkelt att realiserade kapitalvinster har blivit en (mycket) viktigare komponent av de totala inkomsterna under denna period. En stor del av dessa tillfaller personer som tjänar mest pengar exklusive realiserade kapital vinster.
I artikeln spekulerar vi kring anledningarna till detta och konstaterar att skapandet av nya värden de senaste decennierna varit stora. Framförallt är den mycket stora börsuppgången sedan 1980-talet mycket korrelerad med de realiserade kapitalvinsterna över denna period (helt i linje med Robert Weils uppmärksammade DN-debatt artikel om avkastningen på börsen i relation till löneutvecklingen sedan 1980). Bilden nedan visar relationen mellan toppinkomstgruppens realiserade kapitalvinster och real värdetillväxt på Stockholmsbörsen (och även dessa i relation till realvärdetillväxt på New York börsen och Sveriges BNP tillväxt) 1960.
Vad ska man dra för slutsats av detta? Jo, att realiserade kapitalvinster (som sällan inkluderas i studier av inkomstfördelning) med all säkerhet ökar toppgruppens andel av totala inkomster, men samtidigt, att de inte spelar så stor roll i fördelningen i övrigt. Dock återstår en viktig fråga som förblir obesvarad i brist på bättre data. Är dessa inkomster relaterade till arbete eller till framgångsrikt placerande av befintliga pengar. I mitt tycke är det intressantaste med fördelningsfrågor vilka incitamentsstrukturer de speglar och vilka signaler detta ger om vad som lönar sig. I ljuset av detta hoppas jag att det är viktigare att skapa nya värden och jobba hårt än att så att säga ha tur på sidan av.
Ekonomistas 
Artikellänken är bruten!
Fixat! Tack för påpekandet.
Daniel,
Länken är bruten igen.
Vill gärna läsa artikeln!
Mvh
Jonas
Fixat igen. Tack!
/Daniel
Angående sista stycket: jag håller med om att det vore intressant med forskning på detta område, men jag tycker nog uppdelningen arbete-tur är lite väl skarp. Jag kan tänka mig flera “sorters” individer bakom kapitalvinsterna:
1. Egenföretagare och entreprenörer som tar ut vinsten av sitt arbete som kapitalvinster snarare än som inkomst av rörelse/tjänst.
2. Investerare som riskerat sina finansiella medel för att de uppmärksammat andra entreprenörers idéer i ett tidigt skede.
3. Fyrtiotalister som hade is i magen och inte sålde sina bostäder 1991-1996, kanske för att de genom en rationell utblick i omvärlden insett att Sveriges problem måste vara temporära.
4. Människor som börjat spara i aktier snarare än på räntekonton för att denna sparform uppdagats som mer vinstgivande och för att de börjat intressera sig mer för sin privatekonomi.
För mig är det inte lätt att sätta fingret på vilka som ”skapat nya värden och jobbat hårt” och vilka som haft ”tur på sidan av”.
Du har förstås rätt i att det finns en gråskala av “typer” som realiserar kapitalvinster. (Bara det faktum att vi före de allra sista åren inte ens kan skilja mellan vinster från försäljningar av finansiella eller reala tillgångar understryker detta faktum).
Samtidigt tycker jag att man skulle kunna få in dina exempel i dessa två typer:
1 – arbete (solklart)
2 – arbete (dock mindre solklart)
3 – tur (väldigt få personer spekulerar i sina egna bostäder en längre tid – verkligheten tar överhand förr eller senare)
4 – tur (är aktier verkligen mer vinstgivande riskjusterat?)
Men du har helt rätt i att mer forskning behövs! 😉
Ja, det är riktigt att det finns flera tänkbara anledningar till varför en person har kapitalvinster. Den tänkta poängen med sista stycket var just att påpeka att det är trist att vi inte tydligare kan härleda dem till olika aktiviteter då detta i mitt tycke är centralt för vilka slutsatser man ska dra av det faktum att kapitalvinster blivit en så mycket viktigare del av alla inkomster i ekonomin.
i regel har det rimligen med tur att göra, såklart. Vilka födde dig, vilka förutsättningar, hur förmedlades… etc. Detta är inget som en individ kan påverka.
Möjligen, men Jesper verkar mena att ett “framgångsrikt placerande av befintliga pengar” är mer turligt än att, säg, starta ett framgångsrikt möbelföretag i småland. Jag är inte säker på att jag håller med (om det nu är det han menar).
Möjligen är det lite okristet att tjäna pengar på pengar snarare än i sitt anletes svett, men det är en annan sak.
…och, nej, det är inte säkert att placerande av pengar är mer turligt än startande av ett eget företag, men det kan vara det. Den viktiga distinktionen tycker jag inte ligger i att tjäna pengar på pengar eller på något annat utan i om medvetna försök att göra något bra betalar sig eller om framgång i stor utsträckning beror på tur. Sen är det förstås en komplicerad fråga var man drar gränsen för vad man styr över själv och vad som är tur…(det kanske jag ska skriva snart 🙂
Att hänvisa till bibeln ligger rätt i tiden 🙂
I slutet av texten ställs en mycket intressant fråga:
Är dessa inkomster relaterade till arbete eller till framgångsrikt placerande av befintliga pengar?
Frågan i sig kräver analys, innan den eventuellt kan besvaras.
Det framgår att det handlar om inkomster av kapital och inte av arbete, så den eventuella relationen till arbete måste vara indirekt, gälla arbete som utförs av andra.
Värden och därmed även inkomster uppstår inte ur intet, utan skapas av naturresurser och arbete. Förmögenheter består av visserligen av kapital – tidigare utfört arbete – och tidigare nyttiggjorda naturresurser, men inkomster, under vilken beteckning de än når inkomsttagaren, kan bara komma ur det levande arbetet .
Frågan måste alltså gälla i vilken grad de olika typerna av inkomster av kapital är beroende av mängden utfört arbete i allmänhet. Till exempel mätt som antalet utförda arbetstimmar i Sverige per år.
Jag ska nedan försöka besvara Roines fråga genom att helt enkelt undersöka om och i så fall hur dessa siffror varierar i förhållande till förändringarna i antalet arbetstimmar som utförts i Sverige respektive år.
Till den artikel som presentationen gäller; On the Role of Capital Gains in Swedish Income
Inequality, (http://www.anst.uu.se/danwa175/Research_files/On_the_Role_of_Capital_Gains_in_Swedish_Income_Inequality.pdf ) finns en tabellbilaga.
Jag använder tabell A5 ur denna, där författarna redovisar tidsserier 1980 – 2007 för hur stora andelar av nationalinkomsten som bestått i dels räntor och utdelningar, dels kapitalvinster.
Siffrorna över arbetade timmar tar jag från de nationalräkenskaperna. De finns att hämta på SCB:s internetsida.
Det visar sig att den ökade inkomstandelen för kapitalinkomster samvarierar med antalet arbetstimmar taget över hela perioden. Relationskoefficienten är R2 = 0,48 så man kan säga att relationen mellan ”dessa inkomster” och arbete är att variationerna hos det ena kan förklara nästan hälften av variationerna hos det andra..
(figur – kom inte med)
Men. När antalet arbetade timmar ökar med tiden, så ökar enligt Roine och Waldenströms siffror samtidigt kapitalinkomsternas andel av nationalinkomsten. Vilket innebär att löneinkomsternas andel minskar.
Den ökande efterfrågan på arbetskraft borde om lagen om tillgång och efterfrågan även gäller för varan arbetskraft i stället medföra att priset för en större volym av arbetstimmar blev högre, även mätt som löneandelen av nationalinkomsterna?!
Dvs. i fall inte arbetslösheten ökar ännu mycket mer.
Det kan kanske tänkas att NAIRU-politikens arbetslöshetsnivå råkat få något mera omfattande konsekvenser än att bara ha förhindrat accelererande inflation?
För att komma vidare skulle det behövas något mått som kan ge en uppfattning om arbetslöshetens omfattning och utveckling. Detta utan att blanda in arbetstiden (jag har ju redan använt antalet arbetade timmar). Ett mått som helst också kringgår begreppsförvirringen kring sysselsättnings- arbetskrafts- och arbetslöshetsbegreppen.
Det som då återstår är befolkningen i arbetsför ålder. Men även för denna har definitionen förändrats i under den aktuella perioden. Många gånger.
Jag har i ett annat sammanhang använt mig av hela befolkningen över 15 år i stället. Detta för att försäkra mig om att få jämförbara siffror över tid och mellan olika länder.
De siffrorna kan gott få duga här också.
Resultatet av en multipel regressionsanalys med antal arbetade timmar och befolkningen 15+ som förklarande värden, visar att kapitalinkomsternas andel av nationalinkomsten ökar både med ökande antal timmar och ökande befolkning. Sett över hela tidsperioden. Förklaringsvärdet R2 är ungefär 0,66.
Vilket tyder på att den ökade exploateringsgraden hänger ihop med ökad arbetslöshet. Dvs. arbetslöshet i mycket bred bemärkelse.
Att dela upp kapitalinkomsterna på det sätt som Roine och Waldenström gör, ökar inte förklaringsgraden – tvärt om sjunker den till ett R2 på ca 0,58. Men regressionsanalysen ger ändå ett slags svar på Roines fråga. Kapitalinkomster som kommer från räntor och utdelningar minskar med ökande antal arbetstimmar, sett över hela perioden. Medan inkomster från kapitalvinster ökar när antalet arbetstimmar ökar.
Inte direkt det väntade resultatet kanske. Men eftersom materialet löper över året 1990 är det säkrast att testa med uppdelning före och efter.
Det visar sig att med två separata multipla regressionsanalyser får man fram ett utmärkt förklaringsvärde för tiden tom. 1990. R2 ca 0,99. Jag kallar 1980-90 för Period I
Tiden från 1991 till 2008 hamnar i stället på ett blygsammare R2 på ca 0,64.
Det verkligt intressanta med detta försök var dock att kapitalinkomster från räntor och utdelning visar sig gå över från att ha minskat med ökande antal arbetade timmar under Period I till att öka med ökande antal arbetade timmar därefter.
Inkomsterna från kapitalvinster ökar hela tiden med ökande antal timmar. Fast mer än dubbelt så kraftigt under Period I.
För att ge ett ordentligt svar på den inledande frågan krävs bättre analys 1991 och framåt. Ett punktdiagram med arbetade timmar på den ena axeln och kapitalinkomster som andel av nationalinkomsten på den andra visar upp åtskilliga vändningar som skulle kunna motivera en uppdelning till två (eller flera) separata trendlinjer.
(Figur – kom inte med)
Det är faktiskt tänkbart att brytningen mellan de olika politiskt-ekonomiska regimerna inte borde placeras 1990, utan i stället till exempel 1995, då kurvan åren 95-97 för första gången går i riktning mot ökade kapitalinkomster i samband med minskat antal arbetstimar.
Säkrast är dock att jämföra timmarna i relation till befolkningen först.
Det visar sig att vändningen då arbetade timmar som en funktion av befolkningen över 15 år (sysselsättningen i mycket bred bemärkelse) ökade för första gången efter den Kaleckianska kris (?) som utlöstes året 1990, inträffade 1994.
I diagrammet ovan framstår också år 1994 som ett tänkbart första år i den nya regim som hade sin mest extrema – nästan helt linjära – period 1999-2006. Då kapitalinkomsterna varierade i stort sett oberoende av förändringarna i antalet arbetade timmar.
Att flytta runt brytåret visar sig dock inte ge någon betydande förbättring av förklaringsvärdet. Och att dela upp perioden i flera delar innebär att antalet datapunkter i respektive del blir mindre och mindre. Sådana övningar slutar ofta med att man uppnår ett perfekt R2 värde genom att dellinjerna bara får två punkter var.
Jag får lov att i stället ta hjälp av frågans andra led: Är dessa inkomster relaterade till arbete eller till framgångsrikt placerande av befintliga pengar?
Ett mått på omplacerande av befintliga pengar som inte innehåller några tidigare använda data är förändringen i antalet anställda i offentlig (”tärande”) respektive privat (”närande”) verksamhet. Dvs. omräknat till procent, så att siffran inte delar någon information med vare sig arbetstimmar eller antalet sysselsatta.
Svenskt Näringslivs Ekonomifakta bör kunna räknas som en trovärdig källa i just detta fall.
Att ta med överföringen av verksamheter från offentligt till privat medförde en förbättring av R2 värdet till mera anständiga ca 0,86 för en period som går att sträcka ut till 1994-2007. Jag kallar dessa år för Period II.
Men åren 1991 och 1992 går inte att foga in i någondera serien utan att detta drar ner förklaringskraften igen.
Åren 1990 tom 1994 får i stället bli en egen funktion, vilken då innehåller slutåret inom Period I och det första året inom Period II.
Jag kallar denna för Period I-II. Det blir i alla fall fem punkter inom denna period.
Resultaten finns nedan samlade i en tabell där det framgår vilket tecken de två typerna av kapitalinkomster har i förhållande till förändringen i arbetande timmar. Om de ökar när arbetstimmarna ökar (+) eller tvärt om minskar (-).
Jag tar också med de båda extravariablerna befolkningen 15+ år (B) och andelen av de sysselsatta som finns i det privata näringslivet (P)
Antalet arbetade timmar K1 K2 B P
Period I, 1980-1990 Ökande – + + Ingår ej
Period I-II
1990-1994 Minskande + + + Ingår ej
Period II
1994-2007 Ökande + + – +
Under den första perioden kan man alltså föreställa sig att det förekom en överföring av kapitalinkomsternas andel av nationalinkomsten från inkomst av räntor och utdelningar till inkomst från kapitalvinster. Den totala andelen av inkomster från kapital ökade dock på löneandelens bekostnad även under denna period.
Under mellanperioden 1990-1994 minskade antalet arbetstimmar och båda typerna av kapitalinkomster som andel av nationalinkomsten. Medan befolkningen 15+ ökade. Denna period innehåller även när det gäller andra ekonomiska storheter så många egendomligheter att en Kaleckiansk förklaring ligger närmast till hands.
Under Period II från 1994 till 2007 ökade båda typerna av kapitalinkomst samtidigt som antalet arbetade timmar ökade och befolkningen minskade. Att vinsternas andel av nationalinkomsterna kunde stiga trots att tillgången till varan arbetskraft (befolkningen i arbetsför ålder) minskade i förhållande till efterfrågan (antalet timmar) kan delvis förklaras av överföring av verksamheter från offentlig till privat.
Den ursprungliga frågan: ”Är dessa inkomster relaterade till arbete eller till framgångsrikt placerande av befintliga pengar?”
Kan därmed anses någotsånär besvarad.