I går publicerade OECD en ny studie som snabbt spridit budskapet “Nu är det bevisat, inkomstojämlikhet är dåligt för tillväxten!”. I den konstateras att det framförallt är den relativt sämre utvecklingen för den undre halvan av fördelningen som drar ner tillväxten. Effekterna är enligt studien ganska stora: tillväxttakten i Sverige skulle ha varit i storleksordningen 20 procent högre under perioden 1990-2010 om inte inkomstskillnaderna ökat under denna period (sid 18 i rapporten). Studiens resultat tycks bekräfta vad andra studier från till exempel IMF tidigare visat.
Studien verkar på det hela taget välgjord och pekar på en rad intressanta och tänkvärda samband. Samtidigt finns det anledning att vara skeptisk till resultatens allmängiltighet. Generellt sett bör man undvika att baserat på studier som denna dra svepande slutsatser av typen “inkomstojämlikhet är dåligt för tillväxten” (det samma skulle förstås också ha gällt om resultatet varit “inkomstojämlikhet är bra för tillväxt”).
Anledningarna till detta är flera. Till att börja med är båda begreppen – inkomstojämlikhet och tillväxt – helt enkelt är för breda och mångfacetterade för att sambandet (oavsett vilket det skulle vara) ska ha någon enkel tolkning eller implikation. Ser man till teorier som försökt förklara hur tillväxt och inkomstskillnader hänger ihop så har flera också, ända sedan Kuznets, poängterat att relationen mellan de två kan vara olika i olika utvecklingsfaser. Relaterat till detta kan man tänka sig att effekten är olika på kort och lång sikt. Flera studier på 1990-talet fann en negativ effekt av att ett land hade stor ojämlikhet i början på 1960-talet på tillväxten under 30-årsperioden därefter (se Roland Bénabous översikt här).
Andra, något senare studier, betraktade motsvarande länder under samma period men nu i en panel där man såg till effekten av inkomstskillnader under en 5-årsperiod på tillväxten i perioden efter och fann då motsatsen, alltså att högre inkomstskillnader var associerade med högre tillväxt i perioden efter. (Mest kända är denna studie av Kristin Forbes och denna av Robert Barro. Den senare finner att tillväxten skadas av inkomstskillnader i fattiga länder men vice versa i rika).
Abhijit Banerjee och Esther Duflo har i en senare artikel försökt redan ut vad dessa olika resultat beror på. Deras korta svar är oavsett specifikation så verkar inte data stödja en linjär specifikation överhuvudtaget. De finner snarast att förändringar i inkomstskillnader, oavsett riktning(!) är associerade med lägre tillväxt. De understryker också att oavsett specifikation i de ovanstående studierna (inklusive deras egen) så kan man inte dra några slutsatser om inkomstskillnaders kausala effekter på tillväxt.
Det finns kort sagt många empiriska studier som alla har sina brister och förtjänster. Vissa menar att inkomstskillnader är associerade med högre tillväxt andra att det är tvärtom. Det finns också många teoretiska mekanismer som skulle kunna förklara varför inkomstskillnader är bra för tillväxt, och minst lika många som ger en tänkbar förklaring till varför inkomstskillnader är dåliga för tillväxt (jag har försökt sammanfatta dessa mekanismer här och den aktuella OECD studien gör detsamma (sid 10-14). Se också t ex följande översikt av Esther Duflo som behandlar både hur tillväxt kan påverka inkomstskilnader och inkomstskillnader påverka tillväxt). Sammantaget har vi lärt oss mycket om sambandet och det har formulerats många viktiga teorier för hur inkomstskillnader och tillväxt hänger ihop. Men det kommer aldrig finnas ett entydigt svar på frågan är inkomstskillnader bra eller dåliga för tillväxt (lika lite som det finns ett svar på frågan “vilket är det optimala skattetrycket?”).
Så vad är kontentan? Vi kan inte veta så vi kan lika gärna lägga ner, eller? Nej, självklart inte. Den nya OECD studien fokuserar på en rad intressanta aspekter. Till exempel gör man mer än vad de flesta tidigare studier gjort i termer av att se till olika delar av fördelningen i stället för att enbart använda ett sammanfattande mått som Gini-koefficienten. Det är bra för om man ser närmare på vissa av teorierna så har de mer precisa prediktioner kring vilken del av inkomstfördelningen som påverkas av olika förändringar. Man försöker också fokusera mer på vilken kanal som skulle vara viktig och finner till exempel att minskade inkomster i de lägre inkomstskiktet påverkar deras möjligheter till högre utbildning. Dessa resultat är intressanta för att de studerar en specifik kanal genom vilken man kan tänka sig att en långsiktig tillväxteffekt kan verka. Om, vilket OECD studien finner, växande inkomstklyftor gör att det går sämre utbildningsmässigt för personer med lågutbildade föräldrar så kan detta påverka tillväxten genom att inte fult ut ta tillvara på kapaciteten hos dessa personer. Detta är något mera precist än att konstatera att inkomstskillnader är dåliga (eller bra) för tillväxt. Mera sådant.
Ekonomistas 
Är det inte ganska uppenbart att låg- och medelinkomsttagare konsumerar en större del av sina inkomster än vad de allra rikaste gör, och att deras konsumtion även bidrar mer till den generella efterfrågan i ekonomin? (Räknat per tjänad krona; i absoluta tal konsumerar förstås rika mer).
Redan Marx konstaterade ju att det faktum att lönearbetarna inte får ut hela sitt produktionsvärde i lön medför att gruppen lönerarbetare inte har råd att konsumera alla varor som den producerar. Denna effekt blir naturligtvis större ju mer ojämlik inkomstfördelningen är.
Sedan finns det förstås incitamentseffekter som kan göra att om inkomstfördelningen är extremt utjämnad så kan det finnas individer som inte tycker att det är lönt att arbeta så mycket, vilket förstås minskar tillväxten. Men dit torde det vara rätt långt i dagens svenska samhälle.
En kommentar på samma tema (Nick Hanauer):
“om de sämst betalda tjänade mer så skulle hela USA:s ekonomi stärkas”.
http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/varlden/miljonar-kampar-for-att-hoja-usas-minimiloner_4177349.svd
Jo, det är sant att låg- och medelinkomsttagare konsumerar en större del av sina inkomster än vad de rikaste gör (det finns många empiriska skattningar som visar detta, det är inte bara något man tror). Vad det betyder för tillväxten är dock mindre klart. Redan Keynes (1920) och Kaldor (1957) (och säkert många andra) poängterade vikten av koncentrerat kapital för att sparande och investeringar inte ska bli lidande. Om sparande och investeringar är centrala för tillväxt (vilket de är) så verkar detta i motsatt riktning, ökad koncentration = ökad tillväxt (eftersom mer sparas och investeras)…Jo, jo, jag vet det måste finnas en efterfrågan också…och det är precis det här som nu många (som Stiglitz och Krugman och andra) diskuterar vad gäller bristen på återhämtning i ekonomin.
Vad beträffar Marx och hans svepande formuleringar om vem som får vad av produktionsvärdet så kan man väl säga att han var lite vag med exakt hur mervärdet fördelades. I princip all modern nationalekonomisk teori ser ersättningen som uppdelad mellan ersättning till arbete resp kapital. Fördelningen mellan dessa beror på hur man ser på produktionsfunktionen (och mera precist på substitutionselasticiteten mellan arbete och kapital). Även detta en pågående diskussion inom ekonomkåren…
För att få igång utvecklingen i en outvecklad ekonomi är kanske koncentration viktig för att få igång investeringar. Men investeringsviljan påverkas även då av hur efterfrågan ser ut.
I en utvecklad ekonomi som den svenska torde efterfrågan, åtminstone på kort sikt, vara viktigare för tillväxten än vad investeringarna är. Det är ju knappast brist på kapital som hämmat den svenska ekonomins tillväxt under senare tid.
Vet att du pratar om koncentrationen här, men det kan vara värt att påpeka att man inte ska överdriva styrkan i det generella sambandet mellan sparande och investeringar, särskilt inte för länder med öppna finansiella marknader. Dagens förhållandevis låga investeringar har sannolikt ganska lite att göra med otillräckligt sparande, eller med otillräckligt koncentration av sparandet heller för den delen, och mer att göra med en pessimistisk syn på framtida avkastning.
“Om sparande och investeringar är centrala för tillväxt …”
Menar du implicit privat koncentration av kapital, privat sparande och privata investeringar här? Mariana Mazzucato argumenterar i The Entrepreneurial State för vikten av att även ha rätt slags stora statliga investeringar i de långsiktiga “missions” som inte ens stora privata intressenter tenderar att ge sig an. En intressant fråga i det sammanhanget är också vilka skillnader i ekonomisk ojämlikhet som genereras av en mer privat vs en mer offentlig approach till investeringar.
Pelle, J, håller med er båda om er kommentarer. Självklart påverkas investeringar även av internationella flöden och statliga investeringar. (Båda dessa saker påverkar förstås på sikt förmögenhetsfördelningen och balansen mellan privat och offentligt kapital).
I ett land med jämn inkomstfördelning tenderar många branscher och olika typer av industrier att relativt samtidigt utsättas för t.ex. yttre faktorer så som konkurrens. I länder med större prisdiversifieringar torde därför anpassningarna för motsvarande faktorer komma med diversifiert varpå olika sekorer bättre kan täcka upp och kompensera när t.ex. strukturomvandlingar medför att en brasnch efter 10-15 år mer eller mindre är helt borta.
Jag personligen har kommit att se detta som en typ av prisdiffrentiering i ekonomin, inte bara diffrentiering mellan t.ex. branscher. Små relativt slutna ekonomier verkar hantera yttre prisfaktorer sämre än de som är öppna, och detta är för mig bara en förlängning av dessa effekter. Grekland/Portugal är två typiska länder jag tänker på. Portugal verkar haft viss dragkraft av att arbetslösa lämnat landet medan Grekland t.ex. har problem med sin geografiska placering som ett transitland för imigration. Men båda ekonomierna har historiskt legat relativt lågt i sitt tekniska kunnande varpå ekonomierna i stort ur mitt perspektiv varit mer känsliga för priskonkurrens.
Då detta är mina egna tankar så kan jag inte direkt påstå att jag sökt efter forskning eller läst någon forskning i ämnet. Det känns som att blogginlägget innehåller en bra början för en kunskapsfördjupning i ämnet.
“Generellt sett bör man undvika att baserat på studier som denna dra svepande slutsatser av typen ”inkomstojämlikhet är dåligt för tillväxten” (det samma skulle förstås också ha gällt om resultatet varit ”inkomstojämlikhet är bra för tillväxt”).”
En del ekonomer, politiker och debattörer har under ett antal år självsäkert hävdat att “jämlikhet hämmar tillväxt”. En stor utmaning är hur den felaktiga uppfattningen i praktiken ska kunna ersättas. När en tanke blivit så ingrodd att en del politiker tar den för en truism så är det svårt att ändra på den om inte särskilda insatser görs.
Ja, det är sant att många tycks ha föreställningen att “jämlikhet hämmat tillväxt”. Men förhoppningen måste väl ändå vara att det påståendets felaktighet kan förklaras på andra sätt än genom att säga “jämlikhet skapar tillväxt”. Poängen (precis som i fallet med skatter) är att allt handlar om vilken jämlikhet, vilken tillväxt, vilken nivå, vilka aktiviteter som ligger bakom, etc. Att bättre förstå mekanismerna helt enkelt. Som jag skrev tycker jag att OECD studien har viktiga poänger här (att visa hur även relativ fattigdom via utbildningskanalen kan komma att minska tillväxten). Det borde vara rubriken och kontentan, inte det allmänna sambandet som inte skapar någon ytterligare förståelse utan bara cementerar uppfattningen att det bara finns två möjligheter: antingen är jämlikhet bra för tillväxt eller så är jämlikhet dåligt för tillväxt.
” allt handlar om vilken jämlikhet, vilken tillväxt, vilken nivå, vilka aktiviteter som ligger bakom, etc” … “Det borde vara rubriken och kontentan”
Vetenskapligt, ja. Men realpolitiskt, om en uppfattning blivit så etablerad att somliga politiker och andra tar den som en truism, så kan särskilda insatser krävas för att komma till rätta med den. En möjlig särskild insats är att nöta in den motsatta uppfattning tillräckligt ofta från tillräckligt många olika röster i politisk debatt för att effekten av den första uppfattningen ska blekna och tappa statusen av truism. Andra insatser är också tänkbara förstås. Men vad har praktisk effekt snabbast? För inte ska vi väl behöva vänta en fem tio år tills politiker ska sluta tvärsäkert hävda att “jämlikhet hämmar tillväxt”? Kanske skulle det ha effekt om ett antal svenska ekonomer gick samman och publicerade ett uttalande om saken inför kommande extra val. Om Lars Calmfors uppdaterar kolumnen “åtta dåliga argument” ( http://www.dn.se/ledare/kolumner/atta-daliga-argument-i-valdebatten/ ) inför valet kan “jämlikhet hämmar tillväxt” (som generellt utsaga) bli ett nionde.
Från efterkrigstiden minskade klyftorna. Fattiga fick alltså en större del av kakan. Där kakan växte snabbt blev således klyftorna mindre än där kakan växte långsamt.
Under 90-talet ökade klyftorna. De rika fick en större del av kakan. Där kakan växte snabbt blev således klyftorna större.
Spontant tycker jag det känns som den rimliga förklaringen till mönstret. I så fall är trenden mot ökad eller minskad jämlikhet oberoende av tillväxten, men tillväxten leder till att trenden blir tydligare.
Finns det någon analys angående samvariation mellan ändrad grad av inkomstojämlikhet och inflationstakt?
Det kan vara av intresse för diskussionen att jag tillsammans med Dan Olof Rooth har studerat sambandet för Sveriges arbetsmarknadsregioner 1990-2006. Att studera regioner inom ett land (ex vis USA stater) har fördelen att jämförelsen blir mindre känslig för institutionella skillnader mellan länder.
Vi fann att tillväxten samvarierar på olika sätt med olika delar av fördelningen, och nästan inte alls med ojämlikhet överlag (Gini). Framför allt var ojämlikhet i övre halvan (p90/p75) associerat med högre tillväxt. I motsats till några tidigare resultat fann vi 1) inget stöd för att ojämlikhet i nedre halvan av fördelningen påverkar tillväxt, 2) mindre tillväxt i regioner om kvintilen i mitten (p40-p60) utgjorde en större andel av inkomsten..
Vi använde fyra olika metoder som är vanligt förekommande i litteraturen. Resultaten är generellt känsliga för val av metod, något som sällan framkommer I enskilda studier. WP version http://ftp.iza.org/dp5486.pdf och publicerad version (kräver behörighet) http://onlinelibrary.wiley.com/doi/10.1111/j.1467-9485.2011.00576.x/pdf.
Hoppas det går bra med en sen kommentar.
Jag blir lite förbryllad över slutsatserna. Tittar jag mig runt om i världen så är det raka motsatsen jag ser.
Länder med hög tillväxt (utan att få det genom råvaror, utan mer av egen kraft) är länder med stora inkomstskillnader.
Exempel är: Hongkong, Singapore, Sydkorea.
Finns det ens något land med nivellerade inkomster som ens kommer i närheten av de med stora inkomstskillnader?
Nu är jag förvisso lite osäker på inkomstskillnaderna i Nordkorea men det verkar rimligt att anta att Nordkorea är väldigt nivellerat. Skillnaden i BNP/Capita är ca 19 ggr mot Sydkorea som däremot har stora inkomstskillnader. Denna skillnad har skapats sedan delningen. Borde man inte bara genom att notera detta ha falsifierat eventuella påståenden om att stora löneskillnader är hämmande för tillväxt. Utan att data snarare pekar på motsatsen. Inkomstnivellering verkar hämmande. (Även om det i sig kan vara andra mekanismer än just löneskillnader som driver fram tillväxt).
Och för en nationalekonom borde det inte ta många sekunder att komma på alla fall som falsifierar påståendet.
————————–
Tittar man på data från OECD ser man att tillväxt är omvänt proportionellt mot social expenditure som andel av BNP. Skulle inte förvåna mig om det saknas forskningsrapporter som observerat detta, men i stället finns drösvis med sådana som påstår motsatsen.