Too big to fail är ett begrepp som ofta nämnts under de senaste årens kris, dvs att vissa banker och finansiella institut är så stora och systemviktiga att dessa måste räddas av staten om de får likviditets- eller solvensproblem. Det finns en befogad oro för att dessa räddningsaktioner medför ökad riskbenägenhet och att grunden därmed läggs för nya finanskriser i framtiden, vilket diskuteras av Kjell-Olof Feldt på Brännpunkt idag.
Är då en logisk följd att det skulle vara bättre om bankerna delades upp i flera mindre enheter? Inte nödvändigtvis. Vid inledningen av 1930-talets lågkonjunktur bestod USAs finansmarknad just av många små banker. Mellan 1930 och 1933 gick tusentals banker i konkurs (under dessa fyra år halverades antalet banker). Som enskilda enheter var dessa småbanker inte systemviktiga, men det anses i litteraturen (se Friedman och Schwartz klassiska verk) ändå ha varit ett stort policymisstag av Fed att låta bankerna fallera. Kanske kan vi säga att bankerna var too many to fail.
Dessutom verkar Bernanke i en annan klassisk analys av 30-talsdepressionen mena att just de små bankerna var en del av problemet. Han skriver (s 259):
The U.S. system, made up as it was primarily of small, independent banks, had always been particularly vulnerable. (Countries with only a few large banks, such as Britain, France, and Canada, never had banking difficulties on the American scale.)
Det som ändå talar för att det finns fördelar med små banker och finansinstitut är att risken att alla gör samma eller liknande misstag minskar. Men om de trots allt gör liknande misstag kommer räddningsaktioner fortfarande att vara oundvikliga, och kanske till och med mer så än om vi har ett fåtal finansiellt starka storbanker.
Ekonomistas 
Intressant att ekonomer hävisar till 30-talet, när vi behöver en diskussion om 2000-talet…
Mycket av det där vederläggs i Fribankskolan. England har haft bankrusningar, Skottland inte. USA har haft bankrusningar, Kanade inte.
Och Handelsbanken är organiserad (självständiga små enheter) precis som det sägs att problemet i USA var och det är den mest framgångsrika svenska storbanken i vadå, de senaste 20 åren?
Ett av problemen på 30talet var väl att de inte hade några vettiga sätt att ta hand om banker som dog. Det som hände var väl just konkurs och inte tvångsövertagning och styckning etc? FDIC (som är den institution som har hand om amerikanska banker med insättningar) instiftades väl inte förrän efter att majoriteten av småbankerna redan dött?
@lg: Man kan väl knappast jämföra Handeslbanken med små banker som på egen hand måste ordna finansiering — enskilda kontor i Handelsbankens kan ju inte sättas i konkurs eller ta upp lån på penningmarknaden. Handelsbanken har väl snarare lyckats förena fördelarna av att vara stor på marknaden men ändå ha ett decentraliserat beslutsfattande. (Sedan är det kanske inte helt uppenbart att detta egentligen har varit en helt framgångsrik strategi — de banker som har tagit större/sämre risker har ju gjort stora vinster i goda tider men inte bestraffats fullt ut i dåliga tider.)
@linus (och Kristian): Visst har det hänt mycket sedan 1930-talet och tolkningar av historien måste förstås anpassas till hur världen ser ut idag. Men jag är inte övertygad om att det är lättare att stycka och ta över många små banker än ett fåtal stora.
Visst, jämförelsen stämmer bara till hälften men historiskt förefaller _affärsdrivande_ småbanker (dvs inte lokala sparbanker som var en riktig katastrof under krisen i början av 90-talet) vara mer uthålligt framgångsrika än SEB/PK-/Nordbanken mfl.
Helt ovetenskapligt och med för kort tidshorisont
http://www.privataaffarer.se/aktier/SHB-A
http://www.privataaffarer.se/aktier/SEB-A
http://www.privataaffarer.se/aktier/SWED-A
http://www.privataaffarer.se/aktier/NDA-SEK
så förefaller SHB klarat sig väl så bra som de andra bankerna trots mindre riskexponering (och inga bonusar som vållar debatt!)
NB: jag är kund i SHB sedan 25 år eller så men är på väg att lämna dem för nischbanker pga mitt missnöje med hur de hanterat mitt bostadslån.
Förtydligande: jag kollade på den femåriga utvecklingen. Det skulle vara intressant att kolla utvecklingen sedan mitten på 80-talet.
Lite OT (och ledsen för att jag kommenterar min egen post): någon som vet om det finns någon site som erbjuder kurser mer än fem år bakåt i tiden? På Yahoo Finance kan man gå tillbaka till minst 1990.
Kan man inte ha ett helt annt system än att rädda banker? Om jag förstått saken rätt så räddar vi banker för att inte hamna i en situation bankerna helt enkelt försvunnit på vissa ställen och företag och privatpersoner har svårt att låna pengar. Men om man istället för att rädda banker har ett system där staten öppnar bankkontor i tider av bankkris och på så sätt kan ge lån. Löser man inte problemet då? Såklart skulle insättningsgaranti fortfarande gälla även privata banker, bara just inte dessa stora räddningsaktioner.
Du har nog missförstått. Lokal representation blir allt mindre nödvändig. Och när gjorde staten något effektivt senast? Eller ens gjorde rimliga riskbedömningar? Jämför med statens kärnuppgift, yttre försvar: där ligger de kontinuerligt ur fas med avseende på riskbedömningen (Vaxholms kastell, nedrustningen under mellankrigstiden osv osv). Vad säger att de skulle lyckas bättre med att bedöma risk när det handlar om utlåning. Det är väl bara att kolla på hur framgångsrika de pseudostatliga Fannie Mae och Freddie Mac var. Eller vilka banker som klarade krisen 1990 sämst.
Om bankerna är “för stora för att få falla” kan det ju vara ett tecken på att de, för att använda ett äldre språkbruk, “är mogna för socialisering”.
Det finns intressanta forskningsfrågor här. Om vi antar att fler (mindre) banker på en marknad ökar konkurrensen på marknaden, leder denna konkurrens till att bankerna blir mer lika varandra (i risktagande)? Leder ökad konkurrens till pressade marginaler eller effektivisering i bankväsendet? Om det leder till pressade marginaler, kan ökad bankkonkurrens leda till ökad risk för nya bankkriser? Hur ska i så fall avvägningen mellan nytta för bankkunderna och stabilitet i banksystemet göras?
Leder ökad konkurrens på bilmarknaden till att modellerna blir allt mer lika varandra? Leder ökad konkurrens inom klädindustrin till att modet blir allt mer likriktat. Nej, det finns inget att se här. Fortsätt rotera.
Det var någon som sade: If it is too big to fail it simply too big
Jag tänkte försöka bidra med någonting intressant. Får se om jag lyckas 🙂
Hartman och Storbeck visade i “Modelling techniques for financial markets and bank management” att små “branch offices” tenderar att vara de mest effektiva finansiella mallanhänderna(är lite osäker på de svenska termerna). Head offices har högst så kallade managerial efficiency.
Simeon Papadopoulos i “New Evidence on Efficiency in Scandinavian Banking” finner att mellanstora banker visar starkast stordriftsfördel (economies of scale) och att de största och minsta bankerna har svagare stordriftsfördelar. Alltså kan inte uppfattningen att stordriftsfördelar ökar med bankstorlek bekräftas.
Håller med Björn Nilsson, hur skulle det vara att se till att de där bankerna som är för stora att falla vore statligt ägda – och styrdes enligt andra principer än för aktieutdelning och bonusexcesser. De kunde ex. ha samhällsnyttan för ögonen :-).
Martin Flodén skriver:
“Det som ändå talar för att det finns fördelar med små banker och finansinstitut är att risken att alla gör samma eller liknande misstag minskar.”
Har du några belägg för detta?
Jag misstänker att det är andra variabler än just storleken på banker/finansinstitut som är av signifikant betydelse för ovanstående hypotes om flockbeetende på en finansiell marknad.
Några direkta belägg har jag inte, men om det bara finns en bank lär sannolikheten vara större att alla banker gör samma misstag än om vi har många små banker. Resonemanget bygger dock på ett antagande om att stora banker fattar “större” beslut, åtminstone i någon dimension.
Jag har tidigare nämnt en studie av Jean Tirole och Emmanuel Farhi här på Ekonomistas. Enligt deras analys kan det vara optimalt för bankerna att försöka ta samma risker, och alltså göra samma misstag. Deras analys landar i slutsatser i linje med det jag försökte skriva i inlägget: även många små banker kommer tillsammans att göra “misstag” som kräver statliga räddningsaktioner.
Fördelen är väl att om det är små banker så kan man låta dem gå omkull utan att systemet som helhet kollapsar.
Visst, man måste fortfarande ta hand om insättningsgarantier och liknande, men det är ett förhållandevis litet problem som inte borde skydda bankägare från dåliga beslut. (det skyddar dem från att folk springer bank, men det är ett annat problem)
Vad jag (bl a) försöker säga är att tio små banker kan vara lika systemviktiga som en stor bank.
Var det inte några små fristående och lokala sparbanker i södra och västra Sverige som stod utanför kraschen när fastighetsbubblan sprack i början av nittiotalet? Bland annat Tomelilla om jag minns rätt, och någon i Bohuslän. Man kan gissa att det var riktiga bankmän och inte “personliga bankmän” som styrde där. De kände sina kunder och visste vilka som man kunde låna ut pengar till. På samma sätt var det någon västgötabank som förra året förklarade sig vara beredd att hjälpa kunder som pga den nuvarande krisen eventuellt skulle få svårt att betala av på lånen. Det kan man göra om man vet vilka man har att göra med Stämmer dessa minnen är det en indikation på att det är bra med mindre OCH välskötta enheter.
Vad det gäller de stora bonus- och imperialistbankerna är det en annan historia. Förstatliga hela klabbet, ställ dem under demokratisk kontroll och fackmannamässig ledning. När man för fram sådana krav kommer det alltid någon liberal och gnäller, men det beror väl av att i grunden hänger demokrati och liberalism inte något vidare ihop.
Larry Kotlikoff kommer med en intressant bok vid månadsskiftet: Jimmy Stewart is Dead som har fått brett stöd från ekonomprofessionen. Jeffrey Sachs skriver förordet och Robert Lucas en positiv baksideskommentar.
Grundtanken är radikal och innebär att det införs regler där aktiebolag (limited liability companies) inte har rätt att bedriva utlåning. Kallar det för Limited Purpose Banking och menar att det är enda chansen att undvika nya finanskrascher. Ett sätt att återföra det finansiella systemet till grundfunktionen att koppla ihop sparare och investerare och bort från kasinoverksamheten.
Höll föredrag på London School of Economics förra veckan:
[audio src="http://richmedia.lse.ac.uk/publicLecturesAndEvents/20100217_1800_jimmyStewartIsDead.mp3" /]