Hur ska västländer med stora budgetunderskott utforma sin finanspolitik under den rådande ekonomiska krisen? Ska regeringen fortsätta spendera och därigenom motarbeta lågkonjunkturen eller ska den försöka stärka förtroendet för de offentliga finanserna och minska budgetunderskottet?  Denna fråga har gett upphov till ett storgräl i Storbritannien, där Gordon Brown under flera år fört en mycket expansiv finanspolitik. Några av landets ledande nationalekonomer, understödda av namnkunniga utländska (främst amerikanska) kolleger, har gått i klinch med varandra och utgången är osäker. Redo för lite name-dropping?

Det började när tjugo ekonomiprofessorer publicerade ett öppet brev i Sunday Times (14/2-10) innehållandes en uppmaning (till den brittiska regeringen) att hejda det skenande budgetunderskottet bl a genom minskade offentliga utgifter och strukturella reformer. Bland undertecknarna fanns personer som Timothy Besley, Charles Goodhart, Christopher Pissarides (samtliga vid LSE), Orazio Attansio och Costas Meghir (vid UCL), Kenneth Rogoff (Harvard) och Thomas Sargent (NYU).

Reaktionen lät inte vänta på sig. Endast fyra dagar senare publicerade två andra grupper av ekonomer två öppna brev i Financial Times som gick i direkt polemik mot Besley m fl:s brev. Tonen i båda svarsbreven är relativt hård med tanke på att flera av undertecknarna är institutionskolleger med dem som skrev det första brevet.

Det ena svarsbrevet var undertecknat av 57 forskare, bl a David Blanchflower (Dartmouth), David Held (LSE), Stephen Machin (UCL), Alan Manning (LSE) och Joseph Stiglitz (Columbia). Deras huvudpoäng är att budgetunderskottet måste hanteras på sikt, men att det är helt fel tidpunkt att göra detta nu på det som Besley och medförfattare föreslår. En sådan svångremspolitik skulle, enligt de 57, skada den långsiktiga tillväxtpotentialen i landet och göra folk fattigare.

Det andra brevet undertecknades av nio personer, bl a Alan Blinder (Princeton), David Hendry (Oxford), Richard Layard (LSE) och Robert Solow (MIT). Huvudpoängen är densamma som i det första svarsbrevet, nämligen att en åtstramning nu skulle riskera göra ännu flera arbetslösa vilket skulle få långsiktiga konsekvenser. Dessutom bestrider de graden av allvar i budgetunderskottets storlek, vilket inte är så historiskt högt som Besley m fl hävdar. Än verkar inte Besley ha kommenterat replikerna, men det ska bli intressant att följa den fortsatta brittiska debatten.

Varför har inte Sverige någon liknande animerad debatt mellan våra akademiska toppekonomer? Ett skäl är förstås att vi saknar stora underskott eller hög statsskuld. Men det borde finnas andra frågor gällande t ex finans- eller penningpolitik som borde debatteras. Kanske råder konsensus bland svenska akademiska ekonomer i dessa frågor. Eller så är våra professorer alltför upptagna med att publicera sig i internationella vetenskapliga tidskrifter för att hinna (eller vilja) delta i den svenska samhällsdebatten.