I förra veckan diskuterades återigen ränteavdraget livligt och främst vänsterpartiet gick ut med krav på att genast börja trappa ner det. I vanlig ordning handlar argumenten om att ett avskaffande vore bra för att dämpa uppgången på bostadspriser och dessutom har ett avskaffande en gynnsam fördelningsprofil eftersom den största delen går till de som benämndes de ”välbärgade” eller ”rika” hushållen.
Nu finns det som bekant (i alla fall för Ekonomistasläsare) några problem med de här resonemangen. Som Mats Persson på ett utmärkt pedagogiskt sett redogjort för i ett tidigare inlägg så handlar ett huvudmotiv om att skapa en symmetri i räntekostnaden mellan två grupper, de som har kapital och de som inte har kapital, i köpet av en vara (typiskt sett en bostad). I avsaknad av ett ränteavdrag blir räntekostnaden högre för den som lånar till köpet jämfört med den som redan från början har pengar.
Nu kan man förstås invända att den som har pengar måste ju ha tjänat in dessa någon gång och att det därför inte alls är något problem att det finns en skillnad i räntekostnad. Tvärtom, kan man resonera, så uppmuntrar en sådan ordning ”flit och sparande”, snarare än ”lånekonsumtion”.
Nu är det i praktiken sällan så det ser ut, speciellt inte för unga personer. Även för någon med hög utbildning och hög arbetsinkomst är det, speciellt givet den höga progressiva beskattningen av just arbete i Sverige, mycket svårt att jobba ihop ens till handpenningen för en bostad. Det betyder i sin tur en skillnad mellan den som är “rik” som funktion av sin bakgrund jämfört med den som är “(inkomst)rik” baserat på eget arbete. Ränteavdraget blir för den senare typen av ”rik person” ett steg mot symmetri i beskattning i ett system där de stora skillnaderna ligger i beskattning av kapital och (höga) arbetsinkomster.
Om man nu betänker effekterna för en sådan person av ett avskaffat ränteavdrag så är, som Harry redogjort för här tidigare, så skulle det helt säkert betyda en direkt räntekostnadsökning samtidigt som det sannolikt skulle sänka värdet på det boende som personen lånat till (med eventuellt sämre lånevillkor som följd). Hur personen skulle agera i termer av förändrat arbetskraftsutbud, konsumtion och sparande är förstås svårt att svara på, men ränteavdraget har försämrat personens finansiella ställning och dessutom skapat en de facto högre skatt på arbete så en minskning av konsumtion är en rimlig gissning, speciellt givet att i den mån denna grupp har en positiv nettoförmögenhet som kommer ifrån ett boende som stigit i värde är det svårt att balansera kortsiktiga utgiftsökningar mot detta.
Det finns förstås tusen invändningar och alternativa scenarier kring denna fråga men två saker är viktiga att ha i åtanke när man diskuterar frågan om ränteavdragens vara eller inte vara: 1) symmetri är viktigt i beskattning och 2) de ”rika” är en heterogen grupp och i avvägning mellan fördelning och bibehållna incitament är det viktigt att hålla isär olika grupper.
För den som vill sätta sig in i de faktiska argumenten i frågan finns, tack och lov, en utmärkt skrift som Peter Englund skrivit för Finanspolitiska rådet som reder ut det mesta kring detta. Man kan bara hoppas att resonemangen från denna letar sig in i debatten kring frågan.
Ekonomistas 
För mig som tror på marknadsekonomi så snedvrider alla typer av subventioner ekonomin. Priset på en vara ska styras av tillgång och efterfrågan. Ränteavdragen kallas ibland för en reduktion, ibland för subvention. Man skulle också kunna kalla det för ett socialbidrag över skattsedeln från dem som inte har lån till dem som köpt en vara de egentligen inte har råd med (Här hänvisar jag till argumentationen om att många skulle få gå från hus och hem om ränteavdragen avskaffades). I dagsläget beskattas en normalinkomsttagare utan lån med cirka 30% medan en låntagare med likvärdig situation i övrigt beskattas med cirka 27% (Beräkningarna kan givetvis diskuteras från fall till fall).
Således uppstår en distributiv orättvisa som jag ser som negativt för samhällsutvecklingen.
Jan Eriksson
Amatörekonom
Ett “kort” klargörande, varför ränteavdraget ibland kallas för en reduktion.
Vi har i Sverige tre inkomstslag, inkomst av tjänst, näringsverksamhet och kapital.
Inkomst av kapital är en ren statlig beskattning.
Din skatt på lönen, till stor del en kommunal beskattning, påverkas således inte av om du har
överskott eller underskott i inkomstslaget kapital.
Har du ett underskott till ex. föranlett av ett så kallat ränteavdrag så får du efter det att skatteverket tagit hänsyn till diverse begränsningsregler, en så kallad Skattereduktion.
En skattereduktion betalas alltid av staten, reduktionen påverkar inte andra skatter som du betalar.
Det är endast saldot på ditt skattekonto som påverkas av en skattereduktion.
I själva begreppet reduktion ligger det självklara i att den inte kan vara större än summan av de skatter som skall erläggs för året av skattebetalaren.
– – –
Den politiska argumentationen lämnar jag därhän.
Tack klasakeperson för ditt klargörande angående begreppet reduktion, och jag är fullständigt medveten om skattesystemets komplexitet.
En gång i tiden hade vi städare som städade, sedan blev det lokalvårdare som städade och slutligen hygientekniker som städade.
Oavsett vad vi kallar ränteavdragen, reduktion, subvention eller socialbidrag så blir effekten densamma. Någon eller något måste ju genom högre skatter betala dessa reduktioner altenativt få sämre välfärd eller del av andra samhällsinvesteringar för att statsfinansena ska balansera. Du lämnar den politiska argumentationen därhän, men frågan är ju politisk. Behöver vi dessa reduktioner?
Jan Eriksson
Amatörekonom
@Jan Eriksson:
“Någon eller något måste ju genom högre skatter betala dessa reduktioner altenativt få sämre välfärd eller del av andra samhällsinvesteringar för att statsfinansena ska balansera.”
Det kan finnas skäl att påminna om att alla inte håller med om synsättet att alla pengar som finns är antingen statens och redan konfiskerade från medborgarna, eller statens, men ännu inte konfiskerade. Det finns personer som tycker att medborgarnas pengar i första hand är medborgarnas och att sänkta skatter inte på något sätt kan beskrivas som stöld från staten.
Det är till och med så att andelen svenskar som tycker så stundtals är i majoritet.
Svar till Mike
Jag ser inte skatt som en konfiskation eller stöld från staten sida. Inte heller förespråkar jag skattesänkningar, bara likabeskattning av skattebetalare med samma förutsättningar vad gäller inkomst, bostadskostnader m.m.
Vi tar ett illustrativt exempel.
Två vänner med samma förutsättningar vad gäller just inkomst m.m. enda skillnaden är att den ene har räntekostnader vilket den andre inte har. Dom äter lunch tillsamman, tar samma maträtt och samma dryck. När notan kommer så vore det naturligaste sättet att dela den på mitten, men den med räntekostnader hävdar då att han har räntekostnader så får han dra av 30% på sin del vilket den andre då skulle få betala.
Så fungerar även ränteavdragen i deklarationen för mig. Jag förespråkar marknadsekonomi där kostnader betalas där de uppstått.
Jan Eriksson
Amatörekonom
Det är ju långt ifrån bara vänsterpartiet som ifrågasätter rimligheten med ränteavdraget. Både Riksbanken ( http://www.svd.se/riksbanken-angriper-ranteavdragen ) och Finansinspektionen ( http://www.di.se/di/artiklar/2014/10/30/fi-lage-dumpa-avdraget/ ) är inne på samma sak, och de kan knappast anses gå vänsterns ärenden..
Apropå symmetrier så är det väl också värt att nämna att ränteavdraget är en enorm subvention för skuldsättning som samtliga skattebetalare (inklusive de som inte äger sitt boende) är med och betalar – fair? Dessutom döljer ränteavdraget den faktiska marknadskostnaden för att låna – om man nu vill låta marknadskrafterna styra 🙂
Nej, jag menade inte heller att det bara är V som driver detta, bara att de var de som förde upp frågan på agendan nu senast (se länken). Och det finns mycket riktigt alla möjliga avvägningar i diskussionen om detta (Läs Peter Englunds rapport!) Jag ville bara poängtera en aspekt som jag tycker ofta glöms bort när man pratar om frågan.
“Även för någon med hög utbildning och hög arbetsinkomst är det, speciellt givet den höga progressiva beskattningen av just arbete i Sverige, mycket svårt att jobba ihop ens till handpenningen för en bostad.”
Vad ligger svårigheten i? Sedan 2009 har jag och min sambo sparat 600′ med genomsnittslöner.
Sen varför skulle räntekostnaderna öka på lång sikt? Snarare ligger de väl kvar på samma nivå. Ett hushåll bör balansera upp genom att den långsiktiga prisökningen bör vara lägre med slopat ränteavdrag. Det kommer alltså leda till lägre skuldsättning jämfört med bibehållet ränteavdrag.
Ränteavdraget är framför allt ett bidrag till bostadsprisspiralen. Sänkningen bidragsvägen av hushållens räntekostnader medför att hushållen har möjlighet att betala räntor på mycket större skulder än de annars kunde åta sig. Och den skuldsättning som med nuvarande bostadspolitik är så gott som omöjlig för hushållen att undvika är det ständigt upptrissade priset för en bostadsrätt.
Att avveckla ränteavdraget skulle alltså medföra att bostadslåneinstitutens inkomsttillväxt minskade jämfört med den tidigare förväntade och det framstår som mindre sannolikt att de skulle kunna enas om att sänka kraven på hushållens ränteinbetalningar ytterligare för att undvika konkurser och vräkningar bland låntagarna.
Att avskaffa ränteavdraget skulle – för att inte orsaka att bostads-skuldbubblan spricker – behöva föregås av en mycket omfattande nybyggnad av hyreslägenheter åt de kommunala och allmännyttiga bostadsföretagen så att de hushåll som riskerade konkurs fick möjlighet att flytta till billigare lägenheter. Problemet med detta ä givetvis att redan planerna på en sådan omfattade nybyggnad av hyreslägenheter åt de kommunala och allmännyttiga bostadsföretagen, skulle kunna avbryta eller till och med vända prisspiralen på bostadsrätter. Varvid bostadslåneinstituten troligen skulle bli tvungna att säkra sina intäktsnivåer, antingen genom höjda avgifter eller genom att kräva amorteringar.
Egentligen skulle det alltså precis som OECD förespråkar krävas en ökning av sysselsättningen och av löntagarnas löner för att rädda Sverige från ett eget 2008. Men det vore givetvis att passera gränsen för den ekonomiskt-politiska anständigheten att ens medge risken…
“.. – behöva föregås av en mycket omfattande nybyggnad av hyreslägenheter åt de kommunala och allmännyttiga bostadsföretagen så att de hushåll som riskerade konkurs fick möjlighet att flytta till billigare lägenheter.”
En till som tror att nybyggda boenden skulle vara billigare än befintliga. Finns inga belägg för det. Enda chansen är att nybyggnationen ligger på en avsevärt lägre standard än dagens.
Det är självklart att byggande som finansieras med hjälp av billigare lån blir billigare. Det är därför EU har mycket bestämda regler som förhindrar att det allmänna – staten eller kommunerna – ger egna eller allmännyttans fastighetsbolag sådana billiga lån. Eller ställer upp som borgenär.
Om skenande priser och övervärderade bostäder är ett reellt problem (som Harry Flam visar i tidigare inlägg här på bloggen inte alls är självklart) så skulle en nedtrappning av ränteavdraget vara ett rimligt medel för att nå ett mål om minskad/stoppad prisökning på bostäder (och då hushållens skuldsättning på sikt).
Ur rättvisesynpunkt är det en (politisk) rimlig åtgärd att trappa ned avdragen/subventionen. I praktiken innebär det en kapitalöverföring från hyresrättsinnehavare till bostadsrättsinnehavare och husägare (vilka historiskt dessutom gjort en fantastisk affär). Att inte vänsterpartiet gör än större grej av detta är förvånande då de har en relativt sett större andel väljare som bor i hyresrätter (har ingen siffra dock). Att övriga partier är ambivalenta (eller avvisade) är inte heller märkligt då 70% av hushållen i Sverige äger sin bostad (varav ca 90% har bolån) och därmed skulle bli förlorare på en sådan reform (Svenska Bankföreningen 2014).
Det är inte korrekt att, utan vidare specificeringar, hävda att alla som har bolån blir förlorare på att ränteavdragen reduceras eller elimineras. Om så sker får ju staten högre skatteintäkter. Om dessa intäkter eldas upp är det rimligt att alla med bolån blir förlorare. I ett mer rimligt scenario används dessa pengar till andra ändamål, t.ex. sänkta skatter på arbete eller ökade satsningar på någonting som kommer allmänheten till del.
En del av bolåneinnehavarna kan därför förväntas tjäna mer på alternativanvändningen av intäkterna än vad de förlorar på de reducerade bidragen. Att sätta exakta siffror på detta kräver förstås att man gör rimliga antaganden kring vad pengarna kommer att användas till, men det är helt enkelt inte korrekt att säga att 63% av befolkningen blir förlorare.
Jag anser att symmetriargumentet inte alls ser ut så som Mats Persson beskriver och har inte sett några argument för att den typen av symmetri skulle vara viktig.
Däremot kan det vara rätt att av utjämnande skäl, fördela pengar från den som lånar ut till den som lånar, via skattsedeln, med hjälp av symmetri. För att kunna bedöma riktigheten i detta symmetriargument behöver man veta något om hur finansieringen av belåningen ser ut. Jag gissar att bara en mindre del finansieras av privatpersoner som betalar skatt på ränteinkomster.
Införs ytterligare begränsningar i, eller slopas ränteavdragen, kommer byggandet bli ännu mindre än idag. Redan idag byggs det för litet i relation till befolkningsökningen och urbaniseringen. Slopas ränteavdraget blir alla fastigheter mindre värda och det kan t.o.m. bli ett totalstopp på nybyggnationen pga att ingen vill köpa nytt när gammalt blir förhållandevis mycket billigare.
De som vill avskaffa ränteavdragen vill vanligtvis trots detta behålla kapitalbeskattningen och därmed struntar de i att försöka behålla symmetrin i beskattningen.
Personligen tycker jag att man istället för att försöka minska byggandet borde försöka öka byggandet. Då är inte avdragsbegränsningar en bra metod.
Den stora frågan är hur vi ska kunna hitta jobb åt alla som kan arbeta i Sverige. Byggsektorn sväljer många människor med låg- och medelmåttiga kvalifikationer och ger människor en inkomst och självförsörjning. Bostäder är en kapitalstock som finns kvar länge framöver och ger stabila och säkra skatteintäkter (fastighetsskatt, skatt på drift och underhåll, uthyrningsintäkter, etc). Människor behöver jobb och boende och staten behöver säkra skatteintäkter som inte flyttar eller plötsligt försvinner.
” I avsaknad av ett ränteavdrag blir räntekostnaden högre för den som lånar till köpet jämfört med den som redan från början har pengar.”
Ja, med andra ord, med ränteavdrag så kommer du med din lön att bemäkta ett högre kreditbelopp; dvs djupare skuldsättning.Våra storbanker bistår ju så gärna med detta. De gjorde f.ö. en vinst på ca 100 miljarder förra året, varav en betydlig del betalats ut som vinster. Ränteavdraget blåser upp bostadspriserna och innebär en direkt subvention av bankernas vinster, inget annat. De som gynnas av denna inflation i tillgånspriser är främst de som äger tillgångar utan eller med låg belåning. De bolånetorskar som hoppat på tåget sist, är de som får ta den hårdaste smällen är det spricker. När bubblan spricker kommer bankerna hamna på obestånd och få svårt att betala sina skulder. Liksom, ganska många bolånetorskar, Vilka av dessa två kategorier, banker respektive bolånetorskar, kommer att få hjälp med bailouts, när skiten träffar fläkten?
Jag vet att det är poppis att klaga på bankernas vidlyftiga affärer, men deras exponering mot svenska privatpersoners fastigheter är inte särskilt riskfylld, eftersom vi har ett personligt betalningsansvar här. Så ser det inte ut i USA, och då kan det smälla rejält även pga privatpersoners belåning.
Ingen svensk bank har under de senaste 100 åren haft allvarliga kreditförluster mot privatpersoners fastigheter. Detsamma kan inte sägas om företagsutlåning. Eller utlandsäventyr. Eller, framförallt, fastighetsföretag. Bankerna har ju tidvis varit anmärkningsvärt illa skötta, men det verkar lite fånigt (eller agendadrivet?) att klanka ner på den enda delen där man aldrig haft några signifikanta problem.
Jag ser bara det enorma cirkelresonemanget här: Fattiga har inte råd att spara ihop till en bostadsrätt. Låt oss då alltså subventionera lånen för ALLA så att priserna sticker iväg så långt att fattiga ändå inte har råd att spara ihop till handpenningen för en bostadsrätt. Och subventionen är helt omöjlig att ta bort eller ens trappa ner lite grann successivt eftersom hela ekonomin då riskerar att krascha. Ge mig några bättre argument tack!
Det som radikalisterna (låt det krascha – tänkarna) här ovan missar är att en krasch för skuld- och bostadsprisbubblan troligtvis kommer att gynna dem som är “too big to fail”. De blir både förmögnare och mera dominerande på marknaden. Medan både “bolånetorskar” och sådana som idag bor i hyresrätt kommer att få betala kalaset. Det kommer givetvis även de som har rimliga bostadslån att få göra då kriskostnaderna, både för personliga konkurser och de ekonomiska och sociala problem som detta skapar och att rädda bankerna, kommer att få lov att finansieras skattevägen. Men bolånetorskar och vanliga hyresgäster kommer att vara de som drabbas hårdast.
Det som i stället vore en human lösning som gynnade alla intressen utom just finans-monopolkapitalet, vore att bygga bort bostadsbristen med nya hyresrätter i de kommunala och allmännyttiga ägarnas regi. Sådana kris-avledande metoder kan dock troligen förhindras med hjälp av EU:s regler. Eller i fall regelverket inte räcker till, genom utslag i EU-domstolen. När den nya större ekonomiska kraschen i Sverige kommer, kommer denna därför knappast att som den föregående 1991 behöva skyllas på den svenska regeringens förtida anpassning till EU-medlemskapet.
Här i FInland går det bra att avveckla ränteavdraget.
Regeringsprogrammet: “Rätten till ränteavdrag för bostadslån minskar enligt en snabbare tidtabell, med 10 procentenheter per år. Avdraget är 55 procent 2016, 45 procent 2017, 35 procent 2018 och 25 procent 2019”
http://valtioneuvosto.fi/documents/10184/1427398/Ratkaisujen+Suomi_RUOTSI_YHDISTETTY_netti.pdf/159cf517-d936-493c-8e47-b52912a8f824
Det är procent av ränteavdraget som åsyftas.
Vi kan diskutera om rika ska behöva betala mer skatt än fattiga, jag kan acceptera flat skatt men aldrig att fattiga ska betala in skatt som bara rika sen kan få del av.
Ränteavdraget är inte rättvist vi tar från dom allra fattigaste och ger till dom allra rikaste.
Den som bor i en hyresrätt får inte ett öre i ränteavdrag, personen betalar bara in skatt som sen bara dom rika sen kan få del av.
Ränteavdraget är hemskt vi beskattar folket och bara dom rika kan få del av skattepengarna och ju rikare ju mer bidrag.
Avskaffa ränteavdraget nu, pengarna staten får in betalas sen ut till alla svenska medborgare.
Det drabbar inte fattiga husägare för dom har billiga hus och mindre lån så dom kan får det bättre, dom som bor i hyresrätter får pengar.
Det påverkar inte statsbudgeten med en krona.
Hypotetiskt en barnfamilj får 8000kr i ränteavdrag.
Om ränteavdraget tas bort och pengarna sen delas ut ca 2000kr per person så får en banfamilj med 3 barn 10000kr
Fattiga barnfamiljer i hyresrätter får med 3 barn 10000kr.
Dom som är rika och har ränteavdrag över ca 10000kr förlorar på att ränteavdraget tas bort.
Det är dom som argumenterar för ränteavdraget.
Det finns förvisso många rika som bor i hyresreglerade hyreslägenheter på Östermalm också. Man har helt enkelt köpt kontrakten svart.
Faktum är att hyresgäster subventioneras med gigantiska belopp från staten och de som äger hyresfastigheter får naturligtvis göra avdrag på sina lån och eftersom det är företag så är avdraget på 100% (och inte 25%).
Utan dessa avdrag så skulle hyrorna vara avsevärt mycket högre så visst gynnas även hyresgäster av ränteavdrag.
Självklart så är det bara de som HAR räntor som får göra ränteavdrag men troligtvis så har även många hyresgäster nån typ av lån (bil, sommarstuga, m.m.) som ger samma avdragsrätt.
Rent instinktivt så är jag emot alla former av avdrag men det blir rätt märkligt om man skall betala skatt på inkomster om man inte får dra av sina utgifter.
Vill man sätta åt de “rika” så kanske ett “stafflat” avdrag vore lämpligare?
Upp till X:- så är avdraget 25%
Från X – XX så är avdraget 20%
Från XX – XXX så blir avdraget 15% osv till 0% i avdrag.
Detta skulle åtminstone bromsa viljan att låna för mycket och stimulera amortering. 😉
Nackdelen är möjligtvis ytterligare segregation i samhället?
TS skrev “I avsaknad av ett ränteavdrag blir räntekostnaden högre för den som lånar till köpet jämfört med den som redan från början har pengar”
Njae är det verkligen så? Den som har pengar och köper, “betalar ränta” i form av uteblivna ränteintäkter – ränteförlust.
Den som måste låna till köpet betalar väl ungefär samma ränta i absoluta tal oavsett. Med ränteavdrag så beviljar banken bara ett högre kreditbelopp än vad som skulle varit fallet om ränteavdraget inte funnits. Skulderna ökar relativt allt annat i ekonomin, och detta tjänar främst bankerna på.
Ränteavdragens viktigaste konsekvens är att de utgör en subvention av bankernas vinster, och en metod att blåsa upp tillgångsbubblan, dvs värdet på de rikastes tillgångar i form av fastigheter och aktier. “Enprocentarna”, och man kan nog utvidga den gruppen till “tioprocentarna” (rikaste tiondelen) hatar guldmyntfot och marknadsränta. Dessa, samt vänsterpolitiker som inte förstår bättre, älskar keynesianism, lågräntepolitik och ränteavdrag. Detta är grundorsaken till varför de rikaste hela tiden drar ifrån.
Hej,
Är ränteavdrag samma sak som “tax deductions for non-investment personal interest expenses” som det talas om i bifogad länk?
http://www.igmchicago.org/surveys/tax-reform