Allt tyder på att den ekonomiska ojämlikheten i Sverige kommer att bli en av höstens valfrågor. Intressant nog, skulle jag vilja säga. Förutom att frågan är viktig i sig självt kan noteras att vissa personer försöker gräva om de traditionella ideologiska skyttegravarna. Detta stöter på motstånd och frågan är var debatten kommer att landa i slutändan.
Ojämlikhetsfrågor är traditionellt sett vänsterfrågor. Oftast har fokus då legat på ojämlikhet i utfall, t ex skillnader (eller “klyftor”) i inkomst eller utbildning. Exempel på retoriken återfinns i LO:s larmande artikel på DN Debatt i december om att “skillnaden mellan fattiga och rika ökar dramatiskt” (baserat på denna rapport). Samma fokus på värdet av likhet i utfall uttrycktes nyligen av Göran Greider i Metro med anledning av boken Jämlikhetsanden som skrivits av två brittiska socialmedicinare: “Och vi kan vara samhällsmedlemmar bara om vi känner att människors och klassers levnadsbetingelser inte skiljer sig för mycket från varandra.”
Nu utmanas vänstern av moderaterna som har börjat prata ojämlikhet. Det är dock inte samma typ av ojämlikhet. Per Schlingmann skriver om “Vårt Sverige är ett möjligheternas Sverige” och alluderar då till den liberala käpphästen om ojämlikhet i möjligheter för individer att själva forma sin tillvaro. Utfallsolikheter, alltså inkomstklyftor, är inte problematiska i den mån de härrör från individuella skillnader i ansträngning eller begåvning. Det är dock viktigt att utjämna möjligheterna i varje ny generation, vilket förklarar varför vissa liberaler propagerar för både arvsbeskattning och låga inkomstskatter.
Men nyheterna tar inte slut här. För nu verkar socialdemokraterna, med Mona Sahlin i spetsen, också vilja byta fokus. I sitt tal vid senaste s-kongressen i oktober 2009 utropade Sahlin att hon precis som Schlingmann “vill bygga möjligheternas land”. Fast mest överraskande var ändå att hon uttryckligen gick emot sitt eget partis traditioner och hävdade att olikheter i utfall ingalunda behöver vara problematiska:
Jämlikhet handlar inte om att alla ska bli likadana. Man kan säga att jämlikhet handlar om lika möjligheter att välja olika, och därför bli olika.
Kanske ska detta enbart ska ses som en avancerad valstrategi från Sahlins sida; ett sätt att desarmera den moderata jämlikhetspolitiken innan den hunnit ta form i debatten.
Men tänk om Sahlins tonvikt vid ojämlikhet i möjligheter istället för utfall faktiskt kännetecknar en djupare ideologisk omsvängning av den socialdemokratiska jämlikhetspolitiken? Om så är fallet kan valrörelsens debatter om ojämlikhet bli annorlunda än vad många väntat sig. Oavsett hur det ligger till är detta spännande tider för oss jämlikhetsforskare.
Ekonomistas 
Det kanske snarare skall ses som ett försök att locka till sig några av de mittenväljare, som skräms av tanken på en koalitionsregering med (v). Uttalandet i sig är inget konstigt då (s) sedan 30-talet i första hand varit ett socialliberalt parti.
Jag kan inte saga annat an att dessa fragor ar oerhort intressanta och att jag ibland onskar att jag sjalv var mer aktiv i debatten (och forstas att andra onskade detsamma). Valskrivet och valmotiverat inlagg.
Nationalekonomer reagerar instinktivt emot allt som inte är borgerligt. Så har det alltid varit och så kommer det alltid att vara.
Innebär de traditionella ideologiska skyttegravarna verkligen att moderaterna går i bräschen för att motverka ojämlikhet i möjligheter? Jag är inte helt säker på detta. Förändringar såsom folkskolereformen, dagissubventionering, expansion av högre utbildning etc är väl politik syftande till just detta och den här ju inte direkt moderaterna ansvarig för.
Jag tycker mig skönja ett inte alltför otydligt politisk bias hos författaren i detta inlägg…
Martin, jag vet inte vilken “bias” du syftar på. Jag bara konstaterade att Sahlin på ett väldigt markerat sätt tog avstånd från en tonvikt vid olikheter i utfall. Åtminstone tyckte jag det var en markering.
Sedan kan man diskutera i vilken grad tidigare socialdemokraterna tidigare verkat för likhet i möjligheter eller utfall. Jag anser att s verkat för både och, men att fokus på utfallslikhet dominerat retoriken (och tidvis även praktiken).
Det komplicerade med analysen är ju att vuxnas utfall i hög grad är barns möjligheter.
Fast, Per, det är ju det jämlikhet i möjligheter handlar om. Om föräldrars utfall, oavsett nivå, predestinerar barnens möjligheter råder ju inte likhet i möjligheter.
Jag vet inte om du menade att ojämlikhet i utfall och möjligheter hänger ihop. Exempelvis i de fall där barns möjligheter till en bra utbildning beror på föräldrarnas finansiella styrka. Så är inte fallet i Sverige, men här finns ändå en tydlig koppling mellan barns eftergymnasiala utbildningsval och föräldrars utbildningsbakgrund, något som kan antyda att om inte föräldrarnas pengar så är det andra föräldraegenskaper som påverkar barnens slutgiltiga utbildningsnivå.
Samtidigt är denna utbildningskorrelation inte nödvändigtvis oförenlig med likhet i möjligheter. Om barnen ärvt goda kognitiva förmågor (t ex det som ibland kallas intelligens) har de ju bättre förutsättningar att nå långt i utbildningssystemet, utan att detta är oförenligt med de flestas syn på vad som är likhet i möjligheter. Att olika begåvning ska kunna resultera i olika är tecken på en effektiv ekonomi snarare än en ojämlik sådan.
Istället anser många att den viktigaste likheten i utbildningssystemet är den som råder i unga år, dvs i för- och grundskola. Där visar forskning att man bör motverka tidig nivågruppering och andra inslag om man vill verkar för lika möjligheter. Att tidigt skikta elever brukar resultera i en skiktning som är mer korrelerad med föräldrars utfall än barns egenskaper (åtminstone är detta min läsning av litteraturen).
En politik som på allvar brydde sig om lika möjligheter skulle ligga långt till vänster om vänsterpartiet. Lika möjligheter kräver integrerade skolor, 100% arvsskatt, 100% gåvoskatt, en icke-segregerad bostadsmarknad, och ökad omfördelning mellan vuxna individer (i synnerhet föräldrar).
Problemet med den borgerliga ideologin (vilken bland annat propageras på DNs ledarsida) är att den är inkompatibel med en nykter och vetenskaplig världsuppfattning. Människor har helt uppenbart inte lika möjligheter i ett borgerligt samhälle, lika litet som i ett imaginärt naturtillstånd.
Kan tillägga att jag själv tillhör de privilegierades skara och således inte är bitter. Jag bara påpekar hur det ligger till.
Daniel W: Instämmer när det gäller vikten av tidiga insatser i utbildningssystemet. Dock undrar jag om det är möjligt att särskilja medfödd intelligens från socialt arv i de flesta fall (frånsett uppenbara genier). Vetenskapens nuvarande ståndpunkt tycks ju vara att intelligens i hög grad handlar om kulturell utveckling (det är bland annat därför som människor i moderna samhällen blir allt mer intelligenta).
Daniel,
det är mycket svårt för mig att instämma i att möjligheterna till utbildning inte skulle vara beroende av föräldrarnas finansiella ställning. Päronens bostadsbudget bestämmer i hög grad kvaliteten på skola, studieintresset hos kompisarna, tillgången på vägledning, nätverk – kort sagt större delen av incitamentsstrukturen kring utbildning.
Schlingmann har, försiktigt uttryckt, inte visat större intresse för att utjämna föräldrars bostadsbudget.
Sen är jag den förste att erkänna att en satsning på att utjämna incitamentsstrukturen och därmed de verkliga möjligheterna sannolikt görs effektivare i skolsystemet än medelst bostadsbidrag.
Än mer oroande för dem av oss som vill tro att Schlinge menar allvar är därför att mycket lite i den moderata politiken tyder på att de klassutjämnande inslagen i skolsystemet ska förstärkas.
Håller med dig i stort, Per. Det är bara det att jag fortfarande har svårt att särskilja betydelsen av föräldrars pengar från föräldras IQ, arbetsmoral, generella attityd till studier när vi ska förklara barnens utfall. Detta blir svårare ju högre upp i utbildningssystemet barnen når eftersom där torde pengar spela allt mindre roll – i Sverige åtminstone, där skolan är gratis och studiemedlen subventionerade.
Med detta sagt är jag fullt medveten om att de socioekonomiska mönstren mellan t ex fattiga och rika kommuners barn är alltför tydliga för att förklara med ärvda attityder och gener. Men exakt hur pengarna verkar är ändå inte uppenbart.
Kanske sker det genom att barn till rika och välutbildade föräldrar är mer välartade, kanske mer begåvade, och i största allmänhet lättare att undervisa. Det gör att lärare föredrar att jobba i skolor med sådana elever.
Hur ska vi uppmuntra lärarna att ta sig an tuffa skolmiljöer? Ett sätt är att ge dem rejält bättre betalt. Tyvärr har lärarfacken konsekvent motarbetat lönespridning inom lärarkåren. Jag, och andra med mig, tror att den policyn motverkar lika möjligheter för barn att nå högre utbildning.
Ser mycket fram emot den dag borgerliga politiker säger att det borde vara ett prioriterat mål att aktivt rekrytera de bästa lärarna från Täby till Botkyrka, och är beredda att låta pengarna följa munnen, om anglicismen tillåts.
För mig är det egalt om det är borgerliga eller socialdemokratiska politiker som aktivt uppmuntrar kompetenta lärare att söka sig till skolor i socioekonomiskt utsatta områden, för att på så vis långsiktigt motverka de sociala trögheter vi ser i den svenska skolan.
Problemet är att ingen gör det.
Borgare kritiseras inte i samma utsträckning, av ideologiska skäl. Det blev extra tydligt när beggren redovisade sympatier. Se hur mycket dubbelmoral det existerar i Reinfeldts bok det sovande folket kanske?
Per, du syftar på att ta bort (minimera) möjligheterna till komvux, minska csn från 6 till 4 år etc? Nej det kommer vara mördande för tex invandrares möjligheter att ta sig till högskolan. Jag till exempel skulle aldrig fått chansen att studera på högskolan.
Debatten mellan förespråkare för jämlikhet i utfall och jämlikhet i möjligheter är ingalunda löst, men rent konkret har aldrig socialdemokratin verkat för jämlikhet i utfall. Inte sedan partisplittringen 1917 iallafall… Det Mona Sahlin säger har socialdemokratiska företrädare sagt i decennier, det är inte anmärkningsvärt på något sätt. Men det är intressant att fördomen om att socialdemokrater vill att “alla ska bli likadana” är så spridd att Sahlins citat öht kan uppfattas som ett “brott”.
Det är väl mer uppseendeväckande att Schlingmann pratar om jämlikhet när den borgerliga politiken har gett den fattigaste tiondelen 500 kronor mindre i plånboken varje månad, enligt SCB:s statistik över disponibla inkomster 2008. Hur det skulle kunna vara en bra strategi för att skapa jämlikhet i möjligheter begriper iallafall inte jag…
Exempel på borgerlig “jämlikhetspolitik” har jag skrivit om här
http://storstad.wordpress.com/2010/02/18/en-sjukt-smutsig-500-lapp/
och här
http://storstad.wordpress.com/2010/02/07/till-dem-som-havdar-att-klyftorna-inte-vaxer/
Marika, menar du allvar med att s aldrig verkat för jämlikhet i utfall sedan 1917? Det är smått på absurt att påstå något sådant, givet skattereformerna på 1970-talet (och var det inte Wigforss som på 1920-talet skrev “Fattigdomen fördrages med jämnmod om den delas av alla.”?).
Därmed inte sagt att s inte verkat för jämlikhet i möjligheter. Tvärtom finns många exempel på att s-politik utjämnat skillnader i möjligheter (t ex 1950-talets grundskolereform, vilket denna studie visat).
Ang ditt citat “den borgerliga politiken har gett den fattigaste tiondelen 500 kronor mindre i plånboken varje månad” undrar jag lite hur du drar den slutsatsen. Mig veterligen har ingen visat på någon koppling mellan regeringspolitiken och den inkomstnedgång du pekar på. Sedan kan man fundera över vad den inkomstnedgången säger. Det är helt klart inte samma personer i bottendecilen, vilket komplicerar. Är det en följd av att fler börjat studera och därmed tjäna lite pengar? Om så är det dock inte uppenbart att detta är en nedgång på lite längre sikt eftersom studier normalt sett innebär bättre inkomster i långa loppet.
@ Daniel:
Om jag ville lägga min röst på de politiker som vill utjämna skillnader i livsmöjligheter skulle jag kolla mer på hur de lagt förslag om resursfördelning mellan kommuner och mellan skolor samt deras politisk-ekonomiska incitament än vilka retoriska grepp de väljer.
@ dir:
Varför skulle jag tycka det?
Daniel,
det har alltid funnits en spänning inom socialdemokratin mellan jämlikhet i utfall och jämlikhet i möjligheter, och jag kan absolut ge dig rätt i att den första varianten varit viktigare än hos de borgerliga partierna. Den socialdemokratiska jämlikhetstanken innebär att det idealt sett ska råda små skillnader i människors livsvillkor, oavsett vilka val de gör. Jag skulle säga att det beror på att man ser jämlikhet i utfall resp möjligheter som två sidor av samma sak: man tror inte att det finns någon reell jämlikhet i möjligheter om det råder alltför stora skillnader i utfall. Det har att göra med det sociala arvet, social rörlighet mm.
Men i nån sorts hårddragen filosofisk tolkning av “jämlikhet i utfall” så är det inget s har verket för i den praktiska politiken. S har alltid accepterat inkomstskillnader. De senaste trettio åren har ju dessutom inkomstklyftorna ökat i Sverige, trots att S styrt större delen av tiden. Det blir lite märkligt att hävda att S samtidigt skulle ha verkat för en jämlikhet i utfall…
Wigforss-citatet du återger har en fortsättning och lyder i sin helhet: “Fattigdom fördrages med jämnmod, då den delas av alla. Den blir outhärdlig då den dagligen kan jämföras med andras överflöd”. Citatet används ofta för att hävda att Wigforss (eller s i stort) skulle tycka att det var bättre med fattigdom för alla än att några får vara rika och resten fattiga… men det är en illvillig tolkning som är rätt svår att ta på allvar om man kollar på den faktiska politik S har fört. Självklart är det inte bättre att dra ner alla i fattigdom bara för att det ska vara “rättvist”. Men jag lovar att det inte är nåt som sossar i allmänhet tycker…
Men alltså, borgarna gick till val på att sänka ersättningen i a-kassan och sjukförsäkringen. Detta har de också genomfört. Varför är det så märkligt att det har praktiska konsekvenser? De flesta med a-kassa eller sjukrelaterade ersättningar befinner sig i P10. Det är fullkomligt logiskt att P10:s inkomster påverkas av en politik som skär ner på transfereringarna och därutöver har puttat ut en stor grupp ur a-kassan, vilket med ökad arbetslöshet torde innebära att fler arbetslösa istället får leva på försörjningsstöd.
Jag tycker att det är lite oseriöst att förneka att den politik borgarna för, med nedskärningar i transfereringarna, inte skulle ha några konsekvenser för de människor som tar emot dessa transfereringar… jag tycker nog att bevisbördan ligger på dem som hävdar att så inte skulle vara fallet. Visa mig gärna statistiken på att P10 mest skulle bestå av studenter.
Marika, det var ju du som påstod att regeringens politik hade påverkat inkomstfördelningen, och då undrade jag enbart om du kunde visa att så var fallet.
Jag för min del är inte alls främmande för att det finns en koppling mellan den förda politiken och fördelningens förändringar, men jag vet samtidigt att detta är ytterst svårt att visa i data. Att du kallar det för oseriöst känns lite olustigt.
Jag tycker att det vore synd om den viktiga jämlikhetsdiskussionen förstörs av en massa grundlösa påståenden (alltså som inte grundas på fakta utan på mer eller mindre kvalificerade gissningar) bör man alltså kolla vad data säger innan man går ut och drar politiska slutsatser.
Tack för det utvecklade Wigforss-citatet. Jag ska gå till källan och läsa själv. Men du har rätt i att socialdemokraterna historiskt sätt inte varit alltför hårda i sin skattepolitik. Faktum är att Sverige fram till slutet av 1960-talet hade internationellt sett låga inkomstskatter!
Absolut, det är svårt att härleda exaxt vad alla inkomstförändringar beror på år från år. Men som sosse är jag lite trött på att möta detta kompakta förnekande hos många borgerliga debattörer av att en politik som går ut på att skära ner i transfereringarna också de facto innebär att transfereringarna blir mindre. Kanske fick du klä skott för denna min trötthet på ett lite orättvist sätt.
Jag har lite snabbt kollat upp befolkningens studiedeltagande: År 2008 befann sig 2827 färre personer i studier än 2007, enligt SCB. Så att ökat studiedeltagande skulle förklara den kraftiga inkomstförsämringen för nedersta decilen verkar osannolikt.
Jag räknar också snabbt ut med hjälp av IAF:s statistik att ersättningen per ersättningstagare i a-kassan sjönk med 5124 kronor mellan 2007 och 2008. Exakt vad det beror på kan jag inte svara på, antagligen finns det flera förklaringar, men att en sänkt ersättning inte skulle vara en av dem verkar osannolikt.
I sammanhanget är det viktigt att komma ihåg att arbetslösheten började öka först efter halva 2008 och fortfarande vid årets slut var ökningen inte särskilt stor (jämfört med vad som hänt 2009). Så den stora inkomstförsämringen för nedersta decilen kan inte enbart förklaras med dålig konjunktur. Ingen decil har någonsin förlorat så stor andel av inkomsten på bara ett enda år åtminstone sedan 90-talskrisen, om man kollar på SCB:s statistik. Självklart har detta med politiken att göra. Personer som lever på a-kassa och sjukrelaterade inkomster befinner sig inte högt upp i inkomstfördelningen.
Vad säger ni ekomomistasbloggare om PJ Anders Linders krönika om den statliga inkomstskatten och om den studie han hänvisar till?
http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/statlig-skatt-for-oginhets-skull_4918655.svd