Lundasagor II: Hjärnans inflationsmål

Det verkar som en oberoende riksbank med ett tydligt inflationsmål är en bra idé. Däremot diskuteras inte särskilt ofta hur högt inflationsmålet ska vimageara. Det intryck jag fått från ekonomer som kan mer än jag om detta är att det nuvarande inflationsmålet är ganska godtyckligt satt. Alltför hög inflation är förstås inte bra, men för låg är inte heller bra, och kompromissen råkade bli två procent. Ett något oväntat stöd (nåväl, det är ju fredag eftermiddag) för hög inflation dök idag upp på Arne Ryde-konferensen om neuroekonomi som jag (liksom Dr. Bergh) varit med på. Det är Armin Falk som gjort ett experiment om monetär illusion, d.v.s. att människor luras av nominella prisförändringar som inte påverkar de reella priserna. I en ännu opublicerad studie visar Armin Falk att hjärnans belöningscentra aktiveras i större utsträckning när samma reala inkomst är högre i nominella termer (vilket bilden till vänster visar). Om nu högre inflation gör oss lyckligare kanske det är dags att justera upp inflationsmålet lite grann?

Comments

  1. Johan A says:

    Så kan man naturligtvis se på saken. Eller så konstaterar man att de flesta människor har rätt svårt för det här med skillnaden mellan real och nominell ränta och därför sannolikt BEGÅR MISSTAG när de fattar alla möjliga ekonomiska beslut. Misstag som kan bli mycket kostsamma. Och isåfall blir policyrekommendationen den motsatta: om inflationsmålet är noll kommer nominell och real ränta i hög grad sammanfalla. Jag tror att detta skulle kunna leda till stora förbättringar vad gäller t ex löneförhandlingar, jämvikt på bostadsmarknaden, och middagar med äldre släktingar (”det var så mycket billigare för”).

  2. pontus says:

    Undrar om italienarna var lyckligare med liren? Det var ju massa mer nollor på dom sedlarna än på eurosedlarna! Och i Zimbabwe slår man klackarna i taket; inflationen är på strålande 100000%! 😉

    Vänstern i sverige älskar ju det här med inflation. Att det, precis som Johan A säger, endast kan ge en förändring i ekonomin genom att lura människor, eventuellt undvika market clearing, verkar inte betraktas. Inflationens positiva effekter på BNP kommer till stor (störst?) del medelst reallönesänkningar. Varför är dessa lönesänkningar så omåttligt populärar ungår mig.

  3. Johan och Pontus! Jag håller förstås med om era kloka synpunkter och vänsterns inflationsgillande är onekligen lite paradoxalt. Hur man än vrider på saken är det dock svårt att motivera varför det är just 2 procent som är den optimala avvägningen. 😉

  4. Enrik says:

    Personligen tyckte jag det var jättejobbigt när vi hade hög inflation och jag är inte ens ekonom! Och jag är definitivt inte ensam om denna känsla. Det var helt enkelt jobbigt att ha koll på sin ekonomi och hur den utvecklas. På senare år har det varit lätt att se hur ens lön har utvecklats och hur den troligen kommer att stå sig framöver.

    Jag tror att det framförallt är vissa fackförbund som älskar hög inflation. Det är svårt att se framgångsrik ut när förhandlingarna bara ger 2% år efter år. Vid hög inflation kan man ”lura” låginkomstgrupperna mycket lättare. Jag inbillar mig att den låga inflationen har gjort kampen för att höja lönerna i kvalificerade låglönejobb mycket skarpare.

  5. pontus says:

    Robert – Helt rimligt! Två procent verkar som taget ur luften. Däremot tyckte jag din slutsats var lite konstig iochmed det: ”Om nu högre inflation gör oss lyckligare kanske det är dags att justera upp inflationsmålet lite grann?” Well, det kanske är dax att justera ned det också? Eller har vi något belägg för att lyckan ökar när inlfationen stiger över 2?

  6. Pontus, syftet med inlägget var att blanda allvar med lite fredagsskoj. Allvaret består i att just 2 procent är godtyckligt, men däremot kan man inte dra några slutsatser från den neuroekonomiska studie jag hänvisade till hurivda 2 procent är rätt. 😉 Dessutom säger ju studien bara att man kanske blir gladare för en hög nominell inkomst, men den säger ingenting hur mycket ledsnare man blir av högre nominella priser…

  7. Inflationsmål vågar jag inte uttala mig om. Men det finns ett lustigt exempel som pekar på den faiblesse för Stora Tal som Robert talar om: Flipperspel. Det är snudd på omöjligt att få mindre än ett par hundratusen poäng på ett flipperspel, bara genom skjuta iväg kulan. Tittar man på gamla spel var poängräkningen sansad och gick i tiotal snarare än hundratusental. Varför denna poänginflation? Jag tror att nog att ren lustkänsla inför höga poäng ligger bakom. Allt annat lika – nog tusan är det roligare att få femton miljoner poäng på ett spel än att få tvåhundrafemtio poäng.

    Jag propagerar för att denna effekt bör utnyttjas även i pedagogiska sammanhang. Poängräkning på tentamina är så snål och trist. Ge tiotusen poäng för ett korrekt svar, istället för tre. Mycket roligare. Sedan är det bara att justera upp betygsgränserna för att kompensera.

  8. pontus says:

    Robert – Det var ett kul inlägg! Jag gick igång som tusan! 😉

    Förresten – om individer gillar nominella löneökningar, och om man samtidigt håller priser konstant, så innebär det att resultatet säger att individer gillar reallöneökningar. Det är inte så förvånande. Vad studien måste visa är att individer antinger gillar många nollor på sedlar, eller att de gillar när nya nollor kommer till, och ogillar när nollor tas bort.

    Peter – Du är sjuk. Sjuk! 😉

  9. Mycket bra poäng, Peter. Jag har aldrig funderat på varför poäng på dataspel och flipper ofta är så höga, men i grunden reflekterar det nog delvis samma mekanism som orsakar monetär illusion.

    Pontus: I studien så ökade både priser och inkomster så att de reella priserna alltid var konstanta. Men minns jag rätt så uppmättes just aktiveringen i vissa belöningscentra när just inkomsten realiserades (trots att de visste att detta också ledde till högre priser).

Trackbacks

  1. […] oss åt att översätta nationalekonomisk terminologi till svenska. Detta aktualiserades redan i fredagens inlägg då det handlade om nominal illusion, som jag med viss osäkerhet valde att översätta till […]

  2. […] en psykolog och en hjärnforskare (tidigare inlägg om neuroekonomi hittar du här och här). Som så ofta är det dock ett ganska stort gap mellan journalisternas tolkning av resultaten och […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s