Lundasagor I: Neuroekonomi

I dag är jag på utflykt i Lund. Det är Arne Ryde-stiftelsen som anordnar en konferens om neuroekonomi. Arrangörerna har lyckats locka en rad högt ansedda nationalekonomer, bland annat Colin Camerer och Ernst Fehr, för att diskutera de senaste neuroekonomiska rönen. Mitt intryck än så länge har dock präglats av meningslöst akademiskt revirtänkande, nämligen huruvida neuroekonomi skall betraktas som nationalekonomi.

De främsta kritikerna av neuroekonomi är teoretikerna Faruk Gul och Wolfgang Pesendorfer (tillsammans med Glenn Harrison och Ariel Rubinstein). I ett nyligen publicerat bokkapitel argumenterar de för att nationalekonomer inte behöver bry sig om neuroekonomisk forskning. Nationalekonomi handlar enligt dem om människors val, inte om vilka psykologiska och neurologiska mekanismer som ligger bakom dessa val. Detta är förstås helt galet. Den första anledningen är en sorts Lucas-kritik — en modell som inte bygger på underliggande mekanismer kan funka bra i ett sammanhang, men kan ge felaktiga förutsägelser när förutsättningarna ändras (en del neuroekonomer pratar om micro-micro foundations). Den andra anledningen är att vi förstås inte bara är intresserad av vilka val människor gör, utan också av människors välfärd (t.ex. i vilken utsträckning våra val är misstag).

Neuroekonomi är än så länge i sin linda. Verktygen för att se in i det mänskliga psyket är än så länge väldigt trubbiga. Men det är ingen ursäkt för att inte försöka ta reda på hur den mänskliga hjärnan fungerar. Colin Camerer avslutade sin föreläsning idag med att påpeka att nationalekonomer såsom Edgeworth och Fisher önskade att det fanns ett sätt att se in i hjärnan långt innan magnetröntgen hade uppfunnits, medan teoretiker såsom Gul och Pesendorfer inte tycker att vi ska använda magnetröntgen och andra verktyg när de nu finns tillgängliga.