Finansministern bloggar

2009-05-25 av 3 kommentarer

(En varning: det här inlägget är lite längre och mer tekniskt än vanligt. Paul Krugman hade nog kallat det wonkish.)

Ekonomistas noterar med glädje att finansminister Anders Borg har gett sig in i bloggvärlden. I sitt första inlägg diskuterar han Finanspolitiska rådets rapport. En av finansministerns huvudpoänger rör de så kallade automatiska stabilisatorerna. De automatiska stabilisatorerna är finanspolitikens automatiska reaktioner på konjunkturläget. I en konjunkturnedgång sjunker skatteintäkterna automatiskt och de offentliga utgifterna för arbetslöshetsersättning stiger utan att nya beslut fattas. Det uppstår alltså ett budgetunderskott utan att politikerna fattar beslut om detta, och detta budgetunderskott bidrar automatiskt till att motverka konjunkturnedgången.

autstab De automatiska stabilisatorerna är ett välkommet inslag i stabiliseringspolitiken eftersom de brukar bli vältajmade och tillfälliga, till skillnad från diskretionära stimulanser som ofta kommer för sent och som dessutom är svåra att avveckla när konjunkturen vänder. Därför misstänker jag att det är med viss glädje finansministern konstaterar att de svenska automatiska stabilisatorerna är starka. Diagrammet ovan är det första som visas på finansministers blogg och även det första som visas i Vårpropositionen 2009 (diagram 1.1). Diagrammet visar att de svenska automatiska stabilisatorerna under 2008-2010 uppgår till 14 procent av en årlig BNP.

Jag är inte helt säker på hur Finansdepartementet har räknat fram värdet 14 procent, men gissningsvis har de noterat att vårpropositionen bedömer och prognostiserar BNP-gapet under perioden till -1,8 procent av BNP 2008, -7,2 procent 2009 och -8,7 procent 2010, dvs -17,7 procent totalt under perioden.1 I en OECD-studie skattade Paul van den Noord den s k budgetelasticiteten till 0,79 i Sverige. Budgetelasticiteten är ett mått på de automatiska stabilisatorernas styrka, och anger hur många procent av BNP den offentliga sektorns finansiella sparande minskar om BNP-gapet minskar med en procent av BNP.2 Den automatiska budgetförsvagningen beräknas som budgetelasticiteten multiplicerat med BNP-gapet, 0,79*17,7 procent = 14,0 procent, vilket är samma uppgift som i finansministerns diagram.

Men här är det lätt att låta sig luras. Trots sitt namn kommer de automatiska stabilisatorerna inte nödvändigtvis att automatiskt träda i kraft. Bakom beräkningarna av dessa stabilisatorer finns ett antagande om att inga budgetregler förhindrar budgetunderskott i den offentliga sektorn. Nu har vi ju ett antal sådana budgetregler i Sverige. Särskilt det kommunala balanskravet kan tänkas förhindra denna automatik.

En närmare titt på data ger stöd för den farhågan. I Budgetpropositionen för 2009 var prognosen för den offentliga sektorns finansiella sparande 2,8 procent av BNP 2008, 1,1 procent 2009, och 1,6 procent 2010. I vårpropositionen hade prognosen sänkts till 2,5 procent, -2,7 procent, och -3,8 procent, dvs en total nedrevidering på 9,5 procent av en årlig BNP. Mellan budgetpropositionen och vårpropositionen sänktes Finansdepartementets bedömning av BNP-gapet för treårsperioden 2008-2010 med 14,0 procent av BNP. Med en budgetelasticitet på 0,79 innebär det att den offentliga sektorns finansiella sparande under samma tidsperiod sjönk med 11,0 procent av BNP. De här uträkningarna visar alltså att de automatiska stabilisatorerna har ökat med 11 procent av BNP efter höstens budgetproposition, samtidigt som de totala (automatiska plus diskretionära) stimulanserna har ökat med 9,7 procent av BNP. Med andra ord verkar de automatiska stabilisatorerna ha motverkats av olika diskretionära beslut som har stramat åt politiken.

Man behöver heller inte vara Sherlock Holmes för att se att det främst är i kommunsektorn som de automatiska stabilisatorerna motverkas. Trots att kommunerna står för en stor del av de offentliga skatteintäkterna har prognosen för kommunernas finansiella sparande under 2008-2010 endast sänkts marginellt mellan budgetpropositionen och vårpropositionen (0,2 procent 2008, 0,0 procent 2009 och 0,5 procent 2010). Enligt mina överslagsberäkningar är kommunernas budgetelasticitet 0,13 vilket skulle medföra en automatisk försvagning av kommunernas sparande med totalt 1,5 procent av BNP under 2008-2010.3

Låt mig avslutningsvis poängtera att alla dessa skattningar av BNP-gap och budgetelasticiteter är förknippade med ett flertal tänkbara felkällor, och att de därför bör tas med en ganska stor nypa salt. Egentligen tycker jag att en bättre analys av behovet av ytterligare bidrag till kommunerna utgår från observationen att kommunerna tvingas till åtstramningar under lågkonjunkturen, och att åtstramningarna är en olycklig och onödig konjunkturpolitik, som inte stämmer överens med regeringens ambition från vårpropositionen (s 50): ”Det är därför befogat att temporärt tillåta mindre underskridanden av överskottsmålet så att budgetens automatiska stabilisatorer kan verka fullt ut.”

—————
1) I vårpropositionen anges att man tagit skattningarna från en ny OECD-studie. Jag misstänker att man menar kapitel 3 i denna studie, men de automatiska stimulanserna ser större ut i vårpropositionen än i OECD-studien.
2) I en nyare OECD-studie skattade Nathalie Girouard och Christophe André budgetelasticiteten till 0,55. Detta är också den elasticitet som Finansdepartementet brukar använda i sina beräkningar. Den nyare studien bygger förstås på nyare uppgifter om det svenska skatte- och bidragssystemet, men den främsta anledningen till att elasticiteten skattas till ett lägre värde är att Girouard och André inte räknar den aktiva arbetsmarknadspolitiken till de automatiska stabilisatorerna. Se min egen studie för nyare beräkningar både med och utan aktiv arbetsmarknadspolitik.
3) Detta efter justering för tillskottet av 7 mdr kr från staten under 2010.
Filed Under: Makro

Kvoteringsdebatt i baklås

2009-05-21 av 50 kommentarer

Kvotering i företagens styrelser har diskuterats länge. För den som missat detta gäller frågan inte inkvotering av representanter med specifik kompetens eller branscherfarenhet. Inte heller gäller det inkvotering av unga, äldre eller utlandsfödda. Nej, diskussionen i Sverige har gällt inkvotering av gruppen kvinnor. (Den ”mångfald” Veckans Affärer ofta använder som slagord är alltså ganska snävt definierad.)

newyorker

(fr. New Yorker, 21/11 2005)

Nytt för i år är att argumenten för kvotering skiftat form något. Tidigare var argument om kvinnoandelens positiva effekter på företagens lönsamhet vanliga. Men då forskningen inte ger stöd för sådana argument hörs de alltmer sällan (se forskningsöversikt här, och om senare forskning här och här).

När empirin saknas tar känslorna över. Istället för att uppdatera sin ståndpunkt utifrån forskningen (eller snarare brist på forskning) har kvoteringsförespråkarna ändrat målvariabel: det är inte längre högre effektivitet och lönsamhet som är målet med kvotering – en uppfylld kvot är i sig målet. Detta stod klart när Claes Borgström nyligen utropade ”Kvotering fungerar – se bara på Norge”. Där syftade han på hur den tvingande lagen i Norge om minst 40% kvinnor i börsbolagsstyrelser hade lett till att kvinnoandelen idag är… 40%. Med tanke på att de bolag som inte uppfyller lagen riskerar tvångsupplösning är detta utfall knappast överraskande (bara ett halvår före lagen hade nästan 200 av de 500 berörda bolagen ännu inte en enda styrelsekvinna – sex månader senare uppfyllde samtliga kvotkravet).

Det saknas i dagsläget fullständig empirisk utvärdering av effekterna av den norska kvoteringslagen. Att kvoterna uppfyllts är inte detsamma som att lagen haft positiva ekonomiska effekter. Därmed inte sagt att sådana effekter inte finns, det är bara det att vi saknar trovärdig empiri som visar att så skulle vara fallet.

Att på grund av fördomar eller gruppegoism stänga ute kvinnor eller andra grupper från styrelserummen vore inte bara en orättvisa utan också ett underutnyttjande av knappa mänskliga resurser. Enligt min mening är det därför jämställdhet i näringslivet är eftersträvansvärt. Kvotering till styrelser berör dock även de privata ägarnas rätt att styra över sina egna företag. I en läsvärd artikel dissikerar nationalekonomen Ann-Marie Pålsson flera av argumenten mot kvotering, men landar ändå i ett avståndstagande utifrån risken för politisk klåfingrighet.

På samma linje uttryckte sig jämställdhetsminister Nyamko Sabuni i oktober 2008 då hon motsatte sig oppositionens kvoteringskrav: ”Kvotering är helt fel väg”. Något överraskande var det därför när hon häromdagen sa följande i media:

Jag tänker inte vara tjurskallig och säga att kvotering för evigt är uteslutet. Inget är för alltid uteslutet. Jag förstår verkligen frustrationen som många kvinnor i näringslivet känner. Jag känner samma frustration själv.

Det vore synd om den angelägna debatten om jämställdhet i näringslivet gick i baklås på grund av låsta positioner i kvoteringsfrågan. Mer evidensbaserad kunskap krävs innan vi på allvar kan diskutera huruvida staten ska ges rätt att bestämma över de privata företagens ägarutövning.

Länkar: DN1, DN2, DN3, DN4, SydSv, E24, VA
Filed Under: Arbetsmarknad Tagged With: , , , ,

Framtiden tillhör ekonomistas (och andra tomtar)

2009-05-20 av 12 kommentarer

Spanaren Göran EverdahlI senaste avsnittet av det utmärkta radioprogrammet Spanarna gjorde Göran Everdahl (min personliga favorit tillsammans med Jessika Gedin) en betraktelse över samhällets kontroversknarkande. Idén fångas fint av konstaterandet att det värsta som kan hända i t ex tv-programmet Debatt är att någon skulle komma med ett nyanserat uttalande. Speciellt programledaren blir upprörd och man kan i det närmaste se tanken: ”Förstör inte mitt tv-program med dina jävla nyanser!”

På nätet tar sig kontroversknarkandet ibland en speciell form som resulterat i att många tycker att t ex bloggande inte är seriöst. Om någon försöker skriva ett initierat inlägg så dyker det genast upp en drös kommentarer av typen ”Du suger”, ”Håll käft” (något som ekonomistas.se dock varit relativt förskonat från). Statsvetaren Bo Rothstein skrev i höstas ett debattinlägg där han liknade bloggosfären vid en kloakbrunn och andra har också ifrågasatt möjligheterna för vettiga diskussioner på nätet. (Se också Godwins lag).

Ett av Everdahls belägg för hans span var fenomenet ”trolling”, dvs att någon går in i en seriös diskussion och skriver elakt och sårande om det som framförts. Allt för att skapa konflikter. Ett troll är helt enkelt någon som bara myser av att förstöra när andra försöker komma fram till något, inte sällan med smarta inlägg av typen ”Dra åt helvete jävla kommunist/anarkoliberal/kapitalistsvin/trädkramare”. Allt detta gör förstås att man inte kan annat än bli lite nedstämd då man själv försöker verka i branschen att föra fram balanserade åsikter.

Tack och lov avslutas Everdahls spaning med en positiv framtidsvision. I framtiden kommer man att se allt fler hårda uttalanden av typen ”har ni egentligen inte båda lite rätt”. Å ena sidan, å andra sidan får en pånyttfödelse. Trollen på nätet kommer att överrumplas av tomtarna, alltså dem som försöker framföra mer nyanserade åsikter. Spaningen avslutas med uppmaningen ”Bli en internet-tomte inte ett troll! Glöm trolling, framtiden tillhör tomting!”

…och den ljusnande framtid är vår.

Filed Under: Kuriosa

Finsk bloggpremiär

2009-05-19 av 2 kommentarer

Idag lanserar fem nationalekonomer vid HECER i Helsingfors (Helsinki Center of Economic Research) en blogg som bland annat hämtat inspiration från Ekonomistas. Bloggen heter Akateeminen Talousblogi (ung. ”akademiska ekonomibloggen” eller mer ordagrant ”akademiska hushållsbloggen”). Bloggen är tyvärr finskspråkig, men Google Translate bjuder på en svensk, och ofta oavsiktligt rolig, översättning. Vi på Ekonomistas önskar förstås våra kollegor i Helsingfors lycka till!

Filed Under: Kuriosa

Skolor som verkligen påverkar

2009-05-19 av 19 kommentarer

Med en fot inne i den empiriska skolforskningen är det lätt att bli blasé. Nog går det att hitta belägg för att lärarkvalitet, klasstorlek och stökiga klasskamrater påverkar skolresultaten, men i allmänhet är effekterna förtvivlat små. Det enda som verkligen verkar spela roll är föräldrarnas utbildningsbakgrund, elevens kön och om eleven är nyinvandrad. Men så kommer Roland Fryer med en studie som ställer allt på ända; skolor som gör rätt saker kan mer än utradera skillnaden mellan svarta och vita elever i New York. Fryer själv beskriver detta som skolforskningens motsvarighet till att lösa cancerns gåta.

Resultatet kommer från en utvärdering av ett ambitiöst projekt att utveckla utsatta områden i Harlem. En central del av Harlem Children’s Zone (HCZ) är att erbjuda bra utbildning vid Promise Academy. Eftersom dessa skolor är mycket populära fördelas platserna med lottning och Fryer har följt och jämfört vinnarna och förlorarna i lottdragningen. Resultatet visas bäst i en figur.

promize_acad

Utförliga test gör det troligt att det är just Promise Academy’s överlägsna skolor och inte HCZs övriga insatser som ligger bakom resultatförbättringarna. Vad gör de då på Promise Academy? Följande ger en fingervisning:

  • Eleverna har långa skoldagar och korta lov. De som ligger efter i undervisingen har ungefär dubbelt så många timmar i skolan som elever på andra skolor. Även de som är i fas går ca 50 procent mer än andra elever i Harlem.
  • Skolan erbjuder hjälp efter skolan och extra lördagsklasser för dem som ligger efter.
  • Skolorna satsar hårt på att hitta och behålla de bästa lärarna och drar sig inte för att säga upp dem som inte håller måttet. Lärarna utvärderas och belönas på basis av hur elevernas resultat på standardiserade prov förbättras.
  • Lärarna har mycket stöd med administrativa uppgifter för att de helt ska kunna fokusera på undervisningen.
  • Eleverna erbjuds gratis skolhälsovård och deras hälsa kollas regelbundet. Skolmaten är naringsriktig och olika typer av familjestöd erbjuds.
  • Eleverna belönas med både pengar och resor när de presterar bra. Kunskapsutvecklingen mäts med regelbundna prov.
  • Ett kunskapsfokus präglar allt skolan gör. Eleverna har höga förväntningar på sig och hårt eget arbete betonas.

Tyvärr är det inte metodologiskt möjligt att svara på vad i allt detta som egentligen spelar roll, vilket gör det svårt för andra skolor att göra sig enkla lärdomar. Även om alla elever, svaga som starka, verkar gynnas ungefär lika mycket av att gå på Promise Academy är det dessutom tveksamt att samma program skulle vara lika framgångsrikt i en mindre socialt utsatt miljö. Värdet av långa skoldagar kan ju bero på om det är knarklangare eller ungdomar på väg till schackklubben som rör sig utanför skolan.

Ur ett svenskt perspektiv skulle Promise Academy innebära en veritabel slakt av heliga kor, även om programmet påminner om det som fått Haninges skolor att lyfta. Dessutom är det uppbart att åtgärderna inte är gratis. Trots detta är studien hoppfull eftersom den visar att skolor verkligen kan påverka. Det är därför dags för skolforskningen att höja ambitionsnivån. Personligen tror jag att vad lärarna egentligen gör med sin tid är en viktig, men underforskad fråga (att svenska lärare gör mycket annat än undervisa är uppenbart). Så det är väl bara att börja samla data.

Filed Under: Utbildning och forskning

Vetenskapliga dygder VI: Metodologisk individualism

2009-05-17 av 22 kommentarer

Inom nationalekonomi råder viss förvirring kring huruvida vi är ute efter goda förklaringar eller precisa prediktioner/förutsägelser.  Å ena sidan skulle nog de flesta nationalekonomer skriva under på att de är metodologiska individualister, det vill säga att samhälleliga fenomen skall förklaras utifrån inviduellt beteende. Å andra sidan är en vanlig uppfattning bland nationalekonomer att teoriers förmåga att göra korrekta förutsägelser är det viktiga (detta kallas ibland för ”as if”-approach). 

En förklaring handlar om att på något sätt visa den kausala mekanismen bakom ett visst fenomen. Metodologiska individualister skall därför kunna visa hur ett fenomen kan härledas från individers faktiska beteende. Detta kan dock vara direkt motstridigt mot förutsägelseidealet. En teori kan ha god prediktionsförmåga, men dåligt förklaringsvärde och vice versa. 

Dessa två motstridiga vetenskapliga ideal har ställts på sin spets i och med genombrottet för beteendeekonomi. Beteendeekonomer pekar på vikten av realistiska antaganden medan en del kritiker på att det bara är korrekta prediktioner vi är ute efter. Riktigt galet blir det då när beteendeekonomer gör avsteg från metodologisk individualism. Detta är dock precis vad Matthew Rabin, en av de främsta beteendeekonomerna, gör i en artikel i Econometrica från 2005. 

Artikeln presenterar ett jämviktsbegrepp, kallat fördömd jämvikt (”cursed equilibrium”) som ger mer realistiska prediktioner i spel med inkomplett information än mer tradtionella jämviktsbegrepp. Artikeln bygger på observationen att människor ofta inte tar hänsyn till hur andras handlande beror på vilken information de har tillgång till. Det här kan låta abstrakt, men blir betydligt lättare att förstå om man tänker på kalkonrullen Reine och Mimmi i fjällen (se mitt tidigare inlägg om detta). 

Att beskriva en jämvikt är dock inte detsamma som att förklara något. Det krävs också en teori för varför vi kan förvänta oss att människor spelar en jämvikt. Den vanligaste teorin är inlärning, att vi hamnar i jämvikt genom upprepade försök och misstag. Fördömda jämvikter har kritiserats just på denna punkt — det finns ingen rimlig inlärningsmodell som kan leda till dem. Rabin och hans medförfattare är dock medvetna om kritiken och går till försvar:

All said, however, our primary motivation for defining cursed equilibrium is not based on learning or any other foundational justification, but rather on its pragmatic advantages as a powerful empirical tool to parsimoniously explain data in a variety of contexts. (s. 1633, min kursivering)

Rabin använder ordet ”explain”, trots ”predict” hade varit mer på sin plats. Men kan man inte hävda att mer realistiska antaganden krävs för att ge bättre prediktioner? Detta är förstås förhoppningen med beteendeekonomi, men minst lika viktigt är att ge mer övertygande och bättre underbyggda förklaringar. Rabin själv verkar också hålla med om detta. I en essä som bygger på ett bejublat (?) framträdande vid mötet för europeiska nationalekonomer år 2001 skriver han att det är ”plainly and patently bad social science to say we do not care how realistic our assumptions are (s. 672).” 

Till Rabins försvar skall bör också sägas att många andra jämviktsbegrepp i nationalekonomi lider av liknande brist på inlärningsgrund som fördömda jämvikter (till exempel delspelsperfekta jämvikter). Spelteoretiker är väl medvetna om detta, men däremot finns det många nationalekonomer som ännu inte tagit detta på allvar (ett undantag är den framstående makroekonomen Thomas Sargent). 

Nationalekonomer är vanligtvis väldigt dåliga metodologer. Jag tror detta till stor del beror på att vetenskapsteori och metodologi inte brukar ingå i nationalekonomiska utbildningar. Jag är inget undantag utan betraktar mig som en glad amatörmetodolog — se mina tidigare inlägg om andra vetenskapliga dygder (jämvikt, formalisering, kvantitativ empiri, falsifierbarhet, opolitisk forskning). Se även Niclas Berggrens inlägg om Milton Friedmans metodologiska position, och framförallt den efterföljande diskussionen mellan Peter Santesson-Wilson och Niclas Berggren.

Filed Under: Beteendeekonomi, Metod

På väg mot nya bubblor?

2009-05-16 av 19 kommentarer

Idag (16/5-09) skriver min kollega Roger Svensson på SvD Brännpunkt tänkvärt om farorna med Riksbankens räntepolitik. Trots en uppseglande realekonomisk kris med dramtiska produktionsfall och ökande arbetslöshet stiger priserna på bostäder och värdepapper. Risken för nya bubblor är uppenbar, och när de brister i samband med att folk förlorar jobben kan det gå riktigt illa.

Roger hävdar att Riksbankens lågräntepolitik är ”ett gigantiskt experiment” eftersom varken Riksbanken, Fed eller ECB tidigare haft så här låga räntor och rimligen inte kan veta konskevenserna. Förra gången vi hade för låga räntor var i början av 2000-talet, och då lades en del av grunden för finanskrisen. Vad kommer att hända härnäst?

Kritiken som riktas mot Riksbanken är allvarlig, och jag hoppas bankens direktion går ut och kommenterar den snarast.

Filed Under: Makro Tagged With: , ,

Intressant studie om finska vårdnadsbidraget

2009-05-15 av 55 kommentarer

När alliansen gick till val med löfte om att införa ett vårdnadsbidrag var känslorna heta. Vissa ansåg att detta var en kvinnofälla som skulle leda till att 50-talets hemmafruar kom tillbaka, medan andra såg det som en unik möjlighet för föräldrarna att välja den omsorgsform som bäst passade deras barn. När det efter alliansens valseger sedan blev fritt fram för kommunerna att införa vårdnadsbidrag så verkade det som det varit ”much ado about nothing” då endast ett fåtal hushåll valt att utnyttja möjligheten. En förklaring som lagts fram är att bidraget , som är på som mest 3000 kr i månaden, helt enkelt varit för lågt för att möjliggöra för föräldrar att dra nytta av det. Stämmer det, eller är det helt enkelt så att föräldrar faktiskt tycker att barnen mår bra av att delta i förskolan och att de själva mår bra av att jobba?

Förra veckan deltog jag i Society of Labor Economist‘s årliga konferens. Där presenterades bland många andra intressanta studier en uppsats om det finska vårdnadsbidraget. I uppsatsen utnyttjar Toumas Kosonen det faktum att de finska kommunerna kan toppa upp det statliga allmänna vårdnadsbidraget med en extra valfri summa, vilket många kommuner har valt att göra. Det ordinarie vårdnadsbidraget ligger på 300-500 euros per månad och det genomsnittliga kommunala tillägget på 200 euros per månad.

Studien visar att storleken på vårdnadsbidraget spelar stor roll för det kvinnliga arbetsutbudet; ett kommunalt tillägg på 100 euros leder till att det kvinnliga arbetsutbudet sjunker med 10 %.  Däremot finner studien inga effekter för pappor. Det verkar alltså som om det svenska vårdnadsbidraget hade fått större genomslag om ersättningen hade varit några tusenlappar större.

Den mest intressanta frågan kvarstår dock, nämligen om vilken effekt ett vårdnadsbidrag får på barnen. Mår de bra av att vara hemma med sina föräldrar en längre tid, eller gynnas barnens utveckling av förskolans pedagogiska verksamhet? Detta är en mycket angelägen fråga för framtida forskning

Filed Under: Arbetsmarknad, Offentlig sektor Tagged With:

Perspektiv på ungdomsarbetslösheten

2009-05-14 av 18 kommentarer

Den svenska ungdomsarbetslösheten tillhör de högsta i Europa. Arbetslösheten i åldrarna 15-24 år är 24 procent i Sverige jämfört med 18 procent i genomsnitt i EU-länderna och ännu lägre i OECD-länderna. Bland de gamla EU-länderna har endast Spanien högre ungdomsarbetslöshet.

Att arbetslösheten är så hög är förstås oroväckande, men siffran måste sättas i rätt perspektiv. Till att börja med betyder 24 procents arbetslöshet inte att 24 procent av ungdomarna är arbetslösa (trots att media ofta framställer det så). Arbetslösheten mäter ju antalet arbetslösa i förhållande till antalet personer i arbetskraften. Eftersom drygt hälften av ungdomarna står utanför arbetskraften är antalet arbetslösa i förhållande till befolkningen i åldersgruppen ungefär 12 procent. Nästan hälften av de arbetslösa ungdomarna är dessutom heltidsstudenter. Drygt 6 procent av ungdomarna är arbetslösa utan att samtidigt vara heltidsstudenter.

Vi har alltså inte en stor sysslolös ungdomsgeneration. Men den svenska ungdomsarbetslösheten är hög i ett internationellt perspektiv även om vi beaktar dessa ”justeringar”. Därför är det kanske lite överraskande att vi i Finanspolitiska rådets rapport konstaterar att både andelen av ungdomar som studerar och andelen som arbetar är högre i Sverige än i andra länder.1

Hur går detta ihop? Om vi ska lita på data måste förklaringen vara att många ungdomar i andra länder gör annat än att arbeta, studera eller söka arbete. Det kan föstås finnas meningsfulla aktiviteter utanför dessa områden. Men det är förmodligen ett mindre samhällsproblem att en stor andel av ungdomarna söker arbete än att de ägnar sig åt dessa andra aktiviteter.

—————
1) År 2006 studerade 76 procent av de svenska ungdomarna i åldersgruppen 15-24 år jämfört med 60 procent i genomsnitt i OECD-länderna. Sysselsättningen i samma åldersgrupp var 46 procent i Sverige under 2007 jämfört med 44 i OECD-länderna. Att andelarna summerar till mer än 100 procent beror dels på att man kan studera och samtidigt vara sysselsatt eller arbetslös, dels på att studenterna inte mäts på samma sätt som de sysselsatta och arbetslösa.
Länkar: AB, SvD, Expr
Filed Under: Arbetsmarknad, Makro

Är Finanspolitiska rådet för försiktigt?

2009-05-13 av 13 kommentarer

I måndags offentliggjordes Finanspolitiska rådets rapport för 2009. Huvudpunkterna presenterades samma dag här på ekonomistas.se av Martin (Flodén) som också är medlem i rådet. En del av den mediala debatten fokuserade på motsättningarna mellan rådets rekommendationer om finanspolitisk stimulans och de åtgärder som finns i regeringens budgeten. Detta framstår som lite märkligt givet att skillnaden mellan regeringens och rådets förslag inte är större än i storleksordningen o,5 procent av BNP.

Ett sätt att få perspektiv på vad vi pratar om är att titta på figuren nedan som visar BNP tillväxt och budgetsaldo som andel av BNP sedan 1970 (bilden är tagen från en presentation av Torbjörn Becker på SITE som kommenterade rapporten i tisdags).

Budgetsaldo/BNP och BNP tillväxt 1970-2010

Budgetsaldo/BNP och BNP tillväxt 1970-2010

Bilden ska av flera skäl naturligtvis inte tolkas som att regressionslinjen genom dessa punkter ger en väl avvägd politik. Däremot illustrerar den två saker. För det första så är den förväntade BNP-utvecklingen för 2009 sämre än någonsin under denna period medan budgetsaldot ligger kring sitt historiska medelvärde. För det andra så skulle inritandet av Finanspolitiska rådets rekommendation i figuren knappt synas (flytta ner den röda markeringen så att den precis rör nollorna i 2009 så är det ungefär rätt). Om detta är ett förslag som ligger i linje med vad oppositionen tycker så säger det nog mer om hur relativt stor enighet som finns om den förda politiken än om hur radikala rådet är i sina förslag.

Det är viktigt att spara så man har när det regnar…saving for a rainy day som det heter på utrikiska. Det är sant men frågan är när man ska spendera om inte nu. Det regnar nämligen mer nu än på mycket, mycket länge…

Filed Under: Makro, Offentlig sektor, Välfärd
«Föregående sida
Nästa sida»