Detta är ett gästinlägg av Spencer Bastani, docent i nationalekonomi vid Linnéuniversitetet.
I den svenska skattedebatten hörs ibland att en grön, miljövänlig skatteväxling vore att höja konsumtionsskatten och minska arbetsinkomstskatten. På så vis skulle folk konsumera mindre, vilket vore positivt för miljön. Men även om detta tankesätt är behjärtansvärt, är det i grunden felaktigt.
En skatt på konsumtion där alla varor och tjänster beskattas lika är inget annat än en skatt på arbete eftersom alla inkomster förr eller senare kommer att gå till konsumtion. Därför är det vanligt att ekonomer tar med konsumtionsskatter när faktiska (effektiva) marginalskatter på arbete beräknas (vilket gör att över 70% av en löneökning går bort i skatt när även arbetsgivaravgifter beaktas). Detta är också huvudskälet till att en generell höjning av konsumtionsskatten inte kommer att ha stora positiva effekter på miljön. Om bara konsumtionskatten skulle höjas flyttas köpkraft över från privat till offentlig sektor med ungefär samma mängd slutlig samhällelig konsumtion, och skulle inkomstskatten sänkas i motsvarande grad blir slutresultatet sannolikt mycket litet.
En viktig fördel med inkomstbeskattning är att den kan göras progressiv. Skatteverket får information om vad folk tjänar och kan sedan avgöra om en individ måste betala en högre marginalskatt (statlig inkomstskatt). Det är betydligt svårare att ha en progressiv skatt på konsumtion (tänk en situation där momsen blir högre beroende på hur mycket man konsumerat under året). En anledning till detta är så kallat skattearbitrage. Om en person med hög marginalskatt på konsumtion vill köpa en vara, är det möjligt för den personen att betala mindre skatt genom att be en vän eller släkting med låg marginalskatt att utföra det formella köpet i hans/hennes ställe. Att bekämpa sådant beteende är både komplicerat och kostsamt för samhället. Det är betydligt enklare att förhindra att en person med hög marginalskatt på arbete ber sin arbetsgivare att betala ut lönen till någon annan.
En viktig fördel med konsumtionsskatter är att de kan vara olika för olika varor. Detta leder till att konsumenter köper mindre av varor som beskattas högt och mer av varor som beskattas lågt. I vissa fall kan sådana olikheter ge upphov till samhällsekonomiska vinster. Ett exempel är när utsläpp beskattas för att minska skadlig miljöpåverkan. Ett annat exempel är subventioner till barnomsorg och hushållsnära tjänster. Dessa subventioner kan betraktas som reducerade konsumtionsskatter som uppmuntrar till arbete.
Det finns dock också problem med att ha olika konsumtionsskattesatser. Ett resultat som lärs ut i alla grundkurser i nationalekonomi är att det är samhällsekonomiskt kostsamt att införa skatter som påverkar hur individer konsumerar. Därför ska det finnas mycket goda skäl för att sänka eller höja momsen på enskilda varor eller tjänster. Många gånger är olika momssatser tveksamt motiverade. Ett exempel är när man har lägre moms på vissa varor av fördelningsskäl, t ex matmoms på 12% istället för 25%. Till att börja med så spenderar höginkomsttagare generellt sett mer pengar på mat (och i många fall även i relation till deras totala utgifter), vilket gör denna skatteskillnad regressiv. Forskningen visar också att justeringar av inkomstskatten och transfereringarna till hushållen är ett betydligt mer effektivt och träffsäkert sätt att uppnå fördelningspolitiska målsättningar jämfört med differentierade varuskatter. Men det kanske starkaste argumentet för att beskatta olika varor och tjänster lika är att detta gör skattesystemet mindre sårbart för påtryckningar från särintressen, då det finns risk att differentierade momssatser blir ett förtäckt branschstöd.
Sammanfattningsvis, konsumtionsskatter är en viktig del av skattesystemet, och kan med fördel användas för att styra ekonomiskt beteende i en samhällsekonomiskt gynnsam inriktning på en rad områden. Däremot ska konsumtionsskatter som är olika för olika varor och tjänster inte användas som fördelningspolitiska instrument. En generell höjning av momsen och samtidigt sänkning av inkomstskatten, en ”grön skatteväxling”, är emellertid feltänkt. Eftersom folk kommer att ha samma resurser tillgängliga för konsumtion (det spelar ingen roll om skatten betalas på lönen eller på konsumtionen), kommer miljöeffekterna att utebli.
Ekonomistas 
Hejsan,
Varifrån får du att “Till att börja med så spenderar höginkomsttagare generellt sett mer pengar på mat (och i många fall även i relation till deras totala utgifter)”? När jag tittar in på SCB/HUT 2012 (den första öppna data jag hittade på utgifter uppdelade på disponibel inkomst) så spenderar alltid den fjärde kvantilen mindre på livsmedel relativt totala utgifter.
Detta är hur jag än adderar/exkluderar Livsmedel, Alkoholfria drycker, Utemåltider, och Alkoholhaltiga drycker (och sedan dividerar med raden Totala utgifterna). För vissa kombinationer sticker tredje kvantilen upp, men fjärde är alltid lägre än första och andra.
Jesper, det är nog troligt att mat utgör en större andel av låginkomsttagarnas utgifter, även om vi inte vet hur bra HUT fångar in topp-end konsumtion såsom anklever, kobe-kött osv (HUT har dessutom riktigt tunn täckning i övre delen av fördelningen).
Men den relevanta diskussionen är den om matmomsens fördelningseffekter i stort. I en utredning (SOU 2006:90, sid 106ff) utreddes just dessa fördelningseffekter med hjälp av HUT, FASIT mm. Där finner man att en lägre matmoms är ett trubbigt instrument för att gynna låginkomsttagare. En mindre del av subventionen träffar låginkomsthushållen, höginkomsthushållen gynnas nästan lika mycket. Dessutom leder skatteminskningen till sänkta understöd i andra former.
Tack Daniel; läste igenom sidorna i SOU:n och lärde mig en hel del. Om du har en källa på svagheter med HUT-datan får du gärna dela den också, kan vara bra referenslitteratur.
Har du siffror på att sänkningen av matmomsen resulterat i en skatteminskning? Skattesänkningar kan ju leda till ökade skatteintäkter, precis som REA genererar större intäkter för butiker.
Tack Spencer för ett intressant inlägg. Svårt att inte hålla med dig i mångt och mycket av det du skriver.
Fast tycker ändå mig inte hålla med om verklighetsbeskrivningen. Du skriver att debatten handlar om att en skatt på konsumtion där alla varor och tjänster beskattas lika skulle få folk att konsumera mindre och därmed vore det bättre för miljön. Håller med dig att det är feltänkt. Men vilka är det som för denna debatt och är det verkligen ett vanligt förekommande påstående? Jag ställer mig tveksam till denna verklighetsbeskrivning samt din beskrivning av miljövänlig skatteväxling.
Min bild är att gröna skatter snarare föreslås som pigouvianska differentierade skatter, och jag håller därför med dig om att “konsumtionsskatter är en viktig del av skattesystemet, och kan med fördel användas för att styra ekonomiskt beteende i en samhällsekonomiskt gynnsam inriktning på en rad områden.”
Självklart är inkomstskatten också mer effektivt att uppnå fördelningspolitiska målsättningar. Så jag håller med dig i din analys men tycker att din problemformulering är något verklighetsfrämmande.
Tack för kommentarerna! Mitt intryck är att båda argumenten förekommer. Dels gällande generella höjningar av konsumtionsskatten, och dels gällande mer specifika höjningar på enskilda varor. Den felaktiga logiken är allra tydligast i det första fallet, men är också haltande i det andra fallet.
En välkänd princip från Pigous arbeten från 1920-talet är att en miljöskatt ska sättas så att den korrigerar för den negativa externaliteten. Senare forskning har diskuterat hur detta resultat förändras om man även tar hänsyn till att miljöskatter kan ha fördelningseffekter. Ska skatten sättas högre eller lägre än den Pigouvianska nivån? Att sätta den högre skulle kunna vara lockande då detta kan ses som ett bra sätt att få in mer skatteintäkter.
Men här måste man beakta att även en en skatt på en enskild vara kan indirekt ses som en skatt på arbete. Den negativa effekten på arbetsutbudet skulle förmodligen kunna neutraliseras genom en sänkt skatt på arbete. Det verkliga problemet är dock att det är mycket svårt att neutralisera de fördelningseffekter som uppstår vid grön skatteväxling (de extra skatteintäkterna som fås in av en grön skatt kan inte på ett enkelt sätt användas för att kompensera dem som påverkas av skatten) och det är just fördelningsproblematiken som är den huvudsakliga svårigheten vid utformningen av skattesystemet.
Ok, vi har helt olika uppfattningar huruvida din definition av grön skatteväxling är vanligt förekommande i debatten. Jag tror inte det! Miljöpartiet skriver exempelvis följande om grön skatteväxling “Vi vill fasa ut subventioner till fossil energi. Vi vill göra miljöförstöring dyrare med höjd skatt, som växlas mot sänkt skatt på arbete för att främja jobb och företagande. Vi kallar det grön skatteväxling.” Liknande begrepp används av andra politiska partier. Angående fördelningsproblematiken, håller (fortfarande) med…
Jag håller helt med Mitesh Kataria. Även om analysen är korrekt, känns det som inlägget bygger på en halmgubbe. Jag har inte hört någon föreslå ökning av skatt på all(!) konsumtion. Det kanske går att gräva fram något exempel(?) men tror knappast det är annat än ett marginellt förekommande förslag. Mitt intryck är att de flesta med grön skatteväxling menar “höjd skatt på det som är dåligt för miljön, sänkt skatt på annat”. T.ex., vad gäller konsumtionsskatt, höjd moms på saker med hög energi- och råvaruintensitet, sänkt skatt på det med låg dito (t.ex. tjänster).
En relevant aspekt i sammanhanget är s.k. “double dividend”: när man beskattar det som är dåligt för miljön gör man ytterligare en vinst genom att kunna minska distortionerna från andra skatter. Se t.ex. denna sammanfattande artikel https://link.springer.com/article/10.1007/BF00877495
Vad gäller “double dividend” så har det skett en del forskning på detta område de senaste åren. Se t.ex. https://personal.eur.nl/bjacobs/jacobs_ploeg.pdf, mitten på sidan 4. Det finns alltså skäl att ifrågasätta om den logiken är korrekt.
“En generell höjning av momsen och samtidigt sänkning av inkomstskatten, en ”grön skatteväxling”, är emellertid feltänkt. Eftersom folk kommer att ha samma resurser tillgängliga för konsumtion (det spelar ingen roll om skatten betalas på lönen eller på konsumtionen), kommer miljöeffekterna att utebli.”
Är är väl ännu värre än så? Incitamentet att turista och konsumera utomlands samt att göra shoppingresor och internethandla från andra länder ökar väl?
Så att miljövinsten riskerar bli en miljöförlust?
“Det är betydligt svårare att ha en progressiv skatt på konsumtion (tänk en situation där momsen blir högre beroende på hur mycket man konsumerat under året). En anledning till detta är så kallat skattearbitrage. Om en person med hög marginalskatt på konsumtion vill köpa en vara, är det möjligt för den personen att betala mindre skatt genom att be en vän eller släkting med låg marginalskatt att utföra det formella köpet i hans/hennes ställe.”
Det beror väldigt mycket på vilken typ av vara det är. Ta t ex flygresor där det relativt enkelt skulle gå att identifiera varje medborgares flygmil ut från och in till Sverige varje år. Identifierbarhet finns ju redan inbyggt i systemet av säkerhetsskäl. Andra kandidater på kontrollerbara varor kan vara totalt innehav av boyta (inkl olika sommarhus), bilar och båtar. Allltmer av rikas lyxkonsumtion torde kunna spåras effektivt i takt med teknikutvecklingen. Köpen görs genom digital tjänster. Personernas mobiler anger deras plats och krav på digital identifiering för varje bruk blir smidigare och billigare att implementera. Den som vill ta en lyxyacht på en tur får lägga 2 sekunder på att logga in med bankid i början och slutet av varje resa.
Hur mycket lågt hängande frukt det finns här går att besvara först när samma entusiasm, tid och resurser som redan lagts på övervakningslösningar och övervakningsvänliga lagjusteringar för att komma åt fildelning, snatterier, etc även läggs på övervakningslösningar för stävjande av rikas brott mot progressiv konsumtionsskatter och annan skattelagstiftning.
“I den svenska skattedebatten hörs ibland att en grön, miljövänlig skatteväxling vore att höja konsumtionsskatten och minska arbetsinkomstskatten. På så vis skulle folk konsumera mindre, vilket vore positivt för miljön. Men även om detta tankesätt är behjärtansvärt, är det i grunden felaktigt.”
Jag håller med Dig där Spencer.
I min tankevärld utgör en skatteväxling en höjd skatt synkroniserad med en samtidig sänkning av någon annan skatt i samma storleksordning. I görligaste mån förblir därmed skattekvoten oförändrad.
Jag uppfattar att det här är frågan om något helt annat.
En höjd skatt på drivmedel där statens medel skall användas till subvention av levnadsomkostnader förbehållet fysiska inkomsttagare med arbetsinkomst. Eftersom den eventuellt höjda beskattningen av drivmedel drabbar såväl fysiska personer utan arbetsinkomst som juridiska personer blir resultatet det, att den subvention som arbetstagare får överskriver den merkostnad dessa får på grund av den höjda drivmedelsskatten.
Naturligtvis under förutsättning av att skattehöjningen oavkortat skall användas till nämnda subvention.
Slutresultat, skattekvoten höjs, och de som har en arbetsinkomst får ett något ökat konsumtionsutrymme till inköp av, kanske, drivmedel.
Arbetsinkomstskatten är ett luddigt begrepp eftersom någon inkomstskatt inte påverkas av Jobbskatteavdraget. Det som påverkas däremot är hur mycket som återstår för arbetstagaren att inbetala själv till sitt skattekonto efter det att staten subventionerat levnadsomkostnaderna med en av staten finansierad skattereduktion.
Det senare är faktiskt något som gör det lätt att utvärdera effekten av just Jobbskatteavdraget.
Tack Spencer för ett bra inlägg!
Jag ställer mig dock frågande till följande, du skriver:
“Detta är också huvudskälet till att en generell höjning av konsumtionsskatten inte kommer att ha stora positiva effekter på miljön. Om bara konsumtionskatten [sic] skulle höjas flyttas köpkraft över från privat till offentlig sektor med ungefär samma mängd slutlig samhällelig konsumtion”
Om nu det offentliga bestämmer sig för att köpa utsläppsrätter för de ökade skatteintäkterna som kommer av konsumtionsskatten borde det väl rimligtvis kunna ha betydande effekter på miljön? Mao. det kan vara så att offentlig konsumtion har mindre klimatpåverkan än privat sådan?
Vidare delar jag Mitesh Katarias intryck att “grön skatteväxling” syftar till att förändra relativpriserna på miljö-vänliga/ovänliga varor snarare än att höja konsumtionsskatten uniformt (vilket du har helt rätt i torde vara helt meningslöst ur en miljösynpunkt).
Du har helt rätt att det kan finnas skillnader i miljöpåverkan mellan privat och offentlig konsumtion! Det låter för övrigt som en alldeles lysande ingång till en forskningsuppsats.
“En skatt på konsumtion där alla varor och tjänster beskattas lika är inget annat än en skatt på arbete eftersom alla inkomster förr eller senare kommer att gå till konsumtion”
Förutsätter inte det avsaknad av skulder? För en poäng med växling är väl att minska skuldsättningen. Eller räknar du amortering som konsumtion?
Grundproblemet är att överheten beskattar överhuvudtaget. Men frågan här var snarare hur nycklar överheten ut pålagorna på det minst skadliga sättet. Tror jag.
En sak går att säga med hygglig säkerhet och det är att det är mindre skadligt med konsumtionsskatt än kapitalskatt.
Kapitalskatt är en form av böter på tillväxt. Eller rättare sagt böter på investeringar i innovationer och processförbättringar som kan leda till tillväxt. Med 100% kapitalskatt finns inga incitament till att riskera kapital för att uppnå innovationer och processförbättringar. Och man hamnar i samma stagnation som kommunistländer. (Vars enda tillväxt kom av kopiering och import av produktionsmedel från länder där vinst var tillåtet).
Där har konsumtionsskatt inte samma tillväxthämmande effekt.
Ett snarlikt resonemang kan föras för inkomstskatter vs konsumtionsskatter. Även om kopplingen inte är lika stark där. Höjda inkomstskatter lär ha en dämpande arbetsvilja och även dämpa vilja till initiativ och engagemang. Finns många hemska exempel från fd öststaterna, där folk bara satt av arbetstiden, och inte tog några som helst initiativ till att komma till rätta med uppenbara problem.
0% i inkomstskatt leder till att den arbetande kan konsumera mer när denne levererar mer värde och erhåller högre ersättning. Även med konsumtionsskatt.
Resonemanget ovan kan i viss mån sägas bli mindre relevant desto högre skattekvot. Med en hög skattekvot så är det offentlig sektor som står för användandet av BNP och då är det deras hantering av BNP som styr hur det går. Nordkorea och Kina före 1979 kan vara goda indikationer på hur bra det går.
Skulle man ha en skattekvot på 10% och lägga rubbet på konsumtionsskatt ser inte jag att det skulle vara så hämmande och skadligt. (Det är fortfarande ett moraliskt problem att överheten tar av folket. Men det är ju en annan diskussion).
Ang skatter som motiveras med miljöaspekter. Varför inte lägga de som avgifter och så går dessa avgifter till 100% till att åtgärda de upplevda problemen. Upplever man t ex koldioxid som ett problem, så kan man låta pålagor på det gå helt till koldioxidsänkor. Då får man en (själv)reglerande mekanism. Som dessutom uppmuntrar till innovationer på åtgärdssidan. Vi kan få mer och mer effektiva koldioxidsänkor vilket reducerar det upplevda problemet med koldioxid.
Att bara “bötfälla” koldioxid och sedan använda det konfiskerade konsumtionsutrymmet till något helt godtycklig verkar ju inte seriöst. I alla fall inte ändamålsenligt.
“Eftersom folk kommer att ha samma resurser tillgängliga för konsumtion (det spelar ingen roll om skatten betalas på lönen eller på konsumtionen), kommer miljöeffekterna att utebli.”
Felaktig slutsats. Pengar som tjänas in på inkomst kan användas till annat än konsumtion. Till exempel besparingar, investeringar, amorteringar eller att anställa andra människor för att göra hushållssysslor. Det senare blir orimligt idag då det blir dubbel inkomst skatt. Ingen bryr sig egentligen om andra människor tjänar eller äger mycket pengar. Det som verkligen sticker i ögonen och det som i slutändan påverkar ekonomin är den privata konsumtionen. Att “vara rik” utan att konsumera betyder bara att du har ett stort nummer i ett digitalt banksystem som inte har någon övrig koppling till verkligheten. Därför är den “naturligt moraliska” platsen att beskatta människor deras konsumtion. Vi kan se detta på att det är en politisk omöjlighet att återinföra förmögenhetsskatten.
I dagsläget har vi ett samhälle som starkt gynnar rika som har möjlighet att starta ett eget holding- och konsultbolag de kan arbeta igenom och undvika ta ut pengar som privat inkomst och därmed kunna återinvestera pengarna i det som tidigare nämns. Därmed kan de öka sin egen livskvalitet och ekonomi utan att betala en massa skatt. De kan också sprida sin inkomst över flera personer i sin familj och undvika marginalskatten. Tar vi bort inkomstskatten blir samhället mer demokratiskt och alla får möjlighet till detta, och vi kan avskaffa fulhack som ROT och RUT avdrag. Vi får också bort de extremt toxiska effekterna av inkomstskatt och marginalskatt, nämligen att det ger incitament för människor att inte bli mer produktiva eller försöka bli befordrade.