I vintras kom tidskriften Fronesis ut med ett dubbelnummer med titeln “Ekonomiskt vetande”. Det visade sig innehålla en samling texter om s k heterodox nationalekonomi, vilket är ett samlingsnamn för diverse teorier med udden mot ämnets huvudfåra. Men trots denna intressanta inramning, och ett antal läsvärda bidrag, är numret i sin helhet en besvikelse för alla som hade hoppats på bärkraftig kritik och nya insikter.
Alla vetenskapliga ämnen har inre spänningar mellan skolbildningar och tolkningsramar. Generellt sett är dock dessa spänningar större inom samhällsvetenskap än inom naturvetenskap. Och inom samhällsvetenskaperna är spänningarna nog allra minst inom nationalekonomi, i alla fall om man jämför med närliggande ämnen som statsvetenskap och sociologi.
Samtidigt är dagens nationalekonomiska huvudfåra sannolikt bredare och mer mångfacetterad än någonsin tidigare. Trots den gemensamma grund- och forskarutbildningen florerar olika synsätt på hur ekonomin och människor fungerar: i grunden finns en skillnad mellan mikro och makro, men inom dessa betonar vissa människors rationalitet medan andra deras irrationalitet. Vissa är rena empiriker medan andra är rena teoretiker, och de är inte alltid de högaktar varandra. På senare år har ekonomer börjat låna och lära av andra ämnen, från historia, filosofi, psykologi, statsvetenskap och kriminologi till neurovetenskap, medicin och – förstås – statistik och matematik.
Men tyvärr verkar hela denna bredd ha gått flera av författarna i Fronesis-numret förbi. Det är synd eftersom det det hade varit intressant med en uppdaterad kritik av även de nyare inriktningarna inom modern nationalekonomi. Men kanske är detta inte så konstigt om man betänker att de flesta skribenterna kommer från andra ämnen (framför allt sociologi och statsvetenskap). Det är inte så lätt att hänga med i andra discipliner, det vet alla som har försökt.
Flera av artiklarna beskriver den heterodoxa ekonomiska vetenskapen. Exakt vad denna är blir dock aldrig helt tydligt. Trots utläggningar om pluralism, komplexitet, verklighetsfokus, icke-matematiserande, och maktstrukturer, känns det som om den verkliga definitionen i slutändan är att detta handlar om den ekonomi – eller de ekonomer — som inte får plats i de etablerade universiteten eller vetenskapliga tidskrifterna. Kritiken är hård av de s k ortodoxa ekonomerna, vilka alltså verkar vara i princip samtliga nu verksamma ekonomer. Särskilt hånfull blir kritiken för att ortodoxin inte förutsåg finanskrisen 2008-2009. Men naturligtvis infinner sig frågan vilka heterodoxa ekonomer som lyckades med detta konststycke (denna besvaras dock inte). Åtstramningsprogrammen i de västerländska ekonomiernas finanspolitik är också ortodoxins fel, vilket i och för sig stämmer bättre, fast här glömmer man såklart den stora oenighet som råder inom den etablerade ekonomkåren.
Några av texterna i Fronesis nummer är genuint intressanta. Det gäller t ex den empiriska genomgången av Fourcaud och Ollion (sociologer) och Algan (nationalekonom) gällande nationalekonomiska publikationers sammansättning i termer av ämnesval, författarnas kön och andra dimensioner samt hur dessa utvecklats under de senaste decennierna (vilken Robert skrivit om på Ekonomistas). Ekonomhistorikerna Lars Pålsson Syll och Erik Bengtsson ger också intressanta inblickar i kritiska texter om nationalekonomin och hur dessa kommit till. Även numrets avslutande intervju med några ledande socialdemokratiska ekonomer i LO och regeringskansli är klargörande i hur litet avtryck heterodox ekonomi har gjort även bland vänsterekonomer (för en läsvärdare introduktion till hur svenska vänsterekonomer tänker kan jag rekommendera antologin Nationalekonomi för vänstern).
Det finns en politisk slagsida åt vänsterhållet i Fronesis presentation av den s k heterodoxa ekonomin. Det är inte oväntat eftersom Fronesis är en vänstertidskrift, men samtidigt blir det lite olyckligt eftersom långt ifrån alla heterodoxa ekonomer är (eller var) marxister eller ens vänster. Rumänen Georgescu-Roegen är en känd företrädare för heterodoxa teorier, och han tillhörde länge huvudfåran utan någon tydlig politisk slagsida. Ekonomerna inom den sk österrikiska skolan har också varit betydelsefulla kritiker av ekonomins huvudfåra, och dessa ekonomer var oftast liberala och högerorienterade.
Men slagsidan och den bristande nyansen är tyvärr symptomatisk för detta Fronesisnummer. Flera artiklar (med undantag för de ovan nämnda) känns pamflettartade och överraskande grunda i sina – egentligen väldigt viktiga—resonemang. Man får ett intryck av en motståndsrörelse som innehåller dussintals fraktioner, med lite gemensamt utöver den halmgubbe till fiende som de akademiskt verksamma nationalekonomerna utgör. Och som så många gånger förr lurar dogmatismen runt hörnet när verkligheten sviker.
Ekonomistas 
På tal om inläggets rubrik, kan nämnas att ett tidigare nummer av Fronesi (28) hade just “ekonomikritik” som tema, närmare bestämt Marx ekonomikritik. Det är värt att begrunda skillnaden mellan å ena sidan ekonomikritisk teori, å andra sidan heterodox nationalekonomi.
Jag har skrivit en recension av samma Fronesisnummer för Statsvetenskaplig tidskrift. Den går inte i tryck förrän senare i vår, men jag har fått redaktörens tillåtelse att sprida den i förväg. https://sites.google.com/site/karlerikmohlin/in-swedish-1/RecensionFronesisEkonomisktvetandeEMrev.pdf?attredirects=0&d=1
Liksom Daniel så är jag inte så förtjust.
Hej Erik,
Tack för en välskriven recension! När jag läste den funderade jag över en sak: Kan du ge ett exempel på en matematisk-ekonomisk modell som inte förutsätter ett kausalt slutet system? Jag tyckte du inte var så tydlig i detta. Lawsons kritik verkar ganska minimalistisk. Den säger att formalistiska modeller förutsätter icke-öppna kausala system, och därmed missar relevanta aspekter hos den sociala verkligheten. Det viktiga är därmed att ge ett motexempel och visa att det existerar en matematisk-ekonomisk modell som fungerar som ett öppet kausalt system.
Det verkar som du förväxlar modell med matematisk modell. Du verkar även förstå matematiskt teoretiserande som mer precist än icke-matematiskt. Inget av detta är sant. Det var nog lite otydligt här, men tyckte det blev lite tydligare senare i texten när du talade om behover att förstå både deskriptivt och matematiskt teoretiserande.
Det kan även vara värt att notera att Lawon inte är emot matematiserande inom matematik i alla fall. Istället tycks han be om ett större krav när matematik är lämpligt och när det är olämpligt. På denna punkt verkar faktiskt du och Lawson vara överens.
Hälsningar,
Monir
Ändra det sista till “Det kan även vara värt att notera att Lawson inte är emot matematiserande inom nationalekonomin* i samtliga* fall. Istället tycks han be om ett större krav när matematik är lämpligt och när det är olämpligt. På denna punkt verkar faktiskt du och Lawson vara överens.”
Tack,
Ja Lawson menar att matematiska modeller förutsätter kausalt slutna system och jag hävda motsatsen. Jag skulle vilja hävda att i stort sett allt som samhällsvetare modellerar är kausalt öppna system. Det kan man hantera genom att helt bryskt ignorerar vissa kausaltrådar och genom att skära av vissa kausaltrådarna och låta deras begynnelse vara exogen. Som jag vidare skriver i recensionen så är detta ingen principiell skillnad gentemot icke-matematiska förklaringar eller modeller.
Nej jag förväxlar inte modell med matematisk modell.
Det är möjligt att Lawson de facto bara är gradvis mer negativ till matematisering än vad jag är. Jag uppfattar dock Lawsons argument som kvalitativt annorlunda. Jag har svårt att se Lawsons argument som minimalistiskt givet att det bygger på hans egensinniga ide om vad för ontologi som gäller och hans snäva ide om vad man använder modeller till.
Frågan om precision hos formella och icke-formella resonemang är på sätt och vis mer komplicerad än vad jag orkar formulera just nu. I korthet menar jag att om innehållet är detsamma så är ett matematiskt resonemang alltid svagt precisare än icke-matematiskt resonemang. Det matematiska resonemanget låser fast en i en av flera möjliga tolkningar som var förenliga med det icke-matematiska resonemanget. (Att åtminstone en av tolkningarna av det icke-matematiska resonemanget stämmer överens med det matematiska resonemanget ingår i vad jag menar med att “innehållet är detsamma”.)
Däremot skulle jag kunna gå med på att säg att ett precist formulerat verbalt resonemang kan vara precisare än ett matematiskt om det förra är mer detaljerat än det senare. Vilket betyder att det senare inte säger samma utan mer än det förra. Att sådana fördelar finns med icke-matematiska resonemang är ju något jag är inne på i min recension också.
Tack för ditt svar Erik!
Hmm, men om kausalitet beskrivs av exempelvis en funktionell relation så är det inte med nödvändighet som systemet blir kausalt öppet ifall du skär av vissa kausala tråder och låter dem vara exogena. Det du gör är snarare att förklara systemet som underbestämt i jämförelse med det förra. Ta exempelvis ett linjärt ekvationssystem med mer än två ekvationer som har en icke-parametrisk lösning. Ignorerar du en ekvation har du en paremetrisk lösning, d v s en underbestämd lösning i jämförelse med den icke-parametriska. Samma resonemang kan göras om z står i en funktionell relation till x och y, varefter du ignorerar y; systemet är då kausalt slutet givet y (och odefinierat ifall y är odefinierad, eller om relationen mellan z och x givet y är odefinierad). För stokastiska modeller behöver du en invecklad probabilitisk teori om kausalitet, men poängen här är också att det betraktas som slutet: en sannolikhetsfördelning definieras över ett fixt händelserum och du tillåter enbart visa kausala vägar.
En generell poäng är att icke-matematiska modeller kan tillåta andra former av kausalitet som inte ännu har en plats i matematiken (t ex i den funktionella analysen eller Neyman-Rubins kausalitetsmodell) men som diskuteras t ex i filosofi. Från mitt perspektiv verkar det därmed som du måste ignorera andra former av kausalitet, som inte låter sig formuleras i en matematisk modell, för att du ska kunna argumentera för att det inte finns någon principiell skillnad mellan matematiska och icke-matematiska resonemang när det gäller kausalitet.
Med andra ord kan man inte hantera alla kausalitetsbegrepp genom att ignorera vissa kusaltrådar. Det finns en även principiell skillnad mellan icke-matematiska och matematiska förklaringar i detta avseende.
Det stämmer nog att Lawson är mer negativt inställd än dig, och att Lawson har en egensinnig idé om vad en rimlig social ontologi är. Håller även med om att han har en snäv idé om vad modeller används till, men hans syn på modeller täcker, enligt mig, en mycket betydande del av de som används i mainstreamekonomi. I den meningen är den inte minimalistisk. Men argumentet är minimalistisk i den meningen att han försöker övertyga oss om att det inte alltid är rättfärdigat att formalisera att kausalt öppet system. Ditt svar på detta — ignorans och exogenitet – övertygar mig inte eftersom det finns en principiell skillnad mellan matematiska och icke-matematiska modeller, nämligen att den senare tillåter kausala relationer som inte alltid tillåts i ett matematiskt ramverk, vilket innebär att det finns kausala relationer (t ex de som beskrivs av Lawsons öppna system) som inte ännu går att beskriva matematiskt.
I första stycket, sida 3, skriver du att det inte alltid finns en poäng att matematisera att deskriptivt resonemang. Du skriver också att det ibland finns ett värde i ett rent deskriptivt resonemang (t ex de om institutionella förhållanden). Jag vill tillägga att institutionella förhållanden kanske inte ens kan bekrivas rent matematiskt (om det kommer en matematisk teori som kan detta i framtiden är en helt annan fråga). Detta kan bero på att en bekrivning av institutionella förhållanden beskriver hierarkiska relationer, och uppfattningar om dessa, på ett sätt som inte är möjligt i ett matematiskt ramverk.
Angående detta med vad som är precist och inte känns lite hopplöst. Det finns fördelar och nackdelar med matematiska och deskriptiva resonemang. Få i den här debatten bör vara emot alla matematiska eller deskripvtiva ressonemang. Men hur avgör du om ett matematiskt resonemang trumfar ett deskriptivt? Den andra sidan verkar ju argumentera för att mycket av det som beskrivs matematiskt i mainstreamekonomi kan beskrivas bättre, och förklaras bättre, med en icke-matematisk teori.
Hälsningar,
Monir
Angående funktionella relationer och kausal öppenhet: en del är semantik men givet den terminologi du föredrar så är min poäng är att ett kausalt slutet modellsystem kan användas för att representera /modellera vad som i verkligheten är ett kausalt öppet system, och att detta inte skiljer en matematisk modell från en verbal modell.
Intressant poäng vad gäller vilka kausalitetsbegrepp som kan modelleras matematiskt. Formell logik är en del av matematiken som jag ser det. Jag kan inte komma på något filosofiskt kausalitetsbegrepp jag hört om som inte kan modelleras matematiskt eller formallogiskt, men jag är inte expert. Kan du ge ett exempel?
Det här håller jag inte alls med om: ” Detta kan bero på att en bekrivning av institutionella förhållanden beskriver hierarkiska relationer, och uppfattningar om dessa, på ett sätt som inte är möjligt i ett matematiskt ramverk.” Det finns en massa spelteori som kan användas för just detta.
Matematiska resonemang är en typ av verbala resonemang. Närmare bestämt en kortfattad typ av verbala resonemang.
Tack igen för ditt svar Erik!
Jag skriver nu ned mina tankar rakt av bara och sen tackar jag för en intressant diskussion (men läser gärna en eventuell kommentar från dig)!
Jag förstår din poäng. Jag håller med om att ett kausalt öppet system kan representeras som ett slutet och att på den punkten skiljer sig inte en matematisk modell från en verball modell. Kan bara notera att det blir en del semantiska frågor kring vad vi menar med representation här, något jag gärna diskuterat i ett annat sammanhang.
Hmm, jag ser också formell logik som en del matematiken (och den analytiska filosofin, om man inkluderar Gottlob Frege i denna tradition), men vill notera att den matematik som används i nationalekonomi är framföralt funktionalanalys och integrationsteori. För det första kan man säga att om kausalitet formuleras som en funktionell relation, kommer du inte alltid kunna separera påståendet ”x orsakar y” från ”y orsakar x”, vilket är ett problem i t ex Humes kausalitetsbegrepp enligt vilken effekten alltid kommer efter orsaken; restriktioner på matematiken kan dock lösa detta. För det andra finns flera andra logiska system som diskuteras idag: “fuzzy logic”, probabilistisk logik, modallogik, varianter av den formella logiken, etc. Vissa av dessa är mer lämpade för matematiska studier (symbolisk logik, mängdteori, modellteori, etc.), andra ligger närmare den analytiska filosofin (t ex användningen av modallogik i språkfilosofi, Aristoteles logik, klassisk logik, ”logic of time”, etc.). Vad jag personligen saknar (inte känner till?) är ett logiskt system där agenter tilldelas olika semantiska system och tolkar världen, samt agerar i världen, utefter dessa (jag noterar att jag inte anser att bayesiansk spelteori löser detta; här är det fråga om fixerade händelserum, typer av spelare, signalement, etc.). Med det sagt ger jag två exempel på kausalitetsbegrepp som jag ser som svåra att formulera matematiskt:
1. Strukturell kausalitet (se Spinoza, Marx och Althusser) (ska förstås inte förväxlas med strukturell kausalitet i ekonometri). Detta tillåter kausala relationer mellan abstrakta och konkreta entiteter (t ex en social helhet och en politisk institution). Detta är långt ifrån den ontologiska individualismen som många nationalekonomer implicit ansluter sig till. Detta begrepp tillåter t ex att universum har en kausal inverkan på sitt innehåll.
2. Mental kausalitet (se diskussionen i medvetandefilosofi). Hur beskriver man att en mental egenskap har kausalt relevanta effekter på kroppsligt beteende? Psykologer har ofta undvikit denna fråga genom att från observerbara beteenden B föreslå de mentala egenskaper E som leder till B. Vi får se om neurovetare knäcker denna nöt. Men poängen är att komplexa uppfattningar (inte bara simpla bayesianska ”priors”) saknar en matematisk beskrivning, samtidigt som vi nog är överens om att en förklaring av en ekonomi behöver innehålla en förklaring av hur agenterna resonerar.
Jag är säker på att det finns spelteori som kan användas (!) för att representera (!) institutionella förhållanden. Jag är dock tveksam kring att dessa fångar alla av de aspekter som diskuteras verbalt inom akademien. Jag är t ex tveksam att de modeller du avser är dynamiska modeller som varierar inte bara över tid utan även över samhälleliga system och historiska förhållanden. Jag tror även att få av de modeller du anger tillåter förändringar i de underliggande nyttofunktionerna, t ex exogena förändringar (kanske m h a Gâteauxderivatan) eller förändringar som representeras av en funktion av inte bara tiden, utan agentens ålder och andra egenskaper hos denne. Vidare är jag tvekam till att man tillåter specifika agenter inom diskreta grupper av agenter ha likvärdiga, men inte exakt lika, uppfattningar om en annan specifik grupp av agenter inom den givna institutionen, och att en sådan dynamik modelleras på ett icke-homogent sätt (exempelvis varierande över policyförändringar). Jag skulle bli mycket förvånad om det fanns en spelteoretisk modell som kunde beskriva exempelvis beslutsfattningsprocessen i Vatikanstaten, eller var i närheten av detta. Min uppfattning är att nationalekonomer, och kanske då även spelteoretiker, applicerar en mängd av modeller när de möts av ett komplext fenomen (som att beskriva beslutsfattningsprocessen i Vatikanstaten), utan att säkerställa att dessa modeller är inbördes konsistenta och/eller utan att formulera nödvändiga ”bryggprinciper” som sammanlänkar dessa modeller. Från att arbeta deduktivt à la Frege övergår man till att arbeta holistiskt à la Quine, och däremellan kanske lite induktion à la Mill. Det är väldigt oklart om den använda metodologin är konsistent, men vad som framstår som klart för mig är att matematiken är otillräcklig.
Nu bollade jag lite med idéer! Men ovanstående ger en bra bild över hur jag tänker kring dessa frågor, även fast jag är medveten om att det inte är glasklart och att detta är idéer jag behöver utveckla, rättfärdiga eller förkasta.
Hälsningar,
Monir
Det du kallar strukturell kausalitet verkar vara förenligt med att beskriva kausalitet med funktionella relationer. Skillnaden ligger istället i vilja objekt som står i kausala relationer (som du ju är inne på när du nämner metodologisk individualism).
Problemet med mental kausalitet tycker jag inte heller riktigt handlar om matematiken utan om vad det på ett djupare metafysiskt plan innebär att medvetandetillstånd ingår i orsaksrelationer till varandra och till den fysikaliska världen. Men jag ser inte något som förhindrar att man beskriver sådana metafysiskt svårförstådda kausalitetsrelationer med funktionsbegreppet.
Men jag skall fundera vidare, kanske ändrar jag mig.
I min recension argumenterar jag emot att matematiska modeller kan beskriva sociala fenomen för att det inte skulle gå att tillämpa en matematisk modell på ett kausalt öppet system. Jag är inte emot att det ibland är olämpligt att använda matematisk formalism. Jag är emot påståendet att det alltid skulle vara det och att det skulle vara så pga argumentet som Lawson lägger fram. Jag nämner i själva verket att det kan vara så att det finns sociala fenomen som vi inte (ännu) har matematiska verktyg för att beskriva på ett fruktbart eller tillräckligt realistiskt sätt (även om jag tror att detta problem överdrivs av en del heterodoxa).
Sedan finns det ju fenomen som i princip kan beskrivas matematiskt, exempelvis med spelteori, men som ingen ännu utvecklat modeller för (eller bara utvecklat dåliga orealistiska modeller för). Jag skulle nog hänföra många av dina exempel till denna kategori. Att utarbeta sådana modeller är nog det som lockar mig mest med att forska i spelteori…
Mer konkret: rimligen finns det gränser för vad man fruktbart kan modellera med trosuppfattningar som subjektiva sannolikheter. Jag tror dock att det handlar om vad som är fruktbart och eller otympligt, inte vad som är omöjligt.
Tack för intressant diskussion!
Det kommer även en recension i Ekonomisk Debatt den 26/4.
Jag tycker såna här Fronesis-texter är omoraliska. Många medelklassvenskar i 19-27 års ålder befinner sig i en sökande tillvaro. Livet är kaotiskt, hormonerna sprutar, man sitter med Stäppvargen på Uplands Nation med en cigarill och försöker hitta sig själv. Fronesis kan få den sortens människor att välja bort nationalekonomi till förmån för sociologi och statsvetenskap, med risk att den intellektuella puberteten befästs och varar livet ut. Sad!
Egendomligt att Fronus inte lyckades namnge (heterodoxa) nationalekonomer som förutsåg finanskrisen 2008-9. https://monthlyreview.org/2006/05/01/the-household-debt-bubble/ Monthly Review skrev 2006 om den kommande krisen som ett resultat av hushållsskulderna och samma år även som ett resultat av skulder och spekulation. https://monthlyreview.org/2006/11/01/the-explosion-of-debt-and-speculation/ “The only questions are how will it all end and where will capital turn when these mechanisms have run their course? One possibility is a severe and long lasting recession with generalized deflation. Another is that the government continues successfully to intervene to bail out the financial system when it gets into trouble such as with the banking system failures in the 1980s and the near collapse of Long Term Capital Management in the late 1990s. However, with the magnitude of the intertwined debt and speculation so enormous, it is clear that these types of interventions can bail out the system at most only temporarily, while extending the overall crisis and the long-term threat to the economy.”
Ja, som vi alla vet har ekonomer förutsett nio av de fem senaste kriserna.
När var det senast som Monthly Review *inte* förutsåg kapitalismens nära förestående kollaps? Kanske kan vi komma överens om att om man ropar varg precis hela tiden i 150 år så kan man inte sägas få rätt när en skabbig räv då och då visar sig?
Det självklart väldigt enkelt att förutsäga att kapitalism, speciellt monopolkapitalism som gått vidare till imperialism medför krig och kriser – dvs. utom för mainstream ekonomer. Det är dock något helt annat att förutsäga en viss kris, både till orsaker och verkan innan denna kris inträffar. Monthly Reviews redaktörer liksom några andra icke mainstream ekonomer förutsåg den konkreta New York kraschen 2008-9 (dvs. egentligen 2007-…) och beskrev orsaker och förutsåg verkan. Samt publicerade detta. Enligt mainstream var i stället krascher liknande den som inträffade på New York-börsen 1929 otänkbara. Fram till ungefär 2006. “I really didn’t get it until very late in 2005 and 2006.” Alan Greenspan https://monthlyreview.org/2008/04/01/the-financialization-of-capital-and-the-crisis/
Erik Mohlins recension är mycket läsvärd och initierad precis som Daniels inlägg här på ekonomistas. Ser fram emot att läsa recensionen i ED senare denna månad.
För den som är intresserade av inlägg på samma tema av det mer humoristiska slaget rekommenderas kultursidan på sydsvenskan:
http://www.sydsvenskan.se/2017-02-28/moter-du-homo-economicus-kyligt-kalkylerande-blick-i-spegeln
En kort replik på ovan “recension” av mig, Petter Lundborg och Claes Bäckman kan läsas på:
http://www.sydsvenskan.se/2017-03-07/nationalekonomin-har-aldrig-matt-battre-an-idag
Hej Tommy,
Jag läste din och dina kollegors replik för ett tag sedan. Jag måste hålla med om att inlägget ni kommenterar inte är av något särskilt värde. Däremot undrar jag hur ni förstår skillnaden mellan matematisk och empirisk forskning. En svartvit bild anser att den förra är apriorisk medan den senare är aposteriorisk. Men en mer nyanserad bild beskriver den empiriska forskningen som dels apriorisk och dels aposteriorisk. Aprioriska antaganden är i ekonometrisk forskning är svåra att bekräfta eftersom de är rent abstrakta och matematiska, vissa av dem kan knappt korroboreras eller falisiferas, om man använder ett popperskt perspektiv; t ex att rangvillkoret vid användning av instrumentella variabler är uppfyllt (detta reduceras oftast, utan att det tydligt förstås, till ett villkor om exogena instrument). Dessutom har nationalekonomer en enögd syn på naturliga experiment (se Nancy Cartwright). Ett rigoröst argument måste därmed bejaka att ekonometrisk forskning har element av apriorism. Hur undviker ni detta motargument? Jag tror ni behöver göra ett mer invecklat argument om ni ska hantera den empiriska forskningens teoriberoende och Duhem-Quine problemet för de som intar ett popperskt perspektiv.
Hälsningar,
Monir
När angelägna reformer och viktig infrastruktur inte kan finansieras pga “Det finns inga pengar”, så blir det närmast komiskt med tanke på hur pengar skapas. Höj blicken och se verkligheten. Snälla!
Är inte detta en rätt tjatigt återkommande kritik från vänstern? Vilket förmodligen beror på en bitter insikt om att marknadsekonomin har visat sig överlägsen alla andra system som har prövats.
Hej Fredrik,
Jag tror den är tjatig eftersom mainstreamekonomer tenderar att ansluta sig till den analytiska filosofins metoder, medan många till synes mer vänsterinfluerade akademiska disciplinera i exempelvis humaniora och samhällsvetenskap är närmare den kontinentala filosofin. Synen på holism, historicism, logik och etik, skiljer sig åt ganska kraftigt i vissa fall mellan dessa disciplinera, vilket förklarar den pågående debatten.
Hälsningar,
Monir
Bara för att man försök eller tycker innebär inte att man har rätt!
Har inte läst Fronesis-numret. Kanske missar det målet. Men Waldenströms text lyckas inte visa det.
“Åtstramningsprogrammen i de västerländska ekonomiernas finanspolitik är också ortodoxins fel, vilket i och för sig stämmer bättre, fast här glömmer man såklart den stora oenighet som råder inom den etablerade ekonomkåren.”
Om dagens nationalekonomiska huvudfåra är så bred och varierad hur kommer det sig då att katastrofala åtstramningsprogram ändå blev policy i så många länder, uppbackade av nationalekonomer?
“Men tyvärr verkar hela denna bredd ha gått flera av författarna i Fronesis-numret förbi.”
Kan det inte snarare vara så att de väljer att fokusera på den nationalekonomi som starkast påverkar reell policy (se föregående stycke)?
Utveckla gärna “katastrofala åtstramningsprogram”. Hur stor del av BNP gick till offentliga sektorn innan 2007? Hur mycket gick dit efteråt? Hur kan denna förändring, som baserat på verkligheten är en ökning, inte en minskning, i nästan alla OECD-länder, beskrivas som “katastrofala åtstramningsprogram”?
Data: https://data.oecd.org/gga/general-government-spending.htm
Dra reglaget till t.ex. 1997-2015. (Drar man inte reglaget får man ett stapeldiagram som förstås inte säger någonting om förändringar över tid.)
Är det inte missvisande att utrycka detta i andel av BNP? Ta Grekland som exempel. Enligt OECD ökade kvoten mellan government spending och BNP från 52 till 55 procent mellan 2010 och 2015 (såg inte data för 2007). Samtidigt i nominella termer minskade government spending med 18 procent. Saken är att denna att denna minskning i government spending åtföljdes av en ännu katastrofalare minskning i nominell BNP, med 22 procent.