I flera tidigare inlägg (1 2 3 4) här på Ekonomistas har vi argumenterat för att människor motiveras av status och relativ position. Vi vill bli rika inte enbart för att kunna konsumera mer, utan även för den status det för med sig. Det finns också en del nationalekonomisk forskning som visar att tävlingsmoment och symboliska priser kan motivera människor att prestera bättre (se till exempel den här studien och ytterligare referenser i introduktionen).
I den akademiska världen är det titlar och utmärkelser snarare än höga löner som används för att motivera och belöna framstående forskare. Att döma av den akademiska världens belöningssystem är monetära incitament och icke-monetära belöningar substitut. Större användande av icke-monetära belöningar skulle därför i princip kunna innebära en jämnare inkomstfördelning. Dessutom har titlar, positioner och priser den fördelen att de kan ges för sådant som kanske inte är lönsamt för den enskilde, men samhälleligt lönsamt. Till exempel kanske det skulle kunna sporra vårt lands ofta ganska snåla överklass till att skänka mer till välgörande ändamål.
Priser av olika slag används inom en mängd olika branscher och förstås mycket inom sportvärlden, men när det gäller bredare samhällsinsatser används priser och titlar ganska sparsamt i dagens Sverige. Den främsta utmärkelsen idag är kanske att få en medalj av kungen. Medaljer har dock den nackdelen att de bara kan visas upp i högtidliga sammanhang. En titel bär man däremot alltid med sig och kan skänka status till innehavaren i betydligt fler sammanhang.
Jag tycker därför att man bör överväga att återigen börja belöna framstående samhällsinsatser med adelstitlar. Eventuellt bör man dock använda helt nya titlar som inte anknyter till forna tiders adelsväsende, men titlarna ska hursomhelst inte vara knutna till några särskilda privilegier. Lämpligtvis bör adlandet inte överlåtas åt kungen, utan ställas under demokratisk kontroll. Adelstitlar bör inte heller vara ärftliga, utan ska bara få bäras av innehavaren under sin livstid. Detta skulle i så fall likna det brittiska systemet där adelstitlar fortfarande ges till framstående medborgare, men som vanligtvis inte är ärftliga.
Möjligtvis bör man dock ändå överväga att belöna utomordentliga prestationer med en titel som går i arv. Det är förstås ett brott mot meritokratiska principer att man skulle kunna ärva en titel, men om incitamentseffekten är tillräckligt stor för den första mottagaren av titeln så kanske det kan vara värt “rättvisepriset”. Gissningsvis är en prestigefull titel som man vet kommer ärvas av sina efterlevande något som kommer vara ytterst motiverande för en del personer. Till exempel kan det nog utgöra en stark drivkraft även för den som redan har många miljarder på bankkontot.
Ekonomistas 
Ett alldeles utomordentligt förslag, herr Samhällsnyttogörare Östling!
MVH
Herr Ärkebloggare Flute
PS två förslag på hederstitlar som kan delas ut, alltså.
För att citera Smith: “Man naturally desires, not only to be loved, but to be lovely; or to be that thing which is the natural and proper object of love”.
Vi behöver ingen centralt och politiskt beslutad måttstock med prisutdelning och klapp på huvudet från kungen för att människor ska aggera altruistiskt. Se t ex Bill Gates eller Buffet 🙂
VÄL TALAT ❗
Har en kommit så långt bort från en själv att en behöver utmärkelser för att tycka om en själv, då behöver man vård. Kanske hela samhällen behöver vård just nu, läs http://www.occupy.se/Press/arbetsmarknad.html
Det var nog inte en så tokig ide med ett centrum för medkänsla som Stefan Einhorn vill införa???
“Det finns också en del nationalekonomisk forskning som visar att tävlingsmoment och symboliska priser kan motivera människor att prestera bättre (se till exempel den här studien och ytterligare referenser i introduktionen).”
Ja, tävlingsmomentet är väldigt effektivt när det gäller fysiska och andra prestationer som inte kräver kognitiv skicklighet. Så snart viss problemlösningsförmåga krävs är tävlingsmoment och belöningar bevisat ineffektiva, se: https://ekonomistas.se/2012/09/19/ar-nationalekonomer-selektiva-moralister/#comment-20967
“Större användande av icke-monetära belöningar skulle därför i princip kunna innebära en jämnare inkomstfördelning.”
Icke-monetära värden kan också användas i fördelningspolitiken, för att direkt “lyfta” dem som är ekonomiskt svaga. Genom att sträva efter “värdefördelning” snarare än “inkomstfördelning” kan skattepengarna användas betydligt mer effektivt än i dag.
Det här med att tävla – “felfostrar” ju Wi vuxna omedvetet barnen med sedan blöjåldern – som jag ser det.
Dags att ändra på det ❓
Ja, det vore bättre att lära barnen att samarbeta.
Jo, samarbete är förstås bra. Men jag kommer att tänka på idén att öppna ett exklusivt lärarseminarium där bara de som har maxbetyg (typ) tas in och som är lika prestigefyllt att komma in på som Handelshögskolan eller KI. Då kanske vi skulle få lite snurr på lärarrekryteringen. Det behövs lite incitament här och där som man får fundera på, men det kunde kanske vara en väg framåt. Nu vill man ju differentiera lärarrollen och kanske ska det då vara lättare att nå långt om man gått Lärarlyx och inte någon vanlig lärarhögskola? Folk verkar ju gilla att tävla.
“Lärarlyx” tror jag inte heller vore så dumt. Frågan är om det går att göra det tillräckligt attraktivt för att locka såpass duktiga studenter. Det går ju inte att locka med särskilt hög lön, men däremot med andra saker som att man blir attraktiv och kan välja och vraka mellan skolor, att tidigare studenter blivit årets lärare etc.
Jag ser ingen motsättning mellan samarbete och spetsutbildning. Tvärtom. Det är ju bra om människor kan utvecklas maximalt och samarbeta.
Frihet i arbetet och andra förutsättningar att utveckla skicklighet och utföra något nyttigt – bidra – resulterar i de bästa prestationerna, enligt studier med högt bevisvärde. Så spetsutbildningar kan vara effektiva. Det är däremot ineffektivt att motivera människor med “morötter” som gör att de presterar sämre. Kanske kan utbildning i “skolentreprenörskap” och kontakter med “superpedagoger” locka driftiga innovativa personer med särskilt goda förutsättningar för läraryrket.
Asch. Om det inte delas ut av kungen så är det värdelöst, och då kan det lika gärna vara.
Adelssystemet har alldeles för mycket negativa associationer hos folket. Bättre att skapa ett system i stil med “Sovjetunionens hjälte” och liknande titlar i stället…
Vi har ju haft ett ordensväsen: RNO, Vasaorden, Svärdsorden.
Varför duger inte det?
En ceremoniell rätt att använda “Herr” eller “Fru” eller kanske ett genusneutralt “Ferr” skulle möjligtvis funka som en motsvarighet till Sir/Dame.
Eller Hru
Jag köper dina argument Robert, men det finns som jag ser det starkare motargument:
För det första, om jag förstår dig rätt så kommer den ekonomiska “överklassen” att vara starkt överrepresenterad bland de adlade, liksom väl är fallet i t ex England. Detta innebär dels en i sig ökad upplevd ojämlikhet (netto av statusojämlikhet och inkomstojämlikhet) vid oförändrad inkomstfördelning, och även om inkomstojämlikheten skulle minska något är det inte säkert att den upplevda ojämlikheten skulle minska.
Dels är det möjligt att adlandet av företrädesvis rika människor leder till att dessa anses värda sina höga löner i högre grad, d v s att de politiska preferenserna skulle modifieras i riktning mot lägre skatteprogression; en sannolik delförklaring till mindre omfördelande skatter i USA jämfört med Europa är ju att bruttoinkomstskillnaderna av folk i gemen i högre grad anses bero på skillnader i ansträngning i USA jämfört med i Europa (t ex Alesina och Angeletos).
Ett ytterligare, om än relaterat, skäl emot en adlingsreform är att det motverkar trovärdigheten hos en regering som hävdar att den strävar efter alla människors lika värde, och också att den riskerar att förstärka ett klassamhälle (oavsett vad som händer med inkomstfördelningen).
I vanlig ordning bjuder du på de tuffaste motargumenten, Olof. Du har rätt i att de rika och mäktiga nog kommer vara överrepresenterade och som du säger kan de bidra till en större upplevd ojämlikhet. Det kan därför även vara vettigt att fundera på hur man kan använda icke-monetära incitament på lägre nivåer, såsom guldklockor till trogna medarbetare, “årets lärare” m.m.
Jag är dock inte så säker på att fler titlar och medaljer skulle legitimera höga inkomster. De allra flesta förmögna skulle ju inte få medaljer och titlar och det skulle därmed kunna få motsatt effekt: folk observerar att det finns en massa rika och mäktiga som uppenbarligen inte gör tillräckligt för att stämplas som samhälleliga välgörare och de kan därmed dra slutsatsen att de flesta inte förtjänar sin rikedom.
För att göra reformen mer lättsmält ur rättvisesynpunkt (i synnerhet om man inför ärftliga titlar) skulle man kunna kombinera reformen med ett återinförande av arvsskatten. Arvsskatten har förmodligen ett väldigt starkt signalvärde och visar att vi från samhällets sida tycker det är orättfärdigt att människor utgångsläge är så ojämlikt.
Varför vore det farligt om folks preferenser ändrade sig så att de föredrog lägre skatteprogression?
Det är en mycket bra fråga, i synnerhet om mina egna preferenser för omfördelning förändras i samma riktning på grund av titelreformen. 😉
Jag nappar på Roberts idé att man kan få värdigheten om man donerar tillräckligt mycket för ett välgörande ändamål, gärna forskning. Hedersdoktorat fungerar lite på det viset, men det är inte riktigt snyggt.
Jag spinner vidare ett varv till. Titeln kunde vara något som slutar på -råd. Kör man inte med något sådant i Finland?
Visst Lars, men i Finland har det gått lite över styr med mer än 100 olika titlar. http://www.uppslagsverket.fi/bin/view/Uppslagsverket/TabellHederstitlarSomUtdelasIFinland
Fantastiskt kul! Titelinflation är naturligtvis absolut ett problem som man måste hantera på något vis. Förmodligen genom att ge den institution som delar ut titlar ett stort mått av oberoende (såsom Riksbanken).
Haha, ”ödemarksråd”
För att möjliggöra långsiktig planering vad gäller beteende, är det naturligtvis viktigt att titelvärdet är stabilt över tid. Vi behöver en självständig titelbank så att regeringar inte skaffar sig kortsiktiga vinningar på bekostnad av titelvärdets beständighet.
Klart som korvspad!
Kreativt tänkt Robert!
Enligt vad forskningen säger om loss aversion kanske det vore ännu effektivare med negativa titlar av typen “Skånes sämsta människa”?
Vad är det man förlorar? Hoppet om en ljus framtid? 🙂
Nej, organisationer som har en “straffkultur” presterar sämre än dem som har en “belöningskultur”. Straffkulturen innebär incitament att förtiga brister i exempelvis arbetsprocesser.
Fundering: kommer inte ett nyinförande av titlar som inte har något som helst konkret innehåll (såsom höjd lön, landområden, domsrätt etc) att framstå som ihåligt och oväsentligt för många? Man skulle ju kunna tänka sig att en väsentlig del av den status som var förknippad med äldre tiders adelstitlar vilade på rester av gamla privilegier samt på minnet av dessa gamla privilegier. Utan en sådan bas borde väl titlarna ha rätt marginell effekt.
Om titlarna uttryckligen ges på basis av förtjänst (särskilt samhällsnyttiga insatser) tror jag de kan spela ganska stor roll. En hel del viktiga priser har inga nämnvärda prissummor knutna till sig, till exempel Fields-medaljen i matematik. Likväl misstänker jag det finns ett positivt samband mellan ett pris prestige och prissumman, men exakt hur detta hänger ihop har jag själv ingen god förståelse för.
Det kan måhända roa dig en smula att veta att en riksdagsledamot (Mats Pertoft, MP) har lagt en motion som föreslår just det du talar om i den här bloggposten. Läser man den riktigt noga kanske man till och med känner igen vissa formuleringar i motionstexten…
http://data.riksdagen.se/sv/amt/?dokid=h002abcde&sourceid=%7BF51863DC-1E52-4910-BF58-26427C94836F%7D
Kul! Det är onekligen en hel del inspiration som hämtas från blogginlägget, bland annat annat har hela sista stycket i mitt inlägg hamnat i riksdagsmotionen.
Ja, lite kul var det — vi vill ju gärna att Ekonomistas idéer ska spridas — även om jag tvivlar på att Roberts förslag var helt allvarligt menat i just det här fallet. Samtidigt blir jag väldigt upprörd av den här text- och idéstölden. I den akademiska världen skulle textstölden bli ett disciplinärende och förmodligen resultera i avstängning. Idéstölden skulle åtminstone ses som väldigt omoralisk.
Nu gäller väl andra spelregler i den politiska världen, och det får vi väl acceptera. Idéstölder verkar där höra till vardagen. Däremot har jag svårt att tro att textstölder är allmänt accepterade. Är det tal- och spökskrivare som drivit fram denna praxis?
Oavsett vad politiker tycker om detta får man inte ta texter från Ekonomistas på detta sätt. Under fliken “Om Ekonomistas” kan man läsa:
Alla inlägg gjorda på Ekonomistas är skyddade av upphovsrätt under en Creative Commons Erkännande-Ickekommersiell-Inga bearbetningar 2.5 Sverige Licens. Kortfattat innebär detta att du får kopiera, distribuera och sända vidare material från Ekonomistas under förutsättning att
– du anger att Ekonomistas är upphovsman (men inte på ett sätt som antyder att Ekonomistas godkänt eller rekommenderar din användning av verket),
– du inte använder materialet för kommersiella ändamål,
– samt att du inte förändrar, bearbetar eller bygger vidare på materialet.
För övrigt är detta knappast ett unikt fall. Jag drar mig till minnes SVTs granskning av riksdagsmotionerna för några år sedan.
Snälla nån Martin.. Det är ju inte ens din idé han “snott”. Personligen hoppas jag verkligen att Robert och ekonomistas i övrigt inte presenterar oseriösa förslag utan att inläggen faktiskt är väl genomtänkta, vilket jag är säker på att Roberts inlägg var. Annars finns det andra bloggar man kan läsa. Exempelvis politikers.
Att kategorisera det här som “väldigt omoraliskt” ser jag som ganska problematiskt om jag ska vara ärlig. Det tyder på en brist på perspektiv.
Hela poängen med ekonomistas är väl att göra en skillnad i samhället? Då förstår jag inte hur man kan sitta och klaga över att ens idéer får spridning.
Jag ser som sagt gärna att idéerna får spridning. Visserligen tycker jag att även politiker borde påtala var de har funnit sin inspiration, men jag sa endast att idéstöld skulle upplevas som väldigt omoralisk i den akademiska världen. För politiker gäller som sagt nog andra spelregler. Det är textstölden som gör mig mest upprörd. En riksdagsman måste väl kunna formulera sina åsikter med egna ord. Att ta hela stycken från någon annans text (utan att påpeka detta) kan inte vara acceptabelt.
Och för att förtydliga så tycker jag att Roberts inlägg var alldeles utmärkt och säkert väl genomtänkt. Det illustrerar en viktig beteendeekonomisk insikt. Jag tvivlar ändå på att Robert skulle skriva en motion i frågan om han satt i riksdagen (men jag kan förstås ha fel).
Mitt inlägg var allvarligt menat och jag tycker att man borde fundera mer i de här tankebanorna. Valet att fokusera på adelsväsendet gjorde jag dock delvis med glimten i ögat eftersom det hursomhelst förefaller politiskt omöjligt att återinföra adelsväsendet. Likväl tror jag att ett sådant system kan fylla en viktig funktion och att man bör fundera över politiskt möjliga nutida alternativ.
“Mitt inlägg var allvarligt menat och jag tycker att man borde fundera mer i de här tankebanorna. Valet att fokusera på adelsväsendet gjorde jag dock delvis med glimten i ögat eftersom det hursomhelst förefaller politiskt omöjligt att återinföra adelsväsendet. Likväl tror jag att ett sådant system kan fylla en viktig funktion och att man bör fundera över politiskt möjliga nutida alternativ.”
Nja… – Robert Östling – jag tror mera på att Wi av vanligt folk = väsentligt flera än 90 % av medborgarna – FÖRST av allt bör ta till oss en helt NY syn på nationalekonomi – som jag och bl a Henning Witte ser det = Den Vita Skolan i nationalekonomi.
I o f s så kan jag ha fel i det – men det “vet” jag att jag ej har.