När alliansen gick till val med löfte om att införa ett vårdnadsbidrag var känslorna heta. Vissa ansåg att detta var en kvinnofälla som skulle leda till att 50-talets hemmafruar kom tillbaka, medan andra såg det som en unik möjlighet för föräldrarna att välja den omsorgsform som bäst passade deras barn. När det efter alliansens valseger sedan blev fritt fram för kommunerna att införa vårdnadsbidrag så verkade det som det varit “much ado about nothing” då endast ett fåtal hushåll valt att utnyttja möjligheten. En förklaring som lagts fram är att bidraget , som är på som mest 3000 kr i månaden, helt enkelt varit för lågt för att möjliggöra för föräldrar att dra nytta av det. Stämmer det, eller är det helt enkelt så att föräldrar faktiskt tycker att barnen mår bra av att delta i förskolan och att de själva mår bra av att jobba?

Förra veckan deltog jag i Society of Labor Economist‘s årliga konferens. Där presenterades bland många andra intressanta studier en uppsats om det finska vårdnadsbidraget. I uppsatsen utnyttjar Toumas Kosonen det faktum att de finska kommunerna kan toppa upp det statliga allmänna vårdnadsbidraget med en extra valfri summa, vilket många kommuner har valt att göra. Det ordinarie vårdnadsbidraget ligger på 300-500 euros per månad och det genomsnittliga kommunala tillägget på 200 euros per månad.

Studien visar att storleken på vårdnadsbidraget spelar stor roll för det kvinnliga arbetsutbudet; ett kommunalt tillägg på 100 euros leder till att det kvinnliga arbetsutbudet sjunker med 10 %.  Däremot finner studien inga effekter för pappor. Det verkar alltså som om det svenska vårdnadsbidraget hade fått större genomslag om ersättningen hade varit några tusenlappar större.

Den mest intressanta frågan kvarstår dock, nämligen om vilken effekt ett vårdnadsbidrag får på barnen. Mår de bra av att vara hemma med sina föräldrar en längre tid, eller gynnas barnens utveckling av förskolans pedagogiska verksamhet? Detta är en mycket angelägen fråga för framtida forskning