Tyvärr verkar inte media vara lika intresserat av att Rosenbergs efterträdare ska vara just kompetent. När Dagens Industri nyligen presenterade de “hetaste namnen” stod det klart att journalisterna såg en annan egenskap som allra viktigast: det måste vara en kvinna!
Förutom att det knappast är rimligt att kräva lika fördelning mellan könen i en grupp på sex personer, kanske man inte ska ta DI:s lista på alltför stort allvar när den toppas av namn som Annika Winsth, Cecilia Hermansson och Ebba Lindsö! När man betraktar Riksbankdirektionens tidigare profil finns dock en viss spridning när det formell kompetens och kön:
Riksbankens direktion under 2000-talet: kön och utbildning
| Kvinnor | Män |
| Irma Rosenberg, fil dr | Stefan Ingves, fil dr |
| Barbro Wickman-Parak, fil mag | Lars E.O. Svensson, prof |
| Eva Srejber, cil ek | Lars Nyberg, doc |
| Kerstin Hessius, civ ek | Svante Öberg, fil kand |
| Kristina Persson, civ ek | Villy Bergström, doc |
| Urban Bäckström, fil lic |
Nej, man får hoppas att den borgerliga majoriteten bland politikerna i Riksbanksfullmäktige ser bortom mediala vanföreställningar och istället utser en direktionsledamot med adekvat kompetensprofil. En sådan profil innefattar forskarutbildning och erfarenhet av realekonomisk politikskapande, gärna från centralbank. Kandidater som uppfyller just de kraven är professor Staffan Viotti, HHS och docenterna Anders Vredin, chef f APP på Riksbanken och Susanne Ackum, Finansdepartementet.
Ekonomistas 
På utseendet av döma – de två yngre ser snälla ut. Skulle de stå emot politiska påtryckningar?
Ett möjligt försvar för könskravet är att Riksbankens politiska legitimitet inte kan tas för given, utan måste vinnas varje dag. Det görs bland annat genom att den politiska makten ser Riksbanken som kompetent och representativ för folkviljan.
Den dag antalet kvinnor understiger två är nog Riksbankens dagar som självständig räknad.
Verkar krävas olika kompetens av kvinnor och män i den direktionen. Ena sidan uteslutande höga akademiska titlar, andra sidan undantagsvis höga akademiska titlar. Hur var det nu med bedömd efter kompetens…
Ta in en sjuksköterska en montör från volvo. Nationalekonomisk kompetens har hittils inte visat sig varit korrelerad med speciellt lyckad penningpolitik.
Susanne Ackum gick ut offentligt, ganska opåkallat uppfattade jag det som, och medgav att hon hade räknat fel i någon rapport hon var ansvarig för ungefär för 7-8 år sen. Sånt civilkurage är ovanligt, hedervärt och borde vara värt minst lika mycket som att man doktorerat. Speciellt med tanke på att vi verkar gå mot extremt ovanliga tider. Då krävs nog folk som kan tänka “outside the box”.
Fast sjuksköterskor och Volvo-montörer ska nog hålla sig inom sitt skrå, även om Martin säkert har en poäng.
Mina tre föreslagna kandidater kan säkerligen kompletteras med andra namn. Har Ekonomistas läsare några förslag?
En relaterad diskussion är vilken bredd i kompetensprofil för Riksbankens direktion som helhet som är önskvärd, dvs hur olika ledamöternas bakgrund kan tillåtas vara för att skapa optimal balans mellan bredd i infallsvinklar och lätthet i kommunikation. Susanne Ackum är t ex ingen penningteoretiker utan har istället en gedigen erfarenhet inom arbetsmarknadsekonomisk forskning och politik. Kanske finns annan yrekesmässig eller akademisk erfarenhet som skulle komplettera typiska centralbankekonomer som Svensson, Ingves och Nyberg.
Per, din bedömning att den politiska legitimiteten för Riksbankens oberoende kräver en viss könssammansättning på den sexhövdade direktionen är skrämmande — men förmodligen korrekt.
Martin – Intressant! Vad innebar en “speceillt lyckad” penningpolitik? Har du nagra kontrafaktiska exempel pa en “lyckad” penningpolitik som ar utford av icke nationekonomiska skolade centralbankirer? Inte det? Men da svamlar du ju bara! Precis som vantat.
Har ar en fin graf som visar korrelationen mellan icke-inblandningen av politiker (som har allskons utbildning och icke-utbildning) och det penninpolitiska utfallet: http://minneapolisfed.org/pubs/region/07-05/figure1.jpg
pontus: Nu är inte jag rätt Martin. Men i förhållande till finanskrisen hade du fått för dig att marknaden skulle diciplinera ett beteende till något som liknade rationalitet. Martin ovan skämtade väl mest kring svårigheterna att göra korrekta bedömningar om världsläget i den “beteendeekonomiska verkligheten” kombinerad med allehanda oförutsedda händelser. Jag tycker det var en kul poäng. Behavioral economics och behavioral finance. Där har du framtiden. Ta in en beteendeekonom med bra inblick i finansmarknader vet ja. Så kommer räntesänkningen lite tidigare nästa gång.
Martin: Snarare borde väl räntehöjningarna kommit MYCKET tidigare. Med tanke på att riksbanken i flera år häcklats av folk från LO och andra vänsterintressen för att de jagat inflationsspöken är Daniels poäng om politiskt oberoende särskilt viktig. Hur mycket värre hade det inte sett ut i Sverige om riksbanken gett efter för kraven på räntesänkningar? (Detta sagt var höjningen i september 2008 knappast särskilt vältajmad).
Håller med dig till hundra procent (inom ramen för den enligt min mening fåniga marknadsekonomin). Men nu har vi inget bättre. Självklart borde räntehöjningarna kommit mycket tidigare!
Men sedan tror jag på beteendeekonomin. Matematiska modeller och beräkningsmaskiner kommer fram till något. Men är dessa data bättre än en kvalitativ beteendevetenskaplig analys av individer och de organismer dessa individer bygger upp inom t.ex. olika banker och andra institutioner? En tanke bara, men penningpol e verkligen inte min grej.
Ingvar Kamprad…
… eller min mormor – de vet hur man får pengarna att räcka.
Ett problem i Riksbanksledningen har varit den dåliga kompetensen vad beträffar finansmarknadens funktionssätt. Detta har framgått med stor tydlighet under finanskrisen. Ett skäl till detta är att ledamöterna nästan uteslutande rekryterats ur akademin eller offentliga/semi-offentliga institutioner, där insikterna i hur finansmarknaden fungerar i praktiken varit alltför dåliga.
En person med starka akademiska meriter, samt praktisk erfarenhet från finansmarknaden vore önskvärt. Kanske blir det lättare att locka en sådan person nu när ersättningarna (och utsikter till framtida höga ersättnigar) på finansmarknaden kommer ned, så att en Riksbankslön inte är att fnysa åt.
Martin – Jag har annu inte heller sett nagon riksbanksstab bestaende av beteendeekonomer. Men du ger din personliga garanti att en sadan stab hade lyckats halla inflationen mer stabil? Jaja …
Intressant att du ocksa ville ha en rantesankning tidigare, nar de laga rantorna formodligen skapat hela husprisbubblan. Men du kanske sitter inne pa nan beteendevetenskaplig forklaring (kvalitativ naturligt) som visar pa det mycket begavade i detta?
Eller sa ar du sager bara hittepa, precis som tidigare.
😉
Krolben – Jag haller med i stort, men glom inte att Alan Greenspan hade precis den kompentensen. Och glom inte att manga anser (ekonomer visserligen) att Greenspan har starkt bidragit till krisens storlek. Sa det ar val kanske inte uppenbart att det var just hr det brast. Men generellt sa haller jag med.
pontus: Nu är det din tur att läsa inläggen noggrannare och inte tolka in för mycket. Ang räntesänkningen menade jag den (senare) för att möta krisen. Den kunde kanske kommit tidigare för sysselsättningens skull.
De låga räntor som dessförinnan bidragit till krisens uppkomst har jag inget till övers för alls som jag påpekade ovan. Oärliga (korkade) banktjänstemän har utnyttjat detta och lurat korkade låntagare.
Jag tänkte mer på EN beteendeekonom med skarp insyn i finansiella marknader och flockbeteende på dessa men kan än så länge vara svårt att finna.
Pontus, ber om ursäkt för sent svar men har varit bortrest.
Den grafen du refererar till har över 15 år på nacken och artikeln som den kommer ifrån inkluderar även en hel del annan information. En låg inflation kan inte vara ett mål i sig utan ses väl oftast som en förutsättning för att åstadkomma ett stabilt ekonomiskt klimat genom att minska kraftiga svängningar i sysselsättning och tillväxt. Det sambandet finns det INTE stöd för i datan.
Jag vidhåller min lite cyniska uppfattning om att vara ledamot i Riksbankens styrelse är ett av de lättaste jobben man kan ha. Med hela deras organisation och det prognosarbete som görs så skulle vem som helst med en enklare grad av ekonomisk allmänbildning kunna utföra jobbet. Sen finns det kanske en poäng i att ändå försöka hitta den som är mest kompetent. Mest för förtroendets skull.
Så vitt jag vet har det inte gjorts någon ny undersökning av detta slag. Med 15 extra år av data på en relativt modern företeelse (“oberoende” centralbanker) vore det kul att se.