Vilka är marknaderna som inte finns?

En av de mer fantasieggande och mystiska förutsägelserna av ekonomisk teori är att vissa marknader inte kommer att existera på grund av informationsproblem. Eftersom de inte existerar, kan vi inte observera dem och frågan inställer sig därmed vilka marknader detta kan tänkas handla om.

Ett dåligt exempel är marknaden för begagnade bilar. Exemplet kommer från ekonomipristagaren George Akerlofs artikel ”The Market for Lemons”. Argumentet är välkänt för alla som läst en grundkurs i mikroekonomi. Köparen kan inte skilja på bra och dåliga bilar. Därför kommer alla säljare att hävda att de har bilar av hög kvalitet och sätta ett förhållandevis högt pris. Till detta höga pris finns dock ingen köpare som är beredd att köpa en bil av genomsnittlig kvalitet. Detta gör att marknaden kollapsar.

Det grundläggande problemet i exemplet är alltså assymmetrisk information. När det gäller begagnade bilar är problemet att säljaren är bättre informerad än köparen och inte trovärdigt kan dela med sig av denna information. Marknaden för begagnade bilar både existerar och är livaktig, så i praktiken finns det många sätt att komma runt problemet. När det gäller varor och tjänster där säljaren är bättre informerad har jag svårt att hitta exempel på marknader som inte bara är frånvarande i teorin, utan även i praktiken.

Desto mer exempel finns då det motsatta förhållandet råder, det vill säga då köparen är bättre informerad. Detta gäller särskilt försäkringar. Till exempel finns mig veterligen ingen marknad som försäkrar dig mot att hamna i fängelse eftersom försäkringsbolagen inte har information om vårt kriminella riskbeteende. (Serien Anklagad som just nu sänds i SVT illustrerar att även vi som vanligtvis inte är kriminella skulle kunna ha nytta av en sådan försäkring.)

Min fråga till Ekonomistas läsare är därför att komma med förslag på fler marknader som inte finns på grund av informationsproblem, och då är jag framförallt intresserad av annat än försäkringar där det är ganska lätt att hitta exempel.

Comments

  1. Olagliga droger. Som köpare är det väldigt svårt att bedöma kvaliteten.

    • ”Min fråga till Ekonomistas läsare är därför att komma med förslag på fler marknader som inte finns på grund av informationsproblem, …”

      Observera ”inte finns”.

    • Intressant exempel. Förbjudna varor och tjänst, såsom droger och sex, innebär att informationsproblem skapas av lagar och regler. Visserligen finns en marknad för droger, men den funkar väldigt knackigt då den är illegal.

  2. Hannes Malmberg says:

    Marknad för begagnad mat. Väldigt stora mängder mat slängs i Sverige varje år och en välfunktionerande andrahandsmarknad vore mycket bra, och skulle antagligen kunna generera ett rejält överskott. Speciellt för fattigare studenter och dylikt som accepterar ett mish-mash vore det bra, och många familjer skulle nog bli glada om de kunde ställa ut mat som snart gick ut i en kylbox som tömdes av ett bud varje dag.

    Även om det självklart är svårt att upptäcka var kunderna finns borde en synkronisering inte vara alltför svårt. Folk kan antingen ha en låda som beskrivet tidigare, eller droppa överbliven mat på vägen till jobbet för en mindre ersättning, så att den inte stått utanför kylen mer än en tjugo minuter, och maten slängs om den inte blivit såld inom en dag.

    Det finns starka kulturella tabun mot det här, men många av dem lär bero på informationsasymmetrin. Vad har folk gjort med maten? Har de varit hygieniska i tillagningen? Har de låtit den stå utanför kylen för länge? Varför väljer de att ge bort just den här maten. Anonymiteten i att matförmedlaren själv inte står för maten direkt gör också att det känns som en större risk att någon ska blåsa en.

    • Mikael M says:

      Det finns marknaden för begagnad snabbköpsmat. Jag läste om en butik som hyrde in en kock som lagade färdigrätter av överbliven mat med kort hållbarhet.

  3. Björn Abelsson says:

    Det finns naturligtvis en mängd ubikviteter som saknar marknad, som tystnad, rent vatten, frisk lift m.m. Men ett konkret exempel på en marknad som saknas, men som borde finnas är samåkning med bil. Nu finns tekniska system för att matcha resbehov i realtid (Citihaiq, Avego), men incitamenten för säljarna är alldeles för svaga. Dessutom finns en rad juridiska problem att lösa (svarttaxi, försäkringar) samt förstås trygghetsproblemet.

    Försök med spontan samåkning förekommer i Seattle (Go520) och planeras i Bergen (hentmeg.no). Ett visst intresse finns för att prova Citihaiq i Värmdö och Sollentuna.

    Potentialen i samåkning är mycket stor. Antalet tomma bilstolar som färdas in till centrala Stockholm under högtrafik är större än det totala antalet sittplatser i kollektivtrafiken under samma tid. Teoretiskt skulle alltså samåkning kunna ersätta hela kollektivtrafiken och på så sätt spara c:a 5 miljarder kronor per år.

    • Samåkning är ett intressant exempel där det är tänkbart att det inneboende informationsproblemet skulle kunna gå att lösa med modern teknologi.

      När det gäller en del andra exempel du tar upp, så förefaller det som att dessa har att göra med ofullständigt definierade äganderätter snarare än assymmetrisk information.

      • Tore Ellingsen says:

        Medan jag tänker på frågan, tillåt en norrman att korrigera din svenska. Det heter asymmetrisk information. Som Staffan Viotti så träffande formulerade saken skulle assymmetrisk snarare betyda alldeles utomordentligt symmetrisk (as-symmetrisk).

        Sedan är jag inte helt övertygad om att exemplet med begagnade bilar är så dåligt. Akerlof talade framför allt om marknaden för bra begagnade bilar (”peaches”) skulle undergrävas av förekomsten av usla begagnade bilar (”lemons”).

      • pontus says:

        *like*

  4. Björn Abelsson says:

    Fri lift eller frisk luft . . . Varav tanken är full skriver fingrarna. ”Frisk luft” menar jag förstås.

  5. Man kan kanske tycka att det är tramsigt att komma med förslag på saker som inte finns och dessutom p.g.a. just ett visst förhållande (som då blir rena fantasin). Det blir ändå bara ren spekulation.

    Är det inte självklart att säljaren av en vara eller tjänst oftast, men som sagt inte alltid, har mer information om varan eller tjänsten? Det gäller faktiskt det mesta av livets nödtorrft, som bostäder, bilar, livsmedel, kläder, o.s.v.

    ”Uppköpare” är väl exempel på det omvända rent generellt. T.ex. pantbanker, företag som handlar med recyclingprodukter (återvunnet stål, koppar, o.s.v.) eller något så trist som uppköpare av dödsbon. Dessa personer/företag har rejält mycket mer information om värdet på det de köper.

    • lex, jag tycker inte att det är tramsigt att fundera över detta, men det blir naturligtvis spekulativt. Det är ju också intressant ur ett entreprenöriellt perspektiv. Det finns förmodligen en hel del produkter och tjänster som ännu inte existerar pga informationsproblem och som vi därför har svårt att föreställa oss, men som skulle kunna funka med modern informationsteknologi.

      Angående vem som har mest information är nog standardfallet att både konsument och producent sitter på information som den andra parten inte känner till. Konsumenten vet oftast mest om sitt behov, preferenser och beteende vilket kan vara relevant för produkten, medan producenten sitter på annan information om t.ex. produktens egenskaper. I många fall kan dock sådan information kommuniceras trovärdigt.

  6. Jesper Roine says:

    Den grundläggande fråga Robert tar upp är i mina ögon så central att den skulle platsa bland Sargents punkter. Den skulle i så fall kunna formuleras något i stil med:
    ”Marknader är inte något som existerar utan något som skapas av människor. Även om det finns såväl efterfrågan som utbud av något så är detta inte en garanti för att de två möts.”
    Man skulle också kunna lägga till att: ”Beroende på en rad aspekter, till exempel varans eller tjänstens karaktär, köparnas resp säljarnas information om den, och möjligheterna att kontraktera så är det olika lätt att skapa fungerande marknader”.
    (Som en liten homage till Jonas och andra som enträget arbetar för att öka förståelsen för att till exempel skolgång är en vara av lite speciell karaktär och att man därför inte rakt av kan översätta insikter från andra marknader, så skulle man kunna exemplifiera med problemen kring att skapa en fungerande skolmarknad).
    Robert fokuserar på informationsproblem men det finns även andra anledningar till att marknader inte uppstår. Som några redan berört så är t ex illegal verksamhet en anledning. Vissa marknader uppstår inte på grund av att det inte skulle gå att skapa dem eller informera sig /försäkra sig etc. utan de finns inte därför att de involverar aktiviteter som inte är tillåtna och därför kan inte dessa kontrakteraras på vanligt sätt. Att komma överens om betalning och leverans av ett parti knark, eller hur man ska fixera priser i en kartell, skulle i princip kunna fungera som andra liknande transaktioner men gör inte det för att aktiviteten i sig är olaglig. Rättsväsendet som (ofta implicit) stödjer möjligheten att kontraktera i vissa sammanhang är samma rättsväsende som bestämt att vissa aktiviteter är illegala. Mycket av den fascinerande litteraturen kring ”extra-legal activities” handlar om hur brottslingar och organiserad brottslighet ”löser” dessa problem. Min poäng är helt enkelt att en
    ”avsaknad av marknad” kan både uppstå som följd av informationsproblem som ”skapas” av institutionella begränsningar.

  7. Jag tror att det förekommer försäkringar mot att åka fast för kriminellt beteende. För många år sedan hörde jag t ex talas om en försäkring i Göteborg mot att åka fast när man åkte spårvagn utan biljett.
    Efter att ha sett TV-serien Sopranos är jag också övertygad om försäkringar mot att åka i fängelse finns i kriminella gäng i form av att familjen blir omhändertagen ifall man åker fast

    • Jonas E says:

      Den institution jag tror du syftar på är Planka.nu och de försäkrar kollektivtrafikresenärer i all tre storstadsområden. De verkar också differentiera försärkingsavgiften beroende på vart man har tänkt att planka. Avgiften är större i Göteborg än i Stockholm och det borde väl reflektera den risken att åka fast och bötesbeloppet.

    • Jag får också ofta reklam via mejl om något slags försäkring mot fortkörningsböter. Har inte kollat närmare på den då jag inte har någon bil.

    • cyklisten says:

      Liknande kriminell försäkringsverksamhet: rika skattefuskare som ger hemliga partibidrag till moderaterna

      • Eller fackanslutna statsanställda som ger pengar till S och röstar på S.

      • cyklisten says:

        Erik Lidström: Om du tror att det är kriminellt att vara fackansluten så saknar du helt kontakt med verkligheten.

      • Jag håller med om att den jävssituation som gäller är laglig.

        Men frågan är egentligen: bör statsanställda ha rösträtt när det gäller statsutgifterna? Innan man såg till att alla fick bidrag och det blev så många statsanställda var många mycket tveksamma till detta.

        I Sverige hade vi utskyldsstreck, man skulle ha betalt skatt två år i rad för att rösta. I det antika Aten miste man rösträtten om man levde på bidrag. Ett av argumenten för rösträtten i Sverige var att den som gjort sin värnplikt och var beredd att offra sitt liv för landet skulle ha rösträtt också. Det var så demokratin infördes i Aten, och den som visade sig feg i strid miste rösträtten.

        Man vrida och vända detta hur man vill och tala om att ”rösträtt inte ska heta pengar”, men det är jäv lik förbannat. En anledning till att alla får bidrag är just att det ska vara jäv för alla så att ingen protesterar.

  8. Lars Werin says:

    Jag undrar om det är fruktbart att försöka räkna upp exempel på marknader som inte finns. Men man kan titta på de grundläggande skälen till att marknader inte finns (alla berörda i de tidigare inläggen). Som jag förstår det är de tre, och inte helt oberoende av varandra.

    Det första är att de lägsta reservationspriserna är (skulle vara) högre än de högsta priser en köpare vill betala. Ett tillspetsat exempel: det finns ingen marknad för resväskor gjorda av guldplåt, trots att de skulle vara slitstarka och vackra att titta på. Får jag tid på mig kan jag hitta på tusen sådana exempel till.

    Det andra är att transaktionskostnaderna är (skulle vara) för höga. Transaktionskostnaderna består av kostnaderna för att inhämta önskvärd information före avtalet, kostnaderna för att sluta avtalet, kostnaderna för att övervaka att motparten genomför sina förpliktelser. Transaktionskostnaderna täcker alltså in huvuddelen av informationsaspekterna. Nästan alla avtal träffas och genomförs för övrigt trots att informationen är ofullständig. Försök till uppskattningar visar att transaktionskostnaderna svarar mot runt hälften av BNP, den övriga hälften består av produktions- och transportkostnader. Ändå finns transaktionskostnaderna inte med i läroboksmikroteorin.

    Det tredje skälet grundas på att avtal (köp och försäljningar) utgörs av byte av egendomsrätter, dvs rätt att bestämma och förfoga över företeelser och saker i vid bemärkelse. För att folk skall vilja avtala måste egendomsrätterna vara hyfsat väl definierade OCH upprätthållna av rättssystemet. Det ingår att företeelserna skall gå att mäta. Det viktigaste kruxet är det rättsliga. Utnyttjande av teknik kunde börja köpas och säljas först när det uppstod patenträtt. Och patenträtt införs då och då för helt nya företeelser; marknad uppstår. Marknad för ”slots” på flygplatser uppstod först när slots började definieras och försök att låta bli att betala blev utsatta för hot om rättsliga sanktioner. En egentlig elmarknad uppstod först när ny mätteknik uppfanns, plus möjlighet till rättsliga sanktioner. Rätt att köra på järnvägsräls, o.s.v. Här finns massor av grejor. Vi har inte insett att en marknad fanns förrän den plötsligt kunde uppstå.

    Jag vill också erinra om fenomenet externa effekter. Det är sånt som påverkar folk men som det inte går att avtala om. Det är externt i förhållande till avtalsbildningen (marknaderna). (Fast somliga inbillar sig att ”extern” innebär att det är nånting som går genom luft eller vatten.) Externa effekter är ett luddigt begrepp och det håller väl på att falla ur bruk och ersättas av resonemang i termer som de ovan använda.

    • yxhuvud says:

      ”Utnyttjande av teknik kunde börja köpas och säljas först när det uppstod patenträtt.”

      Dumheter. Det gick alldeles utmärkt.

      Däremot gick det inte att köpa eller sälja nyttjanderätt av teknik, vilket är en helt annan sak.

    • Klas A Hansson says:

      ” Försök till uppskattningar visar att transaktionskostnaderna svarar mot runt hälften av BNP, den övriga hälften består av produktions- och transportkostnader. Ändå finns transaktionskostnaderna inte med i läroboksmikroteorin.”

      Finns referenser till dessa försök att uppskatta transaktionskostnaderna?

  9. Den ekonomiska disciplinen under senare årtionden breddat sitt studieobjekt andra beslut än vad som av gemene man i vanliga fall associeras. Med i denna expansion följer oftast även marknadsallegorin.

    De läsare/bloggare som läser fler ekonomiska artiklar och bredare än jag torde rimligen kunna påminna sig om en och annan artikel som fått höfta till så många postulat för att få studien att handla om en marknad att det blir direkt banalt eller rent av löjligt. På så sätt torde det gå att observera den icke-existerande marknaden (alternativt påstå att det behövs mer forskning; en fruktbar strategi på forskningsmarknaden).

  10. Andreas says:

    Det här med att gammal mat inte tas omhand måste bero mycket på transaktionskostnaden. Ibland föreslås att hemlösa ska få gammal mat, men det måste vara effektivare att slänga gammal mat, höja skatter generellt köpa ny mat via storskalig kanaler (typ ICA) till dessa hemlösa . Gammal mat ger behövande gammalt käk till högre pris, skulle jag gissa.

    För att återgå till ämnet: Generellt sätt så tycker jag att hyrmarknader är mindre än vad de borde vara. Ta till exempel bil eller segelbåt. Jag som köpare förutsätter på nåt sätt att det ska vara krångligt utan att veta, överskattar riskerna med att hyra (att inte få tag i en bil) och underskattar riskerna med att äga (biljäveln startar inte på morgonen).

    Nu missade jag kanske på det där med att det skulle vara köparen som var bäst informerad….

    • Hannes Malmberg says:

      Jag tror mycket väl du kan ha rätt om transaktionskostnaderna är en delorsak till att den begagnade matmarknaden inte finns.

      Däremot tycker jag inte man ska dra en skarp gräns mellan transaktionskostnader och informationsproblem. Då informationsmängden ofta är endogen – den går att ändra genom att göra kostsamma investeringar, är den på många sätt en specifik form av transaktionskostnad (och ofta den viktigaste). Bristen på information och kostnaden för att skaffa sig den avgör transaktionskostnaden.

      Marknader som inte fungerar på grund av informationsbrist kommer därför nästan alltid att ha informationsbristen som en delorsak. Värdet av att investera i information avgörs av marknadens residualvärde efter att informationskostnader är betalda. Är de potentiella vinsterna små jämfört med övriga, icke-informationsrelaterade, transaktionskostnader lönar det sig inte att investera i information.

      Så tror jag matmarknaden är. Matbutikerna är tämligen billiga, så vinsten som finns att göra mellan deras priser och noll är inte jättestort, särskilt om man tar i beaktande att en begagnad matmarknad kommer att ha betydligt mindre mångfald. Det finns även vissa problem med att transportera mat i små mängder till en begagnadaffär effektivt, och fasta kostnader som förhindrar att enskilda säljer sin mat direkt.

      Dessa små vinster gör att ingen vill göra investeringar för att överkomma informationsbristen, men det fråntar inte det faktum att informationsbristen är en bidragande orsak i vissa fall till att marknaden inte finns. ICA skulle till exempel kunna ha en begagnadavdelning med löjligt billig mat, vilket skulle kunna ske till små transaktionskostnader och undvika problemet med minskad mångfald.

  11. Miken says:

    Det är ofta svårt för mig som arbetstagare att motivera frånvaro med att jag löser arbetsuppgiften trots att jag inte jobbar så mycket som arbetsgivaren stipulerat. Arbetstagare måste alltså sälja tid eftersom arbetsgivare inte kan värdera problemlösningskompetens. Å andra sidan finns det ju en moraliserings-/socialiseringseffekt i att folk befinner sig på arbetsplatsen som kanske är svår att åstadkomma om endast prestationer värderas.

  12. Marknaden för skolor:
    Det finns inte fritt val av skolformer, läroplaner och lärarutbildning. Kunderna, dvs föräldrarna i första hand får, pengarna bortskattade under hela arbetslivet så att de inte har råd med helt privata skolor.

    Jag har försökt reda ut en del detaljer för mig själv om detta här:
    http://www.undertallen.se/2011/12/borgerlig-socialistisk-privatisering/

    Marknaden för forskning och högre utbildning:
    De tre empiriska lagarna för civil forskning är
    1) anslagens relativa storlek ökar med BNP
    2) Offentliga anslag driver ut privata dito
    3) Offentliga anslag driver ut mer privata pengar än de bidrar med.

    Resultatet är en mono-kultur där forskning och utbildning är beroende av staten och där de totala anslagen bara är 2/3 ungefär av vad de skulle vara under laissez-faire med ett skattetryck under 10 procent av BNP.
    http://www.amazon.com/Economic-Laws-Scientific-Research/dp/0312173067

    Darwin var en sjävlfinansierad hobby-forskare. Han sökte inga anslag, utbildade inga doktorander, publicerade inte i peer-reviewade tidskrifter. Han skrev bara epokgörande böcker.

    Marknaden för ålderdomshem:
    Kunderna, dvs åldringarna har fått 60-70 procent av sin inkomst bortskattad under hela sitt arbetsliv (skatt+sociala avgifter+moms+punktskatter) så att de inte har råd med privata vårdformer. Dessutom skulle nästan allt bli skatt om de försökte köpa egen åldringsvård.

    Marknaden för pensionering:
    Samma sak, pengarna bortskattade, dessutom arbiträra regler om pensionsålder. ”Många” som det brukar heta, skulle säkert köpa ett hus och aktier i sin ungdom som säkerhet, och sedan belåna kåken och leva på kapitalet när de själva bestämmer sig för att pensionera sig.

    • Självfinansierad hobbyforskare betyder i fallet Charles Darwin att han kunde leva livet ut på sin fars rikedomar. Hade inte haft något emot en sådan hobbykarriär men jag – och troligen de flesta andra läsare – valde fel föräldrar.

    • markus says:

      Erik Lidström: Marknaderna för vad du räknar upp är inte i första hand skattade till döds utan subventionerade till döds.

      Hade inte staten tillhandahållit subventionerad skolgång, m.fl. andra tjänster hade vi svenskar köpt det på en marknad, oavsett nuvarande skattenivå eller en motsvarande 10% av BNP.

      • De är skattade till döds, subventionerade till döds och sönderreglerade:

        Subventionerade ”till döds”. I alla fall är lärdomen dödad:
        Staten tillhandahåller ”gratis” skola med en sekunda läroplan och ”godkända” lärare som är så pass usla, eller såda masochister att de gått igenom den svenska lärarhögskolan. Jag har undervisat lärarkandidater. En mig närstående uppfattade studietakten på lärarhögskolan som att ett år motsvarar 3 veckor på biologlinjen.

        Skattade till döds:
        Om jag och 29 andra föräldrar bestämmer oss för att hyra in lärare till våra barn så måste vi betala deras lön, sociala avgifter samt moms. Så läraren får bara kvar 25% av vad vi ger dem. Men vi har redan skattat bort (skatt och sociala avgifter) 2/3 av vad vi hade att ge dem. Lärarna får kring 10% i handen av vad vi måste dra in.

        Sedan skulle jag vilja hyra in duktiga lärare (som med största sannolikhet inte lockats av lärarhögskolan). Det får man inte.

        Till sist skulle jag vilja bestämma läroplanen för mina barn själv, inte det strunt som kommitté efter kommitté tagit fram sedan 75 år under ledningen av marxister på lärarhögskolan.

        Jag tycker t ex att om man läst franska eller tyska i sex år så ska man kunna tala, läsa och skriva franska eller tyska. Inte som nu endast generat kunna säga ”jag läste franska/tyska i sex år men jag förstår ingenting”.

      • Jo, en sak till. I Storbritannien där skolan var helt privat till 1871 (och 99.9% gick i skolan då) införde man kostnadsfri skola. Men de fattiga valde ändå i så stor utsträckning att betala för privata skolor att man blev ”tvungen” att tvångsnationalisera de privata alternativen.

        Så även om staten skulle subventionera skolan i Sverige, så skulle med största sannolikheten de flesta välja att betala för privata skolor om skattetrycket låg på 10%. Jag läser just i Mark Pennington ”Robust Political Ecoonomy” att det är vad som händer bland fattiga i Indien idag.

      • markus says:

        Erik: Det finns omfattande hinder för att ordna med utbildning för barn om den ska vara istället för svensk grundskola. Det är också behäftat med ordentliga kostnader, men med krångel och 4000 kr i månaden skulle man komma rejält långt.

        Anledningen till att nästan inga föräldrar fixar det är främst att det subventionerade alternativet finns, inte våra skatter eller krånglet.

      • Hannes Malmberg says:

        Utan att ge mig in i den fullständiga debatten ska jag bara passa på att påpeka att Erik Lidström utför ett feltänt att dubbelräkna skatter, dvs jämföra hur mycket den han anställer får kvar netto av det han drar in brutto. Det är ganska vanligt, även Johan Norberg gör det:

        ”Om du är en normalinkomsttagare som vill ge en person 300 kronor i handen för att han ska städa eller måla om måste du betala honom 724 kronor före inkomstskatt, arbetsgivaravgift och moms. För att du i sin tur ska tjäna ihop de 724 kronorna måste din arbetsgivare betala dig 1 352 kronor före skatt.
        Du måste alltså arbeta fyra och en halv timme för att anlita en person en enda timme.”

        Vi kan notera i Norbergs exempel att vår gode normalinkomsttagare tjänar 300 före skatt och arbetsgivaravgift, medan städaren/målaren tjänar 300 kr efter skatt, så en delorsak till de många timmarna är helt klart att städaren/målaren tjänar mer i timmen.

        Problemet med dessa typer av resonemang är att de bygger på en (självömkande?) syn på hur skattebördan faller. När jag säljer mitt arbete faller hela skattebördan på mig, och när jag köper arbete faller hela skattebördan återigen på mig.

        I Lidströms exempel finns det implicita resonemanget att utan skattebördan skulle han ha 10 ggr så stora möjligheter att anlita bra lärare. Låt oss göra ett räkneexempel med 50 % skatt.

        Erik tjänar 10,000 brutto, och behåller 5000.

        Han använder dessa för att anlita en lärare, som får 2500.

        Erik hävdar på Ekonomistas att läraren bara får 25% av det han tjänat in, och antyder därmed att utan skatter skulle han ha 4 ggr så stor köpkraft av lärare. Men om man avskaffar skatterna kan två extrema saker hända, bruttolöner oförändrade, nettolöner oförändrade. Något däremellan är mest rimligt.

        Eriks resonemang bygger på att hans bruttolön är oförändrad, och lärarens nettolön är oförändrad (dvs lärarens brutotlön faller 50%). Det är ENDA sättet att få resultatet av fyrdubblad köpkraft, och bygger på att han står för hela skattebördan i två mycket liknande situationer.

      • Hannes Malmberg says:

        *Att han står för hela skattebördan i två liknande situationer där han har olika sidor i transaktionen.

      • Om Hannes tjänar 10 000 brutto, tjänar han i själva verket nästan prick 15 000 kr eftersom man måste lägga på 47% sociala avgifter på summan. En del kanske påstår att detta inte är en skatt, men prova låta bli att betala och investera pengarna med 5% ränta själv får du se. If it walks like a duck and quacks like a duck, it is a duck.

        Så Hannes tjänar 15 000 kr och betalar 10 000 kr i skatt. Skattebördan är med andra ord 67%.

        Nu ger Hannes 2500 kr till en lärare. Här påstår jag rakt inte att detta är lärarens enda inkomst. Han får betalt från andra föräldrar också.

        Läraren betalar först 25% tjänstemoms. Då blir det 2000 kr kvar (2500/1.25 för den som undrar om procenten).

        Av dessa 2000 kr ska läraren betala 47 % sociala avgifter, ovanpå lönesumman. Låt oss också anta att läraren betalar 50% i skatt. Då går det också för honom 67% i skatt bra prick. Så läraren får kvar 700 kronor, dvs 1/3 av 2000 kr.

        För att betala läraren 2500 kronor måste Hannes tjäna 7500 kronor.

        700/7500 x 100% = 9.3%

        Antag istället ett samhälle med 10% skattetryck, där det råder plattskatt på 10%. Man betalar själv de socialförsäkringar man eventuellt vill betala för.

        Om Hannes ska ge läraren 2500 kr måste han tjäna in 2500/0.9= 2777 kr.

        Läraren betalar 10% i skatt. Av 2500 kr har han kvar 2250 kr.

        2250/2777 x 100% = 81%

        Av dessa 2250 ska läraren givetvis betala en massa egna (eventuella) socialförsäkringar. Men man kan lugnt anta att dessa är långt billigare än de statliga dito. Sjukvården i Singapore kostar 3,5% av BNP med ungefär samma utfall som i Sverige. 1970 gick det hälften så många vuxna per elev i svenska, franska och amerikanska skolor. En privat skola kan man alltså lätt få till hälften eller två tredjedelar av kostnaden för statliga dito.

        Som ett räkneexempel kan eventuella tvivlare räkna på ett gift par lågavlönade som själva pensionssparar 10 000 kr i månaden och får 5% ränta på det. Efter 50 år, säg pensionering vid 70 så blir det otroligt mycket pengar.

      • markus says:

        Erik. Ditt räkneexempel hade varit intressantare om du inte hade hittat på skattesatserna.

        31,42% arbetsgivaravgifter gäller om man inte omfattas av något avdrag.

        Nittionde percentilen för den bäst betalda lärargruppen, gymnasielärare i allmänna ämnen, ligger på 33 000 kr i månaden (2009), genomsnittlig skattesats till kommun och landsting 2011 var 31,55%, alltså skattetabell 32, vilken ger 8502 kr preliminärskatt, vilket blir strax under 26% (8502/33000).

        För att få 50% i preliminärskatt på sin bruttolön behöver läraren bo i Ragunda och tjäna minst 117 001 kr i månaden.

      • Det var Hannes som skrev ”50%”. Kommunalskatten är ungefär 31%. Sedan blir det statsskatt, ”värnskatt” och dessutom måste man betala 4% för studielånet, men det räknar jag inte in. Dock är det i medel 56% på marginalen utan studielånet.

        Allt är inte skatter, så jag backar lite. Här har du nivåerna
        http://sv.wikipedia.org/wiki/Arbetsgivaravgifter_i_Sverige

        För privatanställda gäller följande ungefärliga nivåer under 2010:[12]
        Avgift Arbetare 2010 Tjänstemän 2010
        Arbetsgivaravgifter 31,42% 31,42%
        Avtalsförsäkringar ca 0,99% ca 0,51%
        Avtalspension ca 3,21% ca 12,0%
        Löneskatter på avgifter ca 0,9% ca 2,8%
        Totala sociala avgifter ca 36,53% ca 46,73%

        Jag ids inte räkna om, men säg att 70% försvinner med de siffror du accepterar, istället för 90% som i mitt. För mig är det sak samma och mycket mer än 19% som det borde vara.

        Angående 117 000 i månaden så var min mamma lärare på en folkhögskola och Fil Kand. Hon tjänade på 60-talet dubbelt så mycket som sin bror som var polis och tre gånger så mycket som en industriarbetare. Så mycket borde gymnasielärare tjäna tycker jag, så att det rekryteras rätt personer till läraryrket.

        Alltså, att det rekryteras sådana talanger. De som tagit jobbet för dagens löner är inte alltid samma talanger.

      • markus says:

        Erik.

        Marginalskatt är framförallt intressant just på marginalen, så försöker man förklara varför denna tänkta lärare inte tar in unge nr. 31 till sin verksamhet, fine, men om man försöker förklara varför verksamheten med de 30 första inte finns så är det den totala skattesatsen och inte marginalskattesatsen som är intressant.

        Som själv varande lärare tycker jag att det är roligt att du anser att lärarvärvet är viktigt, och att en sant talangfull gymnasielärare borde ha tre gånger så hög lön som en industriarbetare, men jag undrar om du riktigt inser konsekvenserna.

        En industriarbetare som idag vill hyra in en lärares tjänster behöver enligt dina senaste siffror, 70 procent försvinner, arbeta ungefär tre till fyra gånger så länge som läraren som hyrs in.

        Med ditt alternativ, 19% försvinner och tre gånger så hög lön för läraren så hamnar vi i ganska precis samma spann, industriarbetaren behöver arbeta tre till fyra gånger längre än läraren som hyrs in.

        Skillnaden för industriarbetaren är bara att i samhället vi verkligen lever i finns ett helsubventionerat alternativ för industriarbetaren. Gissa nu varför 60-talets industriarbetare såg till att vårt samhälle ser ut som det gör idag.

      • Jag menar inte att industriarbetaren ska hyra in en guvernant till sin son eller dotter. Läraren delas ju med kring 24-29 andra föräldrar. Så även om läraren tjänar 3 gånger så mycket som en industriarbetare behöver denne endast betala ut kring 1/10-del av sin lön för lärarlönen, plus det som går bort i skatt. Säg 1/7-1/8-del av sin lön i ett laissez-faire-samhälle. Sedan tillkommer kostnaden för lokaler. Men eftersom det krävs både en far och en mor för att skaffa barn så torde max-kostnaden vara 1/7 av vad par lågavlönade tjänar.

        För inte så länge sedan tillkom inte så mycket mer, numera har man dock fördubblat antalet vuxna per barn sedan 1970, alltmedan resultaten sjunkit.

        Sedan är jag inte säker på att lärare i medel borde tjäna 3 gånger vad en industriarbetare gör, med det gjorde de för inte så länge sedan. Vad jag är för är fri konkurrens, riktig privatisering på skolans område. Jag har försökt förklara mig mer i detalj på min blogg.

      • Hannes Malmberg says:

        Erik. Mitt exempel handlade inte om att 50% var den sanna skattesatsen. Det handlade om att ditt tillvägagångssätt att anta att skattebördan föll enbart på dig både som arbetsköpare och arbetssäljare inte var bra.

        Kvoten ”lärarens nettolön”/”min bruttolön” är inte den intressanta kvantiteten.

        50% gjorde exemplet lättare att illustrera, men självklart är ditt resonemang lika problematiskt oavsett vilken skattesats man väljer.

        Sedan är det ointressant när man slänger in slumpmässiga siffror som vad Singapore lägger på sjukvård. Singaporeanska staten lägger 3.5%, men resultaten beror på de totala utgifterna. Wikipedia skriver

        ” Overall government spending on healthcare amounts to only 3-4% of annual GDP, partly because government expenditure on healthcare in the private system is extremely low.”

        Och då du inte diskuterar hur privata utgifter inom sjukvården i Sverige och Singapore skiljer sig är det inte intressant.

      • Jag har kanske en simplistisk syn på detta, men vad jag måste producera, för att en företagare ska anställa mig är en bit mer än

        nettolön+skatt+sociala avgifter, inklusive avtalspensioner och dylikt. Dessutom tillkommer risken att jag måste avskedas av någon anledning, multiplicerad med kostnaden för att göra sig av med mig.

        Om jag inte gör det är jag arbetslös. En del tror annat, men pga att vi lever i en marknadsekonomi så skulle jag, på ett ungefär, få hela denna summa i handen om det inte fanns några avdrag och inget arbetsskydd.

        Av det som finns kvar ska jag köpa en tjänst. Den som säljer tjänster tittar på vad han får i handen, samt också lite grand på vad han får i pension, sjukvård etc.

        Här dubbelräknar jag lite grand, det håller jag med om, men på en fri marknad skulle pensioner, sjukvård, etc gå ner i pris, och detta drastiskt.

        T ex så var det läkarna i Storbritannien som i mycket drev förstatligandet av sjukvården i början av 1900-talet. Den oreglerade marknaden gjorde att läkarlönerna och lönerna för andra i vården hölls nere. Man begränsade därför antalet som kunde bli läkare och förstatligade vården.

      • Hannes Malmberg says:

        Problemet med ditt resonemang är att du anser din egen lön vara avgjord av efterfrågan på ditt arbete, dvs din lön är lika med värdet av vad du producerar till din arbetsgivare.

        Den du anställer har tvärtom sin lön avgjord helt av arbetskraftsutbudet, hur mycket ska han/hon få i handen för att vara nöjd.

        Jag anser att den senare antagligen är fel; före-skatt lönen på lärare avgörs av deras produktionsförmåga på andra arbeten, precis som din lön görs.

        Det är därför ditt resonemang haltar; du använder två olika modeller för arbetsmarknaden beroende på om du själv är köpare eller säljare. Avskaffade skatter kommer leda till att en lång rad relativpriser förändras, och mitt enkla förslag är att vi diskuterar det som att alla prissätts på sin produktivitet, och att relativlönerna kommer vara oförändrade. Då kommer i ditt exempel min nettoinkomst gå från 5000 till 15000, och lärarens från 700 till 2500 (och alltså oförändrad bruttoinkomst). Jag kommer alltså att gå från att kunna köpa 2 lärare till att kunna köpa 6 lärare. En tredubbling som är rimlig med tanke på att skatteuttaget var 2/3, inte en tiodubbling som i din modell.

        Jag hoppas varför din modell ser ut att göra dig dubbelt rik av skattesänkningar; dina inkomster ökar efter skatt, men eftersom lärarens inkomster inte ökar efter skatt i din modell ökar dessutom din relativinkomst jämfört med lärare. Det är otydligt varför en skattesänkning a priori skulle förväntas ha en positiv effekt på din relativinkomst jämfört med lärare.

        Förklaringen från dig blir sedan att dessa statiska analyser egentligen är onödiga, en friare marknad kommer via konkurrens driva ned priserna så mycket att allt annat blir växelpengar. Men låt oss först klargöra hur vi ska räkna skatter innan du börjar med övriga argument.

      • Hej Hannes,

        25-öringen trillade ner till slut, men bara efter att jag skickat det senaste inlägget. Jag har dunkat pannan i bordet och gissade att du skulle återkomma. Stack ut på en löprunda under tiden.

        Skattekilen är 2/3, det håller jag nu med om. Det är mycket större än 19%, men bara 3,5 gånger.

        Jag är dock fortfarande varm laissez-faire-anhängare. Jag skriver på ett litet bokprojekt. När jag började trodde jag att välfärdsstaten var till någon nytta, men det gör jag inte alls längre.

        Jag har nästan läst färdigt ”Robust Political Economy” av Mark Pennington som recenceras här:
        http://knowledgeproblem.com/2011/08/04/book-review-mark-penningtons-robust-political-economy/

        Den har en lång diskussion om varför ”market failure” bara är ett påhitt.

        Det står om pensionssparande i dagens SvD. Här har politikerna varit inne och pillat med grundidén att vanliga människor är idioter som inte kan ta hand om sig själva.

        Avtalspensionen är 12% på lönesumman. Den som ”tjänar” 50 000 kronor i månaden betalar alltså 6000 kr i månaden till en avtalspension (jag skattar i Frankrike, så jag famlar ibland med detaljerna). Men ingen som har lån på ett hus och förstår ränta på ränta (och som inte vill spekulera rejält) skulle spara samtidigt som de betalar av lån. Förutsatt att staten inte har gått in och förvridit avkastningarna med en massa regler förstås. Man betalar alltid mer ränta till en bank när man lånar än man får om man sparar.

      • Hannes Malmberg says:

        Liten korrektion: Självklart spelar utbudseffekter in på din lön också, och efterfråganeffekter är inte de som ensamma avgör lärarens lön. Av de två simpla modellerna kändes dock konstant bruttoinkomst som den lättare av diskutera.

      • markus says:

        Erik: Nu tror jag du missförstod mig, jag menar inte att industriarbetaren ska skaffa guvernant utan att privat gymnasieutbildning för en industriarbetares barn får samma kostnad i arbetstid för industriarbetaren både i fallet ungefär lika löner och rejäla skattetrösklar och 200-procentig löneskillnad och rejält låga skattetrösklar.

        Jag förutsatte liksom att såväl privat gymnasieutbildning i högskattevärlden och privat gymnasieutbildning i lågskattevärlden kunde ske genom att en lärare undervisar flera elever. Men visst, exemplet gäller naturligtvis guvernanter också, det är lika ouppnåeligt (i bemärkelsen kräver lika många arbetstimmar) för en industriarbetare att anställa en guvernant med en gymnasielärares lön i båda världarna.

      • Hannes Malmberg says:

        Erik,

        Bra att frågan kunde redas ut till sist.

        Mitt främsta argument för en välfärdsstat är att barnafödande och reproduktion inte kan lösas helt enkelt på ett liberalt sätt.

        Barn är på många sätt en kollektiv nyttighet; såtillvida inte många andra föräldrar fattar beslutet att skaffa sig barn och investera i deras humankapital kommer du inte kunna spara till pensionen. Oavsett hur mycket fonder du köper kommer produktiviteten av ditt realkapital vara ohyggligt liten när du inte har arbetskraft att blanda det med. Då föräldrar inte äger sina barns arbetskraft (vilket vi nog båda är med på är bra – annars är ekonomin knappast liberal), tillfaller vinsten från humankapitalinvesteringen inte den som gör den, och denna typ av investering faller därför utanför de normala analysramverken i en liberal ekonomi.

        Självklart har många av oss en inneboende vilja att ha barn, och sociala normer och konventioner om barnafödande göra att föräldrar får än starkare skäl att ha barn. Men detta är en mekanism som inte har en direkt relation till det värde folk bidrar med genom barnuppfostran – den kan vara mycket starkare, den kan vara mycket svagare. Det finns inte som i övriga marknaden en naturlig korrespondens mellan kostnad och nytta av individuella val.

        Det är därför intressant att de asiatiska ekonomier som du ofta hyllar som exempel på hur bra det går med låga skatter inte har lyckats lösa detta problem. Total fertility rate för några asiatiska länder:

        Taiwan: 0.9
        Hong Kong: 1.04
        Singapore: 1.15
        Sydkorea: 1.21
        Japan: 1.39

        De låga skatterna gör att avkastningen är hög på lönearbete, men det innebär dock att relativkostnaden för icke-lönearbete som barnuppfostran är mycket hög. När det är fritt för människor att kontrollera barnafödandet kan vi givetvis inte kräva att man ska skaffa barn mot sina egna intressen. Däremot har vi alla ett gemensamt intresse att någon bär kostnaden, så en möjlig hypotes för dessa länder är att skattenivån kommer att stiga, och att det kommer gå till välfärdstjänster för barn (alternativt öppna upp för mer invandring, vilket inte löser problemet på en global nivå).

        Alla dessa slutsatser är givetvis betingade på en rimligt kompetent stat. Om staten är helt inkompetent ska den givetvis hållas så kort som möjligt, så diskussionen bör handla om möjligheterna till statlig kompetens.

      • Här har jag kanske en del att komma med. För det första skulle jag säga att Pennington påpekar att få verkar ha uppfattat att Tullock och Buchanans tal om kollektiva nyttigheter gör en distinktion mellan sådana som är det helt och hållet, och sådana som bara ”dessutom” är en kollektiv nyttighet. Barn skulle jag sätta i den senare kategorin. De är riktiga underverk för föräldrarna, ganska konkret ofta ”andras ungar” för andra, och till sist i mer abstrakt mening kollektiva gods som ska betala ens pension när det beger sig.

        Sambandet mellan statens storlek och barnkullarna tror jag inte på. Italien och Tyskland har också kraschlandat beträffande fertiliteten. Sverige var ju en laissez-faire-ekonomi i mångt och mycket fram till 1950 eller så. Då gick skattetrycket upp till 20% (7% 1900, 12-13% på 30-talet). Och barnkullarnas storlek åkte jojo. Det utvandrade 1 miljon svenskar av en befolkning som var drygt 1 miljon på 1800-talet. Sedan gick fertiliteten ner på 20-30-talen och ökade under kriget.

        Rent konkret, så tror jag ingen riktigt luskat ut vad man ska göra åt det hela. Men en stor anledning, den största anledningen till förändringar är att föräldrar anpassar barnkullarnas storlek, till
        1) hur många barn de kan ge en dräglig uppväxt till vuxen ålder,
        2) till hur många barn de behöver i familjeekonomin, och
        3) till hur många barn de vill ha för att själva leva den sorts liv de vill leva.

        Det sker en demografisk övergång när modern medicin kommer in. Tidigare hade man 4-10 barn, varav i snitt 2 överlevde och skaffade egna barn. Sedan kommer modern medicin, och nästan alla överlever. Efter ett tag tar detta skruv och barnkullarna minskar. Det som verkar driva detta är också vad kvinnorna vill göra av sina liv. Som man vet du kanske att det där med jämställdhet är nys, när din hustru talar om vad du ska göra…

        I Nordafrika har antalet barn gått från drygt 7 till 2,2 på 15-20 år (Tunisien, Algeriet, Marocko). Jag skulle tro att de låga födelsetalen i Asien och Italien är en sådan reaktion. I Kina sjönk tydligen antalet barn snabbare innan ”ett-barn-politiken” än efter. I Indien sjunker det utan sådan politik.

        I Italien och Asien skulle jag tro att dalen är så djup eftersom minskningen gått så fort. I Sverige och Tyskland har det gått långsammare. Här vet jag för lite för att kunna förklara skillnaderna (om någon kan det). I Frankrike har barnkullarna varit små i många sekler. Frankrike hade 20 miljoner invånare på medeltiden, då Sverige och Storbritannien hade 1 och 2-3 respektive. Och få fransmän har utvandrat för att befolka världen. Om jag förstått det rätt gjorde arvsreglerna och det i övrigt genomreglerade franska samhället att barnkullarna hölls små.

        Det finns det en del mycket brutala fakta som kanske är värda att ta upp. Våra förfäder som levde som jägare och samlare praktiserade barnamord i stor omfattning, särskilt på flickor. Barn behövde bäras och ammas i 3-4 år på savannen. Så blev en kvinna gravid var hon tvungen att välja vilket barn som skulle överleva. Det gick i medel 127 pojkar på 100 flickor i en studie. Hos eskimåer där det inte finns så mycket att samla gick det 150-200 pojkar per 100 flickor.

        Margo Wilson och Martin Daly i ”Homicide”
        http://www.amazon.com/Homicide-Foundations-Human-Behavior-Wilson/dp/020201178X/ref=sr_1_1?ie=UTF8&qid=1324234266&sr=8-1

        föreslår att den depression som en del kvinnor drabbas av efter en förlossning är en genetisk adaptation, ett fönster på någon vecka där kvinnan, innan moderskärleken blir stark, kan bestämma sig för om hon ska låta barnet leva eller inte.
        Detta är kanske inte den idylliska versionen av hur ”ädla vildar” levde under 2 miljoner år, men ”nature is red in tooth and claw”. Människan har med andra ord idkat medveten självreglerande barnkullsbegränsning i 2 miljoner år.

        Slutligen, för att riktigt låta bli att vara PK så saknas det säkert 50-100 000 barn i Sverige därför att feminister lyckats intala befolkningen att kvinnor och män är lika och kan göra samma livsval. En kvinnas fertilitet är som högst vid 17 år, vid 35 har den gått ner med hälften, sedan sjunker den som en sten.

      • Herregud,
        erik lidström låter mer och mer som en mer påläst, duktigt och smart flashback-troll: ta bort alla skatter, feminismen är kommunistiskt trams för att förhindra fria marknaden, FED måste bort, in med guldfot så blir ALLT bra, (inte bekräftat än men det kommer nog inom kort: växthuseffekten är bara påhitt uppdiktat av kommunistiska forskare för att leda pengarna till dom själva, invandrarna är här för att ta över genom att de föder fler barn än oss europeer [kopplas också enkelt ihop med just den tesen om att feministerna gjort att våra kvinnor inte vill ligga med oss lika mkt längre, se ovan]).

      • ric,

        hade nu någon poäng?

        Själv känner jag ett stort antal kvinnor som helst skulle ha velat ha barn överhuvud taget, eller som skulle velat ha ett eller två barn till. Men när de väl kom till skott, hade gjort karriär först, så var det för sent. Biology is a bummer…

        Detta är något som äldre generationer vetat i årtusenden, att det finns ett tidsfönster för barnfödande hos kvinnor. För att vara riktigt säker på att kunna få barn, så säker som man kan vara, är det före 30 som gäller på ett ungefär.

      • Hannes Malmberg says:

        Om du vill reservera kollektiv nyttighet till mer specifika användningsområden så kan man säga att det har externa effekter. Resonemanget står tämligen opåverkat. Även om kärleken till barn är stor när man väl har dem, kan ekonomi/samhälleliga normer, etc samverka till att mängden resurser vi lägger åt sidan till framtiden i form av mänskliga förmågor är oerhört låg, vilket visas i Europa samt länder som Taiwan och Hong Kong.

        Sedan har du misstolkat mitt argument. Du säger att jag hävdar att det finns en korrelation mellan statens storlek och barnafödandet, något jag inte gjort. Det jag sa var att det inte är uppenbart att det finns en laissez-faire lösning på hur investeringar i nästa generations humankapital ska gå till (vilket du inte verkar bestrida), och exemplifierade med att länder du brukar hylla inte har lyckats med detta.

        Mycket av din kritik faller på detta. Även om Tyskland har en stor stat är den på många sätt inte barnvänlig då den bygger på ett hemmafrusystem som gör att kvinnor har en oerhörd kostnad för att skaffa barn (jämte ett normsystem som är kritiskt mot arbetande mödrar). Detta gör att Tyskland nu försöker ändra sin familjepolitik i en nordisk riktning. Trots att Sverige hade en låg skattenivå innan 1950-talet hade vi redan då börjat jobba med befolkningspolitik med skolmat och liknande.

        Det är sant att det är komplicerat med hur familjepolitik påverkar barnafödandet då det självklart är mycket som påverkar. Andersson och Meyer signalerar försiktig optimism (http://onlinelibrary.wiley.com/doi/10.1111/j.1728-4457.2008.00246.x/abstract). Det faktum som gäller är att inom Europa är de nordiska länder tämligen ensamma i att nå reproduktionsnivå (England ligger också där, men har en oerhört generös politik när det gäller fattigas barnafödande, med garanterat boende och dyl.).

        Dessutom kan det vara så att även om födelsetalen avgörs av mycket djupare orsaker än simpel politik, kan överflyttning av resurser till barnfamiljer samt investeringar i skola, dagis och barnhälsovård öka mängden som vi lägger på vår framtid (genom att överföra resurser från familjer utan barn till dem med barn samt till barnen själva). Denna typ av planering av konsumtionsrätter skulle inte höra hemma i en ren marknadsekonomi, men jag har svårt att köpa det argumentet då det inte finns någon apriorianledning att laissez faire ska lösa detta – vilket Hong Kong och Taiwan tyder på.

        Mycket av ditt övriga inlägg, med barnamord, feministpropaganda och Nordafrika verkar ha mycket liten bäring på debatten.

      • Hannes,

        Det där med barnamord och sådant tog jag med för att visa att människor reglerat barnafödandet efter resurser i årmiljoner.

        Jag håller med om att laissez-faire inte garanterar stort barnafödande. Om man, som klassiska liberaler, ser samhället som ett självorganiserat system, kan man säga att det verkar som om ”en osynlig hand” styr det. Men detta gäller ENDAST om det är rätt sorts lagar, och rätt sorts kultur i ett samhälle.

        I ett laissez-faire-samhälle där fel sorts lagar gäller, eller där kulturen säger att ”du skall slå ihjäl utsocknes” så skulle man kunna tala om ”det osynliga skruvstädet” som hindrar allt välstånd. Om du har tid över, så rekommenderar jag i detta sammanhang verkligen Hayeks ”Law, Legislation and Liberty”, del 1 och epilogen. Den bör köpas i samlingsvolymen.

        Hayeks argument till att den ”osynliga handen” verkar ge välstånd är evolution (inte genetisk dylik) har gjort att framgångsrika kulturer, de med bättre lagar och kultur gått framåt. Fortsätter det på nuvarande vis kommer Tyskland, Italien, Ryssland och Taiwan nästan vara avfolkade om 200 år.

        Att ändra lagar är svårt, att ändra kultur är hart när omöjligt, det kan ta århundraden. Man kan följa tysk kultur från utvandringen till Ryssland på 1700-talet, till vidareutvandringen till USA på 1800-talet till dagens USA.

        Tyskarna har ju idag de lagar de har eftersom majoriteten vill ha det på så sätt, eller i alla fall röstar på partier som vill ha det på så sätt. Vi svenskar är ganska annorlunda, mycket mindre formella i våra relationer t ex, och mycket mindre ”ordningssamma”. Även om jag är motståndare till daghemssystemet, är jag inte heller anhängare till krav från omgivningen på vad ”en god mor” ska göra. En kompis till mig var chockad (och jag med henne) när hennes kollega, en disputerad forskare i Zürich skulle sluta arbeta för att ”det är var vad en god mor gör”. Hennes chef bönade och bad att hon skulle hålla igång på halvtid i alla fall, men icke.

        Jag tror med andra ord inte att det är familjepolitiken i Sverige som gör att vi har ett högt barnafödande, utan att det är den svenska kulturella barnvänligheten som gör att vi har stora barnkullar och (missriktat) daghem.

        Storbritannien är dock ett exempel på hur man med kultur (det är kulturellt inacceptabelt där att söka upp fadern och tvinga honom betala som man gör i Sverige) och ekonomiska incitament (gratis bostad om du är ensamstående mamma) kan skapa 3-4 generationer tonårsmödrar.

        Tack för artikeln. Har laddat ner den. Det får bli lite julläsning.

  13. pontus says:

    Jag måste säga att Erik Lidström har en mycket bra poäng. Det finns enormt många skattekilar som förhindrar uppkomsten av marknader som hade existerat i deras frånvaro. Det blir väldigt tydligt när man befinner sig i USA och ser serviceyrken som inte existerar i de flesta Europeiska länderna.

  14. oskar says:

    Jag gillar fortfarande munvatten-exemplet; en marknad som inte fanns förrän någon förklarade för alla de andra att en mun luktar illa. Informationsasymmetri? 🙂

  15. Lars Werin says:

    Efter att jag gjort mitt inlägg ovan kopplade jag av, dels eftersom jag fick annat att göra och dels därför att diskussionen började bli spretig. Men jag borde ha svarat på Klas inlägg. Du vill ha referenser till skattningar av transaktionskostnaderna. Den första ambitiösa och mest kända är John Wallis – Douglass North: ”Measuring the transaction sector in the American economy”, i Engerman-Gilman (eds.): Long Term Factors in American Economic Economic Growth, Chicago UP 1986. En ny översikt (lite bristfällig tycker jag), opublicerad, är Ning Wang: Measuring Transaction Costs: An Incomplete Survey, Ronald Coase Institute Working Papers; finns på nätet.

    Ja, Ronald Coase är naturligtvis pionjären. Han sa att företag uppstår när transaktionskostnaderena för att greja en allokering genom marknaderna är högre än de motsvarande administrationskostnaderna om man gör det genom ett företag. Uppdelningen i marknader och intern företagsllokering bestäms alltså framför allt av relationen mellan dessa kostnader. En vidare slutsats är att relativa transaktionskostnader bestämmer hela kontraktsstrukturens utformning. Ja, detta är väl välkänt.

    Robert har naturligtvis rätt när han kritiserar Akerlofs lemonartikel. Det finns ju väl utvecklade marknader för alla möjliga bilar. Och de har upprättats genom sök-, signal-, kvalitetskontroll- etc. verksamheter, alla drar
    transaktionskostnader. (Det här var en miss av Akerlof, som dock gjort andra bra grejor.) Det var delvis därför jag sa att det inte är fruktbart att se informationsproblem som orsaker till att det inte finns marknader, det är snarare transaktionskostnader.

    Sen vill jag dessutom hävda att själva frågan om det finns en marknad för något eller ej är fel ställd. Även det som är objekt för avtalen på marknaderna är bestämt av transaktionskostnaderna, dvs endogent. Walras började visserligen med en lista 1,…,n på det som det finns marknader för, men han missade alltså en viktig sak. Han var duktig i alla fall.

  16. Lars Werin says:

    Har det inte uppstått ett tekniskt problem? Det finns en del marknader som inte finns, men det tycks också vara så att en del inlägg under den rubriken inte heller finns. Jag har inte fått in dem.

  17. Per Engström says:

    Som vanligt har Tom Waits ett svar på frågan:

    ”I saw a place just outside on Western, a place that sells
    used erotica. Think about it… do they clean it? Who cleans it?
    Are they licensed? All these questions came to my head… how used
    is it? Who used it? You follow me…”

    Tom Waits, Big Time 1988

  18. Här är några konkreta exempel på marknader som inte finns, informationsproblem kanske kan vara en del av förklaringen.

    Hemkörning av pizza finns nog på de flesta orter i Sverige. Jag har dock aldrig kommit i kontakt med hemkörning av räksmörgåsar, soppluncher, hamburgare, grillkorvar eller thaimat. Det är lite konstigt, och jag har svårt att se att överflödet av hemkörda pizzor jämte avsaknaden av hemkörda soppluncher kan förklaras av de skäl som Lars Werin lyfter fram. Det kan knappas vara fråga om bristande information heller. (Vissa entreprenörer har kanske prövat och misslyckats, men det vore också märkligt.)

    I Moskva finns en marknad för hemkörning av hemelektronik av ett slag som saknas i Sverige. Vid ett tillfälle 2004 köpte jag en (fabriksny) mobiltelefon via en ryska hemsida. Cirka tio sekunder (!) efter att jag hade tryckt på ”beställ” blev jag uppringd av säljaren som bekräftade ordern. Cirka två timmar senare levererades telefonen till mitt kontor, där jag betalade budet kontant. Varför finns inte motsvarande tjänst i Stockholm?

    Andra exmpel på marknader som inte finns, eller har försvunnit, finns i Georgien, där jag bor för tillfället. Här finns ingen marknad för fjärrvärme. Det beror på att efter Sovjets kollaps så nedmonterades hela infrastrukturen förknippad med fjärrvärme och såldes på export som metallskrot (vilket länge har varit en av Georgiens största exportinkomster). I dag värms de flesta lägenheter med gas som köps billigt från Azerbajdzjan. De som har råd uppgraderar kanske till en modern värmepump. Kapitalstocken som krävdes för en fungerande fjärrvärmemarknad har alltså rent bokstavligt försvunnit.

    Hissar är ett annat exempel, där information verkar vara en mer direkt orsak till problemen med att åstadkomma en effektiv marknadslösning. De flesta bostadshusen i Tbilisi har hissar. Men de flesta hissarna drivs av myntinkast. Det är hissreparationsföretagens lösning på ett vidare problem, nämligen att människor som delar trappuppgång eller hus helt enkelt förefaller ha en motvilja att organisera gemensamma lösningar. I min trappuppgång har dock grannarna kommit överens om att bidra en summa varje månad och betalningen administreras av en av grannarna. Hos min svärföräldrar, längre upp på samma gata, har vissa grannar försökt att ta ett liknande initiativ, men misslyckats med att få med sig övriga, så där måste man ha växelpengar i fickan. Det förefaller vara en kombination av bristande information (hur kan man lita på sevicens kvalitet när man är van vid att hissarna ändå stannar stup i kvarten, och varför i så fall betala i förväg) och free rider-problematiken (grannarna på de lägre våningarna vill inte bidra).

    Ett liknande problem finns i det georgiska jordbruket. Effektiviteten i jordbruket är extremt låg, bland annat på grund av att den typiska åkerlotten endast är en dryg hektar (staten drev igenom landprivatiseringar på 90-talet för att avskaffa kolchozsystemet). Det finns alltså uppenbara fördelar med att gå samman och gemensamt bekosta vissa åtgärder, till exempel hyra en traktor för att plöja alla fält i en by på samma gång, men det sker i väldigt liten utsträckning. Stora arealer ligger i permanent träda. Samtidigt har skogen nästan försvunnit på grund av att vedeldning blev den främsta energikällan efter systemkollapsen. Vissa kommentatorer har föreslagit att hiss- och åkerproblemen skulle bottna i någon slags ingrodd ovilja mot all form av kollektivism, ett arv från Sovjettiden. Själv är jag mer benägen att tro att det främst beror på bristande information och institutioner.

    Det finns förresten en helt fantastisk, prisbelönad dokumentärfilm, Power Trip av Paul Devlin, som beskriver vad som händer när ett amerikanskt företag köper elnätet av den georgiska staten på 90-talet. När filmen börjar får företaget betalt endast för 10% av sina fakturor. Resten av kunderna vägrar att betala, för ”el ska vara gratis, det har den alltid varit!” Filmen följer nyckelpersonerna på företaget under flera år. Rekommenderas starkt: http://www.powertripthemovie.com/

    Georgien erbjuder även ett annat exempel på en marknad som inte finns i Sverige, denna gång från bolånemarknaden. I Tbilisi ägs som sagt de flesta lägenheterna av privatpersoner. Den som vill hyra en bostad har två alternativ. Antingen betalar man en vanlig månadshyra. Alternativt gör man en kapitalinsats, till exempel 50,000 georgiska lari (ca 250,000 kr), vilket fungerar som ett lån till lägenhetsägaren. När kontraktstiden löper ut är ägaren skyldig att betala tillbaka kapitalinsatsen i sin helhet, och har på så vis lånat pengar utan någon monetär ränta. Om ägaren inte kan betala tillfaller lägenheten hyresgästen. Marknadsräntan i Georgien ligger på 15-20% för lån med säkerheter, så detta är ett sätt för entreprenörer att kringgå begränsningarna med höga kapitalkostnader.

    Det bör tilläggas att den nuvarande reformsinnade georgiska regeringen, som har haft makten sedan 2003/4, bedriver en långt gången laissez-faire-politik, på gott och på ont. På sju år har man gjort enorma framsteg med att bekämpa korruption, attrahera utländskt kapital och stimulera företagande. Företagsskatten är noll procent. Det finansiella systemet är mycket väl utvecklat. Inom tjugo minuters gångavstånd från min bostad finns minst åtta dygnet-runt-öppna apotek. Världsbanken, IMF, Transparency International, med flera har skrivit utförligt om de georgiska reformerna. Ute på landsbygden ser man dock fortfarande statyer och porträtt av världens mest kände georgier, Stalin.

    • Intressant. Vi var nära att köpa ett hus nära Grenoble för många år sedan. En mäklare sade att det endast var 1/3 av alla hus som någonsin kom ut på marknaden, det var alltid samma hus som köptes och såldes. Övriga hus behölls inom släkten. Är det något liknande som sker beträffande jordbruksmark? En hektar är inte mycket att bruka. Varför köper inte de lite driftigare jordbrukarna upp mark? Behåller alla sin hektar för att ha säker tillgång till potatis? Eller är det som i Frankrike att man ofta aldrig säljer släktens mark?

      • Erik L: För de stora aktörerna på den globala marknaden är Georgien helt enkelt för litet för att vara av ekonomiskt intresse för investeringar. För inhemska georgiska aktörer tror jag att ett stort problem är svårigheterna att få tag på kapital. Det finns exempelvis ingen bank som riktar in sig på jordbruk (alltså ett undantag i det annars välfungerande finansiella systemet). Jag känner dock entreprenörer som har lyckats köpa loss betydande arealer, men då till priset av höga transaktionskostnader – vederbörande måste i princip förhandla simultant med dussintals familjer. Ett annat problem är att man helt enkelt inte vet vem som äger marken. Ägaren kanske bor i en stad andra änden av landet, eller i en annan del av världens. Eller är död. Migrationen från Georgien och inom landet har varit betydande (ca fem procent av befolkningen är internflyktingar, främst från Abchazien). På landsbygden är självhushållning den viktigaste inkomstkällan. Jordbruket bidrar med 9% av BNP men sysselsätter 50% av befolkningen. Georgien har extremt goda (kanske oöverträffade) förutsättningar för jordbruk rent klimatologiskt, men samtidigt är marknaden delvis mättad av importerade jordbruksvaror (främst från stordriftsodlingar i Turkiet). Det sker en viss utveckling i jordbruket, men inte så mycket som man skulle kunan förvänta sig med tanke på ekonomins utveckling i övrigt. Det går absolut att få tag på både jordbruks- och skogsmark för en intresserad köpare, så det är nog inte samma fenomen som i Grenoble. Dessutom finns det ingen mark som har gått i arv i familjerna – under kommunismen ägde staten allt.

        Mitt intryck är snarare att brist på information leder till höga transaktionskostnader, vilket i kombination med ägarstrukturen gör nuvärdet för många potentiella köpare helt enkelt blir negativt. Regeringen har haft inställningen att staten inte ska lägga sig i jordbruket, vilket verkar vara en lite märklig inställning med så uppenbara strukturella problem. Så sent som 2011 kunde man dock ana en förskjutning av retoriken från regeringens sida, så det ska bli intressant att se vad som händer. Den ”uppenbara” policylösningen vore att skapa förutsättningar för jordbrukskooperativ. SIDA genomförde ett sånt projekt i Georgien för några år sedan med fokus på mejerinäringen, vilket ofta lyfts fram som ett lyckats biståndsprojekt, där fördelarna med projektet levde kvar efter att finansieringen tog slut. (SIDA:s framgångsrika projekt i Ryssland med att skapa ett lantmäteri är ett annat relevant exempel – utan tydliga äganderätter kan det inte finnas en kapitalmarknad för jordbruksmark). Det finns också tecken på att den relativt betydelsefulla georgiska vinindustrin börjar konsolidera sina intressen genom att samarbeta mer över företagsgränserna när det gynnar industrin som helhet.

        En exogen faktor som antagligen har påverkat georgiskt jordbruk mer än något annat de senaste åren är att Ryssland införde ett handelsembargo 2006 på grund av den politiska konflikten mellan länderna. Innan 2006 gick 80% av georgisk vinexport till just Ryssland. Embargot är fortfarande i kraft, men det ryktas att välinformerade affärspersoner har börjat treva efter öppningar i handeln igen. Det ryska WTO-inträdet borde rimligtvis underlätta en lösning.

Trackbacks

  1. […] Någon hos ekonomistas ondgjorde sig över att Charles Darwin levde på arvet från sin far. Men i ett laissez-faire samhälle, där inkomstskatt, sociala avgifter totalt är endast 10 procent, om man sparar 10 000 kr per månad i 50 år, och investerar med 5 procent ränta, så har man en förmögenhet om 27 miljoner kronor vid 70 års ålder. Jag säger inte att alla skulle ha denna disciplin, men det skulle i ett laissez-faire-Sverige finnas tiotusentals personer i samma situation som Darwin, även om deras föräldrar hade mycket modesta inkomster. […]

  2. […] inlägg från Ekonomistas En av de mer fantasieggande och mystiska förutsägelserna av ekonomisk teori är att vissa […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s