Idag presenterar socialdemokraternas forskningskommission om arbetslöshet sin slutrapport. Utöver undertecknad har Eva “Ekonomistas-Eva” Mörk, Bertil Holmlund och Mårten Palme varit med i kommissionen. På dagens DN Debatt sammanfattar vi de tio viktigaste slutsatserna från rapporten. Vi föreslår bland annat satsningar på utbildning i form av ett nytt kunskapslyft och en ungdomsgaranti, att finanspolitiska rådet utvidgas till att även utvärdera penningpolitiken, höjt tak i arbetslöshetsförsäkringen, lägre arbetsgivaravgift för fast anställda och en genomgripande reform av bostadsmarknaden. Hela rapporten finns (från och med 15:00 idag) att läsa på forskningskommissionen.se. Där kan man även hitta läsvärda underlagsrapporter om arbetsmarknaden i Sverige jämfört med länder i närområdet, utrikes födda och varför Österrike har så låg arbetslöshet.
I arbetet med rapporten frestades vi att även lägga till en elfte slutsats. Denna skulle kunna ha formulerats som följer:
Nya benämningar på gammal politik ökar inte insatsernas effektivitet utan minskar transparensen och försvårar utvärdering. Vi förespråkar därför ett nyordsförbud inom svensk arbetsmarknadspolitik som gärna även får utsträcka sig till andra politikområden.
Det är helt enkelt mycket vanligt att politiker (av alla kulörer!) frestas att döpa om existerande program och åtgärder i samband med ganska begränsade förändringar av innehållet. Förtidspension har blivit sjuk- och aktivitetsersättning. Socialbidrag har blivit försörjningsstöd. ALU och API har blivit arbetspraktik. Den inofficiella och pejorativa benämningen “AMS-jobb” från valrörelsen 2006 har bland annat blivit 55 000 nystartsjobb.
Omstöpningen av fastighetsskatten till kommunal fastighetsavgift är kanske allra mest slående. I regeringens proposition 2007/08:27 ägnas två sidor åt att redogöra för en lång rad remissinstanser som i princip är eniga att både “kommunal” och “avgift” inte är adekvata benämningar. Regeringen håller med om att skatt är en mer rättvisande benämning, men förordar ändå en namnändring av politiska skäl (s. 70):
Ett skäl för benämningen fastighetsavgift är att det manifesterar skillnaden mot den tidigare, starkt kritiserade fastighetsskatten. I kombinationen med ordet kommunal förstärker dessutom ordet fastighetsavgift åtskillnaden mellan den nya avgiften och den statliga fastighetsskatten.
Ekonomistas 
Ett av de typiska nysvenska orden som givetvis inte nämns i den nationalekonomisk kritiken är ordet “garanti”. Det började med Aktivitetsgarantin, eller egentligen med Ungdomsgarantin. Dessa åtgärder mötte omfattande kritik, både från arbetslösa, fack och från ILO. (Se “Workfare tendencies…”).
När den öppet borgerliga regeringen tog över avskaffades dessa åtgärder och hela den lagstiftning som låg till grund för dem. I stället infördes Jobb och utvecklingsgarantin, vilken där den inte hade identiskt lika villkor som föregångarna i stället var ännu mer repressiv och diskriminerande.
Även fast båda åtgärdssystemen från båda de politiska blockens sida motiverats av nationalekonomer och med ett avstamp i förhärskande nationalekonomisk teori (inflationsbekämpning med hjälp av varaktigt hållbar arbetslöshetsnivå tror jag är senaste definitionen?) har workfarepolitiken hanterats som något slags nödvändigt ont som anständiga akademiska nationalekonomer bör lämna åt andra – av staten och den politiska maktapparaten försörjda att syssla med.
Även där har dock förekommit ifrågasättanden av Workfare. Se tex. IFAU:s Optimal unemployment insurance design: time limits, monitoring, or workfare?
Medan ESO å den andra sidan förespråkar en uppdelning av Arbetsförmedlingen i en repressiv och kontrollerande myndighet som sköter tvångsarbetet och en annan som förmedlar jobb/arbetskraft. Se “Hjälpa eller stjälpa”.
Frågan är om den nationalekonomiska vetenskapen kan tänkas ge något annat svar än det som arbetsgivaren kräver?
Och vilket eventuellt värde en rapport som den ovan nämnda kan ha förutom rent ideologiskt.
Intressant. Men varför skriver ni inte att ni vill ha obligatorisk a-kassa samt marknadshyror?
Så har då workfarpolitiken getts ytterligare en ny svensk (nysvensk?!) beteckning – av författarna till den rapport som ovan presenteras med varningen att “Nya benämningar på gammal politik ökar inte insatsernas effektivitet utan minskar transparensen och försvårar utvärdering. Vi förespråkar därför ett nyordsförbud inom svensk arbetsmarknadspolitik som gärna även får utsträcka sig till andra politikområden.” Varningen är betydligt mer berättigad än det nya ordet “samhällsjobb”.
Det framgår klart och tydligt att dessa jobb liksom workfare inom de båda garantiprogrammen skall vara diskriminerande både när det gäller arbetsvillkor och ersättning. Enligt detta nya nationalekonomiskt vetenskapliga (?) förslag skall ersättningen “minimera
behovet av kompletterande försörjningsstöd”, vilket alltså uppfyller ett av de grundläggande villkoren för att något skall betecknas som workfare, nämligen att det kopplas till det yttersta ekonomiska skyddsnätet. Att samhällsjobb dessutom begränsas till halvtid innebär att även i fall jobbandet skulle innebära lön och övriga villkor enligt (huvaligen!) avtal som slutits mellan arbetsgivare (okejdå, “anordnare” i fall de slipper anställa samhällsjobbarna) och -tagare genom förhandlingar där de arbetande ges rätten att förhandla kollektivt (ofta genom så kallade fackföreningar), skulle ett samhällsjobb garanterat inte räcka för att (åter-)kvalificera sig till en rimlig nivå i de sociala försäkringssystemen. Den som slutfört ett samhällsjobb, blir alltså garanterat en av de nyfattiga i fall han eller hon skulle råka bli arbetslös eller sjuk.
Det som skulle återstå att bevisa i fall det handlade om vetenskap och inte ren politisk ideologi är vilka förbättringar samhällsjobbandet skulle innebära, dels för ekonomin i sin helhet – det där som kallas nationalekonomi – dels för skattebetalarna (statens affärer, det som kallas politik) dels för de enskilda deltagarna (mikroekonomi) vilka alltså på grund av långvarig arbetslöshet skall tvingas avstå från sin enda säljbara tillgång – sitt arbete – till ett pris och med övriga villkor långt under marknadens.
Lycka till!
Mycket spännande, och intressant att en rapport beställd av (S) så totalt sågar Hyresgästföreningens standardargument. Kan vi hoppas att det leder till förändringar i närtid? (Å andra sidan, har inte båda sidor sagt detta i 50 år utan förändring?)
När det gäller att bostadsrätter är skattemässigt gynnade jämfört med hyresrätter undrar jag över hur hela kedjan ser ut och var de pengarna “stannar”. Det är ju inte så att det med nödvändighet leder till att pengarna stannar i bostadsrättsägarnas fickor. Kostnaden för boendet borde vara detsamma netto för skatteeffekter, vilket borde påverka lönsamheten vid nybyggnation snarare än den månatliga kostnaden. Därför borde skattemässigt gynnande av en boendeform öka utbudet av den boendeformer snarare än att det leder till omfördelning mellan grupperna.
(Eller i klartext: de som bor i hyresrätt och hävdar att de blir orättvist taxerade har fel. Om de dessutom bor i hyresreglerade bostäder har de fantastiskt fel och borde skämmas.)
Jag är förvånad över att så många nationalekonomer tror att formell utbildning ökar människors produktivitet.
De flesta som rekryterat i arbetslivet vet att det är arbetslivserfarenhet och personliga egenskaper som styr vem som anställs.
Högre Utbildning är korrelerat till egenskaper som är anställningsbara men är i sig själv mindre värdefulla än vad yrkesakademiker vill tro.
Rapportförfattarna bör svara på varför S inte fick upp sysselsättningen i nämnvärd utsträckning med den massiva utbyggnaden av högskolan på 90-talet.