I förra veckan upprördes media över att kommunfullmäktigeledamöter får arvoden för att vara med på fullmäktigemöten och att dessa arvoden skiljer sig åt mellan kommunerna. I Dagens samhälle, Sveriges Kommuner och Landstings tidning uttalar sig statsvetarern och demokratiforskaren Erik Amnå mot dessa arvoden:
Att sitta i fullmäktige är ett medborgaruppdrag som bygger på pliktkänsla. Är inte allt det man får tillbaka – kunskap, nätverk, vänner, mening, glädje en tillräcklig bonus som kompenserar för uppoffringarna?
Jag har svårt att bli upprörd över fullmäktigeledamöter förutom allt det 
fina som Erik Amnå räknar upp också skulle få en finansiell belöning. Tvärtom så blir jag snarare upprörd över att man räknar med att fullmäktigeledamöter ska lägga ner en massa arbete utan att få betalt.
Kommunerna ansvarar idag för de allra viktigaste välfärdstjänsterna såsom skola, äldreomsorg och socialvård. De anställer 20 procent av alla anställda i Sverige och förfogar över en stor del av våra skattepengar (dels direkt via kommunalskatten och dels indirekt via statsbidragen). Givet detta känns det oerhört angeläget att de som bestämmer, dvs kommunfullmäktige, har stora incitament att göra ett bra jobb.
Hur beter man sig då för att rekrytera kompetenta fullmäktigeledamöter och ge dem incitament att göra ett gott arbete? Svaret inom nationalekonomisk teori är enkelt; man ser till att de får betalt för sin insats. Exakt hur detta system ska utformas diskuteras till exempel av Tim Besley. En empirisk studie från Brasilianska kommuner visar att högre löner ger mer kompetenta politiker som också fattar fler beslut. Om fullmäktigeledamöterna får rimligt betalt för sina insatser så borde detta dessutom göra dem mindre benägna att ta emot mutor.
Nej, det finns starka argument för att betala kommunfullmäktigeledamöter arvoden, kanske till och med högre än idag. För tillfället är 97 procent av samtliga fullmäktige fritidspolitiker, dvs har andra jobb vid sidan om (se Matz Dahlbergs ledare i Ekonomisk Debatt). Vore det inte idé att istället betala dessa fritidspolitiker så att de kan gå ner i tjänst i sina ordinarie arbeten och därmed få mer tid och energi till att sätta sig in i de frågor som de beslutar om. Annars är risken stor att det i själva verket är de kommunala tjänstemännen som fattar de viktiga besluten i våra kommuner.
Slutligen kan man notera att även jag får “kunskap, nätverk, vänner, mening, glädje” av mitt jobb, men skulle för den skull inte vilja avstå min lön.
Ekonomistas 
Man skall nog inte överskatta ek incitament dock. Högutbildade med skälig inkomst verkar generellt vädera karriärmöjligheter, stimulerande arbetsuppgifter, fritidsintressen (om politiken är ett) och trygghet högre än lön.
Men självklart måste man kunna leva. Kanske ha ett system liknande studiemedelssystemet. Ju lägre inkomst man har från sitt övriga yrke ju högre arvoden. Det skulle ge incitament att övergå mer till politiska uppg.
Är jämförelsen med Brasilien bra? (hann inte läsa Tim. B nu) Där kanske inte finns samma institutionella kvaliteter och samma sociala kapital och högre inkomstskillnader så politikerna ser med avund på affärsmän. Sedan kanske löner/arvoden är generellt lägre i Brasilien och då spelar in mer då pengar ju har en avtagande marginalnytta.
Steve Levitt verkar hålla med mig i ifrågasättandet av ekonomiska incitament:
http://se.youtube.com/watch?v=3IFGt8EiQ3M
Är fler beslut verkligen eftersträvansvärt? För att dra en något långsökt parallell: Ett ibland angivet skäl till MOTSTÅND till nya EU-konstitutionen är att den skulle innebära mindre “krångel” och därmed fler fattade politiska beslut. Inställningen bygger förstås på uppskattningen att den genomsnittliga nettonyttan av de nya politiska besluten vid en sådan situation (dvs högre hastighet än idag) skulle vara negativ. Många skeptiker anser säkert redan att den är det vid dagens hastighet. Jag kan själv tänka mig att det säkert är så.
Jag har ingen stark uppfattning om huruvida nyttan är negativ eller positiv för mig i genomsnitt av svenska kommunalpolitikers beslut, men jag tycker frågan är värd att inte glömmas bort eller tas för given.
Vad gäller kompetensfrågan kan ett liknande resonemang föras. Optimering av enskilda system behöver inte alltid vara bra för helheten.
Varken riksdagsledamöter eller kommunfullmäktigledamöter bör ha ersättning som tas från skatten. De kan få betalt av sina partier, väljare eller någon välgörare/mecenat (om de nu alls behöver/ska ha betalt (*)).
Sitta som folkvald är ett hedersuppdrag och hedersuppdrag är regelmässigt oavlönade.
Dessutom, med tanke på den lysande kompetens många av dessa uppvisar borde de snarast betala för att få styra och ställa över “undersåtarnas” liv. Det är bara att titta på vilka motioner som kommer in under den allmänna motionstiden för att inse att de inte är de skarpaste knivarna i lådan som sitter som folkvalda.
* Ett alternativ skulle möjligen kunna vara att man tog snittlönen de tre senaste åren innan de blev invalda och gav dem så mycket betalt. I dagsläget är det nog få, om någon, ledamot, varken i kommuner, landstingskommuner eller riksdag som skulle tjäna lika mycket pengar på den öppna arbetsmarknaden som de gör som folkvald. Dessutom med extremt generösa pensionsvillkor (med tanke på att de sitter säkert i fyra år i taget har de en av de säkraste utkomsterna i Sverige. Hur många som läser denna blogg vet hur de kommer försörja sig om fyra år? Tre månaders omställningslön vid förlorade val vore därför skäligt)
Jag är för Eva Mörks förslag, men endast i kombination att det lokala självstyret ökar i realiteten.
(Det innebär följaktligen även en minskning/frysning av löner som rikspolitikerna erhåller)
Jag är inte heller säker på att kommunpamparna skulle göra ett bättre jobb om de fick mer betalt. Brasilien och Sverige är ju ganska olika länder på en rad områden, så hur är det med den externa validiteten från Besleys studie? I en nyligen publicerad artikel av Ekonomistas-Jonas och Helena Svaleryd visas att det i svenska kommuner finns viss korruption med avseende på partistödsstrukturen. Pengar verkar inte locka fram det bästa ur kommunpolitiker…
Dessutom finns mer generella skäl att fundera över problem med incitamentskontrakt i samband med komplexa och sammansatta uppgifter där det saknas tydliga och enkelt mätbara målfunktioner — dvs precis fallet att styra en kommun. Som Holmström & Milgrom visat ger dessa multi-tasking-fenomen upphov till problem när det gäller att utforma effektiva incitamentslöner.
Ytterligare invändningar mot bonusar för kommunpolitiker finns i litteraturen om inre motivering (intrinsic motivation). Flera studier visar hur folks vilja att göra bra i från sig, t ex pga heder, pliktkänsla mm, kan trängas undan ifall monetära bonusar införs. Gneezy o Rustichini visade detta i samband med föräldrar som lämnade sina barn sent på dagis och att problemen ökade när ett pengastraff för sen inlämning infördes. Det blev socialt acceptabelt att lämna sent när man kunde göra rätt för sig (dvs betala). Liknande effekter ha konstaterats när olika skattebelöningar gjort att folk gett mindre t välgörenhet ist f mer eftersom det inte ger samma sociala eller inre belöning.
I fallet VD-prestationer har Bruno Frey, Lucian Bebchuck och andra med emfas hävdat att bonusar inte gör ledande befattningshavare i företagen mer produktiva. Tvärtom. De blir kortsiktiga, opportunistiska och i värsta fall korrumperade (se Ekonomistas-inlägg om detta).
Incitamentslöner fungerar bra när uppgifterna är lätta att övervaka och utvärdera, t ex vid löpande band-produktion. Men när det är svårt att mäta, när man arbetar tillsammans med andra med ofta komplexa målfunktioner och när man tror att inre drivkrafter såsom pliktkänsla, heder etc är viktiga, då fungerar monetära incitamentskontrakt betydligt sämre.
Daniel: Vem har pratat om bonusar och incitamentslöner? Vi måste ju skilja mellan lön som är till för att få människor att utföra ett uppdrag och incitamentslön som är till för att styra människor i yrket i en särskild riktning. Jag håller med om att incimatamentslöner är ytterst svåra att använda sig av i detta fall. Däremot är jag inte säker på att vi bara vill ha människor som drivs av “intrinsic motivation” som kommunpolitiker. Man måste ju betänka vad denna motivation består av. Kanske en överdriven tilltro till sin förmåga att fatta bra beslut för andra människors räkning?
OK, jag håller med om att detta gäller fast lön inte bonus, och det är i sådana fall ett steg i rätt riktning.
Jag tror överlag att inre drivkrafter är värda att premiera, särskilt om de formas i en social kontext som kommunfullmäktige. Och här riskerar även en fast lön att tränga undan folks inre motivation. Ponera att en politiker erbjuds 3.000 kr i månaden före skatt för sitt arbete i fullmäktige. Om detta arbete kräver ca 30 timmar i månaden innebär det 100 kr i timmen före skatt. Kommer det motivera personen i fråga att göra ett bättre jobb, eller kommer det göra att personen drar ned på arbetsmängden för att få upp timlönen som nu står i fokus? Jag ser inget uppenbart svar.
Det finns en parallell inom akademin: betygsnämnder, beredningsgrupper eller refereerapporter. Dessa är arbetsuppgifter vi förväntas utföra utan den minsta betalning. Visst, ibland grymtas det, men oftast ser folk att det finns en positiv effekt i längden på kontaktskapande, ny kunskap mm, dvs precis sådant som Erik Amnå nämner i fallet kommunpolitiker.
Frågan handlar väl inte i första hand om att motivera de personer som idag är kommunalpolitiker att göra ett bättre jobb utan om att se till att kompetenta personer kan få för sig att bli kommunalpolitiker.
Jag vill inte ha inkompetenta personer som drivs av någon sorts inre motivation utan kompetenta personer som tar bra beslut.
Exemplet med akademin haltar dessutom, en akademiker är ju per definition anställd av en akademi och får betalt av denna, vilket ju är precis vad de kommunalpolitiker vi diskuterar inte är.
Nu går jag ibland vilse i era teorier men:
Jonas: “Vem har pratat om bonusar och incitamentslöner?”
Eva – “Hur beter man sig då för att rekrytera kompetenta fullmäktigeledamöter och ge dem incitament att göra ett gott arbete?”
Kategoriserar inte detta som incitamentslöns-diskussion?
Eva – “Svaret inom nationalekonomisk teori är enkelt; man ser till att de får betalt för sin insats.”
Fick mig att tänka på citatet: “För varje komplicerad fråga finns det ett enkelt svar och det är fel.” Ny nyanserar Eva visserligen mer än så men ändå.
Ibland kan jag bli lite bekymrad av att forskare och lärare i nationalekonomi trycker så starkt på ekonomiska incitament för ett väl utfört arbete. Tyder ofta på stora brister i beteendevetenskaplig kunskap. Detta gäller naturligtvis vid inkomst över viss nivå.
Diskussionen Daniel W för är djuplodande och trevlig.
Martin:
Om inte ekonomiska incitament vore viktiga för rekrytering så kan väl lika gärna införa medborgarlön?
Det är skillnad mellan mellan löner som incitament och incitamentslöner som de beskrivs ovan (uttrycket verkar förvisso användas något slarvigt, men det verkar åtminstone som om det syftar på löner med en variabel del beroende på någon typ av uppmätt prestation). Att tycka att (helt eller delvis) variabel ersättning inte är önskvärt för kommunalpolitiker innebär inte att man inte skall betala dem, det är två helt skillda diskussioner
Emil:
Ja, tack för förtydligandet! Lite svårt att skilja åt för en oinsatt dock men man lär sig.
Medborgarlön skulle nog ännu inte funka på ett generellt plan på grund av att det fortfarande finns för många okvalificerade jobb med realtivt sett låg inkomst. Men i framtiden när de allra flesta förhoppningsvis kan finna jobb de faktiskt vill ha och arbetstiden är 5H/dag ser jag inget problem med en medborgarlön. Jag skulle till inkomst över viss nivå ovan även lagt till stimulerande arbetsuppgifter.
Tror dock att de allra flesta vill bidra till samhället och att konformitet och normer skulle lägga en press mot arbete även vid en medborgarlön. Dessutom skulle en medborgarlön för vissa individer ge en tryggare och mer sympatisk bild av samhället vilket skulle kunna leda till en högre vilja att bidra till samhället. Andra selektiva bidrag kan dessutom underminera det sociala kapitalet varpå medborgarlön kan ha vissa fördelar. Men som sagt i dagsläget tror jag inte på det. Ek incitament spelar roll men menar att vissa ekonomer överskattar dem stort! Få människor att känna att det dom gör är viktigt istället!
Ang ek incitament över viss inkomstnivå i relation till arbetsuppgiftskaraktär kan man göra följande tankeexperiment; Skulle du och Eva och övriga akademiker här välja att städa på ett sjukhus med villkoret att det gällde resten av livet (fram till 65) och minst 8 timmar per dag om ni fick 30000 kronor mer varje månad än vad ni har nu och kontinuerligt mer än ni skulle skulle ha haft möjlighet att avancera i lön i ert övriga yrke?
Jag skulle det inte…
Jag ska börja med att erkänna att jag inte har någon vidare koll på hur mycket ersättning man får som fritidskommunpolitiker, men jag misstänker att politikeruppdrag har en tendens att ta väldigt mycket tid i anspråk, och att detta är något som kan avhålla seriösa kandidater (som bara vill vara med och fatta beslut givet att de har möjlighet att sätta in sig i frågorna ordentligt) från att ställa upp. Kanske skulle ett högre arvode (som inte är kopplat till mängden beslut el dyl..) kunna möjliggöra för folk att underlätta vardagen (hushållsnära tjänster, eller gå ner i tjänst, etc) och på så sätt få mer tid till politiska uppdrag? Eller varför inte införa någon form av deltidsanställningar för alla politiker, istället för att se det som ett fritidsuppdrag, för att betona att detta är ett viktigt uppdrag som får ta tid?..
En lustighet jag observerat är att det finns en sorts omvänd incitamentslön för politiker i många kommuner, där deras löneutveckling är kopplad till personalens. (Kan vara chefernas eller hela personalen.) Så politiker bestraffas om de lyckas hålla nere lönerna i kommunen, något de rimligen bör sträva efter. (Den praktiska effekten begränsas av de centrala löneförhandlingarna.)
När jag själv var kommunpolitiker minns jag en hel del gnäll över våra dåliga arvoden. Som fattig student hade jag inte riktigt samma referensram som de andra men visst hade vi låga lönerna jämfört med många andra. Nämndsarvodena var maximerade till 700 kr per möte. Det är ändå rätt lite med tanke på att en del av nämnderna ledde verksamheter med miljardbudgetar och tusentals brukare.
Karin Edmark – du förutsätter att beslut är bättre än inte beslut. Jag tror inte på den premissen. I mina ögon är det bättre ju färre beslut poltiker fattar. Färre beslut = färre regleringar, utgifter osv. Vi borde alltså ha ett lönesystem som uppmuntrar passivitet.
lg: kan inte annat än att hålla med om att det bör fattas så få politiska beslut som möjligt men du har missat en del av ekvationen: tjänstemännen, de kommer nämligen obönhörligen att fatta en massa korkade beslut om de lämnas där för sig själva (de är om möjligt ännu bättre än politiker på detta…)
Tack för alla kommentarer! Många intressanta aspekter som har kommit upp.
Min huvudpoäng, som kanske var lite oklar, är att det känns lite obehagligt att så många viktiga beslut fattas av individer, som trots hur välvilliga och seriösa de än må vara, har begränsat med tid att sätta sig in i det hela. Deltidslön till kommunalpolitiker i större utsträckning är kantänka en bra lösning.
Fast å andra sidan läste jag idag (http://www.ncl.ac.uk/press.office/press.release/item/names-give-cows-a-lotta-bottle)
att kor ger mer mjölk om bonden kallar dem vid namn och ger dem mer riktad uppmärksamhet, så det kanske räcker att vi som medborgare med jämna mellanrum kommer med glada tillrop och använder politikernas namn. Om man nu kan jämföra kommunpolitiker och kor 😉
Martin: nej, jag skulle inte börja städa på sjukhus för en betydligt högre lön om jag skulle bli tvungen att arbeta där hela livet, och på så sätt inte kunna ta ut min ökade konsumtionsutrymme i mer fritid. Pengar i sig är ju inte värda ngt utan det man kan köpa för dem.
Eva: Nej, det var ju min tanke med det visserligen bristfälliga och lite knäppa exemplet att lägga denna begränsning som stryper inkomsteffekten. Visar ju tydligt hur mycket viktigare ens arbetssituation är än det man (utöver fritid) kan köpa för pengar (och över viss inkomstnivå).
Men för att med rätta kunna köpa fritid är väl deltidslöner en bra lösning så att man inte tvingas till för mycket dubbelarbete.
Jag tycker att det är en bra jämförelse. Kor kanske är mer lugna, harmoniska och uppskattande visserligen. De har ju inga knappa resurser att förhålla sig till.
Snubblade oplanerat på detta inlägg om ersättning till politiker och den beklagliga referensen till Brasilien. Den som följt senaste tidens demonstrationer i hela landet kanske förstår att huvudorsaken till demonstrationerna är politikernas skrupulösa förskingringar av offentliga medel utan att överhuvudtaget på något sätt stå till svars för sina brott. Deras löner i förhållande till Sverige är skyhöga och tycks inte på något sätt bidra till mindre brott.
95% av Brasiliens politiker förskingrar offentliga medel för personligt eller partiets utnyttjande.
Politiker som förskingrat miljarder, är eftersökt internationellt av Interpol i 182 länder går som fri man i Brasilien och har dessutom dessutom politiskt uppdrag som statsråd.
Är det något att referera till????
Landets rättsväsende är totalt korrumperat och har en hälsovård och utbildning som är helt eftersatt.
50% av dom miljarder som investerats för Federal Cup and World Cup 2013 och 2014 har gått till politiker och skrupulösa byggföretag.
Brasilien boende sen många år.