Betyg som mått på skolkvalitet

Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) har lanserat en databas som ska hjälpa ungdomar och föräldrar att välja gymnasieskola. De mått på skolkvalitet som används är betyg, genomströmning och högskolebehörighet. Om detta är bra mått på utbildningens kvalitet så är oron för den svenska skolans utveckling överdriven. Som tidigare visats så har andelen elever som gått ut med toppbetyg 26-faldigats sedan 1997. Enligt SKL har vi alltså sett en kunskapskvalitetsexplosion utan like. En alternativ förklaring är att konkurrensen mellan gymnasieskolorna drivit upp betygen oanade höjder — en utveckling som lär drivas på ytterligare av SKLs initiativ. Att 8 av 10 skolor som är i topp på S- och N-programmen är friskolor tyder på att detta har med saken att göra och mer systematisk evidens finns här. Det är kanske läge att minska betygens roll som urvalsinstrument till högre utbildning?

Är marknadsekonomi och kapitalism oförenliga?

Att de privatekonomiska incitamenten för finansbranschens anställda varit en bidragande orsak till finanskrisen verkar troligt. Risktagande har belönats med ymnighetshorn av bonusar, medan de mer försiktiga har fått se sig om efter nya jobb. I den tidigare omskrivna AEA-panelen beskrev Alan Blinder incitamentslönerna som ett gigantiskt markandsmisslyckande och grundorsaken till hela katastrofen. Kan vi nationalekonomer förklara hur marknaden kunnat tillåta så ensidiga incitament under så lång tid?

Naturligtvis går det att som Blinder hävda att institutionella investerare inte tagit sitt ägaransvar och att styrelserna sovit på sina poster. Anställda från ledningen och neråt har därför kunnat agera lite som de velat. Daron Acemoglu verkar vara inne på samma linje men fördjupar diskussionen och hävdar att vi nationalekonomer haft för stort förtroende för företagens interna kontrollmekanismer. Detta förtroende har baserats på företagens behov att vårda sitt förtroendekapital och varumärke. Vi har däremot missat att de individer som sköter kontrollen kan ha privata incitament att göra något helt annat.

Detta ter sig emellertid mer som en symptombeskrivning än som en grundläggande förklaring. Marknaden borde trots allt kunna straffa företag med dåliga kontrollmekanismer och för högt risktagande. I en intressant artikel lyfter Hans-Werner Sinn fram aktiebolagsformen som förklaring till varför så inte skett. Aktiebolagen är grunden för den moderna kapitalismen och bolagsformen har egenheten att ägarna inte är personligt ansvariga för företagens åtaganden. Vilka skador företagen än orsakar sin omgivning kan ägarna aldrig förlora mer än det kapital de satsat. Ur ägarnas perspektiv är därför fördelningen av möjliga utfall kapad vid noll — värre än så kan det aldrig bli — medan the sky is the limit på uppsidan.

Aktiebolagsformen med begränsat personligt ansvar innebär alltså att riktigt dåliga utfall blir en externalitet som inte prissätts på marknaden. Det är därför knappast förvånande om företagen satsar för lite på att undvika riktiga katastrofer och har en benägenhet att ibland ta för stora risker. Nu är detta nog ett argument för ansvarsfull reglering snarare än för ett avskaffande av aktiebolagen. Men ändå, tänk om dagens kapitalism visar sig vara oförenlig med en effektiv marknadsekonomi. Vad ska vi då hitta på?

Historielösa ekonomer och ekonomilösa historiker

debattplats i GP skrev nyligen ekonomhistorikerna Håkan Lindgren och Martin Kragh hur bristande kunskap i ”historia och källkritisk metod” bland ekonomer förvärrat den ekonomiska krisen. Vidare anser de att mer utbildning i ekonomisk historia skulle göra framtida kriser ”mindre frekventa, moderera krisförloppen och – framför allt – göra oss bättre förberedda när de väl inträffar”.

Återupprätta Heckscher?

Återupprätta Heckscher?

Lindgren och Kragh har en viktig poäng. En större förståelse för institutioners betydelse och kunskap om tidigare finanskrisers erfarenheter av t ex krishantering  skulle förmodligen lett till att utvecklingen idag varit mer gynnsam.

Problemet är dock hur vi kan förbättra situationen i våra ekonomutbildningar. Det är nämligen så att, för att uttrycka sig lite tillspetsat, samtidigt som svenska ekonomer inte kan mycket om historia kan svenska ekonomhistoriker inte mycket om ekonomi.

Svensk ekonomisk historia är i praktiken ett historieämne, med ett alltför begränsat intresse av att lära sig och använda ekonomisk teori och statistisk analys. Huvudfokus har, alltsedan Eli Heckschers mer nationalekonomiska inriktning på ämnet avfärdades av hans efterträdare, legat på s k källkritisk metod. (För den som är intresserad har jag publicerat artiklar om detta, bl a i Ekonomisk Debatt).

Men det finns hopp. I andra länder, särskilt USA, är nämligen ekonomhistoriker inte sällan utbildade nationalekonomer med inriktning på historia och institutionell teori. Därför är det inte förvånande när amerikanska ekonomhistoriker är aktiva i den ekonomisk-politiska debatten, som t ex Brad De Long, Christina Romer (som blir ny ordförande i Barack Obamas CEA), eller ger historiska perspektiv på den pågående finanskrisen som t ex Michael Bordo (här och här) och Barry Eichengreen (här, här och här).

Så visst har ekonomhistoriker en viktig roll att spela, i såväl ekonomutbildningarna som i samhällsdebatten. Men det kräver att ekonomhistorikerna först tillgodogör sig det aktuella kunskapsläget inom ekonomisk forskning, vilket i sin tur skulle kräva en omläggning (dvs internationalisering) av den svenska utbildningen av ekonomhistoriker mot att innehålla mer ekonomi och statistik.

Team Obama – historiens mest kompetenta administration

Dagens stora händelse — Barak Obamas installation — är historisk av flera skäl. Som akademiker och ekonomista finns det dessutom en speciell aspekt som gör det som komma skall extra spännande. Aldrig tidigare har väl en hel administration och alla inblandade (inklusive presidentens fru) varit så helgjutet kompetenta som nu. Om kompetens och sakkunskap är viktigt — som jag gärna vill tro — så ser det ljust ut för USA. Å andra sidan är detta ungefär det enda som ser ljust ut. 

Se talet.

Röster för höjda kommunbidrag

I helgen argumenterade såväl Carin Jämtin m fl som Assar Lindbeck på DN Debatt för tillfälligt ökade bidrag till kommuner och landsting. Även jag (och många andra) har argumenterat för sådana åtgärder: den offentliga sektorn ska inte tvingas till nedskärningar under lågkonjunkturen. Speciellt viktigt är detta för de personalintensiva verksamheterna i kommuner och landsting. 

Men det är också värt att mana till viss försiktighet. Ett av skälen till att ekonomer ofta är skeptiska till finanspolitiska stimulansåtgärder är att det politiskt kan vara svårt att motstå trycket från särintressen som anser sig vara särskilt utsatta. I veckans Fokus kan vi läsa att Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) stoppat publiceringen av en rapport som visade att kommunerna har fått kraftigt ökade resurser under senare år. Regeringen verkar också hävda att kommunerna inte behöver extra anslag under 2009, men eventuellt under 2010.

Kanske är det för tidigt att utlova extra resurser nu. Men regeringen bör undanröja osäkerheten genom att meddela att statsbidragen kommer att höjas (tillfälligt) om behov uppstår. Lämpligen kopplas behovsprövningen till förändringen i kommunernas skattebas, dvs något som kommunerna själva har liten kontroll över på kort sikt.

I varje ekonom en poet

Ekonomistas vill ju gärna vara utmanande, men nu har vi blivit utmanade. MJV på Et in Arcadia Ego vill att vi ska börja dikta och då inslag.se följt uppmaningen vill jag inte vara sämre.  Så här kommer min lilla Kris-haiku:

i dyster kristid

väcks åtgärdspaket till liv

ack dröm om våren

Kan man lita på forskarna?

Under nobelveckan bjöds jag och alla disputerade forskare i nationalekonomi i Stockholmsområdet på en tjusig middag med ekonomipristagaren Paul Krugman av SEB. Handelsbanken och SEB turas varje år om att bjuda in till denna traditionsenliga middag med ekonomipristagaren. Svenska banker är generösa i sitt stöd till nationalekonomisk forskning. Swedbank donerade nyligen pengar till en ny professur vid Institutet för internationell ekonomi. Själv är jag och många andra svenska nationalekonomer, på gott och ont, finanserad av Handelsbankens forskningsstiftelser. Svenskt Näringsliv finansierar hälften av ett av de största svenska forskningsinstituten för nationalekonomi, Institutet för Näringslivsforskning.

Jag har inget bra svar på varför banker och näringsliv är så generösa mot oss nationalekonomer. Förmodligen tror de att svensk nationalekonomisk forskning på lång sikt gynnar deras intressen, men det är för mig ganska oklart varför. På kort sikt tror jag hursomhelst inte de får ut så mycket av sitt stöd till forskningen — jag inte hört talas om några som helst påtryckningar från finansiärerna vad gäller vare sig inriktning eller resultat på forskningen.

Inom medicinsk forskning verkar det dock vara betydligt värre ställt. I det senaste numret av New York Review of Books, som mina bloggkollegor varit vänliga att se till att jag får i brevlådan, tecknar Marcia Angell vid Harvard Medical School en skrämmande bild av de täta banden mellan läkemedelsföretag och akademi. Angell radar upp exempel. En stor andel inflytelserika akademiker får feta konsultarvoden från läkemedelsföretag — även sådana som är engagerade av FDA för att officiellt godkänna läkemedel. Negativa kliniska tester av läkemedel glöms bort eller förskönas i samarbete med ”köpta” forskare. Nya diagnoser utformas för att läkemedelsföretag skall sälja så mycket läkemedel som möjligt. Angells dom över kollegorna är hård:

It is simply no longer possible to believe much of the clinical research that is published, or to rely on the judgment of trusted physicians or authoritative medical guidelines. I take no pleasure in this conclusion, which I reached slowly and reluctantly over my two decades as an editor of The New England Journal of Medicine.

Jag vet alldeles för lite om medicinsk forskning för att kunna bedöma om läget är så allvarligt som Angell påstår. Däremot framstår svensk nationalekonomisk forskning och banden till bankerna som väldigt oskyldiga i jämförelse med den medicinska forskningen.

Vem ska efterträda Irma Rosenberg?

Riksbankens direktion behöver en ny ledamot eftersom Irma Rosenberg avgick vid årsskiftet. Den numera oberoende Riksbanken är ensamt ansvarig för Sveriges penningpolitik och den måste kunna stå sig mot eventuella politiska påtryckningar från regering och riksdag där finanspolitiken fomeras. Vidare måste en ledamot i Riksbankens direktion kunna se igenom de ytliga marknadsanalyser och kortsiktiga nyckeltal som ständigt florerar i finansbranschen. Gedigen kompetens och hög integritet bör därför vara centrala i kravspecifikationen för den nya direktionsmedlemen – dvs precis sådana egenskaper som Irma Rosenberg besitter.

Tyvärr verkar inte media vara lika intresserat av att Rosenbergs efterträdare ska vara just kompetent. När Dagens Industri nyligen presenterade de ”hetaste namnen” stod det klart att journalisterna såg en annan egenskap som allra viktigast: det måste vara en kvinna!

Förutom att det knappast är rimligt att kräva lika fördelning mellan könen i en grupp på sex personer, kanske man inte ska ta DI:s lista på alltför stort allvar när den toppas av namn som Annika Winsth, Cecilia Hermansson och Ebba Lindsö! När man betraktar Riksbankdirektionens tidigare profil finns dock en viss spridning när det formell kompetens och kön:

Riksbankens direktion under 2000-talet: kön och utbildning

Kvinnor Män
Irma Rosenberg, fil dr Stefan Ingves, fil dr
Barbro Wickman-Parak, fil mag Lars E.O. Svensson, prof
Eva Srejber, cil ek Lars Nyberg, doc
Kerstin Hessius, civ ek Svante Öberg, fil kand
Kristina Persson, civ ek Villy Bergström, doc
  Urban Bäckström, fil lic

Nej, man får hoppas att den borgerliga majoriteten bland politikerna i Riksbanksfullmäktige ser bortom mediala vanföreställningar och istället utser en direktionsledamot med adekvat kompetensprofil. En sådan profil innefattar forskarutbildning och erfarenhet av realekonomisk politikskapande, gärna från centralbank. Kandidater som uppfyller just de kraven är professor Staffan Viotti, HHS och docenterna Anders Vredin, chef f APP på Riksbanken och Susanne Ackum, Finansdepartementet.

449Anders_vredin ackumtopptv_425_b 

Den största faran med krisen

MICHAELA REHLE/Reuters, från SvD

Foto: MICHAELA REHLE/Reuters, från SvD

I går kväll deltog 10 000 personer i demonstrationer mot regeringen i Lettlands huvudstad Riga som senare urartade i våldsamma kravaller. Bilar sattes i brand, butiker plundrades, människor skadades och arresterades. Bakgrunden är förstås den dramatiskt försämrade ekonomiska situationen i landet som tvingar fram drastiska besparingsåtgärder, som blir ännu mer drastiska eftersom man valt att inte devalvera. Ett svårbegripligt beslut från Lettiskt perspektiv, mer förståligt (men fortfarande kanske inte rätt) ur svenska bankers perspektiv (som Daniel skrev om härom dagen).

Frågan är om händelserna i Riga är ett första tecken på vad som skulle kunna utveckla sig till den största faran med krisen. I tider när missnöjet med ekonomin och politikerna är stort är det alltid lättare för olika kombinationer av populism, nationalism och protektionism att växa sig stark. Möjligen är detta ett speciellt stort problem i många östeuropeiska länder där formerna för hur samhället ska organiseras inte riktigt satt sig efter Sovjetunionens sönderfall. (EBRDs Transition Report om läget i regionen, presentation av rapporten av EBRDs Chefsekonom Erik Berglöf)

Orientering om finanskrisen

Världsekonomin är i gungning. Även om den värsta finansiella paniken lagt sig är det mycket som tyder på att vi har den verkliga krisen framför oss. För att skaffa sig en överblick av krisen, dess orsaker och en diskussion om vad som kan göras rekommenderas The Baseline Scenario. Den drivs av bland annat Simon Johnson, MIT professor med erfarenhet från amerikanska SEC, som även skrivit mycket om institutionell ekonomi. Medverkar gör även utvecklingsekonomen Peter Boone och juridikstudenten James Kwak.

Ett intressant inlägg tar upp en läsvärd skrift av Daron Acemoglu (som Johnson skrivit mycket med) som diskuterar vilka implikationer krisen har för nationalekonomi som ämne. Bland de mest intressanta aspekterna tycker jag är hans syn att vi inte tagit företagens interna organisation på allvar. Vi måste dra ut implikationerna av att företag i sig inte har någon vilja eller något beteende utan att de betår av individer med sina egna agendor.

Vi lägger till The Baseline Scenario i vår bloggrulle.