Det har i en rad inlägg här på Ekonomistas diskuterats huruvida vi jobbar för mycket och fokus har framförallt legat på att statusjämförelser kan göra att vi hetsar varandra att jobba för mycket. Men nationalekonomerna Daniel Hamermesh och Joel Slemrod hävdar i en färsk artikel i The B.E. Journal of Economic Analysis & Policy att en del av oss jobbar mer än vi vill av en annan anledning (vilket förvisso kan kännas främmande en måndag morgon). En del av oss blir arbetsnarkomaner — något som verkar gälla artikelförfattarna själva eftersom de givit artikeln titeln ”The Economics of Workaholism: We Should Not Have Worked on This Paper”.

Till skillnad från annat som är beroendeframkallande är det framförallt rika och välutbildade som verkar riskera att bli arbetsnarkomaner. Arbetsnarkomani är därför lite av ett lyxproblem. Det finns arbetslösa och deltidsanställda som inget hellre vill än att jobba mer, liksom många som jobbat deltid säkerligen ångrar sig på ålderns höst när pensionen blir snål.

Varför skulle det då vara beroendeframkallande att arbeta? I en del arbeten kan det förstås vara så att arbetet blir roligare och intressantare ju mer man arbetar. Man kan också tänka sig att hårt arbete gör att man glömmer bort att utveckla sina fritidsintressen och därför roas av dem i mindre utsträckning.

Att mer arbete idag gör att man gillar sitt arbete mer i morgon är i sig inget problem. Liksom Gary Beckers rationella och framåtblickande rökare och alkoholister så skulle arbetsnarkomaner förutse sina förändrade preferenser och anpassa sig redan idag. I praktiken är det nog dock många av oss som inte lyckas förutse framtida förändringar i preferenser. Arbetsnarkomani kan ju också påverka andra familjemedlemmar som kanske hade än mindre möjlighet att förutse vad som skulle hända.

Hamermesh och Slemrods artikel går i huvudsak ut på att diskutera hur vi empiriskt kan studera om arbete är beroendeframkallande. Det traditionella sättet för nationalekonomer att undersöka om något är beroendeframkallande är att studera reaktioner på prisförändringar. För en vara som är beroendeframkallande gäller till exempel att ett högre pris imorgon borde leda till lägre konsumtion redan idag för att anpassa sig till morgondagens högre pris. Problemet med arbete är att priset inte är givet — lönen bestäms till stor del av arbetstagarens produktivitet (vilken mycket väl kan förändras över tid).

Det krävs alltså andra metoder för att ta reda på om arbete är beroendeframkallande. Hamermesh och Slemrod visar bland annat att rika och välutbildade systematiskt tenderar att ta ut pensioneringen senare än de själva avsett, vilket skulle kunna tolkas som att de inte förutsett hur mycket de uppskattar sitt arbete. Artikelförfattarna diskuterar också en del andra indikationer på att arbete kan vara beroendeframkallande, men de kan inte slutgiltigt bevisa det. (Men lika lite finns det några bevis för att arbete inte är det.)

Ett annat tecken på att arbete är beroendeframkallande är att det förmodligen är väldigt få som på ålderns höst hävdar att de spenderade för mycket tid med barnen när de växte upp och det är nog få som jobbat heltid eller mer hela sitt liv som ångrar att de jobbat för lite.

Liksom Hamermesh och Slemrod ser jag fram emot mycket ny och spännande nationalekonomisk forskning om beroendeframkallande arbete. Kanske är det någon av Ekonomistas läsare som vågar ta sig an denna utmaning?