Européer jobbar mycket mindre än amerikaner. Detta brukar en del debattörer använda som argument för att vi för tillväxtens och välfärdens skull borde jobba mer. Andra debattörer hävdar med bestämdhet att vi redan jobbar för mycket och borde jobba mindre. Ett argument som diskuterades här på Ekonomistas igår (och i kommentarer till mitt tidigare inlägg), är att människor har en tendens att bry sig om status eller relativa positioner och att detta gör att vi skulle må bättre av att alla jobbade lite mindre.
Jespers inlägg visade tydligt varför relativa jämförelser leder till att vi jobbar för mycket (åtminstone i frånvaro av skatter). Men varför bryr vi oss om vad grannen tjänar? Man kan tänka sig två principiellt skiljda skäl:
1. Jämförelser med andra ingår direkt i vår nyttofunktion, vilket skulle kunna ges en evolutionär förklaring (se t.ex. Rayo och Beckers artikel i Journal of Political Economy), men kan också bero på kulturella faktorer. För att detta ska leda till att vi jobbar för mycket krävs dock att vi jämför oss med andra i hur mycket vi konsumerar i större utsträckning än hur mycket fritid vi tar ut, vilket det finns visst empiriskt stöd för.
2. Vi bryr oss om relativa positioner eftersom vi vill åtnjuta vissa fördelar som finns i begränsad tillgång. Det kan handla om ledande positioner i samhället, bostäder i attraktiva lägen och tjänstekonsumtion (någon klok person lär ha påpekat att “vi aldrig kommer att bli så rika att alla kan ha en betjänt”).
Oavsett orsaken till att relativpositioner spelar roll har bland andra Robert H Frank och Richard Layard argumenterat för att det borde innebära höga marginalskatter och progressiv beskattning. Liknande idéer förs fram i en artikel av Thomas Aronsson och Olof Johansson-Stenman i ett kommande nummer Journal of Public Economics som teoretiskt studerar optimal beskattning när folk bryr sig om relativa positioner.
Såsom Ed Hopkins påpekat i en ny uppsats hänger dock ganska mycket på mer exakt hur vi jämför oss med andra. Något som tycks vara kritiskt är hur vi jämför oss med de som är fattigare än oss själva. Är vi generösa nog att bli glada över att de som har mindre än oss själva får mer (utan att springa om oss) eller blir vi olyckliga för att vår egen relativposition försämras? Detta har naturligtvis betydelse för hur progressiv beskattningen ska vara, men än så länge finns alldeles för lite empirisk forskning om relativa jämförelser för att dra några definitiva slutsatser.
(Det är för övrigt en intressant fråga i sig varför nationalekonomers kunskap om detta så bristfällig trots att arbetsutbud och arbetsbeskattning är väldigt centrala frågor inom nationalekonomin…)
Ekonomistas 
För punkt 2 kickar både första och andra välfärdsteoremet in, och jag undrar förstås vad problemet är?
(Det är för övrigt en intressant fråga i sig varför nationalekonomers kunskap om första och andra välfärdsteoremet är så bristfällig trots att arbetsutbud och arbetsbeskattning är väldigt centrala frågor inom nationalekonomin…)
Intressant. Dock vill jag göra två kommentarer:
1. Att jämförelser med andra ingår direkt i nyttofunktionen är ingen förklaring till beteendet. Nyttofunktionen är bara ett sätt att beskriva mänskligt beteende.
2. Betjänter förutsätter inte alls rikedom, det förutsätter inkomstskillnader (i sin tur drivna av produktivitetsskillnader). I en minimalt dynamisk modell (exempelvis en två perioders OLG-modell) är det inte svårare än att unga är betjänter åt de gamla.
F ö väldigt intressant att folk blir avundsjuka på konsumtionsnivå, och inte på consumption-leisure bundles. Det tål att tänkas på…
Kom nyss på: Det där med att kasta inojämlikhetsaversion i nyttofunktionen har jag skrivit om här
http://berghsbetraktelser.squarespace.com/blogg/2006/2/15/hur-mycket-frklarar-inequity-aversion.html
Borde ni inte ordna så att det syns vem som är författare till inläggen på webben också och inte bara i rss:en, som det är nu.
Robert skriver: “Jespers inlägg visade tydligt varför relativa jämförelser leder till att vi jobbar för mycket (åtminstone i frånvaro av skatter).”
Mig veterligt finns inget modernt exempel på ett skattefritt samhälle, och därför blir frågan om det går att fastslå om “vi jobbar för mycket” – i Sverige och i USA – pga. jämförelser med grannen givet existerande skattenivåer.
Det faktum (?) att vi verkar bry oss om grannens konsumtion men inte hans fritid tyder väl på att det är den andra förklaringen som dominerar. Dvs, vi bryr oss om vår relativa position eftersom den avgör hur knappa resurser (som attraktiva bostäder) fördelas, medan vi är tämligen ointresserade av grannens inkomst eller nytta i sig. Jag måste då instämma med Pontus undran om vad problemet då är?
Även om denna forskning är intressant är det ju ändå en öppen fråga hur resultaten ska tolkas och vilka de politiska implikationer är. Tänk om folk blir olyckliga av att grannen har fler kompisar än vad de själva har. Är det självklart att vi därför borde beskatta vänskap (givet att det vore möjligt)?
För övrigt finns det ju nya resultat som pekar på att inkomstnivån är lyckobringande så det är inte bara den relativa positionen som spelar roll. Så sista ordet om detta är nog inte sagt ännu.
Tack för alla kloka kommentarer — jag är beredd att skriva under på det mesta som sägs.
Pontus har förstås helt rätt i att första välfärdsteoremet hjälper oss när det gäller punkt 2. För att den andra sortens relativa jämförelser ska spela roll krävs det någon form av tournamentstruktur, eller i alla fall någon slags dynamisk modell där folk anstränger sig för att komma förbi varandra för att få ut mer av kakan. Jag måste dock tänka lite mer på exakt vad som krävs för att den sådan dynamisk modell skulle leda till ineffektivitet.
Jonas poäng är också intressant. När grannen skaffar en ny bil kan det vara en plågsam signal för mig om att jag halkar efter i kampen om begränsade resurser snarare än att det handlar om jag bryr mig om att han har en fin bil i sig. Detta är ju dock en sorts dynamisk story där folk har absoluta aspirationsnivåer och jag är osäker om första välfärdsteoremet skulle gälla i sådan värld. Någon bloggläsare kanske vet?
Fredrik P: Det är ett problem med nuvarande WordPressmall att författarnamnet inte alltid syns. Så snart som vi orkar ska vi flytta över till eget webbhotell där vi kan rätta till denna sak (samt en del andra detaljer). Tack för ditt påpekande hursomhelst.
Robert – Local non-satiation och inga direkta externaliteter är det som krävs på preferenssidan. Det är verkligen allt!
Att knappa resurser blir dyrare/”svårare att få tag på” är en såkallad prisexternalitet, eller pecuniary externality. Den har alltså ingen effekt. Men det är lätt blanda ihop!
Hej alla:
Jag har några kommentarer till denna intressanta diskussion. Ang Roberts punkt 2 ovan så gäller nog vare sig första eller andra välfärdsteoremet i fallet med konkurrens om ledande positioner i samhället. Resonemanget är analogt med det som kan leda till överutbildning (d v s folk skaffar sig högre utbildning än vad som egentligen krävs för att signallera förmåga till potentiella arbetsgivare som inte kan observera förmågan direkt). Om förmåga att leda inte kan mätas direkt så kan en hög inkomst signallera förmåga.
Ang bostäder så kan så klart en bostad i ett attraktivt läge ge status i sig och därmed innebära en negativ externalitet för andra direkt i nyttofunktionen (i högre grad än annan konsumtion som är svårare att observera som fritid eller bröd), men utöver detta kan även bostäder signallera framgång. Detta kan vara viktigt t ex i konkurrens om potentiella livspartners, men även för att matchas ihop med andra duktiga människor som leder till att man blir mer produktiv (och andra lite mindre produktiva om beståndet av potentiella högproduktiva partners är given).
Sådan signallering sker av allt att döma inte bara som en kognitiv process, bl a eftersom den förekommer flitigt i djurriket. T ex är påfågelhannar med en stor stjärt mera attraktiva än de med liten stjärt, trots att det enligt biologerna inte finns något direkt funktionellt värde av en större stjärt. Tvärtom är den mest i vägen. Dock signallerar en stor stjärt en bättre hälsa, och tydligen en högre grad av parasitresistens, vilket självklart har ett evolutionärt värde. För påfåglarna som art betraktade vore det dock bättre om storleken på alla hannars stjärtar kunde reduceras med, säg, 50%.
Ang Jonas kommentar om varför vi nog jämför oss mer i konsumtion än i fritid, så är nog den mest etablerade teorin att det beror på att mängden konsumtion är lättare att observera, och därmed signallera, än mängden fritid. Jag hållr dock helt med om att det inte är självklart vilka de politiska implikationerna är. Detta av i alla fall två skäl: 1. Det kan finnas många komplicerade mekanismer i ekonomin där relativa jämförelser spelar roll. 2. Målfunktionen, eller den etiska utgångspunten mer allmänt, är inte självklar. I den uppsats av mig och Thomas Aronsson som Robert nämner ovan (och som f ö nu är publicerad i senaste numret av JPubE, http://www.sciencedirect.com/science/journal/00472727) så antar vi t ex att vi vill ha en Paretoeffektiv allokering. Även om detta inte brukar anses som ett extremt starkt etiskt antagande så kan man naturligtvis istället anta att det finns individuella rättigheter som är viktigare än att uppnå effektivitet. (Själv är jag dock mer konsekventialistisk och ser rättigheter främst som ett medel för välfärd och inte som mål i sig.)
Och visst finns det mycket forskning som visar att absolut inkomst och konsumtion också spelar roll (jag har gjort en del själv med dessa resultat), vilket i synnerhet verkar vara fallet för fattigare länder. Detta innebär dock inte att relativ konsumtion inte spelar roll.
Slutligen, Roberts fråga om första välfärdsteoremet håller när min nytta beror på min aspirationsnivå som i sin tur beror på din konsumtion, så är svaret vad jag kan se Nej, eftersom din konsumtion då blir en negativ externalitet i min nyttofunktion. Dock kan det ju så klart finnas effekter åt motsatt håll. Antag t ex att jag utöver att jag får nytta av min konsumtion jämfört med min aspirationsnivå även har självkontrollsproblem. Då kan man förmodligen utan alltför stora problem fixa till en modell som innebär att ökad konsumtion av dig är bra för mig. I allmänhet tror jag dock att det är rimligare att den negativa effkten dominerar.
Tack för många intressanta kommentarer, Olof. Det här med relativa jämförelser är onekligen intressant av både teoretiska och empiriska skäl. (När det gäller t ex relativjämförelser och bostads- och tjänstekonsumtion har jag fortfarande inte lyckats reda ut begreppen helt ännu…)
Efter att ha funderat lite till så går jag till reträtt när det gäller punkt 2 i mitt inlägg. När det gäller ledande samhällspositioner, partners och annat där det inte finns ett prissystem så kan det leda till ineffektiva utfall som innebär att vi jobbar för mycket. När det gäller saker och ting som köps och säljs på en marknad, t.ex. bostäder och tjänstekonsumtion, är saken annorlunda som Pontus påpekade ovan. Om den unga generationen jobbar 80 timmar i veckan för att slåss om lägenheter med utsikt mot Riddarfjärden så skulle de givetvis må bättre om de bestämde sig för att jobba lite mindre. Men ägarna av lägenheterna runt Riddarfjärden är förstås överlyckliga över att den unga generationen jobbar ihjäl sig för att betala höga priser för deras lägenheter. Huruvida vi jobbar “för mycket” för att vi vill tillskansa oss begränsade resurser på en marknad är alltså inte en fråga om effektivitet, utan en fråga om fördelning (i det här fallet mellan generationer).
“Huruvida vi jobbar “för mycket” för att vi vill tillskansa oss begränsade resurser på en marknad är alltså inte en fråga om effektivitet, utan en fråga om fördelning (i det här fallet mellan generationer)”
Retiorera inte för mycket nu, Robert! Pontus har rätt när det gäller fördelningen mellan grupper, men (i ditt exempel) finns ett collective action problem inom gruppen unga som slåss om statuslägenheter.
Det intressanta är att i den mån de unga lyckas lösa sitt collective action problem (och alltså undvika att jobba för mycket) kommer detta att försämra för lägenhetsägarna.
Andreas och Robert: Detta är väl helt enkelt det gamla inbrottslarmsprobematiken. Om jag skaffar larm kommer grannen att få inbrott varför denna också skaffar tjuvlarm. I slutändan har vi lika många inbrott som tidigare (under antagande om att inbrotten är prisokänsliga) men vi slösar en massa resurser på inbrottslarm. Om vi kunde koordinera – och ingen skaffar larm – vore det en paretoförbättring. Skillnaden med bostadsexempelt är att vi inte slösar bort resurser utan ger dem till den nuvarande innehavaren av den attraktiva lägenheten. Alltså finns det ingen aggregerad effektivitetsförlust av denna typ av jakt på knappa varor.
Oj vad några gamla teorem kan skapa huvudbry!
Min initiala poäng var egentligen bara att varna för att det inte alltid finns externaliteter där folk tror att de finns. Tillexempel så hör jag ofta individer (ekonomer inkluderat) prata om externaliteter när det egentligen bara handlar om att ökad efterfrågan ökar priset. Det är, som vi alla nu verkar överens om, ingen externalitet.
Men det är lätt att hänfalla åt argumentet: Jag jobber mer för jag vill ha större lägenhet. Men då jobbar alla mer, och priset höjs, och jag har inte råd med den större lägenheten. Jag “överjobbar”. Men hela den logiska kedjan bygger på att jag vara en idiot i första stund och inte fattade att priser också kommer gå upp.
Jag håller helt med dig om din slutsats, Pontus, med undantag för att man inte behöver vara idiot för att man inte korrekt förutsäger fastighetspriser… 😉
Haha, fair enough!
”vi aldrig kommer att bli så rika att alla kan ha en betjänt”
Nej, inte om det måste vara en mänsklig betjänt men däremot om det kan vara en robot-betjänt.