Keynes barnbarn

För dryga 75 år sedan försökte John Maynard Keynes förutspå vad den ekonomiska utvecklingen skulle leda till om 100 år. Han förutspådde att ekonomiska begränsningar inte längre skulle vara något problem, att levnadsstandarden skulle öka fyra till åtta gånger och att vi bara skulle arbeta tre timmar om dagen:

”All this means in the long run that mankind is solving its economic problem. I would predict that the standard of life in progressive countries in one hundred years hence will be between four and eight times as high as it is today. […] [T]hree hours a day is quite enough to satisfy the old Adam in most of us!”

Såsom den tidigare Stockholmsbaserade nationalekonomen Fabrizio Zilibotti har undersökt i ett nyligen publicerat bokkapitel så hade Keynes inte helt rätt. Om tillväxten i världen fortsätter som den gjort de senaste femtio åren till 2030 så kommer levnadsstandarden att öka 17 gånger på 100 år. Keynes var väldigt optimistisk — speciellt för att vara skrivet mitt under depressionen — men uppenbarligen var han inte tillräckligt optimistisk.

Keynes hade inte heller helt rätt i att vi skulle jobba mindre, framförallt inte om man tar hänsyn till kvinnors intåg på arbetsmarknaden (som Keynes inte förutsåg). Om vi bortser från detta så har veckoarbetstiden visserligen minskat en del, men framförallt lever vi längre vilket innebär att vi spenderar en allt mindre del av våra liv med att arbeta. Sammantaget förutsåg dock Keynes en betydligt mer drastisk minskning av arbetstiden än vad som hittills skett.

Varför använder vi inte en större del av våra ökade rikedomar till att arbeta mindre?

Traditionell nationalekonomisk teori är inte särskilt intressant när det gäller att förstå allokeringen mellan arbete och fritid. När inkomsten ökar får vi visserligen råd att jobba mindre, men det blir å andra sidan mer lönsamt att arbeta. Standardteorin säger dock inget om vilken effekt som kommer att vara den dominerande kraften.

Samhällsforskaren Christer Sanne tillhör de mest ihärdiga förespråkarna för att vi borde arbeta mindre. I boken Keynes barnbarn knyter han samman en mängd idéer som han alla tycker pekar i samma riktning. Hans främsta argument är att vi borde arbeta mindre för att minska tillväxten och därmed påfrestningarna på miljön, men han argumenterar också för att vi arbetar mer än vad som är bra för vårt eget bästa.

Det finns ny empirisk och teoretisk nationalekonomisk forskning som tyder på att en del av oss kanske jobbar mer än vi egentligen vill. Jag räknar med att återkomma till denna forskning i ett inlägg här på Ekonomistas inom kort.

Comments

  1. Martin Berlin says:

    Ett väldigt intressant ämne som förtjänar mer diskussion!

    Utöver miljöaspekten så utforskar exempelvis Richard Layard andra argument för att ”vi” borde jobba mindre: i den mån individers välfärd beror på konsumtionen relativt andra i samhället (”keeping up with the Joneses”) så leder detta till ett nollsummespel där alla skulle tjäna på att jobba mindre. Intressant är nämligen att fritid, till skillnad från mycket annan konsumtion, inte verkar leda till sådana sociala externaliteter. Dvs om grannen får en veckas extra semester skapas inte lika mycket ”avundsjuka” som om denne får högre lön eller en ny bil.

    Vidare kan det tänkas att vi jobbar ”för mycket” då vi underskattar den tillvänjningseffekt som följer på en ökad materiell levnadsstandard.

    Layard ser f ö ovanstående som ett argument för kännbara marginalskatter på arbete.

  2. pontus says:

    Mycket bra inlägg, Robert.

    Men den följande meningen har något obehagligt över sig: ”Det finns ny empirisk och teoretisk nationalekonomisk forskning som tyder på att en del av oss kanske jobbar mer än vi egentligen vill.”

    Det känns som alla de som är kränkta utan att veta om det! (vi måste bara upplysa dem om deras svåra situation)

    Jag tror jag förstår vad du menar, jämvikten är inte paretooptimal, men det kanske tål att poängteras?

  3. Tack för era kommentarer!

    Pontus, jag slirar medvetet lite med begreppen. Dels finns sådana skäl som Martin nämner i sin kommentar. I dessa fall kan det handla om jämvikten är kass pga av externaliteter. Men det kan också handla om ”internaliteter”, d.v.s. att vi själva inte klarar av att fatta beslut som är konsistenta över tid (t.ex. av vi underskattar de tillvänjningseffekter som Martin också nämner). Nåväl, jag återkommer i ett nytt inlägg om detta.

  4. Martin: jag blir väldigt nyiken på forskning som pekar på att det bara är inkomster och inte fritid som genererar denna typ av negativa externa effekter. Finns det några referenser? Det skulle vara intressant att se, inte minst eftersom vi brukar modellera fritid som en vara, vilken som helst. Att vi då utan problem skulle unna grannen två månaders sommarledighet men samtidigt bli gröna i ansiktet om samma granne köpte en ny bil verkar konstigt. Det skulle få mig att tro att det är något underligt med grundhypotesen, dvs att vi bryr oss om den relativa positionen i sig.

  5. Robert: Intressant resonemang som påminner en del om det Staffan Burenstam Linder för i Den rastlösa välfärdsmänniskan.

    Martin: Se gärna Will Wilkinsons kritiska inlägg mot Layards tolkning av lyckoforskningen. Där finns mycket matnyttigt.

  6. Jonas: Det finns inte så väldans mycket forskat när det gäller relativa jämförelser. Ett undantag är dock en uppsats av bland andra Olof Johansson-Stenman i Göteborg. De finner att folk jämför sig med andra när det gäller hårda saker som prylar, men inte alls i samma utsträckning när det gäller fritid och hur säker bilen är.

  7. Mikael says:

    Är inte den nya jämförelsen en mer ”mjuk” sak; som vart vi spenderar vår fritid, d v s resmålets status.

  8. Jonas: Nu är jag väl inte den avsedda ”Martin” – och inte heller någon stor anhängare av lyckoforskningen – men jag har ändå läst Layards bok med viss behållning. Han citerar forskning som anyder att vi bryr oss om relativ varukonsumtion men inte relativ fritidskonsumtion (Solnick & Hemenway, J. of Ec. Behavior and Organization, 1998).

  9. David Rosenlund says:

    Jag har läst en tidningsartikel under vintern som påstod att det jobbskatteavdrag som regeringen införde 2007 bland annat har lett till att löntagare i medelklassen nu arbetar mindre då man nu anser sig ha råd att vara ledig mer. Jag kommer tyvär inte ihåg var jag läste detta, men det är kanske någon här som läst samma artikel?

  10. David: Du tänker nog på SNS Konjunkturrådsrapport och deras DN-debattartikel med rubrik som de säkert inte fick välja själva…

    Jobbskatteavdraget gör ju att de med höga inkomster betalar lägre skatt utan att marginalskatten ändras. Det kan leda till lägre arbetade timmar. Utifrån ett teoretiskt/modellbaserat resonemang kom SNS-gruppen bland annat fram till att arbetade timmar för höginkomsttagare skulle kunna minska marginellt. Kanske något i linje med Layards önskemål… Men jag tror att om Layard har en poäng så gäller den nog mer USA (där man jobbar mycket och har kort semester) än Sverige.

  11. Martin Berlin says:

    Jonas: Robert och Martin förekom mig med referenser (tack), men det verkar som sagt inte finnas mycket empiri om s k positionsbestämmande konsumtion. De studier som nämns ovan är helt klart begränsade då de inte undersöker faktiskt beteende utan hur folk tar hänsyn till hypotetiska frågor av typ ”skulle du helst leva i värld A med hög absolut konsumtion, men med lägre relativ nivå, eller i värld B med omvända förhållanden?”. Frågan är dock till sin natur väldigt knivig att undersöka.

    Personligen tror jag att varan fritid också kan ge upphov till ”avundsjuke”-externaliteter, men det verkar också rimligt att dessa är mindre än för t ex bil, bostad etc, eftersom det är lättare att observera konsumtionen av de senare. Dessutom måste fritid konsumeras direkt och kan inte samlas på hög.

    Huruvida man bryr sig om den relativa positionen av någon viss konsumtion i sig kan väl i någon mån sägas bero på var man drar gränsen för vad som är en vara. Det är ju troligtvis så att t ex en hög relativ position ger större tillgång till ”varorna” status, respekt osv. D v s om man kunde kontrollera för allt detta så skulle folk kanske vara indifferenta för andras konsumtion.

    De frågor som den s k lyckoforskningen väcker angående t ex arbetstid verkar f ö ganska känsliga, vilket väl är förståeligt eftersom det är lätt att hamna i ”paternaliska” slutsatser. Jag ser det dock som en väbehövlig nyansering av åtminstone populärdebatten där ”ekonomiska” argument ofta använts för att motivera att vi ska jobba mer.

Trackbacks

  1. […] jobba mindre. Ett argument som diskuterades här på Ekonomistas igår (och i kommentarer till mitt tidigare inlägg), är att människor har en tendens att bry sig om status eller relativa positioner och att detta […]

  2. […] vi mer än vi själva vill? Det har i en rad inlägg här på Ekonomistas diskuterats huruvida vi jobbar för mycket och fokus har […]

  3. […] har för avsikt att återkomma till många gånger på denna blogg diskuteras här på ekonomistas; https://ekonomistas.se/2008/03/16/keynes-barnbarn/ och författarens hemsida; […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s