Jobbar vi mer än vi själva vill?

Det har i en rad inlägg här på Ekonomistas diskuterats huruvida vi jobbar för mycket och fokus har framförallt legat på att statusjämförelser kan göra att vi hetsar varandra att jobba för mycket. Men nationalekonomerna Daniel Hamermesh och Joel Slemrod hävdar i en färsk artikel i The B.E. Journal of Economic Analysis & Policy att en del av oss jobbar mer än vi vill av en annan anledning (vilket förvisso kan kännas främmande en måndag morgon). En del av oss blir arbetsnarkomaner — något som verkar gälla artikelförfattarna själva eftersom de givit artikeln titeln ”The Economics of Workaholism: We Should Not Have Worked on This Paper”.

Till skillnad från annat som är beroendeframkallande är det framförallt rika och välutbildade som verkar riskera att bli arbetsnarkomaner. Arbetsnarkomani är därför lite av ett lyxproblem. Det finns arbetslösa och deltidsanställda som inget hellre vill än att jobba mer, liksom många som jobbat deltid säkerligen ångrar sig på ålderns höst när pensionen blir snål.

Varför skulle det då vara beroendeframkallande att arbeta? I en del arbeten kan det förstås vara så att arbetet blir roligare och intressantare ju mer man arbetar. Man kan också tänka sig att hårt arbete gör att man glömmer bort att utveckla sina fritidsintressen och därför roas av dem i mindre utsträckning.

Att mer arbete idag gör att man gillar sitt arbete mer i morgon är i sig inget problem. Liksom Gary Beckers rationella och framåtblickande rökare och alkoholister så skulle arbetsnarkomaner förutse sina förändrade preferenser och anpassa sig redan idag. I praktiken är det nog dock många av oss som inte lyckas förutse framtida förändringar i preferenser. Arbetsnarkomani kan ju också påverka andra familjemedlemmar som kanske hade än mindre möjlighet att förutse vad som skulle hända.

Hamermesh och Slemrods artikel går i huvudsak ut på att diskutera hur vi empiriskt kan studera om arbete är beroendeframkallande. Det traditionella sättet för nationalekonomer att undersöka om något är beroendeframkallande är att studera reaktioner på prisförändringar. För en vara som är beroendeframkallande gäller till exempel att ett högre pris imorgon borde leda till lägre konsumtion redan idag för att anpassa sig till morgondagens högre pris. Problemet med arbete är att priset inte är givet — lönen bestäms till stor del av arbetstagarens produktivitet (vilken mycket väl kan förändras över tid).

Det krävs alltså andra metoder för att ta reda på om arbete är beroendeframkallande. Hamermesh och Slemrod visar bland annat att rika och välutbildade systematiskt tenderar att ta ut pensioneringen senare än de själva avsett, vilket skulle kunna tolkas som att de inte förutsett hur mycket de uppskattar sitt arbete. Artikelförfattarna diskuterar också en del andra indikationer på att arbete kan vara beroendeframkallande, men de kan inte slutgiltigt bevisa det. (Men lika lite finns det några bevis för att arbete inte är det.)

Ett annat tecken på att arbete är beroendeframkallande är att det förmodligen är väldigt få som på ålderns höst hävdar att de spenderade för mycket tid med barnen när de växte upp och det är nog få som jobbat heltid eller mer hela sitt liv som ångrar att de jobbat för lite.

Liksom Hamermesh och Slemrod ser jag fram emot mycket ny och spännande nationalekonomisk forskning om beroendeframkallande arbete. Kanske är det någon av Ekonomistas läsare som vågar ta sig an denna utmaning?

Comments

  1. Framförallt i finanssektorn och inom juridiken (i USA kanske även bland läkare) är det vanligt att man jobbar extremt mycket under de första åren. Kraven på ständig närvaro sjunker sedan när man kommit upp sig lite i karriären.

    Goda vänner i dessa branscher har spekulerat i att en anledning till denna ordning kan vara att man under inskolningsåren vänjer sig av med annat av livets krafs, vänner, hobbies, umgås med barnen. När den kortare arbetstiden sedan ska utnyttjas vet man inte längre hur tiden ska användas.

    Man har blivit jobberoende.

  2. Camilo von Greiff says:

    Roberts aspekt att det förmodligen är få som på äldre dagar ångrar att de jobbat för lite har jag också tagit upp i ett inlägg. Det skulle kunna indikera att man varit workoholic, men sedan ändrat preferenser på ålderns höst. MEN: det säger ju inte nödvändigtvis att man arbetat FÖR MYCKET. Givet de preferenser man har haft har man kanske arbetat optimalt alla yrkesverksamma år och sedan ångrat sig när man ändrat preferenser när man blir äldre. Hade man istället arbetat mindre (i enlighet med vad som känns optimalt när man är gammal) har man ju arbetat mindre än optimalt för de preferenser man hade när man arbetade. De kokar alltså ner till hur man viktar nyttor i olika tidsperioder.
    Att säga att en workoholic som inser sitt ”misstag” på äldre dagar arbetat för mycket borde i så fall bygga på att man viktar att ”dö lycklig” högt…

    Däremot kanske man kan säga att vissa personer arbetar för mycket pga icke-perfekt information, tex att när man är 30 förstår man inte (åtminstone inte fullt ut) att man kommer ha en sämre kontakt med sina barn när man är 50 om man bara arbetat däremellan.

  3. Camilo, du har helt rätt i att ånger på ålders höst inte kan användas som bevis för att folk är jobberoende, men det är ändå ganska talande att det verkar vara få som har jobbat heltid som klagar på att de jobbade för lite. (Lika lite skulle man f.ö. kunna ta frånvaro av ånger som bevis för att arbete inte är beroendeframkallande.) Du har förmodligen också rätt i att preferenserna förändras under livets gång och detta är oerhört svårt att förutse — jag tror det finns många systematiska felaktigher i människors förväntningar på vem de är i framtiden (såsom Hamermesh och Slemrod visar).

  4. Camilo von Greiff says:

    Jag håller med dig Robert, har aldrig hört någon äldre som klagat på att de jobbat för lite. Finns det studier på detta? Vore kul att få bekräfta/dementera våra anekdotiska erfarenheter.

    Vet inte om du referede till mitt exempel med 30årsföräldern när du skrev att preferenser förmodligen ändras under livet, men den hypotesen förutsätter inte nödvändigtvis förändrade preferenser. Man kan när man är 30 värdesätta kontakt med sina barn lika mycket som 20 år senare, men man kanske inte fullt ut förstår att brist på samvaro (pga jobba) de första 20 åren kan påverka vilken kontakt man har med sina barn när man är gammal. Någon slags icke-perfekt information alltså som gör att man inte är rationell.

  5. Camilo, jodå, jag förstod din poäng, men skillnaden är ganska hårfin mellan ändrade preferenser och imperfekt information i det här fallet och jag var därför medvetet otydlig. Som ekonomer slänger vi ju ofta in mycket under ”preferensparaplyet”. När något slutat dricka Chardonnay och börjat dricka Pinot Grigio så säger vi ofta att personens preferenser förändrats, när det kanske egentligen handlar om att man har lärt sig mer om vilka druvor man tycker om (eller i det här fallet kanske att man lärt sig vilken druva som anses mer sofistikerad).

  6. Camilo von Greiff says:

    OK!

  7. Niklas Strand says:

    jag har hört en anekdot om att Henry Royce som bla startade ett firma som gjorde flygmotorer och bilar som delvis bär hans namn än idag, på sin dödsbädd uttalade att han borde ha jobbat mer!!?

    + ett ekonomirelaterat citat från samme man:
    ”The quality remains, long after the price is forgotten.” Henry Royce

Trackbacks

  1. […] Robert Östling tar upp ett område där man skulle kunna tänka sig att vissa ångrar sig: arbetsmängden. Men implicerar […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s