Obegripliga problem med filmstödet

Få saker verkar svårare än att finna en lämplig modell för det svenska filmstödet. Därför ska det utredas igen. Vad som upplevs vara ett problem är emellertid inte att dagens modell skapar ett filmutbud som är mer kommersiellt än vad marknaden själv kunnat åstadkomma (mer om detta här och här), utan att video- och DVD-distributörerna inte är med på dagens filmavtal.

filmklappaDetta förefaller vara ett nonsensproblem. Rimligen har video- och DVD-branschen avtal med filmbolagen och betalar för de filmer som hyrs ut och säljs. Om distributörerna bidragit till filmavtalet hade deras marginaler varit lägre och ersättningen till filmbolagen skulle justerats ner. Skillnaden mellan de båda modellerna ligger alltså inte i hur mycket pengar som distributörerna bidrar med, utan i vilken form pengarna kommer och vem har har makt att fördela dem.

I dagsläget påminner distributörernas bidrag om det efterhandsstöd som Filminstitutet betalar ut: mest pengar till de filmer som säljer bäst. Naturligtvis kan man vilja ha en filmpolitik som fördelar pengar efter andra kriterier, exempelvis filmisk kvalitet, men i så fall vore det rimligaste att kritisera dagens modell för efterhandsstöd. Vilket inte görs.

Kanske lider kulturpolitiken av bristande kompetens när det gäller att bena ut de incitament som olika system skapar? I så fall finns säkert en massa nationalekonomer som gärna skulle bistå med att reda ut begreppen.

Filmstöd till publikfriare

Det offentliga stödet till kulturen motiveras med att marknaden inte själv kan garantera ett levande och intressant kulturliv. Utifrån detta perspektiv är det svenska filmstödet en märklig skapelse. I grova drag ger systemet ett förhandsstöd baserat på Filminstitutets bedömning av filmens förväntade kvaliteter och ett efterhandsstöd baserat på publiksiffrorna. De filmer som lyckas dra till sig störst publik får alltså inte bara störst publikintäkter på marknaden, utan även mest stödpengar.

Det svenska filmstödet är med andra ord utformat på ett sätt som ger en mer kommersiell filmproduktion än vad marknaden själv hade kunnat tillhandahålla. Staten lovar att toppa upp varje privat intäktskrona med 5-10 öre. Om inte filmen går riktigt bra, det vill säga: För varje intäktskrona över 5,5 miljoner kronor ger Filminstitutet 50-75 öre, beroende på vilka andra stöd filmen har fått. Plötsligt står det klart varför svensk film mest verkar bestå av filmer som alla på något sätt ändå har sett, men som få kommer ihåg.

Det finns säkert skäl till att ha ett efterhandsstöd i filmproduktionen, men detta är knappast ett system som gynnar smalare kvalitetsfilm. Hur skulle ett system som gör det kunna se ut? Tja, den främsta kvalitetsstämpeln på filmer brukar vara deltagande och utmärkelser vid internationella filmfestivaler. Så varför inte knyta stödet till detta? Beroende på deras status delas festivalerna in i A-, B-, och C-lag. Sedan premieras filmerna beroende på graden av framgång.

Ett sådant system skulle självfallet alltid bli en aning godtyckligt. Hur värdera ett Guldlejon i Venedig mot Juryns stora pris i Cannes? Är det mer värt att vara officiellt uttagen till Sundance än till Toronto eller Sarajevo? Andra än jag är betydligt bättre lämpade att göra en sådan bedömning, men principen skulle vara klar. Och den skulle vara betydligt bättre än dagens hyperkommersialiserande ordning.