"Alla talar svenska!"

Det svenska filmstödet har som tidigare diskuterats en utformning som skapar ännu mer kommersiellt publikfriande filmer än vad marknaden själv skulle förmå. Trots detta har man inte riktigt nått ända fram. Därför ligger en stor pott med filmstöd oanvänd, men nu ska det sättas sprätt på dessa pengar. Än mer stöd utlovas till filmer som lyckas nå de stora massorna.

Frågan är vad man försöker upp nå med denna typ av filmstöd. Uppenbart är man inte intresserad av kvalitetsfilm för i så fall hade stödet varit knutet till någon form av kvalitetsmått (exempelvis framgångar på internationella filmfestivaler), inte till ett publikmått.

Målet skulle kunna vara att just upprätthålla en filmproduktion i Sverige för sakens egen skull. Att detta är av intresse för svenska filmskapare är uppenbart men vad är värdet för oss andra? Ingen lär ändå kunna slå amerikanerna vad gäller produktionen av blockbusters, så utbudet behöver vi nog inte oro oss för. Kanske är ambitionen att även vuxna ska kunna se actionrullar och romantiska komedier där alla talar svenska?

Men vore det i så fall inte enklare att helt enkelt dubba filmerna som Hollywood förser oss med?

Uppdatering: Som påtalats av Fredrik hade en språklig tveksamhet smugit sig in i rubriken till detta inlägg varför den ändrats.

New York Stories V

När videobandspelaren gjorde sin entre i de svenska hemmet höjdes varnande röster om hur videovåldet skulle öka våldsbrotten i och med att ungdomar nu fick tillgång till filmer med namn som Motorsågsmassakern och dylikt hemskt. Sen dess har uppfattningen att våldsamma filmer föder våld varit allmänt accepterad. Att det dessutom kan gå fel även när man i film försöker avskräcka från våld var något som diskuterades när antivåldsfilmen Stockholmsnatt med Paulo Roberto i huvudrollen på åttiotalet turnerade runt i Sveriges skolor. I samband med filmvisningarna vandaliserades aulor av inspirerade tonåringar sades det.

Men är det verkligen så att våldsfilmer föder våld? På SOLE-konferensen härförledes presenterades en uppsats av Gordon Dahl där han tillsammans med Stefano Della Vigna har undersökt om våldet ökar i samband med att våldsamma filmer har premiär. Förvånande vid första anblick, men intuitivt när man tänker efter, är att det visar sig att antalet våldsbrott faktiskt sjunker de veckorna när stora sk Blockbusters med våldsamma inslag har premiär på biograferna. Detta gäller inte bara under den tid då filmen pågår och våldsamma element kan tänkas befinna sig på biograferna istället för ute på gatan, utan våldet verkar även minska den efterföljande natten. Förklaringen tycks helt enkelt vara att det inte säljs alkohol på biograferna. Vid närmare undersökningar visar det sig att det nog inte är det faktum att det visas våldsamma filmer, utan snarare att det pågår en alkoholfri aktivitet som är populär hos unga män. Filmer som t ex Dum och Dummare skulle därmed förmodligen fungera lika bra.

Denna uppsats ger en ny syn på det svenska filmstödet vilket min blogg-broder och USA-medresenär Jonas diskuterade här på Ekonomistas för ett tag sedan. Han ifrågasatte i detta inlägg att filmer med höga förväntade publiksiffror också får mycket filmstöd. Givet att filmer som attraherar unga män också typiskt har höga publiksiffror så skulle man kunna argumentera att dessa filmer har en positiv extern effekt och därför förtjänar extra subventioner. Nu vet vi dock ännu inte vad som händer på lite längre sikt, eftersom det endast är vålsfilmers effekter på kort sikt som studeras i ovan nämnda uppsats. Innan vi vet mer kanske det är bäst att vänta med att sänka momsen på Xbox.

ps. den som vill träffa Gordon och diskutera kan komma till Uppsala under denna vecka då Gordon är gäst på IFAU.

Inlaggt 15/6: Idag skriver även DN Kultur om kopplingen TV-spel, men Ekonomistas var först som alltid

Filmstöd till publikfriare

Det offentliga stödet till kulturen motiveras med att marknaden inte själv kan garantera ett levande och intressant kulturliv. Utifrån detta perspektiv är det svenska filmstödet en märklig skapelse. I grova drag ger systemet ett förhandsstöd baserat på Filminstitutets bedömning av filmens förväntade kvaliteter och ett efterhandsstöd baserat på publiksiffrorna. De filmer som lyckas dra till sig störst publik får alltså inte bara störst publikintäkter på marknaden, utan även mest stödpengar.

Det svenska filmstödet är med andra ord utformat på ett sätt som ger en mer kommersiell filmproduktion än vad marknaden själv hade kunnat tillhandahålla. Staten lovar att toppa upp varje privat intäktskrona med 5-10 öre. Om inte filmen går riktigt bra, det vill säga: För varje intäktskrona över 5,5 miljoner kronor ger Filminstitutet 50-75 öre, beroende på vilka andra stöd filmen har fått. Plötsligt står det klart varför svensk film mest verkar bestå av filmer som alla på något sätt ändå har sett, men som få kommer ihåg.

Det finns säkert skäl till att ha ett efterhandsstöd i filmproduktionen, men detta är knappast ett system som gynnar smalare kvalitetsfilm. Hur skulle ett system som gör det kunna se ut? Tja, den främsta kvalitetsstämpeln på filmer brukar vara deltagande och utmärkelser vid internationella filmfestivaler. Så varför inte knyta stödet till detta? Beroende på deras status delas festivalerna in i A-, B-, och C-lag. Sedan premieras filmerna beroende på graden av framgång.

Ett sådant system skulle självfallet alltid bli en aning godtyckligt. Hur värdera ett Guldlejon i Venedig mot Juryns stora pris i Cannes? Är det mer värt att vara officiellt uttagen till Sundance än till Toronto eller Sarajevo? Andra än jag är betydligt bättre lämpade att göra en sådan bedömning, men principen skulle vara klar. Och den skulle vara betydligt bättre än dagens hyperkommersialiserande ordning.