När gymnasieskolan i början av 90-talet reformerades så att samtliga linjer gav högskolebehörighet var min ryggradsreflex att vara skeptisk. Är det verkligen så att det bara är akademiker som behövs i framtidens Sverige, eller är det egentligen inte så att det idag är svårare att få tag på en rörmokare än en lektor? Därför välkommnade jag också när regeringen förra året tillsatte en utredning för att förelså en ny gymnasieskola där yrkesutbildningarna skulle lyftas. Utredningen som kom för drygt en månad sedan föreslår också att återigen dela upp gymnasiet på yrkesprogram och högskoleförberedande program.
Men tänker jag och regeringen rätt? I årets första nummer av Journal of Labor Economics visar nämligen Eric Maurin och Sandra McNally att sänkta intagningskrav till högre utbildning kan ha positiva effekter för individen. En följd av 1968-års studentrevolution i Frankrike var nämligen att kraven för det årets examinationer sänktes, för att inte missgynna studenter som engagerat sig för “en bättre skola” inte skulle bli drabbade. Detta innebar att fler individer fick tillgång till högre utbildning, vilket medförde såväl högre lön för individerna själva och bättre skolresultat för deras barn.
Kan man utifrån dessa resultat dra slutsatsen att 1991-reformen som gav fler tillgång till högskolan har gynnat studenterna och på sikt även deras barn? maurin & McNally poängterar att 1968-fallet endast innebar ett temporärt skift i antagningskraven. Ett permanent skift påverkar troligen även lärarnas undervisning såväl som resursfördelningen till högre utbildning och det är svårt att sia om hur detta slår. Det skulle vara otroligt intressant att se en seriös utvärdering av 1990-talets gymnasiereform som kan hjälpa oss “tyckare” att avgöra om vi har haft fel hela tiden.
Ekonomistas 
Att samtliga linjer ger högskolebehörighet är ett problem varför? Det är knappast så att det måste läggas mängder av resurser på ett sådan sak, det är snarare något man kan fixa i förbifarten. Vad viktigare är, så låser det inte in ungdomarna i en yrkesbana när man väljer gymnasieprogram vid 14-15 års ålder.
Det kostar inte nödvändigtvis mer att alla program är högskoleförberedande, snarare kanske mindre eftersom i många yrkesprogram måste undervisningen ske i mindre grupper.
Problemet är ju förstås att mängder av elever blir skoltrötta och inte klarar studierna. Samtidigt finns alltid möjligheten för elever att läsa till sig högskolebehörighet om de senare ångrar sitt val av ett yrkesprogram. I det gamla systemet hade dessa individer sluppit detta (om de klarat studierna) men det är svårt att hävda att denna effekt skulle överväga den enorma utslagning i gymnasiet som skett i det gamla systemet där alla skulle bli akademiker.
Jesper: att samtliga linjer ger högskolekompetens är inget problem om a) kvaliteten på högskoleutbildningen och gymnasieutbildningen inte sänks, och b) alla elever klarar av kraven. Att b inte är uppfyllt vet vi och min gissning är att a inte heller är det. Dessutom tycker jag att det sänder fel signaler, dvs att bara högskoleutbildning räknas som ett lyckat utfall.
Jag tror att en hel del har med samhälls- och sociala värderingar att göra i det här sammanhanget, plus att det föreligger en slags märklig dubbelmoral när man kommer till “yrkesval”. Just därför är det, menar jag, alldeles utmärkt att det finns möjligheter att byta bana senare i livet om det skulle vara så att man känner att man kört fast. Jag har haft åtskilliga studenter i 45-50-årsåldern med varierande tidigare karriärer som väljer att komplettera eller skola om sig. Det tror jag att både samhället och individen gynnas av – och därför borde det stödjas av t.ex. utbildnings- och arbetsmarknadsinstitutionerna. Men sedan är det dethär med vad som anses vara “fint” och inte – och hur det betalar sig i Sverige att utbilda sig. Somliga skulle kanske mena på att det är “finare” att vara lektor eller bibliotekarie än elektriker eller rörmokare. men samtidigt är den sk utbildningspremien för många “finare” yrken låg, så att vill man ha en högre och säkrare inkomst är det snarare smart att utbilda sig till ett hantverkaryrke, om man nu står i en sådan valsituation.
I sammanhanget skulle jag vilja tipsa om Åsa Linerborgs avhandling “Socialdemokraterna skriver historia…” som tar upp frågan om den socialdemokratiska ideologin och s- politikernas avståndstagande (jag tror till och med hon använder ordet “förakt”) till sin egen väljarkår: där ryms mycket av de idémässiga förklaringar till den mycket dubbla synen på utbildning och klass som utmärkt den svenska skol- och utbildningspolitiken under efterkrigstiden.
Ps. Kolla även utspel på dagens DN debatt: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=769208
huvet på spiken, skulle jag säga.
däremot är jag inte alls säker på att det med nödvändighet är så att det är de med de högsta betygen som automatiskt blir de bästa lärarna. men att överhuvudtaget ha ett betyg kan ju onekligen vara en poäng:)