Hur kan svensk forskning förbättras och på vilket sätt kan politikerna bistå den processen? Svaret är enkelt — om man ska tro regeringen. I dess kommande forskningsproposition aviseras uppemot 15 miljarder kronor mer till forskningen de kommande fyra åren.
Men räcker det verkligen med enbart mera pengar? Nej, tyvärr inte. Anledningen är att i Sverige har vi en institutionell utformning av forskningen och dess resurstilldelning som inte i särskilt hög utsträckning uppmuntrar människor som redan är duktiga att prestera ännu bättre. Ett exempel är lönesättning, där forskarlöner ofta stipuleras centralt på fakultets- eller forskningsrådsnivå. Alla får i princip samma lön om de har samma rang (t ex nydisputerade, docenter), oavsett talang eller för den delen forskningsfält. Mera pengar till forskning betyder alltså inte högre lön för forskarna, utan snarare längre period med den gamla lönen. Får det forskarna att spendera längre dagar, fler kvällar och helger på forskningen? Knappast. Eftersom forskningsprojekten är tidsbegränsade och den befintliga forskarpopulationen inte kan göra av med regeringens nya miljarder kommer dessa pengar istället leda till att fler forskare anställas som doktorander och post-docs, personer som tidigare inte ansetts talangfulla nog för att bli doktorander eller att tilldelas forskningsmedel efter disputationen.
Resultatet är en växande forskarpopulationen där tillskottet i huvudsak utgörs av personer med lägre produktivitet och mindre forskartalang. Regeringens pengatillskott kan paradoxalt nog alltså leda till att den genomsnittliga kvaliteten och produktiviteten i svensk forskning blir lägre.
Hur ska då regeringen lösa problemet? Detta är en stor och pågående diskussion utan enkla svar, men vissa strukturella refomer i kombination med mera pengar skulle kunna göra underverk. Till exempel bör man kraftigt underlätta flexibiliteten i att anlita assistenter. Uppbyggandet av nya stora databaser bör premieras. Den rigida lönesättningspolitiken bör lösas upp och mer prestationsbaserade löner införas. Enbart med sådana åtgärder kan ökade statliga forskningsresurser förmå forskarna att arbeta ännu hårdare för att hävda sig i den globala konkurrensen. Att bara tilldela mera pengar räcker inte.
**** UPPDATERING: På SvD Brännpunkt 26/9 skriver Lars Rask från Stiftelsen för strategisk forskning att de nya pengarna i forskningsbudgeten borde användas för kvalitetsförbättringar och inte kvantitetsförstärkningar. Som sagt.
Ekonomistas 
Jag hoppas framförallt på en omfattande reform i hur pengarna fördelas (Brändströms-utredningen är ett litet steg i rätt riktning, men lite för feg tycker jag).
Pengar direkt till universiteten och fakulteterna ser jag inte som så bra (massa “småkorrupt”, eller “storkorrupt”, beteende som avgör hur de slussas vidare). Mer pengar till råden vore bättre, men det stjäl en massa tid från forskare som kunde användas på ett bättre sätt. –> så inför prestationsbaserad ersättning, men i första hand vad gäller vem som får pengar (tror jag är viktigare än att själva lönen är prestationsbaserad?). Ge forskningsanslagen till de som publicerar och citeras. (tror jag vi skulle höja nivån rejält, utan mer pengar)
Plus, innan vi plöjer ner massa pengar på nya stora databaser tycker jag steg 1 är att göra all (i konkurrens oftantligt bra) registerdata i Sverige samlad och mer tillgänglig för forskare. Låt regeringen ge pengar direkt till Socialstyrelsen, SCB m fl för att fixa detta, och sedan skall data vara tillgängligt för forskare mer eller mindre kostnadsfritt. Jag vet att sådant arbete i viss utsträckning pågår, och jag hoppas att man verkligen klarar av och vågar detta.
lw, pengar till universiteten är dubbelt. Å ena sidan är det inte helt fel med tanke på att de är närmare forskningen och kan bättre styra resurser till där de behövs. Å andra sidan finns potentiella problem, som du säger. Förutom att det kan generera rent-seeking kostnader internt finns även risk att pengarna används till att täppa igen diverse hål för lokalutgifter, deltidsanställningar el dyl som inte nödvändigtvis genererar mer och bättre forskning.
Angående förefaller Vetenskapsrådets initiativ att med en stor engångssumma till SCB göra registerdata tillgängliga för alla forskare istället för att ge pengar till enskilda forskalag som i sin tur skulle betala SCB nu ta form. Jag hoppas som du att det faller väl ut.
Spekulativt inlägg. Den som lever får se – en annan spekulation är att det rentav kan bli synergieffekter i större forskargrupper med fler forskare, särskilt på mellannivåerna.
Det är som jag ser det bra att det bereds mer pengar till post-docs, forskarassistenter, biträdande lektorer och liknande.
På många håll är bristande föryngring inom forskarkåren ett stort problem, med många doktorander, ganska många professorer (varav alltför många befordrade sådana; att detta blev möjligt skapade en hopplös inflation i titlar) men alltför få personer på mellannivåer.
Dessutom utgör dagens struktur ett särskilt hinder för att den relativt jämna könsbalansen bland doktorander ska sprida sig uppåt i hierarkierna.
Ulla, det där med “mellannivåer” låter ganska vagt. Kan du specificera?
Bristande föryngring kan nog vara ett problem här och var. Framför allt tror jag så är fallet i humaniora, och då särskilt små ämnen, där det finns få tjänster och begränsade alternativa karriärvägar. Att få en fast tjänst blir då en vinstlott som man sitter på resten av yrkeslivet, vilket i högsta grad hämmar föryngringsprocessen.
När det gäller könsbalansen tror jag också att den hämmas av vissa inslag i dagens akademi. Särskilt gäller nog detta det omfattande post doc-systemet som vilar på stipendieutdelning av skattesubventionerade stiftelser. För en barnlös nydisputerad kvinna på 33 år är nog ett skattefritt stipendium föga intressant och om man kunde ersätta post doc:s med tjänster vore det bra. I USA (i alla fall inom nationalekonomi) existerar i princip inte post docs, utan alla nydisputerade som vill fortsätta forska måste söka tjänster via den “job market” som hålls en gång per år. Jag vet att det finns europeiska initiativ till liknande marknad, och förmodligen skulle t o m en helt igenom svensk variant göra gott.
Det beror väl helt på vilka ämnen vi talar om. Jag har ytterst svårt att se vad begrepp som “produktivitetsökning” har att bidra med när det gäller forskning i statsvetenskap och humaniora. Som bildvalet antyder tycks inlägget handla om en snävt industriell-teknisk naturvetenskap.
Universitet handlar också om bildning.
Daniel!
Mycket bra initiativ; hoppas du får medialt utrymme för dessa ideer. För egen del tänker jag ofta att det svenska akademiska systemet vad gäller anställningsformer (om man får generalisera så) är en konstig hybrid mellan en tidigare, kvarlevande “ämbetsmannakultur” ( där präster, professorer, höga tjänstemän i staten och militärer en gång i tiden var garanterade livslång försörjning) och ett ganska oreflekterat anammande av samtida marknadstänkande (där allt och alla, från interna hyressättningar av Akademiska hus, till forskarlöner, ska “konkurennsutsättas”. Jag är helt enig med dig i sak; regeringen borde i betydligt högre grad ha tänkt efter före (vad gäller olika strukurella problem i svenska forskarmiljöer) innan man pytsar ut 15 miljarder, och ger sken av att det räcker gott så, utan att initiera några strukturförändringar. Men, jag tror just därför det är viktigt att diskutera huruvida olika anställningsformer kanske kan samexistera, eftersom forskning inom filosofisk, naturvetenskaplig, medicinsk, teologisk, juridisk, teknisk och samhällsvetenskaplig fakultet ofta är bärare av rätt olika vetenskapliga kulturer, ideal, vetenskapstraditioner och målsättningar. Men ett är säkert:stora strukturförändringar är helt nödvändiga på detta samhällsområde!
Hälsar Henrik, försteamanuensis/associate professor, vid en norsk privat professionshögskola med journalistutbildning, som har ett kyrkosamfund (Norsk Luthersk Missionssamband) som huvudman. I en liknande arbetssituation är det klart att ökad öppenhet, konkurrens, mångfald och pluralism vad gäller forskares arbetsmarknad och anställningsförhållanden allmänt framstår som något mycket positivt!
Dissent: Jag tror nog att begrepp som produktivitetsökning skulle göra särskilt stor nytta inom statsvetenskaplig och humanistisk forskning. Och det är inte bara jag som anser det, utan även Ulf Sandström, Sveriges kanske mest kände bibliometriker, och även Vetenskapsrådets granskning av statsvetenskap.
Henrik, intressanta tankar och inblickar från vårt grannland. Mer av sånt!
Daniel!
Tack för din kommentar. Såklart är det centralt att diskutera relationen mellan produktivitetsökningar, i kombination med ett ökat fokus på bibliometriska värderingsprinciper för tilldelning av forskningsanslag, , också inom statsvetenskapliga och humanistiska forskarmiljöer. Men, det kan ju också vara så att liknande forskarmiljöer är bärare av en särskild sorts forskningskultur, där andra faktorer bör värderas högre för till exempel lönesättning. Men, godtar man det argumentet så bör det ju också vara naturligt att öka möjligheterna för olika sorters forskning, finansierad av olika typer av huvudmän. I förlängningen av den tankekedjan följer en ökad acceptans för gåvor, donationer, skatteavdrag/skattebefrielse och liknande, som ett betydligt större tillskott till exempelvis humanistisk forskning. Som jag ser det skulle en liknande diskussion kunna ha en mycket befriande inverkan på det svenska forskningsklimatet, även om många kanske ïnledningsvis skulle uppleva en sådan framtid som hotfull. Ska inte svenska humanister främst vara hänvisade till statsmedel och anslag från Riksbankens Jubileumsfond för sin försörjning? Nej är mitt svar! Jag tror att allt för många humanister (och samhällsvetare) försökt överleva (eller övervintra) genom att utnyttja finansieringsströmmar som vare sig är önskvärda, relevanta, produktiva eller rättvisa! Både Svenska akademien och Kungliga Vitterhets Historie och Antikvitetsakademien har idag betydande kompetens vad gäller att förvalta gåvor och donationer från privatpersoner, som sedan kommer humanistiska forskare till godo. Jag tror det skulle behövas ett fritt och öppet samtal mellan olika samhällsaktörer om fördelar och möjligheter som kommer av att gå i en liknande, för svenska förhållanden historiskt omvälvande riktning. Att många egenintressen i akademin sedan är hotade, ja, det är en helt annan fråga, om du frågar mig…Den nyskapande, epokgörande, högkvalitativa humanistiska forskningen kommer att få det bättre på det sättet än under nuvarande villkor.
Vänligen, Henrik