Kan 68-revolten guida oss i utformingen av gymnasieskolan?

När gymnasieskolan i början av 90-talet reformerades så att samtliga linjer gav högskolebehörighet var min ryggradsreflex att vara skeptisk.  Är det verkligen så att det bara är akademiker som behövs i framtidens Sverige, eller är det egentligen inte så att det idag är svårare att få tag på en rörmokare än en lektor? Därför välkommnade jag också när regeringen förra året tillsatte en utredning för att förelså en ny gymnasieskola där yrkesutbildningarna skulle lyftas. Utredningen som kom för drygt en månad sedan  föreslår också att återigen dela upp gymnasiet på yrkesprogram och högskoleförberedande program.

Men tänker jag och regeringen rätt? I årets första nummer av Journal of Labor Economics visar nämligen Eric Maurin och Sandra McNally att sänkta intagningskrav till högre utbildning kan ha positiva effekter för individen. En följd av 1968-års studentrevolution i Frankrike var nämligen att kraven för det årets examinationer sänktes, för att inte missgynna studenter som engagerat sig för ”en bättre skola” inte skulle bli drabbade.  Detta innebar att fler individer fick tillgång till högre utbildning, vilket medförde såväl högre lön för individerna själva och bättre skolresultat för deras barn.

Kan man utifrån dessa resultat dra slutsatsen att 1991-reformen som gav fler tillgång till högskolan har gynnat studenterna och på sikt även deras barn? maurin & McNally poängterar att 1968-fallet endast innebar ett temporärt skift i antagningskraven. Ett permanent skift påverkar troligen även lärarnas undervisning såväl som resursfördelningen till högre utbildning och det är svårt att sia om hur detta slår.  Det skulle vara otroligt intressant att se en seriös utvärdering av 1990-talets gymnasiereform som kan hjälpa oss ”tyckare” att avgöra om vi har haft fel hela tiden.