Hur gick det för utvandrarna?

2009-09-17 av 10 kommentarer

Hur gick det för utvandrarna? I helgen bevistade jag en amerikansk ekonomisk-historisk konferens i ökenstaden Tucson, Arizona. Jag var ende svensk där, vilket är förbryllade med tanke på att det förmodligen finns fler akademiskt aktiva rena ekonomhistoriker i Sverige än i USA. Fast å andra sidan är ekonomhistoriker i USA nästan uteslutande nationalekonomer medan de i Sverige är huvudsakligen historiker (läs vidare om denna fråga här och här).

Ironiskt nog hade konferensens intressantaste studie nordiskt fokus. I en analys av utvandringen från Norge till USA i slutet av 1800-talet frågar sig Leah Platt Boustan och ett par andra forskare: var det de mest begåvade eller de mest desperata som sökte lyckan i USA? Och tjänade emigranterna på att flytta? Dessa frågor har ställts av forskare sedan decennier utan att de besvarats övertygande. Anledningen är att enbart observera hur det gick för emigranterna inte är tillräcklig evidens eftersom vi inte vet hur det hade gått för dem om de inte flyttat.

Det är här Boustan och co. presenterar ett förslag på lösning. Deras metod är att manuellt samla in data från norska och amerikanska 1800-talsfolkräkningar över norskfödda brödrapar där den ena brodern emigrerade till USA och den andra stannade hemma. Därefter jämförs utfallen mellan båda bröderna, vilka mäts i termer av inkomster baserat på observerad yrkesstatus. Ansatsen erbjuder en trovärdig uppskattning av hur det hade gått för den utvandrade brodern om han inte flyttat.

Resultatet är slående. Avkastningen på att emigrera (dock utan hänsyn till de direkta flyttkostnaderna) är mellan 50 procent (för stadsbor) och 120 procent (för landsbygdsbor). Huvuddelen av emigranterna kom från norska låginkomsthushåll, vilket antyder att en del ekonomisk desperation låg bakom beslutet.

Bröder är dock inte identiska, om än väldigt lika. Kanske drivs den höga migrationsavkastningen av att det helt enkelt var de mest driftiga bröderna som utvandrade? Här uppmärksammar forskarna att den norska arvstraditionen gav den förstfödde sonen förtur till att ta över gården, och att yngre bröder därmed ändå var tvungna att flytta. Genom att använda födelseordning som en instrumentalvariabel för beslutet att flytta visar forskarna att det i huvudsak var yngre bröder som emigrerade och att avkastningsresultatet därmed står sig.

Även om det finns ytterligare frågetecken är Boustans och hennes medförfattares studie ett utmärkt exempel på modern ekonomisk-historisk forskning. Här används en unik historisk tidsperiod för att besvara frågor om migration som har betydelse för vår förståelse av såväl det amerikanska välståndets framväxt som effekterna av dagens befolkningsförflyttningar.

Detta gjorde också att jag stod ut med de 17 timmarnas flygning (två byten) och nio timmarnas tidsskillnad.

Filed Under: Arbetsmarknad Tagged With: ,

Högre lön till politiker ger fler universitetsutbildade ledamöter

2009-09-08 av 23 kommentarer

Jag har tidigare här på Ekonomistas argumenterat för att kommunpolitiker bör avlönas. Jag tror nämligen att ekonomiska incitament spelar roll och att bättre betalda politiker kan innebära att mer kompetenta individer väljer att satsa på en politisk karriär. Nu får jag stöd i en ny finsk studie som visar att högre löner för politiker ökar andelen kandidater med universitetsutbildning.

Det är Kaisa Kotakorpi och Panu Poutvaara som har utvärderat effekterna av en kraftig ökning av lönerna för finska parlamentsledamöter. Mellan riksdagsvalet 1999 och 2003 höjdes geldledamöternas löner med 35 % i ett försök att få fler kompetenta individer att välja en politikerkarriär. Genom att jämföra hur utbildningsnivån förändrats mellan dessa val hos de valbara kandidaterna, med motsvarande förändringar i utbildningsnivå hos kandidater till kommunfullmäktigevalen (där ingen förändring av de ekonomiska incitamenten ägt rum) kan forskarna uttala sig om effekten av denna löneökning. De finner att utbildningsnivån hos de kvinnliga kandidaterna ökade som en följd av löneökningen. För männen är tyvärr inte de identifierande antagandena bakom den empiriska strategin uppfyllda, så de kan inte säga något om effekten för män.

Nu är det naturligtvis inte säkert att universitetsutbildade är mer kompetenta än icke-universitetsutbildade när det gäller att fatta riksdagsbeslut, men resultaten av studien visar tydligt att det spelar roll hur politiker betalas för vilka som väljer att bli politiker.

Filed Under: Arbetsmarknad, Offentlig sektor Tagged With: ,

Kris inom landstingen – en möjlighet att effektivisera?

2009-09-07 av 7 kommentarer

Läser i dagens Dagens Samhälle att minst 3500 landstingsjobb förväntas försvinna pga landstingens dåliga finanser.  Men om man får tro landstingsdirektör Mona Boström så är detta bara bra. Hon konstaterade nämligen, till åhörarnas häpnad, på en konferens anordnad av SNS förra veckan att:

”Det finns en effektiviseringspotential inom vården på 25-30%”

Följaktligen behövs inga extra pengar till landstingen, utan de skulle bara må bra av att tvingas till besparingar. Det är onekligen en intressant tanke, men jag är inte helt säker på att Sveriges landstingspolitiker håller med.

Filed Under: Arbetsmarknad, Offentlig sektor Tagged With: ,

Arbetslöshetsförsäkringen bör reformeras

2009-06-18 av 2 kommentarer

På DN Debatt ger jag idag förslag på reformer av arbetslöshetsförsäkringen tillsammans med Lars Calmfors och Erik Höglin. Vi har tre huvudsakliga förslag: (i) gör ersättningen konjunkturberoende så att den blir mer generös i en lågkonjunktur och mindre generös i goda tider; (ii) gör finansieringen konjunkturberoende så att statens andel av finansieringen blir större när arbetslösheten stiger (då kan den genomsnittliga a-kasseavgiften hållas konstant över konjunkturcykeln); och (iii) gör försäkringen obligatorisk och statligt administrerad.

Det mesta av detta har jag och andra redan skrivit om här på Ekonomistas. Se mitt tidigare inlägg om Finanspolitiska rådets rapport, Torbjörn Beckers inlägg om konjunkturberoende a-kassa, och Jonas Vlachos  inlägg om obligatorisk och statligt administrerad a-kassa.

Filed Under: Arbetsmarknad, Makro

Inträdet på arbetsmarknaden

2009-06-05 av 20 kommentarer

I tidigare inlägg har jag uppmärksammat frågor som tas upp i Finanspolitiska rådets nyligen publicerade rapport. Detta har gällt konjunkturpolitiken, ungdomsarbetslösheten, de automatiska stabilisatorerna och utgiftstaken. Turen har nu kommit till de mer långsiktiga frågor som också behandlas i rapporten. En övergripande problematik för finanspolitiken är hur den åldrande befolkningen ska hanteras. I rapporten påpekar vi — och detta är förstås inte någon ny tanke — att ökande livslängd i princip bör mötas av att vi spenderar fler år på arbetsmarknaden.

Andel av livstiden i arbete efter födelseår, procent

Andel av livstiden i arbete efter födelseår, procent

Enligt våra kalkyler arbetar vi en allt mindre del av vår livstid. Figuren till höger visar att en person född 1970 vid nuvarande beteendemönster kan räkna med att arbeta ungefär 8 procent av sin livstid jämfört med 9 procent för en person född 1930. Att andelen av livstiden i arbete sjunker beror förstås på att vi har fått allt fler år som pensionärer. En naturlig reaktion är kanske att vi bör gå i pension senare när vi lever längre, en fråga som jag planerar att återkomma till i ett senare inlägg.

Men i vår rapport konstaterar vi också att det är önskvärt att tidigarelägga svenskarnas inträde på arbetsmarknaden. Jämfört med andra länder börjar svenska ungdomar att studera vid höga åldrar, och de studerar dessutom under en lång tid. Vad kan då göras för att bryta detta mönster? Vårt förslag är att påverka incitamenten genom att ändra studiemedelssystemet på ett flertal punkter:

  • Studiemedel bör ges under en kortare period.
  • Andelen av studiemedlen som är bidrag snarare än lån kan vara högre för unga studenter än för äldre studenter.
  • Nivån på studiemedlen bör höjas.
  • Fribeloppet bör inte höjas.

Att studiemedlen ska ges under en kortare tidsperiod motiveras förstås av att studenterna ska ges rätt incitament att klara av sin utbildning på utsatt tid. Även om vi inte tar direkt ställning till detta i rapporten menar jag att det är rimligt att man kan få studiemedel under högst tre år för studier på kandidatnivå och högst två år på den avancerade nivån. Att bidragsandelen ska trappas av i takt med studentens ålder motiveras förstås av att vi vill öka incitamenten att börja studera vid unga år.

Genomsnittligt antal arbetade timmar och studietimmar per vecka för sysselsatta som studerar

Genomsnittligt antal arbetade timmar och studietimmar per vecka för sysselsatta som studerar

Våra rekommendationer om nivån på studiemedlen och det s k fribeloppet motiveras av att studenterna måste kunna fokusera på studierna utan att tvingas arbeta alltför mycket vid sidan av. Figuren till höger visar att sysselsatta studenter under senare år har lagt mer tid på arbete och mindre på studier. Detta kan bero på att studiemedlen (2000 kr per vecka under terminstid, varav en tredjedel är bidrag) trendmässigt har halkat efter den allmänna löneutvecklingen. Den Studiesociala utredningen föreslog nyligen att fribeloppet ska höjas så att studenterna kan arbeta mer utan att studiemedlen trappas av. Vi menar alltså att detta är fel väg att gå. Fribeloppet bör snarare sänkas.

Trogna ekonomistasläsare minns kanske att jag tidigare har argumenterat för att terminsavgifter bör införas (här, här och här), och att jag främst har motiverat detta med att skynda på ungdomarnas studier. Jag tror fortfarande att det skulle få avsedd effekt, men det finns förstås ett antal fördelningspolitiska problem med den lösningen. Förmodligen kan liknande effekter uppnås i ett system med fria studier och generösa nivåer men strikta tidsramar för studiemedlen.

Filed Under: Arbetsmarknad, Makro, Utbildning och forskning

Är vi flitigare under lampans sken?

2009-06-04 av 9 kommentarer

hawthorneNästan alla samhällsvetare har förmodligen någon gång hört talas om Hawthorne-effekten. Hawthorne-effekten bygger på experiment som gjordes på 1920-talet i en amerikansk fabrik (vars namn givit upphov till effekten). Belysningen i fabriken manipulerades på experimentell väg. Det har hävdats att produktiviteten inte bara ökade vid bättre belysning, utan varje gång experimentledarna förändrade belysningen. Detta brukar användas som stöd för att uppskattning och uppmärksamhet kan vara viktigare faktorer för att motivera människor än materiella produktionsvillkor.

Hawthorne-effekten har ibland också setts som samhällsvetenskapernas motsvarighet till Heisenbergs osäkerhetsprincip, det vill säga att studieobjektet påverkas av att det observeras. (Den fantastiska norsk-svenska filmen Psalmer från köket bygger för övrigt på samma metodologiska lärdom.)

Enligt Chicagoekonomerna Steven Levitt och John List är dock Hawthorne-effekten till stora delar en myt. Någon rigorös analys av resultaten från experimentet gjordes aldrig och data från experimentet troddes länge ha varit försvunnen. Nu har dock herrarna Levitt & List (eller kanske snarare någon av deras forskningsassistenter som tackas för ”incredible research assistance”?) hittat delar av data på microfiche i ett litet bibliotek i Wisconsin samt i ett arkiv i Boston. 

Det visar sig att det inte finns något särskilt starkt stöd för Hawthorne-effekten. Det finns vissa tecken på att produktiviteten är högre under experimentperioden, men inte ens denna slutsats kan dras med säkerhet. Helt klart står dock att produktiviteten inte förändrades varje gång belysningen förändrades på det sätt som Hawthorne-effekten brukar beskrivas. 

So what? Hawthorne-effekten kommer förmodligen att fortsätta leva sitt eget liv oavsett vad som egentligen hände vid Hawthorne-fabriken på 1920-talet, i synnerhet i managementlitteraturen. En postmodern diskursteoretiker kanske till och med skulle hävda att det är irrelevant vad som faktiskt hände i experimentet för snart 100 år sedan. En inte riktig lika postmodern nationalekonom skulle dock hävda att det faktiskt spelar roll. De som använder Hawthorne-effekten som argument för sin sak måste framgent hänvisa till andra studier och experiment vars resultat förmodligen inte är lika slående som (myten om) Hawthorne-effekten.

Filed Under: Arbetsmarknad, Kuriosa, Metod

Kvoteringsdebatt i baklås

2009-05-21 av 50 kommentarer

Kvotering i företagens styrelser har diskuterats länge. För den som missat detta gäller frågan inte inkvotering av representanter med specifik kompetens eller branscherfarenhet. Inte heller gäller det inkvotering av unga, äldre eller utlandsfödda. Nej, diskussionen i Sverige har gällt inkvotering av gruppen kvinnor. (Den ”mångfald” Veckans Affärer ofta använder som slagord är alltså ganska snävt definierad.)

newyorker

(fr. New Yorker, 21/11 2005)

Nytt för i år är att argumenten för kvotering skiftat form något. Tidigare var argument om kvinnoandelens positiva effekter på företagens lönsamhet vanliga. Men då forskningen inte ger stöd för sådana argument hörs de alltmer sällan (se forskningsöversikt här, och om senare forskning här och här).

När empirin saknas tar känslorna över. Istället för att uppdatera sin ståndpunkt utifrån forskningen (eller snarare brist på forskning) har kvoteringsförespråkarna ändrat målvariabel: det är inte längre högre effektivitet och lönsamhet som är målet med kvotering – en uppfylld kvot är i sig målet. Detta stod klart när Claes Borgström nyligen utropade ”Kvotering fungerar – se bara på Norge”. Där syftade han på hur den tvingande lagen i Norge om minst 40% kvinnor i börsbolagsstyrelser hade lett till att kvinnoandelen idag är… 40%. Med tanke på att de bolag som inte uppfyller lagen riskerar tvångsupplösning är detta utfall knappast överraskande (bara ett halvår före lagen hade nästan 200 av de 500 berörda bolagen ännu inte en enda styrelsekvinna – sex månader senare uppfyllde samtliga kvotkravet).

Det saknas i dagsläget fullständig empirisk utvärdering av effekterna av den norska kvoteringslagen. Att kvoterna uppfyllts är inte detsamma som att lagen haft positiva ekonomiska effekter. Därmed inte sagt att sådana effekter inte finns, det är bara det att vi saknar trovärdig empiri som visar att så skulle vara fallet.

Att på grund av fördomar eller gruppegoism stänga ute kvinnor eller andra grupper från styrelserummen vore inte bara en orättvisa utan också ett underutnyttjande av knappa mänskliga resurser. Enligt min mening är det därför jämställdhet i näringslivet är eftersträvansvärt. Kvotering till styrelser berör dock även de privata ägarnas rätt att styra över sina egna företag. I en läsvärd artikel dissikerar nationalekonomen Ann-Marie Pålsson flera av argumenten mot kvotering, men landar ändå i ett avståndstagande utifrån risken för politisk klåfingrighet.

På samma linje uttryckte sig jämställdhetsminister Nyamko Sabuni i oktober 2008 då hon motsatte sig oppositionens kvoteringskrav: ”Kvotering är helt fel väg”. Något överraskande var det därför när hon häromdagen sa följande i media:

Jag tänker inte vara tjurskallig och säga att kvotering för evigt är uteslutet. Inget är för alltid uteslutet. Jag förstår verkligen frustrationen som många kvinnor i näringslivet känner. Jag känner samma frustration själv.

Det vore synd om den angelägna debatten om jämställdhet i näringslivet gick i baklås på grund av låsta positioner i kvoteringsfrågan. Mer evidensbaserad kunskap krävs innan vi på allvar kan diskutera huruvida staten ska ges rätt att bestämma över de privata företagens ägarutövning.

Länkar: DN1, DN2, DN3, DN4, SydSv, E24, VA
Filed Under: Arbetsmarknad Tagged With: , , , ,

Intressant studie om finska vårdnadsbidraget

2009-05-15 av 55 kommentarer

När alliansen gick till val med löfte om att införa ett vårdnadsbidrag var känslorna heta. Vissa ansåg att detta var en kvinnofälla som skulle leda till att 50-talets hemmafruar kom tillbaka, medan andra såg det som en unik möjlighet för föräldrarna att välja den omsorgsform som bäst passade deras barn. När det efter alliansens valseger sedan blev fritt fram för kommunerna att införa vårdnadsbidrag så verkade det som det varit ”much ado about nothing” då endast ett fåtal hushåll valt att utnyttja möjligheten. En förklaring som lagts fram är att bidraget , som är på som mest 3000 kr i månaden, helt enkelt varit för lågt för att möjliggöra för föräldrar att dra nytta av det. Stämmer det, eller är det helt enkelt så att föräldrar faktiskt tycker att barnen mår bra av att delta i förskolan och att de själva mår bra av att jobba?

Förra veckan deltog jag i Society of Labor Economist‘s årliga konferens. Där presenterades bland många andra intressanta studier en uppsats om det finska vårdnadsbidraget. I uppsatsen utnyttjar Toumas Kosonen det faktum att de finska kommunerna kan toppa upp det statliga allmänna vårdnadsbidraget med en extra valfri summa, vilket många kommuner har valt att göra. Det ordinarie vårdnadsbidraget ligger på 300-500 euros per månad och det genomsnittliga kommunala tillägget på 200 euros per månad.

Studien visar att storleken på vårdnadsbidraget spelar stor roll för det kvinnliga arbetsutbudet; ett kommunalt tillägg på 100 euros leder till att det kvinnliga arbetsutbudet sjunker med 10 %.  Däremot finner studien inga effekter för pappor. Det verkar alltså som om det svenska vårdnadsbidraget hade fått större genomslag om ersättningen hade varit några tusenlappar större.

Den mest intressanta frågan kvarstår dock, nämligen om vilken effekt ett vårdnadsbidrag får på barnen. Mår de bra av att vara hemma med sina föräldrar en längre tid, eller gynnas barnens utveckling av förskolans pedagogiska verksamhet? Detta är en mycket angelägen fråga för framtida forskning

Filed Under: Arbetsmarknad, Offentlig sektor Tagged With:

Perspektiv på ungdomsarbetslösheten

2009-05-14 av 18 kommentarer

Den svenska ungdomsarbetslösheten tillhör de högsta i Europa. Arbetslösheten i åldrarna 15-24 år är 24 procent i Sverige jämfört med 18 procent i genomsnitt i EU-länderna och ännu lägre i OECD-länderna. Bland de gamla EU-länderna har endast Spanien högre ungdomsarbetslöshet.

Att arbetslösheten är så hög är förstås oroväckande, men siffran måste sättas i rätt perspektiv. Till att börja med betyder 24 procents arbetslöshet inte att 24 procent av ungdomarna är arbetslösa (trots att media ofta framställer det så). Arbetslösheten mäter ju antalet arbetslösa i förhållande till antalet personer i arbetskraften. Eftersom drygt hälften av ungdomarna står utanför arbetskraften är antalet arbetslösa i förhållande till befolkningen i åldersgruppen ungefär 12 procent. Nästan hälften av de arbetslösa ungdomarna är dessutom heltidsstudenter. Drygt 6 procent av ungdomarna är arbetslösa utan att samtidigt vara heltidsstudenter.

Vi har alltså inte en stor sysslolös ungdomsgeneration. Men den svenska ungdomsarbetslösheten är hög i ett internationellt perspektiv även om vi beaktar dessa ”justeringar”. Därför är det kanske lite överraskande att vi i Finanspolitiska rådets rapport konstaterar att både andelen av ungdomar som studerar och andelen som arbetar är högre i Sverige än i andra länder.1

Hur går detta ihop? Om vi ska lita på data måste förklaringen vara att många ungdomar i andra länder gör annat än att arbeta, studera eller söka arbete. Det kan föstås finnas meningsfulla aktiviteter utanför dessa områden. Men det är förmodligen ett mindre samhällsproblem att en stor andel av ungdomarna söker arbete än att de ägnar sig åt dessa andra aktiviteter.

—————
1) År 2006 studerade 76 procent av de svenska ungdomarna i åldersgruppen 15-24 år jämfört med 60 procent i genomsnitt i OECD-länderna. Sysselsättningen i samma åldersgrupp var 46 procent i Sverige under 2007 jämfört med 44 i OECD-länderna. Att andelarna summerar till mer än 100 procent beror dels på att man kan studera och samtidigt vara sysselsatt eller arbetslös, dels på att studenterna inte mäts på samma sätt som de sysselsatta och arbetslösa.
Länkar: AB, SvD, Expr
Filed Under: Arbetsmarknad, Makro

Finanspolitiska rådets rapport

2009-05-11 av 30 kommentarer

I dag presenterade Finanspolitiska rådet (där jag är ledamot) sin årliga rapport. Vår uppgift är att granska regeringens finanspolitik så fokus i årets rapport ligger naturligtvis på hanteringen av finanskrisen och den efterföljande lågkonjunkturen. Vi menar att regeringen huvudsakligen har valt rätt inriktning på de finanspolitiska stimulanserna: man har satsat på arbetsmarknadspolitik, offentliga investeringar, och ökade statsbidrag till kommunerna. Men vi anser att större (och tidigare) stöd till kommunerna behövs och att satsningarna på arbetsmarknadspolitiken delvis borde ha annan utformning. Jag lär få anledning att återkomma till olika delar av rapporten i senare ekonomistasinlägg, men låt mig kort utveckla några av våra huvudpoänger.

I gårdagens SvD sa kommunminister Mats Odell att:

Många företag går dåligt och många enskilda drabbas hårt av arbetslöshet. Det är inte realistiskt att kommunsektorn ska gå helt torrskodd genom detta fruktansvärda oväder som nu drar fram.

Detta är helt feltänkt. Grunden för en god konjunkturpolitik är att den offentliga sektorn inte ska strama åt under en lågkonjunktur (i grundkursen i makroekonomi får man lära sig att de offentliga utgifterna bör öka i en nedgång). Trots att skatteintäkterna nu faller kraftigt har vi inte en offentlig-finansiell kris. Vi har, särskilt i en internationell jämförelse, mycket starka offentliga finanser. Det finns därför inget behov av åtstramning i kommunerna, och risken att en bibehållen omfattning på de kommunala utgifterna under lågkonjunkturen försämrar trovärdigheten för finanspolitikens långsiktiga hållbarhet är liten.

I rapporten framför vi även ett antal förslag om arbetslöshetsförsäkringens utformning. För det första menar vi att en konjunkturberoende ersättning är önskvärd. Regeringen har under senare år stramat åt villkoren kring a-kassan för att ge starkare drivkrafter för de arbetslösa att söka och finna ny anställning. Vi anser att dessa förändringar har varit motiverade och att de kommer att leda till en bättre fungerande arbetsmarknad på sikt. Men i en djup lågkonjunktur har de arbetslösa mindre möjligheter att påverka sin situation. Det är då motiverat att tillfälligt göra villkoren i a-kassan mer generösa.

För det andra menar vi att även finansieringen av försäkringen bör vara konjunkturberoende så att avgifterna till a-kassan inte behöver bero på konjunkturläget. I det nuvarande systemet stiger a-kasseavgiften när arbetslösheten stiger bland kassans medlemmar. Differentieringen av avgifter mellan olika kassor kan vara motiverad, men den kan uppnås utan att avgifterna stiger över lag i en lågkonjunktur. Statens andel av finansieringen av försäkringen bör alltså öka när den genomsnittliga arbetslösheten stiger.

Slutligen påpekar vi att arbetslöshetsförsäkringen borde vara obligatorisk och statligt administrerad (Jonas har tidigare utvecklat argumenten för en sådan försäkring här på Ekonomistas). Detta är förmodligen politiskt orealistiskt då endast miljöpartiet verkar instämma, men det låga deltagandet i försäkringen kommer att bli ett allt större problem under lågkonjunkturen. Förmodligen finns de bästa möjligheterna till en större reform just under en kris där systemets brister blir som mest synliga.

Länkar: AfV, DN, SvD
Filed Under: Arbetsmarknad, Makro
«Föregående sida
Nästa sida»