Inträdet på arbetsmarknaden

I tidigare inlägg har jag uppmärksammat frågor som tas upp i Finanspolitiska rådets nyligen publicerade rapport. Detta har gällt konjunkturpolitiken, ungdomsarbetslösheten, de automatiska stabilisatorerna och utgiftstaken. Turen har nu kommit till de mer långsiktiga frågor som också behandlas i rapporten. En övergripande problematik för finanspolitiken är hur den åldrande befolkningen ska hanteras. I rapporten påpekar vi — och detta är förstås inte någon ny tanke — att ökande livslängd i princip bör mötas av att vi spenderar fler år på arbetsmarknaden.

Andel av livstiden i arbete efter födelseår, procent

Andel av livstiden i arbete efter födelseår, procent

Enligt våra kalkyler arbetar vi en allt mindre del av vår livstid. Figuren till höger visar att en person född 1970 vid nuvarande beteendemönster kan räkna med att arbeta ungefär 8 procent av sin livstid jämfört med 9 procent för en person född 1930. Att andelen av livstiden i arbete sjunker beror förstås på att vi har fått allt fler år som pensionärer. En naturlig reaktion är kanske att vi bör gå i pension senare när vi lever längre, en fråga som jag planerar att återkomma till i ett senare inlägg.

Men i vår rapport konstaterar vi också att det är önskvärt att tidigarelägga svenskarnas inträde på arbetsmarknaden. Jämfört med andra länder börjar svenska ungdomar att studera vid höga åldrar, och de studerar dessutom under en lång tid. Vad kan då göras för att bryta detta mönster? Vårt förslag är att påverka incitamenten genom att ändra studiemedelssystemet på ett flertal punkter:

  • Studiemedel bör ges under en kortare period.
  • Andelen av studiemedlen som är bidrag snarare än lån kan vara högre för unga studenter än för äldre studenter.
  • Nivån på studiemedlen bör höjas.
  • Fribeloppet bör inte höjas.

Att studiemedlen ska ges under en kortare tidsperiod motiveras förstås av att studenterna ska ges rätt incitament att klara av sin utbildning på utsatt tid. Även om vi inte tar direkt ställning till detta i rapporten menar jag att det är rimligt att man kan få studiemedel under högst tre år för studier på kandidatnivå och högst två år på den avancerade nivån. Att bidragsandelen ska trappas av i takt med studentens ålder motiveras förstås av att vi vill öka incitamenten att börja studera vid unga år.

Genomsnittligt antal arbetade timmar och studietimmar per vecka för sysselsatta som studerar

Genomsnittligt antal arbetade timmar och studietimmar per vecka för sysselsatta som studerar

Våra rekommendationer om nivån på studiemedlen och det s k fribeloppet motiveras av att studenterna måste kunna fokusera på studierna utan att tvingas arbeta alltför mycket vid sidan av. Figuren till höger visar att sysselsatta studenter under senare år har lagt mer tid på arbete och mindre på studier. Detta kan bero på att studiemedlen (2000 kr per vecka under terminstid, varav en tredjedel är bidrag) trendmässigt har halkat efter den allmänna löneutvecklingen. Den Studiesociala utredningen föreslog nyligen att fribeloppet ska höjas så att studenterna kan arbeta mer utan att studiemedlen trappas av. Vi menar alltså att detta är fel väg att gå. Fribeloppet bör snarare sänkas.

Trogna ekonomistasläsare minns kanske att jag tidigare har argumenterat för att terminsavgifter bör införas (här, här och här), och att jag främst har motiverat detta med att skynda på ungdomarnas studier. Jag tror fortfarande att det skulle få avsedd effekt, men det finns förstås ett antal fördelningspolitiska problem med den lösningen. Förmodligen kan liknande effekter uppnås i ett system med fria studier och generösa nivåer men strikta tidsramar för studiemedlen.

Comments

  1. Kloka förslag. Att ungdomar avslutar sina studier och försöker etablera sig på arbetsmarknaden tidigare än idag är lovvärt att sträva efter men så länge de höga trösklarna på arbetsmarknaden finns kvar kommer ungdomar även fortsatt att ha svårt att etablera sig, även om de spenderade fyra år istället för sex år på universitetet. Den hårt reglerade arbetsmarknaden ställer inte bara till problem för nyexade studenter utan även för andra ungdomar och invandrare som utan svensk arbetslivserfarenhet försöker att etablera sig. Därtill kommer fackets envetna kamp att driva upp ingångslönerna vilket prisar ut många som försöker att etablera sig på arbetsmarknaden.

  2. Danni says:

    Fribeloppet är, som det ser ut idag, totalt vansinne, framförallt för studenter i storstäderna.

    Med studiemedlen på den nuvarande nivån är det helt omöjligt att studera i en storstad utan att arbeta extra. Jag hade när jag gick på Chalmers en studentlägenhet – en etta på 32 kvadrat – som kostade 4700 kr per månad, exkl el, 12 månader per år. Fullt studiemedel var då 6900 kr per månad.

    De siffrorna gör ju att det är helt uppenbart att man måste jobba extra, särskilt med tanke på kostnader för studielitteratur och allmänna levnadsomkostnader i storstäderna. Eftersom fribeloppet även räknar in sommarjobbet (som man ju måste ha, eftersom man inte får CSN på sommaren) så kan man inte jobba mycket extra förrän man slår i taket. I det läget hamnar man i en vansinnig situation där man jobbar för i stort sett en spottstyver, sett till nettotillskottet i plånboken, men trots det betalar full skatt och sociala avgifter.

    En motivation för fribeloppet kan vara att man inte ska ta studiemedel men misslyckas med studierna på grund av att man lägger för mycket tid på arbete – men här finns ju redan en inbyggd spärr, i och med att man blir av med studiemedlen om man inte tar tillräckligt många poäng. Vill du skärpa något, skärp istället denna gräns.

    Jag ser att du också föreslår en höjning av studiemedlen, vilket till viss del skulle motverka problemet, men det finns en väldig skevhet i att studiemedlens storlek, till skillnad från löner i allmänhet, inte tar hänsyn till kostnadsläget i den ort man studerar i. Sålänge studiemedlen inte är nog för att man ska kunna klara sig så känns fribeloppet väldigt svårt att motivera. Bättre då att släppa det fritt och låta de som kan och vill bidra till samhället med sin arbetskraft (och då samtidigt med sina skatter) få göra det.

    Eftersom din poäng är att öka deltagandet på arbetsmarknaden förstår jag inte varför man inte ska uppmuntra deltagande medan man studerar. Med lite tur kanske erfarenheten från extrajobbet kan hjälpa till att säkra jobbet efter examen, dessutom.

  3. Man borde kanske införa ett system där man skriver av en del av studieskulden om man tar en kandidatexamen inom tre år eller masterexamen inom fem år från studenten?

  4. Det här ämnet har stötts och blötts en hel del här i Finland också. Statsminister Vanhanen för hård kampanj för att förlänga tiden i arbetslivet, bland annat genom att förkorta studietiderna.

    Jag har ändå själv haft svårt att se den stora samhällsekonomiska nyttan i att pressa studenter genom högskoleutbildningar så snabbt som möjligt. Problemet är ju inte att studenter ligger på latsidan. Har stött på finländska siffror som visar att den genomsnittliga studenten jobbar halvtid och studerar i ungefär 75 procents takt. Ur den synpunkten är studenter, om några, högproducerande samhällsmedborgare.

    I teorin ska förstås en utexaminerad arbetstagare vara mera produktiv än en icke-utbildad arbetstagare. Jag antar att en nationalekonom räknar med att två produktiva arbetsår går till spillo om studietiden drar ut från fyra till sex år. Men är den här förlusten verkligen så stor att det är värt att offra den nuvarande relativt stora studiefriheten, på bekostnad av alla de nackdelar det skulle innebära hårdare begränsa studietiden (akademisk frihet, möjlighet att få en fot in i arbetslivet, tid att mogna o.s.v.)? Har värdet av det arbete studenter i dag gör vid sidan om studierna tagits med i beräkningen?

  5. anders says:

    ord och inga visor må jag säga!

    får man komma med den tillväxtfientliga synpunkten att det kanske är helt ok att vi ägnar allt mindre tid åt att arbeta och lägger mer tid på andra saker? längre studietider i högre åldrar kan kanske dessutom innebära en flexiblare arbetsstyrka och att fler människor hittar det de vill hålla på med i livet. kanske gör de då också ett bättre jobb. att alltfler går vidare till forskning och annat är väl dessutom fantastiskt bra för tillväxten, om man tror på ett samband mellan forskning och tillväxt. sen är ju studietiden för de flesta förvisso materiellt fattig men en rolig del av livet, inte en trist transportsträcka till detsamma.

    sen har jag en kanske löjlig synpunkt: bryt y-axeln i diagrammen, ordentligt så att det syns bra, eller använd tabeller vid så små förändringar. annars finns det en tydlig risk för oönskade lögn, förbannad lögn och statistik-effekter.

  6. Mattias says:

    Jag förstår inte alls det här inlägget av Martin Flodén.

    Martin, din tes är att det faktum att studenter arbetar medan dom studerar förlänger deras studietid och därmed den totala tiden dom spenderar utanför arbetskraften(innan inträde i arbetsmarknaden).

    Men du förstår väl att det faktum att man jobbar vid sidan av studierna faktiskt hjälper till att snabbt få in en i arbete efter studierna? Det verkar du väldigt bekvämt ha undangömt i din argumentation(för att jag hoppas verkligen att detta är något vi kan ta för givet).

    Om vi nu antar att din logik gällande vad som är huvudproblemet (att studenter tar för lång tid på sig att bli klara med studierna) är korrekt så är ju ändå ditt förslag på vad som ska göras för att få ut studenterna i arbetskraften snabbare inte så kloka.

    1. Studiemedel bör ges under en kortare tid.
    – Är det inte rimligt att anta att detta kan leda till att kostnaden för att studera kan öka? Om man jobbar och funderar på att börja studera så kanske man funderar lite längre istället eller helt enkelt väljer att inte studera på grund av att man då MÅSTE vara säker på sitt val innan man börjar? En annan aspekt av detta är ju att det kan skapa ett stort incitament att inte bredda sig utan att försöka skaffa så mycket spetskompetens så möjligt, hur påverkar det typen av nyexaminerade vi får? Får vi då mindre Nationalekonomer/statsvetare? Eller mindre Företagsekonomer/sociologer? osv.

    2. Andelen av studiemedlet som är bidrag kan vara högre för unga kontra äldre.
    – Detta är nog bara retoriskt svårt och jag vet inte vad detta kan få för konsekvenser.

    3. Nivån på studiemedlen bör höjas.
    – Problemet här är att ni inte säger en siffra. Om studiemedlen höjs med x kr och fribeloppet samtidigt sänks med x kr så betyder det ändå att incitamentet för att jobba istället höjs. Lite konstigt att du inte tog upp detta.

    4. Fribeloppet bör inte höjas.
    – Njaa, har du beaktat hur löneökningar påverkar alternativkostnaden av att ha ett fribelopp? Exempelvis så om lönerna om 5 år har ökat med 10% så betyder väl detta att marginalnyttan av inarbetad timme över fribeloppet ökar? Min nationalekonomi kan var helt fel men jag tror att det borde funka.

  7. @Danni, Jens och Mattias: Visst kan det vara bra att studenter arbetar och får kontakt med arbetsmarknaden. Men detta bör då huvudsakligen vara i begränsad omfattning och med sysslor som är relevanta för den framtida yrkesbanan. Som det ser ut nu arbetar ju många studenter väldigt mycket — figuren i inlägget visar att de som arbetar till och med arbetar mer än de som studerar.

    Nu verkar det ju som att många studenter arbetar av nödvändighet eftersom studiemedlen är så låga. Det är knappast effektivt eller önskvärt.

    Visst stöd för våra förslag ges i Juanna Joensens studie baserad på danska data. Hennes resultat tyder på att det kan vara bra för studieresultaten med visst arbete men att det går betydligt sämre för studenter som arbetar halvtid eller mer.

    I en annan studie, baserad på svenska data, visar Bertil Holmlund m fl att studieuppehåll och senarelagd högskoleexamen har stora negativa effekter på den framtida inkomsten.

    @Mattias: Jag förstår inte din punkt 3. Angående punkt 4 bör fribeloppet — liksom studiemedelsnivåerna — förstås indexeras till den allmänna löneutvecklingen.

  8. Christoffer Rydland says:

    Jag tycker det är snävt tänkt att det nödvändigtvis är bra att studenter kommer snabbt ut i arbetslivet. Vi är alla olika och en del av oss behöver mer tid att prova oss framm. Livet var lite enklare förr när man blev smed som pappa… Visst finns de de som går raka spåret genom utbildningarna, men då kan kanske man måste göra ett lappkast senare i livet istället, till en hög kostnad.

  9. anonym says:

    Förstår inte argumentet att inte hinna med att jobba och plugga. pluggar själv 150%, jobbar kvartsfart samtidigt som jag hinner engagera mig utanför skolan och dessutom få ok betyg.. Dåligt argument! om man inte vill leva på nudlar o tonfisk måste man enligt mig få in pengar utöver csn.

  10. Stig-Lennart says:

    Sveriges regering har förvisso varit usel på att implementera EU:s åldersdisrkimineringsdirektiv, men att differentiera studiemedel efter ålder torde inte vara i sammklang med detta. Eller är det differentiering efter studietid som avses?

    Om man dessutom tror på incitament som styrmedel, borde väl slutsatsen beträffande längd och nivå på studiemedlet vara den motsatta? Den sociala marginalnyttan av en människas studier kanske avtar med studietiden, men det är knappast realistiskt att tro att den plötsligt sjunker till noll efter x års studier. Tvärtom borde väl ett lägre studiemedel som ges under en längre tid med större sannolikhet reflektera den samhällsekonomiska vinsten?

  11. @Christoffer & anonym: Det är kanske värt att poängtera att jag inte vill tvinga studenterna att följa ett visst mönster. Men när deras beteende sker på andras bekostnad — fria högskolestudier som dessutom subventioneras med statliga bidrag — måste man fundera på vilka signaler systemet ska skicka till studenterna.

    @Stig-Lennart: Det finns redan nu åldersgränser i studiemedelssystemet så jag tror inte att det skulle strida mot EU-lagstiftning (men jag är inte säker).

    Att den sociala marginalnyttan avtar med tiden tvivlar jag på som ett generellt påstående. Nu har vi ju treåriga grundutbildningar enligt Bolognasystemet. Då utformas utbildningen för att dessa tre år ska hänga ihop som en helhet och värdet av att fullfölja dessa tre år är förmodligen betydligt högre än att sluta just innan utbildningen är klar. Och eftersom utbildningen är planerad att vara treårig bör studiemedelssystemet utformas så att studenten både ska kunna och vilja bli klar under denna tidsperiod.

    Snarare än att ge låga studiemedel under en längre tidsperiod kan väl den student som vill ta längre tid på sig spara en del av de (höga) studiemedel som de får under de första tre åren.

    håller helt med om att det är bra med valfri

  12. Stig-Lennart says:

    Som sagt, regeringen har varit usel på implementeringen och tycks inte ta frågan på allvar. Men EU-direktivet tycks vara väldigt strängt i dessa frågor.

    Vad jag undrar är om inte den dylik regel skulle drabba just dem som studiemedelssystemet är tänkt att stödja, nämligen individer från familjer med svag bildningsbakgrund, som kanske inser först efter att ha varit ute i arbetslivet att de vill studera.

    På vilket sätt påverkar bolognaprocessen den sociala marginalnyttan per tidsenhet av människors studier? Jag kan hålla med om att det borde finna något slags examensbonus, men på denna punkt borde väl individuella och sociala marginalnyttor kongruera ganska rejält? Bortsett från detta torde staten ha ett önskemål om att studenter ceteris paribus bör bli klara snabbt snarare än långtsamt, oavsett om valet står mellan 2.5 och 3 år, eller mellan 3.5 och 4 år.

    Jag kan inte se varför det skulle finnas en diskontinuitet i den sociala marginalnyttan just vid den tidpunkt som ”normalstudenten” förväntas vara klar med sin utbildning. Men jag kanske missat något?

  13. Christoffer Rydland says:

    Javisst, allt som är gemensamt finansierat bör man begrunda noga. Men det är en värderingsfråga var man skall effektivisera. Själv är jag beredd att betala för generositet för människor i det här skedet av livet, medan jag exempelvis inte är beredd att betala för folks barn (barnbidrag etc), och även tycker äldreomsorg, regionalstöd är mindre viktigt än unga.

    Om man är en effektiv student eller inte beror inte enbart på en själv i den här fasen av livet, medan man exempelvis kan planera bättre när man skaffar barn. Många unga har det knepigt nog, bland annat är tillträdet till arbetsmarknaden begränsat pga onödiga inträdeshinder. Man kan ha en kass utbildning och ändå få jobb via sina föräldrars kontakter, och de som kan bo hemma hos mamma och pappa kan läsa i Stockholm medan andra knappast kan det. Det bör finnas ett visst utrymme för att göra fel i den här fasen av livet. Man formar sin identitet under de här åren och det kräver för många ett visst experimenterande. Av det skälet är det utmärkt om man även har jobbat med saker som inte är relaterade sin utbildning. (Det finns faktiskt de som inte gillar Handelsstudenter, just för att de är så unga och strömlinjeformade.)

  14. ”…att ökande livslängd i princip bör mötas av att vi spenderar fler år på arbetsmarknaden.”

    Gäller inte detta enbart om den tekniska utvecklingen stod still?

    Kan inte ökande livslängd istället resultera i att vi får leva utan att tvingas till arbete i högre utsträckning?

    Och sen det här med kortare CSN. Det kommer separera arbetarbarns (som jag, som läste komvux 3 år och sedan 5 st A-kurser innan jag förstod vad jag ville) och rikemansbarns möjlighet till att studera i en ohygglig utsträckning. Med en aning press/kunskap inom familjen är det en naturlig utveckling att veta ungefär vad man vill plugga, och sedan göra det. I rinkeby vet många inte ens att dom får plugga på universitetet, och än mindre vet dom vad man pluggar där. Att enbart införa förkortad bidrag låter inte alls vettigt, men möjligen skulle det kunna utformas tillsammans med en systematiskt utvidgad information till ungdomar om vad som sker vid universiteten.

  15. Per S says:

    @ Danni:
    Problemet i ditt fall är snarare att det inte fanns något billigare boende (typ korridorrum). Att studenter ska ha egna lägenheter känns inte som någon prioriterad fördelningspolitik.

    @ Martin:
    1. Om man inte kunde studiemedel för kandidatstudier i mer än tre år skulle många se sig tvungna att hoppa av högskolan om de inte väljer rätt på en gång. Det skulle leda till många avbrutna studiegångar, och, som påpekats, sannolikt till att många skulle börja plugga senare. Den andra chans som faktiskt varit svenskt utbildningsväsendes styrka borde också vara samhälleskonomiskt effektiv. Bättre då att alla studiemedel efter det fjärde året utgörs av lån, vilka betalas tillbaka utan möjligheter till dispenser. Då får man också lite krav på att mastersutbildningarna ska ge någonting utöver två års respit från arbetsmarknaden.
    2. Jag är övertygad om att arbetslivserfarenhet – oavsett inriktning – är bra för de flesta studenter. I synnerhet i början på studierna då man inte kan påräkna anställning på studiefärdigheterna.

  16. Vilka är de fördelningspolitiska problem som ”förstås” finns med terminsavgifter?

    Länder med lägre statligt stöd och högre avgifter, har inte färre som läser vidare, och inte högre social snedrekrytering.

    Terminsavgifter i Sverige skulle innebära att den övre medelklassen i större utsträckning får betala sin egen (eller sina egna barns utbildning) utbildning, dvs fördelningspolitiskt helt rätt (enligt de kriterier på fördelningspolitisk riktighet som gäller i Sverige)

    Källa för mina påstående:

    Bergh (2007) ”Skattefinansierad högre utbildning: Håller de fördelningspåolitiska argumenten?” i Den fria akademin, N. Karlson (red.). Stockholm: Ratio.

    samt

    Bergh, Andreas och Günther Fink. 2008. ”Higher Education Policy, Enrollment, and Income Inequality.” Social Science Quarterly 89:217-235.

  17. Andreas berg
    Av vilken anledning rycker du enbart ut och diskuterar den övre medelklassen?

    Istället för att göra det svårare och svårare för de lägsta klasserna att nå högskolan borde väl kraft och pengar läggas på det motsatta?

  18. Skälet är att många verkar anta att terminsavgifter är dålig fördelningspolitik och att hög skattefinansiering av den högre utbildningen är god fördelningspolitik, men få har kollat upp den forskning som finns.

    vill man minska den sociala snedrekryteringen är det förmodligen viktigare att ha en bra skattefinansierad grundskola.

  19. @Andreas: Jag delar din uppfattning att dagens system i hög utsträckning omfördelar från dem som inte studerar till dem som studerar. Terminsavgifter behöver alltså inte ha oönskade fördelningspolitiska effekter.

    Men i praktiken kan ändå sådana effekter tänkas uppstå, t ex om ungdomar från familjer utan utbildningstradition är obenägna att ta stora studielån för att finansiera terminsavgifter. Terminsavgifter är kanske inte heller förenliga med vår sammanpressade lönestruktur.

    Jag är som sagt inte främmande för terminsavgifter, men det finns fördelningspolitiska problem som behöver hanteras om man vill införa sådana avgifter.

Trackbacks

  1. […] lagstadgad semester införts och förlängts, pensionsåldern sänkts och gjorts mer flexibel, och inträdet på arbetsmarknaden skjutits fram. Allt parallellt med att förväntad medellivslängd ökat med 23 år (!) till 82 […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s