Elhandel i bilder

I ett tidigare inlägg har elmarknaden analyserats med handelsteoretiska glasögon. Inlägget följdes upp med en text som undrade varför det verkar finnas ett motstånd mot frihandel med el, även bland traditionella frihandelsvänner. Analysen bygger på förenklingar och för att göra den ännu tydligare presenteras här huvuddragen med figurer av utbud och efterfrågan. Förhoppningsvis kan detta klargöra om det finns några avgörande punkter på vilka analysen brister. Inlägget visar dessutom att kablar och överkapacitet spelar likartade roller för elförförjningen, men de har väsensskilda fördelningsekonomiska konsekvenser.

Analysen utgår från att den finns en, och bara en, marginalkostnad för inhemsk producerad el, MC_SVE, och denna är lägre än marginalkostnaden i omvärlden, MC_UTL. Priset antas sättas efter respektive marginalkostnad och det inhemska produktionstaket antas till att börja med ligga på 20GW. Vidare antas initialt att kablarna som binder samman Sverige med omvärlden har en maximal kapacitet på 5GW som nyttjas till export eller import av el. Analysen bortser alltså från att det finns olika elhandelsområden som är exponerade mot olika delmarknader som i sin tur inte är perfekt integrerade.

Den första situationen är en där den svenska efterfrågan, D_SVE, är låg och exporten slår därför i kablarnas kapacitetstak. Även om producenterna säljer så mycket de kan på exportmarknaden så finns det produktionskapacitet över vilket gör att det inhemska priset motsvarar den låga marginalkostnaden. I praktiken fungerar därför den begränsade kabelkapaciteten som ett handelshinder som skyddar den inhemska marknaden från omvärldens högre priser.

När den inhemska efterfrågan är högre finns mindre utrymme för export och kablarna utgör i detta läge inte någon begränsning för elhandeln. Istället slår den inhemska produktionskapaciteten i taket. Eftersom producenterna kan välja att sälja dyrt i omvärlden snarare än billigt i Sverige bestäms priset av den högre utländska marginalkostnaden. De inhemska producenterna gör i situationen som visas nedan stora vinster då priset ligger långt över produktionskostnaderna. Åtgärder för minskad efterfrågan kan i detta läge få stort genomslag på priserna om åtgärderna får exporttaket att åter binda.

Hade man i den situation som beskrivs “klippt kablarna” hade priset fallit från MC_UTL till MC_SVE och den inhemska efterfrågan hade ökat eftersom incitamenten att spara el hade minskat. Situationen är också lämplig för att förklara den så kallade Beken-modellen som i princip innebär att den inhemska efterfrågan prissätts till MC_SVE medan exportpriset hamnar på MC_UTL. Hur detta praktiskt ska gå till är emellertid oklart, åtminstone för mig.

Sverige är inte alltid exportör av el utan ibland är den inhemska efterfrågan så hög att produktionskapaciteten inte räcker till. Motsvarande situation kan även uppstå om den inhemska produktionskapaciteten är låg, exempelvis när det blåser lite eller då kärnkraftsreaktorer är stängda för underhåll. Kablarna används i detta fall för import och i situationen som illustreras nedan utgör deras kapacitet inte någon begränsning. Priset är högt och även i detta läge gör de inhemska producenterna stora vinster.

I fallet ovan var kabelkapaciteten tillräcklig för att tillfredsställa efterfrågan men det är inte självklart att det alltid är möjligt. Om efterfrågan är tillräckligt hög (eller om tillräckligt mycket av produktionskapaciteten ligger nere) kan effektbrist uppstå. Situationen illusteras nedan där importtaket binder och varken inhemsk produktion eller import räcker för att tillfredsställa efterfrågan. Eftersom produktions- och importbegränsningarna är absoluta finns det i detta läge inga alternativ till att koppla bort en del av användarna.

Förutom att möjliggöra lönsam export av el fungerar alltså kablarna som binder samma Sverige med omvärlden som en försäkring mot effektbrist. Försäkringar är trevliga att ha men de är inte gratis vilket illustreras i nästa figur. I denna har kabelkapaciteten utökats från 5 till 10GW och den – för elkonsumenterna – uppenbara baksidan är att Sverige då exponeras för omvärldens högre priser även när den inhemska efterfrågan är låg. För producenterna är fördelarna däremot stora: de kan producera maximalt och sälja hela denna produktion till höga priser. Det framgår också att producenternas vinster är större än konsumenteras förluster, just då de säljer mer el än konsumenterna köper.

Ett annat sätt att minska risken för effektbrist är att öka den inhemska produktionskapaciteten, exempelvis genom att bygga ut kärnkraften. Det kan illustreras som nedan där antagandet återigen är att kabelkapaciteten är 5GW men produktionstaket höjts till 25GW. Exportkapaciteten kommer nu att oftare slå i taket, med låga inhemska priser som följd. Konsumentera gynnas alltså genom att exponeringen för omvärldens högre priser blir mer sällsynt. Samtidigt är det uppenbart att producenterna i detta läge har starka incitament att försöka få tillstånd ökad marknadsintegration genom större kabelkapacitet.

Något som framgår är att både ökad överföringskapacitet och ökad inhemsk produktionskapacitet fungerar som försäkringar mot effektbrist. Skillnaden ligger i vem som betalar försäkringspremien. Mer kabel innebär att försäkringen betalas av konsumenterna medan utökad produktionskapacitet betyder att producenterna får betala försäkringspremien. Samtidigt har producenterna lönsamhetskrav och som framgår av den sista figuren går det att föreställa sig en situation där ny kärnkraft vore lönsam om den inte finns, men olönsam om den finns. Om effektbrist till varje pris ska undvikas samtidigt som prissättningen sker efter marginalkostnad är det därför svårt att se några andra lösningar än att antingen dra mer kabel, vilket leder till högre genomsnittliga elpriser, eller genom att överkapacitet subventioneras fram.