Nästan alla samhällsvetare har förmodligen någon gång hört talas om Hawthorne-effekten. Hawthorne-effekten bygger på experiment som gjordes på 1920-talet i en amerikansk fabrik (vars namn givit upphov till effekten). Belysningen i fabriken manipulerades på experimentell väg. Det har hävdats att produktiviteten inte bara ökade vid bättre belysning, utan varje gång experimentledarna förändrade belysningen. Detta brukar användas som stöd för att uppskattning och uppmärksamhet kan vara viktigare faktorer för att motivera människor än materiella produktionsvillkor.
Hawthorne-effekten har ibland också setts som samhällsvetenskapernas motsvarighet till Heisenbergs osäkerhetsprincip, det vill säga att studieobjektet påverkas av att det observeras. (Den fantastiska norsk-svenska filmen Psalmer från köket bygger för övrigt på samma metodologiska lärdom.)
Enligt Chicagoekonomerna Steven Levitt och John List är dock Hawthorne-effekten till stora delar en myt. Någon rigorös analys av resultaten från experimentet gjordes aldrig och data från experimentet troddes länge ha varit försvunnen. Nu har dock herrarna Levitt & List (eller kanske snarare någon av deras forskningsassistenter som tackas för “incredible research assistance”?) hittat delar av data på microfiche i ett litet bibliotek i Wisconsin samt i ett arkiv i Boston.
Det visar sig att det inte finns något särskilt starkt stöd för Hawthorne-effekten. Det finns vissa tecken på att produktiviteten är högre under experimentperioden, men inte ens denna slutsats kan dras med säkerhet. Helt klart står dock att produktiviteten inte förändrades varje gång belysningen förändrades på det sätt som Hawthorne-effekten brukar beskrivas.
So what? Hawthorne-effekten kommer förmodligen att fortsätta leva sitt eget liv oavsett vad som egentligen hände vid Hawthorne-fabriken på 1920-talet, i synnerhet i managementlitteraturen. En postmodern diskursteoretiker kanske till och med skulle hävda att det är irrelevant vad som faktiskt hände i experimentet för snart 100 år sedan. En inte riktig lika postmodern nationalekonom skulle dock hävda att det faktiskt spelar roll. De som använder Hawthorne-effekten som argument för sin sak måste framgent hänvisa till andra studier och experiment vars resultat förmodligen inte är lika slående som (myten om) Hawthorne-effekten.
Ekonomistas 
Idag är damerna som monterade gamla fina telefonapparater med petmojar ersatta av industrirobotar som förmodligen klarar av att montera moderna telefoner även om det är beckmörkt i lokalen. Och det är en produktivitetshöjning som är odiskutabel.
Det allmänna intrycket av alla dessa experiment med olika sorters “management”, vare sig det är “scientific” eller något annat påfund inom grenen “human resources”, är väl att folk reagerar positivt på positiv uppmärksamhet så länge de inte misstänker att det är något lurt med vänligheten. Som myriader små konflikter om ackorden på verkstaden förmodligen visat är det ofta något lurt med det hela också. Och därmed blir Hawthorne ett exempel öppet för tolkningar. Kan det vara något liknande med Horndal-effekten i Sverige?
Heja Robert!
Jag hänger inte riktigt med. Det är väl sällan (?) någon använder Hawthorne-effekter som argument för något? Tvärtom handlar det väl om ett osäkerhetsmoment i experimentella studier. Som invändning emot att en experimentell studie fångar ett kausalsamband borde hawthorne-effekten vara lika aktuell som någonsin, oavsett vad som hände i den ursprungliga studien.
Stig-Lennart: Hawthorne-effetken används flitigt som metafor i organisationspsykologi, human resources och en massa managementlitteratur. Angående osäkerhetsmomentet med experiment så visade det ju sig att själva experimenterandet verkar ha varit betydligt mindre (eller till och med helt frånvarande), så Hawtorne-effekten säger inte så särskilt mycket om det. Då är det bättre att ta till andra argument, till exempel det här: https://ekonomistas.se/2008/11/22/im-watching-you/ (även om jag inte litar helt på denna studie heller).
Ser man på. Detta var nyheter för mig.
För övrigt tycks John Henry bara ha varit en mytologisk figur; det finns inga belägg för hans tävling mot maskinerna. Så det kanske är säkrast att sluta tala om “John Henry-effekter” också?
Resultaten från Hawthornestudierna är rätt eller fel aktuella i både forskningen och i politiken. Det kan mycket väl vara där som slagordet “en god arbetsmiljö lönar sig” har sitt urspung. Den mest omtalade Hawthornestudien genomfördes sedan i 1920-talets slut och 1930-talets början. Den ingick i ett forskningsprojekt och ska därför vara dokumenterad. Sedan dess har det gjorts andra mer sofistikerade studier i beteendevetenskaperna med samma fynd av evidens på människans tendens att interagera, även med den vetenskapliga studien.
Ledning som ämne kompliceras av att det är extremt brett. Vidare kompliceras det av att det har intresserat makthavare sedan urminnes tider. Macciavelli var därmed inte först när han skrev sin berömda bok i 1500-talets början. Hawthornefabrikens studier av ledning var inte heller de enda som gjordes under det tidiga 1900-talet. Under seklets andra halva genomfördes det sedan en hel rad av framför allt amerikanska vetenskapliga studier av ledning i ett brett spektra av vetenskaper som hade olika intressen och olika perspektiv. Dessa studier genomfördes tillika med olika metoder och resulterade i variabla ibland till och med motstridiga slutsatser.
Ändå går det att hitta en konsensus i ledningsforskningen om att Taylors “vetenskapliga” ledning, som dominerade industrin till förra seklets mitt, blivit otidsenlig. Joseph Juran, en av kvalitetsrörelsens mer välkända tänkare uttryckte det ungefär så här i 1980-talets slut; “Vi befinner oss i slutet av Taylors era och har problem”. Liknande bedömningar gjordes även av det sena 1900-talets välkända internationella ekonomer liksom alldels nyss av av det svenska globaliseringsrådet.
För att vi ska gå väl skodda ur dagens kris behöver den “vanliga människans” betydelse för samhällsutvecklingen uppvärderas. Hur förhåller sig det till en fortsatt expertstyrning av befolkningen med till exempel ekonomiska incitament? Den diskussionen torde vara mer matnyttig än frågan om vilka metoder som användes vid vilken studie vid Hawthornefabriken för 80 år sedan.
Tillägg
Missade i min förra kommentar att Joseph Juran är extra intressant i sammanhanget. Han gjorde karriär vid Western Electric och Hawthornefabriken innan han blev akademiker.
Marie, jag håller helt med dig om att det finns mycket som är viktigare än vad som hände på Hawtorne-fabriken, men som tur är skriver vi om mycket annat här på Ekonomistas. Jag förstår inte riktigt vad du menar att vi borde skriva om i stället (vanliga människors betydelse för finanskrisen? experstyrning och ekonomiska incitament?)?
Du har också rätt i att det finns uppföljande Hawthorne-studier från 1920- och 30-talen som vad jag förstår är ordentligt dokumenterade. Men det är belysningsstudien som brukar dyka upp oftast i läroböcker, men just det exemplet verkar alltså vara mer skröna en sanning.
Två råttor sitter i en bur. En forskare/experimentledare som kontrollerar råttorna står framför buren samtidigt som en av råttorna säger till den andra råttan medan den drar i en spak.
“Fiffigt va´! Jag har programerat honom att ge mig mat varje gång jag drar i spaken.”