För några veckor sedan presenterades Finanspolitiska rådets årliga rapport, med mig som en av författarna. En av våra mer kontroversiella ståndpunkter gäller utgiftstaken. Vi menar att dessa inte ska följas till varje pris, utan att det bör finnas en undantagsklausul så att taken inte behöver upprätthållas i en djup lågkonjunktur, ett resonemang som jag utvecklar tillsammans med Lars Calmfors på DI Debatt idag.
-
Follow
Following
Already have a WordPress.com account? Log in now.
Ekonomistas 
Möjligen går det att utforma en bra undantagsklausul, men jag är mycket skeptisk till EU:s stabilitetspakt samt den undantagsklausul som finns där. Dels är det livsfarligt att i en monetär union sätta en siffra på största tillåtna underskott, eftersom den siffran lätt blir norm snarare än gräns, då få länders regeringar vill snåla för att låta andra länders regeringar slösa. Risken för permanenta underskott är överhängande med en sådan konstruktion.
Undantagsklausulen är också dåligt utformad och den ger inte bara undantag vid en “djup lågkonjunktur”.
Grundreglern är att den ger undantag från 3%-regeln vid varje BNP-minskning.
En negativ BNP-utveckling i länder med negativ befolkningstillväxt och klen produktivitetsutveckling behöver inte alls innebära någon djup lågkonjunktur, medan det i andra länder, med explosiv befolkningstillväxt och snabb modernisering kan innebära ett väldigt lågt resursutnyttjande.
Denna skillnad gäller förstås inte bara mellan olika länder, utan även för ett enstaka land, såsom Sverige, när man jämför olika tidsperioder.
Undantag medges alltså vid en minskande produktion, oavsett om man är i en djup lågkonjunktur eller ej. Under 70-talets stagflation skulle stora budgetunderskott i vissa länder stundtals ha setts som acceptabla enligt undantagsklausulen, trots att det var motsatsen till vad som var lämpligt.
Ifall den potentiella BNP-utvecklingen varit fastspikad på +4% så hade möjligen undantagsklausulen varit rimlig, om det inte hade varit för att BNP-måttet inte ett fungerande konjunkturmått, eller ett rimligt mått på underliggande resursutnyttjande, varför varje användning av BNP och produktionsgap känns tveksamt vad gäller att fastställa aktuell finanspolitik.
Sedan kommer också EU:s stabilitetspakt med gummiformuleringar som innebär att underskott större än 3% kan godtas av både det ena och andra skälet, men jag antar att ni inte försvarar dessa.
Jag funderar snarare på en modell som skulle innebära att vissa former av automatiska stabilisatorer/utgiftsökningar som idag ligger under taket tas bort från de takbegränsade utgifterna, så att vissa trygghets-system kan tillåtas vara kontracykliska i betydligt större utsträckning än idag, utan att för den delen skapa problem med utgiftstaken.
Då får man en modell som påverkas av faktisk konjunktur, snarare än den konjunktur en produktionsgapmodell påstår att vi har. Genom att de automatiska stabilistatorer som är undantagna från taket är specificerade i förväg blir systemet förutsägbart och innebär per automatik att utgiftstaket återställs vid en återhämtning.
Om vi ändå skulle ha något undantagsklausul även från en sådan modell så tror jag att den behöver vara väldigt mycket mer begränsad än EUs. Kanske är det rimligt att ge undantag exempelvis vid deflation (mätt med KPIX eller liknande) som överstiger en viss nivå.
Sloped Mind: Jag håller med om att stabilitetspakten inte ska ses som en förebild, och vi menar inte heller att paktens undantagsregler ska kopieras rakt av. Men om man vill ha en enkel regel tycker jag att man kan tillåta undantag från utgiftstaken om BNP-tillväxten (eller, som du indikerar, tillväxten i BNP per capita) under ett kalenderår uppfyller något visst kriterium.
Sedan kan det förstås finnas ännu bättre lösningar. Jag håller med om att det kan vara värt att åtminstone fundera på att lyfta ut mer av automatiken från utgiftstaken. Ett exampel skulle kunna vara delar av statsbidragen till kommunerna. I vår rapport föreslår vi att statsbidragen regelmässigt bör kompensera för stora svängningar i kommunernas skatteunderlag. Dessa konjunkturmotiverade kompensationer skulle kanske kunna lyftas bort, eftersom de annars riskerar att medföra större svängningar i statens takbegränsade utgifter. Samtidigt är det naturligtvis även en stor fördel om regelverket inte blir allt för komplicerat…
Den dag vi går över till euron kommer frågan om en annan tingens ordning vad gäller utgiftstaket att ställas på sin spets. Idag löser vår flytande växelkurs mycket av problemet och det blir mindre tryck på finanspolitiken än vad som annars vore fallet. Att svenska politiker (som av tradition varit ganska “hands on”) skulle behålla utgiftstaket i sin nuvarande form vid ett eurointräde är mer än osannolikt. Utgiftstaket kom ju till genom ett ovanligt mått av politisk självrannsakan.
innan ett Eurointräde är nuvarande utgiftstak (utan undantag) ändå ganska rimlig, med tanke på vår flytande krona och övriga s.k automatiska stabilisatorer.
Redan idag kan riksdagen, närhelst den vill, besluta om att höja utgiftstaket. Man har dock aldrig utnyttjat denna möjlighet och det är väl klokt, av just trovärdighetsskäl, att spara på möjligheten till extrema situationer.
Men vad skulle man tjäna på att formalisera en “undantagsklausul” efter något godtyckligt vald kriterium? Är det inte snaraast en fördel med den flexibilitet som nu råder?
@Thomas: Att utgiftstaket har en undantagsklausul behöver inte betyda att den utnyttjas. Kronförsvagningen bidrar just nu med stimulanser till delar av ekonomin, men det är inte osannolikt att kronan stärks påtagligt mot euron under kommande år och då kanske läget blir annorlunda.
Och, som jag har påpekat tidigare, uträkningarna som visar att de svenska automatiska stabilisatorerna är starka bygger på ett antagande om att utgiftstaken och kommunernas balanskrav inte existerar (eller åtminstone att de inte begränsar politiken). Det är just för att de automatiska stabilisatorerna ska få verka fritt som jag menar att det är motiverat med ett undantag nu.
@Andreas: Det stämmer att riksdagen kan besluta att ändra tidigare lagda tak. Vi efterlyser bara att man tydligare anger att det kan vara motiverat att göra sådana ändringar i en djup lågkonjunktur. I förarbetena till budgetlagen står nu som enda konkreta exempel att utgiftstaken kan ändras om den politiska majoriteten ändras.
Med nuvarande tillämpning av regelverket finns en risk att regeringen i det längsta försöker hitta alternativ för att slippa ändra utgiftstaken, även om dessa alternativ inte är speciellt effektiva.
Argumentet bygger på att huvudregeln kan manipuleras/ de facto manipuleras. Finns det inte en risk att även en undantagsklausul kan manipuleras på motsvarande sätt?
Manipulationen av huvudregeln är väl möjlig för att riksdagen har så lite reell kontrollmakt, och då är det kanske det som är huvudproblemet.
Att reglerna är enkla gör det möjligen enklare för medborgarna att utvärdera politiken. Omaket att ändra utgiftstaket genom ett nytt beslut innebär ju också en transparans och debatt som är demokratiskt fördelaktigt.
Det kanske vore bra med en undantagsklausul i extrema situationer. (Hur man sen definierar extrema situationer är en annan sak.)
Men då måste de också införas en klausul som säger att i den högkonjunktur som kommer efter måste det skapas överskott samt att dessa måste användas till att betala av statsskulden, inte till nya reformer. Detta är ju vad som normalt händer. De extrema underskotten består och leder till kraftig inflation. Istället för att hantera underskotten satsas de ökade skatteintäktern i högkonjukturen på nya reformer.
I USA anser man nu att kraftig inflation om 12-18 månader är ofrånkomligt. De hoppas att kunna hålla den rimlig, vad det nu kan anses vara? Under 10 %. Vad tror ni själva?
Jag var på ett seminarium inom mitt eget område pensioner för 5 år sedan. Där diskuterades hur OECD länderna skulle hantera sina pensionsbomber. Sverige har ju desarmerat sin. De flesta var skrämmande överens. Eftersom det är extremt svårt att komma till politiska kompromisser inom OECD om pensioner så finns det ett mycket enkelt men farligt recept. Tryck på inflationsgasen och samtidigt inför spärrar i uppräkningen av pensioner. Pensionsbomben inom företag, kommuner och landsting och stater devalveras och voila problemet är löst.
Mitt grundtips är att vi sannolikt kommer att se hur den kommande inflationschocken kommer att användas i detta syfte. Det är mycket få som idag inser de enorma problemen i både svenska och amerikanska kommuner och landsting pga av oredovisade förmånsbestämda PayAsYouGo pensionsskulder. De flesta är redan insolventa i princip i konkurs, men det redovisas inte.