Ekonomistas om Economista

I dagarna utkommer boken Economista skriven av den välkända bloggaren Isabella “Blondinbella” Löwengrip och civilekonomen och journalisten Pingis Hadenius. För att ytterligare spä på namnlikheten med Ekonomistas lanserar Löwengrip och Hadenius i samma veva även webbsidan economista.se, podcasten En economistas podcast och En economistas blogg. Vad är då skillnaden mellan en economista och en ekonomista?

Bokens devis är “Från shopaholic till saveaholic” och boken är lite som Sparbankens gamla serie Spara och Slösa i modern tappning. Boken vänder sig främst till unga tjejer och målsättningen är att få fler unga kvinnor att intressera sig för ekonomi. I stora drag handlar det om att ta kontrollen över sin ekonomi och hushålla på ett medvetet sätt med sina pengar. Allt från spartips, bostadsköp, löneförhandlingar, försäkringar till att köpa kläder och välja partner avhandlas i boken. Ganska torra fakta blandas med mer uppfriskande avsnitt och författarnas personliga reflektioner.

Economista är ett mycket vällovligt initiativ. Om bara en bråkdel av Löwengrips bloggbesökare tar sig igenom bokens 227 sidor är det många som kommer fatta bättre ekonomiska beslut än de annars skulle gjort. Visst finns det enskilda råd som kan diskuteras och boken kommer garanterat reta gallfeber på en del (särskilt på vänsterkanten skulle jag tro), men på det stora hela bjuds ändå på många vettiga råd.

Ett genomgående tema i boken är att man noga ska tänka igenom sina konsumtionsval och att hålla reda på sina inkomster och utgifter. Dessutom återkommer författarna ständigt till vikten av att spara. De trummar in att det är möjligt för alla att spara — har man låg inkomst gäller det att ha ännu lägre utgifter — och att det är viktigt att bygga upp en ekonomisk buffert som de kallar Pippi-pengar.

Den starka fokuseringen på att spara kan vid en ytlig betraktelse förefalla något paradoxal med tanke på bokens avsändare. Hadenius låter till exempel meddela att hon har accessoarer, skor och kläder av bland annat märkena Chanel, Hermes och Gucci. Detta låter onekligen som en shopaholic av värsta Slösa-typ, men Hadenius insisterar på att det hon köper är noga utvalt och de används under många års tid. Författarna rekommenderar läsaren att köpa få kvalitetsvaror som håller länge och har ett bra andrahandsvärde, men att man ska undvika impulsköp.

En sak som slår mig vid genomläsningen av Economista är att den typ av privatekonomisk rådgivning som förekommer i boken är ett område som nationalekonomer oftast undviker. Vi nationalekonomer ger gärna råd till politiska beslutsfattare, men däremot är vi mindre benägna att ge råd till privatpersoner.

Till exempel vet vi att väldigt många inte har några Pippi-pengar alls — som visas i diagrammet nedan (knyckt från SCB:s ULF/SILC-undersökningar) är det mer än var fjärde kvinna mellan 25 och 34 år som uppger att de inte skulle klara en oväntad utgift på 8000 kronor utan att behöva låna eller be om hjälp (se SCB:s . Nationalekonomers ryggmärgsreflex är att försöka rationalisera detta faktum, till exempel med hänvisning till att vi har så omfattande socialförsäkringar att det kanske därför inte är optimalt att ha så värst mycket sparade slantar som ung. Instinktivt tror jag de flesta ändå känner på sig att det nog är klokt och skänker lite extra trygghet och lugn att åtminstone ha en rudimentär ekonomisk buffert även i unga år.

På liknande vis vet vi nationalekonomer att många unga använder sig av svindyra SMS-lån och att många köper dyra tilläggsförsäkringar. Även i dessa fall känner nog många av oss spontant att detta inte är rimligt, men vi avstår ändå från skarpa privatekonomiska rekommendationer. I dessa frågor är Löwengrip och Hadenius föredömligt tydliga: se till att spara ihop till Pippi-pengar, ta aldrig SMS-lån och tänk efter väldigt noga innan du köper dyra tilläggsförsäkringar!

Det finns dock några frågor där nationalekonomer skulle kunna ge ganska tydliga råd, men där Löwengrip och Hadenius förordar något annat. Till exempel finns det ganska övertygande stöd för att det är klokast att köpa indexfonder i stället för aktivt förvaltade fonder, vilket Löwengrip och Hadenius inte är så tydliga med. I sin analys av Ralph Lauren-aktiens utveckling ger författarna dessutom sken av att det kan vara en god idé att investera i enskilda aktier som man tror på, vilket förmodligen inte är så klokt för de allra flesta. Ett annat exempel är att författarnas sparnit kan gå lite väl långt. Till exempel förordar Löwengrip och Hadenius att man ska jobba extra under studietiden för att slippa ta så mycket studielån. En sådan överdriven rädsla för att skuldsätta sig förfaller ganska obefogad, i synnerhet om man likt Hadenius själv valt en utbildning med hög förväntad framtida lön.

Till sist kan jag inte undgå att själv komma med ett spartips som förståeligt nog inte nämns i boken. Man ska naturligtvis inte slösa pengar på att köpa boken Economista. I stället bör man, likt undertecknad ekonomist, kontakta förlaget och säga att man driver en blogg och därför vill att de skickar ett gratis recensionsexemplar.