Punkt 6 i en text av Douglas Coupland – A radical pessimist’s guide to the next 10 years – om hans syn på vår nära framtid lyder så här:
”The middle class is over. It’s not coming back. Remember travel agents? Remember how they just kind of vanished one day? That’s where all the other jobs that once made us middle-class are going – to that same, magical, class-killing, job-sucking wormhole into which travel-agency jobs vanished, never to return.”
Skrivet 2010 är detta ett för Coupland karakteristiskt observant konstaterande. Jobbtillväxten för uppgifter som för 20-30 år sedan klassades som medelinkomstjobb har varit markant svagare än för både låginkomstjobb och höginkomstjobb. Arbetsmarknaden har kort sagt polariserats.
Figuren nedan är baserad på en nyligen publicerad artikel i AER av Maarten Goos, Alan Manning, och Anna Salomons (WP version här). Den illustrerar förändringen i arbetade timmar inom låg-, medel-, respektive höglöneyrken i 16 EU-länder under perioden 1993-2010. Mönstret är slående. Överallt har andelen jobb som i början av perioden kännetecknades av att vara medelinkomstjobb minskat relativt både låglönejobb och höglönejobb.
Motsvarande utveckling syns tydligt i USA under perioden 1979-2012. Till höger i figuren nedan (tagen från en mycket läsvärd översikt av David Autor som skrivit mycket på detta område) visas jobbtillväxtens utveckling för yrken med relativt höga löner och där många är högutbildade, i diagrammets mitt finns fyra yrkesgrupper som traditionellt varit medelinkomstyrken, medan de tre längst till höger är traditionella låglönebranscher. Sett över hela perioden har arbetsmarknaden tydligt polariserats.
Utvecklingen i Sverige under perioden 1975-2005 studeras i detalj i en utmärkt artikel (under publicering i SJE) av Adrian Adermon och Magnus Gustavsson. Som syns i diagrammet nedan (taget från deras artikel) så har jobbtillväxten sett över hela perioden varit negativ för medelinkomstjobben (och det mesta av detta drivs av utvecklingen efter 1990).
Hur ska vi förstå dessa mönster? De två vanligaste faktorerna som brukar anges är teknologisk utveckling och globalisering (som jag och Daniel skrivit om bl a här). Uppgifter som är relativt lättare att automatisera kan i högre utsträckning tas över av robotar/algoritmer/datorer, och uppgifter som är relativt enklare att flytta kan i större utsträckning göras av billigare arbetskraft på annat håll. Och naturligtvis hänger dessa två faktorer också ihop. Teknologisk utveckling gör förflyttning av uppgifter billigare och inom vissa områden skapas möjligheter att göra saker på distans som tidigare inte var möjliga.
Det intressanta med dessa faktorer är att de inte linjärt gynnar de med vad vi till vardags tänker på som avancerade uppgifter. Det finns många relativt enkla uppgifter som fortfarande görs bäst av personer på plats, samtidigt som många uppgifter som tidigare betraktades som relativt avancerade (och som krävde utbildning) i allt högre grad kan automatiseras. Goos, Manning och Salomons (2014) kategoriserar olika arbetsuppgifter efter hur enkelt det är att automatisera uppgiften (”routininess”) respektive hur enkelt det är att flytta uppgiften (”offshorability”) och finner att detta väl matchar de förändringar vi sett de senaste decennierna.
Vad betyder detta för inkomstfördelningen? Kan detta förklara den kraftiga inkomstspridning vi sett de senaste decennierna? I ett första steg kan det tyckas tydligt att förändringarna på arbetsmarknaden i termer av efterfrågan gynnat både låginkomsttagare och höginkomsttagare och att dessa grupper därför också gynnats lönemässigt. Men löneutfallet beror förstås också på utbudet av arbetskraft och om relativt många uppgifter i mitten skiktet försvinner konkurrerar personer som tidigare hade dessa jobb även om enklare uppgifter, vilket pressar ner lönerna för enklare uppgifter. Om många av dessa även i högre utsträckning kan göras på distans ökar konkurrensen ytterligare. Alternativt kan individer utbilda sig för att i högre utsträckning kunna konkurrera om de mer avancerade uppgifterna, men det tar sannolikt tid och är en omställning som av flera skäl kan vara svårare.
Sammantaget matchar detta alltså den bild vi ser av större löneökningar i toppen av fördelningen och stagnerande löner längre ner. Men det finns också aspekter av utvecklingen som kräver att man går bortom utbud och efterfrågan av arbetskraft med olika utbildningsnivå. Skillnaderna i inkomstutveckling inom toppgrupperna har varit mycket stor och framför allt har den drivits av att en relativt liten grupp fått kraftiga ökningar, snarare än att högutbildade som grupp dragit ifrån (något vi skrivit om många gånger t ex här, här och här). En förklaring till detta skulle kunna vara att vissa uppgifter i toppen av fördelningen är starkt komplementära till viss teknologi och att detta (tillsammans med globalisering) genererar stora uppgångar i toppen.
Vidare förklaras stora delar av inkomstökningarna i toppen (speciellt i Sverige) av kapitalinkomster snarare än löner. Detta kan förstås förklaras av att de som äger teknologin som tar över vissa arbetsuppgifter får en stor del av vinsterna i form av högre avkastning på kapital. Under vissa förutsättningar skiftar utvecklingen också fördelningen av produktivitetsökningarna mellan arbete och kapital (något som varit en av många kontroverser kring Thomas Pikettys bok och som Jonas också skrev om i relation till automatisering häromveckan). Givet att detta är en utveckling som sannolikt bara börjat finns all anledning att fundera mer på hur den påverkar inte bara arbetsmarknaden utan flera aspekter av hur vi organiserar samhället.
Ekonomistas 
Är inte konceptet med de strukturomvandlingtar LO länge jobbade med att vissa jobb ska slås ut och transformeras till jobb högre upp i förädlingskedjan eftersom dessa jobb är svårare att konkurrera ut?
Detta medför att de högre kvalificerade jobben kan ge mer betalt, men problemet är att ersätta alla jobb med medelinkomst med jobb med höginkomst. Därmed så kommer tjänstesektorn att växa, och då trösklarna in på tjänstesektorer ofta är mycket låga så kommer konkurrensen därmed att vara högre och utrymmet för löneökningar klart lägre. Inte sällan är det många familjeföretag inom dessa branscher där familjens inkomst inte bara beror på lönerna utan även i slutändan på hur bra företaget går.
Väldigt intressant genomgång. Tror du att denna trend kommer fortsätta? Enligt Carl Benedikt Freys och Michael A. Osbornes uppmärksammade studie om den framtida arbetsmarknaden kommer den inte göra det, utan istället är det i första hand låglönejobb som hotas av teknikutvecklingen framöver (notera dock att de enbart tittar på “computerisation” och inte såvitt jag minns på t ex globalisering).
“Figure IV reveals that both wages and educational attainment exhibit a strong negative relationship
with the probability of computerisation. We note that this prediction implies a truncation in the current trend towards labour market polarization, with growing employment in high and low-wage occupations, accompanied by a hollowing-out of middle-income jobs. Rather than reducing the demand for middle-income occupations, which has been the pattern over the past decades, our model predicts that computerisation will mainly substitute for low-skill and low-wage jobs in the near future. By contrast, high-skill and high-wage occupations are the least susceptible to computer capital.” (s. 42)
Click to access The_Future_of_Employment.pdf
De gör förvisso en mängd caveats (vilka fallit bort i debatten kring studien). Bl a ska man notera att de enbart tittar på vilka jobb som de tror kan komma att försvinna pga datoriseringen, medan de inte försöker förutsäga vilka jobb som kommer att tillkomma. Om det t ex skulle tillkomma fler låglönejobb än medel- och höglönejobb kan ju polariseringen komma att fortsätta även om fler låglönejobb också försvinner pga datoriseringen.
Även om det skulle stämma att det nu är låglönejobbens tur att automatiseras, behöver det inte betyda att polariseringen upphör. Andy Feng och Georg Graetz (http://ftp.iza.org/dp8836.pdf) presenterar en modell där de förutom den ingenjörsmässiga komplexiteten i att automatisera en arbetsuppgift också tar hänsyn till träningskostnaden, dvs. hur mycket utbildning en människa behöver för att utföra den. De arbetsuppgifter som först automatiseras är inte nödvändigtvis de för vilka själva automatiseringen är billigast, utan de där träningskostnaden är högst relativt automatiseringskostnaden. Det är alltså möjligt att jobb i mitten av lönefördelningen fortsätter automatiseras i hög takt, helt enkelt för att arbetskraften här är dyrare än i låglönejobben.
Intressant anmärkning – hade inte tänkt på det. Undrar hur stor denna effekt är? Min känsla är att när ett jobb inte automatiseras sker det oftast inte pga automatiseringen är för dyr (relativt nuvarande lönekostnader) utan för att det helt enkelt är omöjligt att automatisera det. Men det är som sagt bara en känsla.