Remissvar på förslaget till ny riksbankslag

I november 2019 blev den parlamentariskt sammansatta Riksbankskommittén klar med förslaget till ny riksbankslag (SOU 2019:46). Dessförinnan hade dock huvuddragen i en överenskommelse mellan partierna sammanfattats i en DN Debatt-artikel. Kommitténs förslag skickades på remiss till ett antal remissinstanser. Remissvaren publiceras här.

Handelshögskolans i Stockholm remissvar är skrivet av David Domeij, Tore Ellingsen och Lars E.O. Svensson. En sammanfattning publiceras i detta inlägg. Det fullständiga remissvaret finns här.

Att värna Riksbankens oberoende har varit en princip för kommitténs arbete. Vi stöder denna princip. Vi anser också att Riksbankskommitténs lagförslag vad gäller mål och uppdrag är i huvudsak väl avvägda.

Vi stöder att målet för penningpolitiken nu förtydligas och att Riksbanken ska upprätthålla ”varaktigt låg och stabil inflation”. Vi stöder också att målet explicit innefattar att Riksbanken ”utan att åsidosätta prisstabilitetsmålet” också ska ”bidra till en balanserad utveckling av produktion och sysselsättning”.

Vad ska menas med ”varaktigt” och ”utan att åsidosätta prisstabilitetsmålet”?

Vi delar dock inte kommitténs förslag till tolkning av termerna och begreppen ”varaktigt” och ”utan att åsidosätta prisstabilitetsmålet”. Kommitténs tolkning av dessa innebär att inflationsmålet ska vara ”trovärdigt”, i meningen att ekonomiska aktörers förväntningar om inflationen ska ligga nära målet på medellång sikt. Men inflationsmålet avser den faktiska inflationen, inte förväntningarna om densamma.  Vi hävdar istället att ”varaktigt” och ”utan att åsidosätta prisstabilitetsmålet” bör tolkas som att den genomsnittliga faktiska inflationen under en längre period (t.ex. fem år) normalt ska ligga nära eller variera måttligt och någorlunda symmetriskt runt målet. Detta oavsett om inflationsförväntningar ligger nära eller avviker från målet på medellång sikt.

Under hela perioden sedan 1995 (när inflationsmålet började gälla) har genomsnittlig inflation legat tydligt under målet, såväl med KPI som med KPIX/KPIF (figur 1). Men fram till 2014 låg trots detta femårsgenomsnitt av inflationsförväntningarna två och fem år framåt nära målet (figur 2). [1]

Enligt kommitténs tolkning har således Riksbanken åtminstone fram till 2014 inte åsidosatt prisstabilitetsmålet, trots att genomsnittlig inflation legat betydligt under målet. Detta illustrerar orimligheten i kommitténs tolkning.

Genomsnittlig inflation har alltså fallit betydligt under målet i Sverige sedan inflationsmålet introducerades 1995. I detta avseende avviker Sverige tydlig från andra avancerade ekonomier med inflationsmål. I motsats till Riksbanken har centralbankerna i Australien, Kanada, euroområdet, Storbritannien och USA nämligen fört en penningpolitik som hållit genomsnittlig inflation i dessa länder nära sina inflationsmål fram till några år efter finanskrisen (figur 3). Den tolkning av ”varaktigt” och ”utan att åsidosätta prisstabilitetsmålet” som vi föreslår kan bidra till att inflationsmålet uppfylls bättre i Sverige i framtiden.

Tydligare gränser mellan penningpolitik och finansiell stabilitet

Beträffande Riksbankens mål och uppgifter avseende det finansiella systemet delar vi kommitténs bedömning att ”motverka finansiella obalanser” (eller motsvarande uttryck) inte bör vara ett underordnat mål inom penningpolitiken i den nya riksbankslagen. Hänsyn till finansiella obalanser ska i stället tas i den mån det sammantaget bedöms förbättra den förväntade utvecklingen av inflationen och realekonomin. Hänsyn till finansiella obalanser utöver effekter på inflationen och realekonomin ska därmed inte beaktas.

Men det finns formuleringar som gör gränserna mellan uppdragen penningpolitik och finansiell stabilitet otydliga. Kommittén föreslår att Riksbanken ska bedöma om det finansiella systemet är stabilt och effektivt och verka för att identifiera sårbarheter och risker i det finansiella systemet som kan leda till allvarliga störningar eller betydande effektivitetsförluster. Men dessa uppgifter ingår i makrotillsynen och tillhör Finansinspektionens ansvarsområde. Dessutom har Riksbanken har inga medel för krisförebyggande verksamhet utöver att säkra att betalningsväsendet är säkert och effektivt. De betydande resurser i personal och budget som Riksbanken förbrukar inom krisförebyggande bedömningar och utredningar bör tillföras Finansinspektionen.

Kommittén föreslår också att, om Riksbanken bedömer att åtgärder krävs från någon annan myndighet än Riksbanken för att minska risken för allvarliga finansiella störningar i den svenska ekonomin, ska Riksbanken uppmärksamma myndigheten och andra berörda på detta. Men detta innebär att Riksbanken kan få en överordnad och kontrollerande roll av andra myndigheter och får möjlighet att utöva påtryckningar om andra myndigheters verksamhet. Samtidigt finns inga mekanismer för att utkräva ansvar för sådana påtryckningar. Riksbanken bör inte ha uppgifter som den inte kan ställas till ansvar för och som inkräktar på andra myndigheters ansvarsområden och kan försvåra deras verksamhet.

Vi stöder Englunds, Hörngrens och Krusells särskilda yttrande

Vi delar också helt och hållet de synpunkter och förslag till ändringar som framförts i ett särskilt yttrande av kommitténs sakkunniga Peter Englund, Lars Hörngren och Per Krusell. Som yttrandet framhåller och som redan nämnts finns tyvärr formuleringar i kommitténs lagförslag som gör gränserna mellan uppdragen penningpolitik och finansiell stabilitet otydliga. Dessutom vill kommittén ge Riksbanken befogenheter som är olämpliga för en oberoende centralbank och som riskerar att underminera legitimiteten för Riksbankens oberoende.

Kommitténs förslag angående lån till valutareserven är särskilt problematiskt. Dels ger det Riksbanken obegränsad rätt att förfoga över statliga medel, vilket försvagar riksdagens kontroll över finansmakten. Dels ger det legitimitet till den förtida förstärkning av valutareserven som Riksbanken redan har genomfört, till en räntekostnad på i storleksordning 500 miljoner kronor per år, motsvarande mer än hälften av Riksbankens årliga driftskostnader. Riksbanken bör inte ha rätt att fritt bestämma hur stora lån som ska tas upp från Riksgäldskontoret för att förfinansiera valutareserven.

Referenser

Riksbankskommittén (2019), En ny riksbankslag, SOU 2019:46.

Englund, Peter, Lars Hörngren och Per Krusell (2019), ”Särskilt yttrande av kommitténs sakkunniga Peter Englund, Lars Hörngren och Per Krusell”, En ny riksbankslag, SOU 2019:46, s. 1879–1894.

Svensson, Lars E.O. (2015), ”The Possible Unemployment Cost of Average Inflation below a Credible Target,” American Economic Journal: Macroeconomics 7(1), 258–296.

Svensson, Lars E.O. (2020), ”Monetary Policy Strategies for the Federal Reserve,” International Journal of Central Banking 16 (February 2020), 133-193.

———————-
[1] En situation när faktisk inflation systematisk understiger inflationsförväntningarna har också negativa reala konsekvenser i form av systematiskt högre arbetslöshet (Svensson, 2015).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s