Inte lika illa som på 1930-talet — tack vare politikerna

2010-03-11 av 11 kommentarer

Två av världens främsta ekonomhistoriker, amerikanen Barry Eichengreen och irländaren Kevin O’Rourke, har alltsedan finanskrisens utbrott gjort systematiska jämförelser mellan krisförloppen i början av 1930-talet och idag. Deras senaste uppdatering kom häromdagen och budskapet var positivt.

Bakgrunden är förstsås den senaste finanskrisens omfattning och befarade konsekvenser. Men nu tyder alltså allt mer på att krisförloppet inte är lika allvarligt som under 1930-talets stora depression, då såväl världshandel och världsproduktion sjunk under flera år.

Tack vare sin kunnighet kan Eichengreen och O’Rourke analysera jämförbara serier för några av de viktigaste makroekonomiska aggregaten för båda perioderna. Intressant nog antydde deras första jämförelser (från början av 2009) att dagens kris var ännu värre en den för 80 år sedan. Men sedan dess förefaller situationen ha förbättrats avsevärt.

Bilden nedan visar ett av de viktigaste beläggen för att det går åt rätt håll. Världens industriproduktion månaderna efter krisens utbrott uppvisar en betydligt snabbare återhämtning idag än den gjorde under 1930-talet.

Fig: Världens industriproduktion efter krisen, 1930-talet och idag.

Den viktigaste orsaken till att det går bättre idag än på 1930-talet är enligt Eichengreen och O’Rourke att västvärldens politiker agerat snabbare och korrektare denna gång. Forskarna visar t ex hur styrräntorna sjunkit betydligt snabbare nu än då, att penningmängden ökat snabbare nu än då och att budgetunderskotten ökat snabbare nu än då.

Naturligtvis råder en stor osäkerhet kring hur det hela kommer att sluta. Kommer en reaktion ifall produktionsökningen inte möts av en motsvarande konsumtionsökning? Vad händer ifall de ökande budgetunderskotten leder till långsiktiga förtroendekriser för regeringens politik och nya strukturella obalanser i ekonomin (vilket vissa varnat för)? Även om ingen har svaren är det viktigt att vi inte glömmer att diskutera sådana frågor även om det just nu ser ljusare ut än på länge.

Filed Under: Makro Tagged With:

John Hassler och Per Krusell: Staten ska inte bestämma priset på aktier och bostäder!

2010-03-08 av 23 kommentarer

Det här är ett andra gästinlägg av John Hassler och Per Krusell, båda professorer i nationalekonomi vid Institutet för internationell ekonomi på Stockholms universitet.

John Hassler, IIES

Per Krusell, IIES

Allt fler menar att staten aktivt ska styra utvecklingen av olika tillgångspriser i ekonomin, t.ex. på aktier och bostäder. Riksbanken ska ingripa om bostads- eller aktiepriserna blir för höga och finansinspektionen vill begränsa bankernas utlåning till bostadsköp i syfte att att undvika prisbubblor.

Klart är att staten har ett ansvar för att minska risken för finansiell instabilitet, men vi tror att en statlig politik i syfte att styra tillgångspriser är helt fel väg att gå.

Logiken bakom förslagen är ungefär så här. Låga räntor gör det billigt att finansiera husköp och andra investeringar med lån. Detta driver upp priserna till för höga nivåer — en bubbla uppstår. Räntan är just nu nära nog så låg den någonsin kan vara, vilket innebär att den kommer att gå upp förr eller senare. Då spricker bubblan vilket leder till finanskris och lågkonjunktur. Ergo: regeringen/riksbanken/finansinspektion måste göra något åt priserna nu, t.ex. genom att göra det svårare/dyrare att låna.

Detta resonemang fallerar i flera led. Det är förstås riktigt att låga räntor leder till höga tillgångspriser. Men när räntorna är låga SKA priserna vara höga. Den rimliga definitionen på en ”bubbla” är att priset är högre än det ”fundamentala” värdet på tillgången, d.v.s. högre än nuvärdet av den avkastning tillgången förväntas ge. Om myndigheterna vet att ett pris är ”fel” så borde man förmodligen agera. Frågan är alltså om bostadspriserna är högre än de borde vara, givet den låga räntan. Vi har inte sett någon analys som tyder på detta och tror inte heller att någon statlig myndighet är skickad att avgöra detta. Argumentet att priserna i många andra länder fallit och att framtida räntehöjningar kan leda till prisfall är inte övertygande.

Riksbanksräntor och låneregleringar är trubbiga och rätt ineffektiva instrument sätt att påverka tillgångspriser. De som menar att staten vet när vissa tillgångspriser överstiger fundamentalvärdet borde därför rimligen förespråka att staten agerar direkt på marknaden. Kommer vi att få se ett förslag om införande av Myndigheten för Statlig Prisövervakning med uppdrag att blanka de tillgångar vars pris börjar bubbla?

Det andra felet i resonemanget är påståendet att prisfall på bostäder och aktier i sig är skadliga för ekonomin. Att priser går upp och ner är en naturlig följd av fluktuationer i utbud och efterfrågan, drivna av t.ex. förändringar i räntor och framtidsförväntningar. Hela tanken med marknader är att sådana prisförändringar är nödvändiga för en effektiv resursallokering. Regleringar på finansmarknaderna måste syfta till att marknadsaktörerna ska kunna hantera dessa naturliga prisförändringar – inte till att neutralisera dem.

Utgångspunken för dagens debatt är finanskrisen i USA som påstås ha orsakats av en sprucken bostadsbubbla. Detta är en alldeles för enkel analys av finanskrisen. Denna orsakades av flera, samverkande faktorer, bland annat de regleringar av utlåning som den amerikanska regeringen infört, de regler som gör det enkelt och fördelaktigt för låntagarna i USA att faktiskt gå i personlig konkurs och låta banken ta över huset, och svårigheterna med att värdera de nya finansiella instrument som skapats för att, i omvandlat skick, sälja bostadsobligationer till marknaden. Vi ser inga sådana samverkande faktorer i Sverige. Risken för att ett prisfall på bostäder skulle leda till en finansiell kris i Sverige förefaller därför vara liten. Givetvis kan framtida räntehöjningar göra det svårt för vissa hushåll att klara räntor och amorteringar på högt belånade hus. Vi har dock svårt att se att detta skulle motivera ett förbud för banker att låna ut pengar till personer som de anser ha alla möjligheter att klara av sina åtaganden även om räntorna går upp. Vi tror med andra ord att de flesta banker och konsumenter inte är så naiva som debatten antyder: man förstår att räntorna kan gå upp och tar hänsyn till detta. Vi säger därför nej till en statlig tillgångsprispolitik!

Filed Under: Finans, Makro, Välfärd

Nationell konferens i nationalekonomi

2010-03-05 av 2 kommentarer

Idag skickades kallelse till den första svenska nationella konferensen i nationalekonomi! Den äger rum i Lund den 1-2 oktober 2010.

Konferensen syftar till att skapa ett rum för nationalekonomer, och andra intresserade av ämnet, att regelbundet mötas och därigenom bidra till att:

  • öka de yrkesmässiga och sociala kontaktytorna mellan svenska forskare
  • förbättra förutsättningarna för ökad rörlighet mellan institutionerna i Sverige
  • ge verksamma inom departement, statliga verk, etc möjlighet att ta del av de senaste forskningsrönen från svenska forskare
  • ge doktorander och nydisputerade tillfälle att presentera sig för potentiella arbetsgivare
  • etablera ett naturligt forum för diskussioner kring utbildnings- och forskningspolitiska frågor inom nationalekonomin

Utöver sessioner med presentation av forskningsresultat kommer konferensen att erbjuda plenardiskussioner kring undervisningsfrågor, utbildnings- och forskningspolitik samt praktisk ekonomisk politik. En postersession kommer att organiseras, med framför allt doktorander och nydisputerade som målgrupp; syftet är att underlätta kommunikation med möjliga framtida arbetsgivare.

För den intresserade finns mer information på konferensens hemsida: http://www.nek.lu.se/ryde/NatMeeting10/default.htm.

Filed Under: Utbildning och forskning

Mördande radio

2010-03-04 av 15 kommentarer

Att propaganda kan påverka människors beteende är säkert de flesta överens om. Däremot är kunskapen om mera exakt hur viktig propagandan är inte alltid den bästa. I en fascinerande artikel skriven av David Yanagizawa på IIES vid Stockholm Universitet studeras just detta i kontexten av folkmordet i Rwanda 1994.

Mera specifikt studerar David vilken effekt den hatpropaganda som spreds av den ökända radiostationen Radio Télévision Libre des Milles Collins (RTML) hade på omfattningen av våldet. Studien utnyttjar på ett genialt sätt det faktum att Rwanda är väldigt kuperat. Detta gör att det inom enskilda ”kommuner” finns allt ifrån byar som har full radiotäckning till byar som ligger i total radioskugga. Då denna variation är ”slumpmässig” kan man studera den kausala effekten av radiopropagandan på dödandets omfattning. (Kausala i bemärkelsen att svara på den kontrafaktiska frågan: ”Vad skulle, i snitt, ha hänt i byar som de facto inte hade radiotäckning, om de istället hade haft radiotäckning, allt annat lika?” Jämför också med den studie av Melissa Dell som jag skrev om förra veckan som använder en liknande strategi).

Resultaten är häpnadsväckande. David finner att våldet i byar med full radiotäckning ökade med runt 70 procent jämfört med byar som inte hade radiotäckning alls. I ett försök att översätta vilken effekt radiopropagandan hade på folkmordet totalt sätt kommer han fram till att den kan sägas vara ansvarig för cirka 45 000 döda (vilket motsvarar ungefär 9 procent av dess totala omfattning).

Läs hela studien här.

Ps. Denna studie var Davids ”job-market paper” och resulterade (tillsammans med hans övriga meriter) i ett jobb på Harvard Kennedy School of Government. Han är därmed förmodligen den första nationalekonom med doktorstitel från Stockholm som fått jobb på Harvard. Bra gjort och stort grattis!

Filed Under: Internationellt

Feltänkt om RUT

2010-03-02 av 63 kommentarer

Idag meddelade oppositionspartierna att de tänker avskaffa skatteavdraget för hushållsnära tjänster, RUT. Beslutet har motiverats av bl a Lars Ohly med att avdraget ”är dåligt använda skattepengar”. Detta är en egendomlig motivering.

Jag instämmer visserligen i att RUT inte är problemfitt. Det är aldrig idealiskt att införa undantag för vissa delar av ett skattesystem; detta skapar obalanser och oönskade beteendeförändringar. Dessutom har RUT inte varit den injektion i svensk tjänstesektor som vissa hoppats. Inte minst på utbudssidan har uppkomsten av nya tjänsteföretag gått trögt.

Men ändå är oppositionens beslut olyckligt. Till att börja med undrar jag varför den vill avskaffa RUT men inte hennes storasyster ROT? Är trädgårdsskötsel och andra hushållstjänster mindre viktiga eller fina än t ex snickeritjänster?

Det främsta problemet är dock att att politikerna verkar tro att en fördubblad skattesats också innebär fördubblade skatteintäkter. Detta stämmer inte enligt forskningen. Tino Sanandaji och jag har i en debattartikel visat att även en blygsam uppskattning av köparnas priskänslighet innebär att om arbetskostnaden fördubblas kan hälften och kanske ännu mer av alla tjänster försvinna. Vart då?, undrar någon. Svaret är svartarbete eller i tomma intet. Ett ökat svartarbete vore djupt olyckligt för ekonomin eftersom det på sikt eroderar människors förtroende för såväl varandra som skattesystemet i stort.

Men även om tjänsterna bara försvinner i tomma intet vore inte det bättre, särskilt inte för de hushåll som inte anser sig ha råd med de dubbelt så dyra tjänsterna. För dem är följden en återgång till helger som ägnas åt städning, plockning eller käbbel om städning och plockning och mindre tid åt samvaro med barn, vänner eller varandra. Mest utsatta i detta avseende är förmodligen småbarnsfamiljerna.

Dagens beslutet är förstås mycket politik och positionering inför höstens riksdagsval. Att oppositionen tror att väljarresponsen blir positiv har de redan avslöjat i och med dagens besked. Men de bör nog inte känna sig alltför säkra. För om man ska tro på Henrik Jordahls forskning om att väljarna ibland låter plånboken styra sin röstning kan effekten bli den motsatta. På kvällen den 19 september kanske vi får svaret.

Länkar: DN,KvP,SvD

Filed Under: Arbetsmarknad, Offentlig sektor, Välfärd

Tore Ellingsen: Grattis Krösus

2010-02-26 av 14 kommentarer

Det här är ett första gästinlägg skrivet av Tore Ellingsen, professor i nationalekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm.

Telefonförsäljaren hörde nog på mitt tonfall att jag inte uppskattade hans påringning, och han såg säkert även på sin skärm att telefonen var nixad.

– Du prenumererar ju redan på Bamse (undertext: vi har rätt att ringa till befintliga kunder) och på din röst hör jag att du måste vara pappan i huset, vad trevligt! Får jag fråga först, vad tycker barnen om Bamse?

– De tycker om Bamsetidningen (går inte att förneka).

– Vad bra! Då har jag ett erbjudande här. För 99 kronor kan du köpa de sex första numren av Bamse, där det berättas hur vännerna träffade varandra, hur dunderhonungen kom till, och mycket annat – allt samlat i en fin bok med hårda pärmar. Dessutom får du med en DVD skiva med den tecknade filmen Bamse i Trollskogen.

– Och vad är nackdelen?

– Det finns ingen nackdel.

– Inget mer jag förpliktigar mig att köpa alltså?

– Nej inte alls. Däremot får du naturligtvis möjligheten att, om du gillar första boken, att även köpa ytterligare böcker i serien.

– Och det är inte så att jag faktiskt måste göra något för att undvika få dessa böcker?

– Du menar så, jo det krävs ett ”aktivt nej”, men det är inget problem. Jag kan ge dig numret du behöver ringa här och nu.

– Så det är inte möjligt att hos dig beställa den första volymen och avbeställa resten?

– Tyvärr. Det krävs ett aktivt nej.

– Då tackar jag för erbjudandet, men nej tack.

Skalman skulle förstå. Denna försäljningsteknik baserar sig helt och hållet på två insikter om människonaturen. För det första har många av oss en tendens att skjuta upp jobbiga sysslor, som till exempel att ta reda på vad exakt man behöver göra för att stoppa en prenumeration och sedan faktiskt genomföra detta beslut. För det andra underskattar vi graden av detta problem; det vill säga, vi överskattar vår självkontroll. Innan vi kommer oss för att äntligen avbryta prenumerationen är bokhyllan full och barnkammaren tom. Ekonomistas har skrivit om dylika problem förut (vad gäller moral, sparande, Simpson och träning). För aktuella nya bidrag till den akademiska litteraturen, titta exempelvis på hemsidan till Botond Köszegi, som för övrigt opponerade på Robert Östlings avhandling.

Jag misstänker att Bamse själv inte skulle vara alldeles nöjd med hur förlaget på klassisk amerikansk manér utnyttjar prenumeranternas bristande självkontroll och självinsikt. Och jag vågar inte ens tänka på vad Rune Andreasson skulle säga om att hans livsverk numera tycks kontrolleras av Krösus Sork.

Filed Under: Beteendeekonomi

(O)vetenskapsradion

2010-02-25 av 62 kommentarer

I morse rapporterade vetenskapsradion att ”jämlikhet styrs av biologi”. De hänvisar till en studie som idag publiceras i tidskriften Nature och som gjorts av två nationalekonomer, en psykolog och en hjärnforskare (tidigare inlägg om neuroekonomi hittar du här och här). Som så ofta är det dock ett ganska stort gap mellan journalisternas tolkning av resultaten och vad studien faktiskt visar.

Forskarna har i studien använt en magnetsröntgenkamera (fMRI) för att mäta vilka delar av hjärnan som aktiveras när en annan deltagare får mer respektive mindre än en själv. Deltagarna fick också olika mycket pengar i början av experimentet för att skapa ojämlikhet. ”Rika” deltagare blev glada när ”fattiga” fick pengar, medan fattiga blev ledsna när rika fick stålar. Detta gäller dels när deltagarna själva skattar sin tillfredsställelse, men mer intressant är att det också stämde med hur hur två delar av hjärnan (som tidigare visats vara kopplade till belöningar och värdering av utfall) aktiverades.

Forskarna drar slutsatsen att vi nu har ”direkt neurobiologiska bevis som stödjer existensen av preferenser för jämlikhet”. Det är dock långt från vetenskapsradions påstående att jämlikhetsbegreppet ”är inprogrammerat i hjärnan och inte i första hand en effekt av social anpassning”. Studien säger ingenting om det biologiska kontra det sociala. Det enda studien visar är att preferenser på ojämlikhet också har en motsvarighet i hjärnan. Det vore väldigt konstigt om så inte är fallet. Precis samma sak gäller för övrigt mina preferenser för Apples nya pryl iPad. Jag är säker på att min hjärnas belöningscentra aktiveras när jag ser Steve Jobs presentera den nya prylen, men det betyder inte att jag är biologiskt förprogrammerad att älska iPad.

Svensk vetenskapsjournalistik går i väldigt stor utsträckning ut på att okritiskt direktrapportera från tidskrifterna Nature och Science samt några ledande medicintidskrifter. Man bör dock vara skeptisk även till rön som läggs fram i dessa tidskrifter. I synnerhet samhällsvetenskaplig forskning i Nature och Science har ofta karaktären av ”den första studien om X”. Att en studie publiceras i dessa tidskrifter ska därför inte tolkas som att något ”bevisats”, utan det handlar snarare om att det är en intressant hypotes som vi har goda skäl att ta på allvar och jobba vidare med.

Den nyss nämnda studien är både välgjord och intressant och förtjänar att tas på stort allvar. Men vill vi veta något om det biologiska kontra det sociala arvet är det tvillingstudier snarare än fMRI-studier vi bör titta närmare på. Till exempel den här utmärkta tvillingstudien av några svenska forskare som visar att altruism är delvis ärftligt. Men tvillingsstudier är inte heller alltid helt lätta att tolka. Jag skulle exempel kunna tänka mig att ha-begär för en iPad skulle visa sig vara delvis ärftligt om man gjorde en tvillingsstudie (eftersom iPad-begär säkerligen är korrelerat med vissa personlighetsdrag). Den som har möjlighet borde göra en studie som visar att iPad-begär är korrelerat med aktivering i hjärnans belöningscentra och en tvillingsstudie som visar att det är delvis ärftligt. Nature eller Science skulle säkert publicera och Apple bidrar nog med finansiering.

Filed Under: Beteendeekonomi

Storbråk bland forskare om brittisk budget

2010-02-25 av 50 kommentarer

Hur ska västländer med stora budgetunderskott utforma sin finanspolitik under den rådande ekonomiska krisen? Ska regeringen fortsätta spendera och därigenom motarbeta lågkonjunkturen eller ska den försöka stärka förtroendet för de offentliga finanserna och minska budgetunderskottet?  Denna fråga har gett upphov till ett storgräl i Storbritannien, där Gordon Brown under flera år fört en mycket expansiv finanspolitik. Några av landets ledande nationalekonomer, understödda av namnkunniga utländska (främst amerikanska) kolleger, har gått i klinch med varandra och utgången är osäker. Redo för lite name-dropping?

Det började när tjugo ekonomiprofessorer publicerade ett öppet brev i Sunday Times (14/2-10) innehållandes en uppmaning (till den brittiska regeringen) att hejda det skenande budgetunderskottet bl a genom minskade offentliga utgifter och strukturella reformer. Bland undertecknarna fanns personer som Timothy Besley, Charles Goodhart, Christopher Pissarides (samtliga vid LSE), Orazio Attansio och Costas Meghir (vid UCL), Kenneth Rogoff (Harvard) och Thomas Sargent (NYU).

Reaktionen lät inte vänta på sig. Endast fyra dagar senare publicerade två andra grupper av ekonomer två öppna brev i Financial Times som gick i direkt polemik mot Besley m fl:s brev. Tonen i båda svarsbreven är relativt hård med tanke på att flera av undertecknarna är institutionskolleger med dem som skrev det första brevet.

Det ena svarsbrevet var undertecknat av 57 forskare, bl a David Blanchflower (Dartmouth), David Held (LSE), Stephen Machin (UCL), Alan Manning (LSE) och Joseph Stiglitz (Columbia). Deras huvudpoäng är att budgetunderskottet måste hanteras på sikt, men att det är helt fel tidpunkt att göra detta nu på det som Besley och medförfattare föreslår. En sådan svångremspolitik skulle, enligt de 57, skada den långsiktiga tillväxtpotentialen i landet och göra folk fattigare.

Det andra brevet undertecknades av nio personer, bl a Alan Blinder (Princeton), David Hendry (Oxford), Richard Layard (LSE) och Robert Solow (MIT). Huvudpoängen är densamma som i det första svarsbrevet, nämligen att en åtstramning nu skulle riskera göra ännu flera arbetslösa vilket skulle få långsiktiga konsekvenser. Dessutom bestrider de graden av allvar i budgetunderskottets storlek, vilket inte är så historiskt högt som Besley m fl hävdar. Än verkar inte Besley ha kommenterat replikerna, men det ska bli intressant att följa den fortsatta brittiska debatten.

Varför har inte Sverige någon liknande animerad debatt mellan våra akademiska toppekonomer? Ett skäl är förstås att vi saknar stora underskott eller hög statsskuld. Men det borde finnas andra frågor gällande t ex finans- eller penningpolitik som borde debatteras. Kanske råder konsensus bland svenska akademiska ekonomer i dessa frågor. Eller så är våra professorer alltför upptagna med att publicera sig i internationella vetenskapliga tidskrifter för att hinna (eller vilja) delta i den svenska samhällsdebatten.

Filed Under: Makro Tagged With: ,

Lönar det sig att idrotta?

2010-02-23 av 5 kommentarer

I dessa OS-tider är det lätt att man känner sig lite extra peppad att ge sig ut i skidspåret. Men en partikelsekund senare när man inser att man aldrig kommer att stå överst på en OS-prispall är det lätt att tappa sugen. Så en relevant fråga är om det överhuvudtaget lönar sig att motionera. Jag har tidigare här på Ekonomistas hävdat att svaret på den frågan är Ja. Tänkte därför passa på att berätta om lite ny empirisk evidens som dykt upp nyligen.

Att låtsas vara Foppa är kanske en bra idé (om än kortsiktig) när du söker jobb

  Att det i alla fall kan löna sig att låtsas att man motionerar visar forskaren Dan-Olof Rooth. Han har skickat ut fabricerade jobbansökningar där han låter annars identiska sökande skilja sig åt vad avser motionsvanor. Det visar sig att sportiga oftare blev kallade till intervju. Men det som lönade sig var inte att ägna sig åt fysiskt ansträngande sporter som t ex löpning, utan arbetsgivaren föredrog golfare. Detta skulle kunna tyda på att det snarare var någon slags social begåvning arbetsgivaren var ute efter än att få en person i fysiskt trim.

I en annan ny studie visar Betsey Stevenson att kvinnor som idrottat på High School i större utsträckning arbetade senare i livet och att även sannolikheten att arbeta i traditionella mansyrken ökade. För att ta fram ett orsakssamband använder Betsey en lag som förbjöd könsdiskriminering på offentlig finansierade skolor. Detta tvingade skolorna att öka andelen kvinnor i sportprogrammen till samma nivå som gällde för männen, vilket ger upphov till exogen variation. Däremot är löneestimaten för skakiga för att kunna dra några säkra slutsatser.

Så vad blir då det slutgiltiga svaret på frågan i rubriken? Svårt att säga, men om man liksom jag tycker att halva nöjet med att motionera är att köpa utrustning och kläder lär det dröja innan det blir plus på kontot.

Filed Under: Arbetsmarknad

Ekonomistas två år!

2010-02-22 av 21 kommentarer

Idag är det två år sedan vi startade Ekonomistas och det gångna året har präglats av ”business as usual”. Vi har skrivit något färre inlägg (292 stycken) än under det första året, men vi har haft fler läsare och fler kommentarer (3314 kommentarer). Det mest lästa inlägget under året skrevs av Bo Rothstein och handlade om Elinor Ostrom. Det var också också uppmärksamheten kring ekonomipriset som ledde till rekord när det gällde antalet besök. Enligt bloggverktygets sätt att räkna hade vi 2509 besökare den 12:e oktober då ekonomipriset tillkännagavs. Vi avser att fortsätta blogga om nationalekonomi, politik och samhälle här på Ekonomistas, men kom gärna med förslag på hur vi kan bli bättre i kommentarstråden!

En sammanfattning av det första året hittar du här.

Filed Under: Kuriosa
«Föregående sida
Nästa sida»