I höstas beslutade en enig utbildningsnämnd i Stockholm att avskaffa de upptagningsområden som tidigare legat till grund för antagningen till stadens grundskolor. I stället ska folk rangordna sina önskemål och ambitionen är att alla ska få sitt förstaval. Vid en första anblick låter det utmärkt att barn boende i socioekonomisk utsatta områden inte automatiskt ska tilldelas en plats på den lokala skolan. Eftersom vissa skolor kommer att bli översökta krävs dock någon form av urvalsmekanism. Valet föll på en närhetsprincip och jag förutspår kaos när systemet ska fördela platserna bland höstens sexåringar.
Att fördela platser efter folks angivna preferenser är nämligen inte en enkel sak; inte ens utan någon närhetsprincip att ta hänsyn till. Till viss del har kommmunen förutsett problemen och definierat närhetsprincipen i relativa termer; om Kalle och Stina båda vill in på skola A så får Kalle platsen om han har längst till sin näst närmaste skola. Stina skickas då vidare till sitt andrahandsval där hon emellertid konkurrerar med elever som har denna skola som förstaval. Eftersom aktivt val är viktigare än närhetsprincipen vid översökta skolor är det inte säkert att Stina får plats på denna skola heller och än mindre chans har hon på sitt tredjehandsval.
Den som oroar sig för att Stina inte ska få plats på någon skola alls kan dock vara lugn. Kommunen garanterar nämligen att ingen sexåring ska ha längre gångväg än två kilometer. För att veta om denna garanti behöver utlösas måste emellertid hela matchningen vara klar och om garantin utlöses, ja då måste hela matchningen göras om. Det grundläggande problemet är att varje elevs platstilldelning är beroende av alla andra elevers placering. Som Harvard-professorn Alvin Roth diskuterat kräver denna typ av system flera antagningsrundor för att klarera.
Även om vi bortser från garantin inser vi att Stina hade klarat sig bättre om hon agerat strategiskt. Genom att sätta den näst närmaste skolan överst i stället för att ange sin sanna preferensordning hade hon ökat sina chanser att komma in på en acceptabel skola. Eftersom hon då inte haft någon chans alls att komma in på sitt egentliga förstahandsval är detta en välfärdssänkande konsekvens i skolvalssystem baserade på en prioritetsordning.
Att agera strategiskt är inte heller en enkel sak; först och främst måste man inse de ödesdigra konsekvenserna av att sätta fel skola som förstaval. För det andra finns en väldigt stor osäkerhet kring vilket agerande som egentligen är optimalt. Alvin Roths analys av Bostons snarlika skolvalsystem finner mycket riktigt stora skillnader mellan de familjer som ödslar sitt förstaval på en skola som de inte har en chans att komma in på och de som inser värdet av att agera strategiskt.
Vad föräldrar i Stockholm mest oroar sig för är att systemet inte automatiskt ger syskonförtur. Som synes är dock problemen betydligt större än så. Ansvariga politiker säger att det finns utrymme för lokala hänsyn till särskilda behov (exempelvis syskonförtur) men verkar inte inse att sådan lokal flexibilitet utlöser kedjereaktioner i hela kommunen. Man hoppas vidare att alla ska få sitt förstaval och försöker lugna oroade genom att påstå att allt säkert kommer att ordna sig. Eftersom detta riskerar att få dem som inte förstår bättre att slösa bort sitt förstaval är det en ansvarslös hållning till det system man nyss skapat.
Då närhetsprincipen gör att den socioekonomiska skiktning som upptagningsområdena gav upphov i stort kommer att bestå kan man fråga sig varför kommunens politiker öppnat denna Pandoras ask? Det troliga svaret är att de helt enkelt inte insett konsekvenserna. Skolborgarrådet Lotta Edholm hoppas nämligen att den nya söktjänsten på internet ska förenkla sökprocessen avsevärt — man slipper ju de manuella blanketterna. You wish, Lotta.
Ekonomistas 
Senaste kommentarer