Borg och Östros i Ekonomisk Debatt

De som ännu tvekar inför valet kanske kan få vägledning av finansministerkandidaternas förmåga att analysera arbetsmarknaden i Ekonomisk Debatt, de svenska nationalekonomernas traditionella forum för spridning av forskningsresultat till en lite bredare läsekrets. En tid före valet 2006 presenterade Anders Borg den analys som ligger bakom de jobbskatteavdrag som införts under den gångna mandatperioden. I det senaste numret av Ekonomisk Debatt har Thomas Östros kontrat med socialdemokraternas analys av sysselsättningspolitiken.

En kort, och kanske orättvis, sammanfattning av dessa texter är att Borg menar att ”full sysselsättning” ska uppnås genom att stärka incitamenten för låginkomsttagare att arbeta medan Östros menar att de som nu inte anställs till rådande löner antingen ska subventioneras eller göras mer produktiva (t ex genom utbildning, effektivare integrationspolitik eller bättre barnpassningsmöjligheter) så att en sammanpressad inkomstspridning kan bibehållas. För dem som finner Borgs och Östros skrifter allt för politiskt färgade rekommenderar jag i stället läsning av Assar Lindbecks översikt av ekonomernas försök att analysera hur finansministrar beter sig i praktiken, även denna publicerad i senaste numret av Ekonomisk Debatt.

Vem är Kamrat fyra procent?

Ett extra spänningsmoment i årets val är förstås om Sverigedemokraterna ska lyckas komma över fyra procent. Dessutom har Kristdemokraterna legat farligt nära spärren i ett par opinionsmätningar. När det gäller Kristdemokraterna verkar dock de flesta bedömare lita på att Kamrat (eller kanske snarare Broder?) fyra procent kommer se till Kristdemokraterna får tillräckligt med röster för att ta sig in i Riksdagen. Men hur kommer det sig  egentligen att de mindre partierna nästan alltid lyckas klara fyraprocentsspärren?

Om jag har räknat rätt så har det sedan 1976 bara hänt en enda gång att ett parti fått mellan tre och fyra procent av rösterna, medan partier fått en röstandelar mellan fyra och fem procent vid sju tillfällen. Hur lyckas miljontals väljare att koordinera sitt röstande så att småpartierna nästan alltid klarar sig?

Jag har inget bra svar på denna fråga. Däremot förefaller situationen väldigt lik en klass av spel som kallas ”market entry games” och som studerats ganska mycket i experimentell nationalekonomi. I dessa experiment fattar deltagarna ett beslut huruvida de ska välja att gå in på en marknad eller inte. Om färre än säg 40 procent av deltagarna väljer att gå in på marknaden är avkastningen positiv för de som etablerar sig på marknaden, men om fler än 40 procent går in är det bättre att hålla sig borta från marknaden. I jämvikt ska precis 40 procent av spelarna gå in på marknaden. Det svåra för deltagarna är dock att koordinera på vilka det är som ska gå in, i synnerhet om de är anonyma för varandra och inte kan kommunicera vilket ofta är fallet i experiment.

Experimentdeltagare är dock förvånansvärt duktiga på att se till att rätt antal etablerar sig på marknaden även när de spelar spelet för första gången. Ekonomipristagaren Daniel Kahneman var så förvånad när han upptäckte detta att han kommenterade det med: ”To a psychologist, it looks like magic”.

Det råder ingen enighet om hur de här experimentresultaten ska förklaras och en del lite nyare resultat har komplicerat bilden något (se till exempel den här och den här artikeln). Men kanske är det ändå någonstans bland de här studierna som vi ska börja leta efter Kamrat fyra procent?

Medias effekt på röstning

Häromdagen skrev Robert ett inlägg om medias effekt på människors politiska uppfattningar och som av en händelse har jag exponerats för ytterligare en studie på detta tema i veckan.

I artikeln Media and Political Persuasion: Evidence from Russiaav Ruben Enikolopov, Maria Petrova och Katia Zhuravskaya studeras effekterna av tillgången till oberoende TV i parlamentsvalet i Ryssland 1999. Detta var ett speciellt val i bemärkelsen att ett nytt parti (som stödde den till premiärminister nyutnämnde Putin) bildades bara två månader före valet. Genom kraftigt stöd i den statskontrollerade TVn lyckades det på denna korta tid bli näst största parti och få 23,3 procent av rösterna. I mars 2000 vann sedan Putin presidentvalet med 52,9 procent av rösterna och en ny era i rysk politik började.

I sin artikel visar Enikolopov, Petrova och Zhuravskaya på ett övertygande sätt den kvantitativa och kausala effekten av att ha tillgång till oberoende TV. Enligt deras skattningar resulterade detta i en total förlust av 8,9 procentenheter för det nybildade partiet som stödde Putin, medan det ökade stödet för de tre huvudsakliga oppositionspartierna med 6,3 procentenheter. I termer av vilken effekt oberoende TV hade på potentiella pro-Putin väljare så uppskattar de att inte mindre än 66 procent av dessa som såg oberoende TV i slutändan röstade på någon annan. Detta är mycket stora siffror jämfört med de flesta andra studier. Deras tolkning är att media kan ha ett speciellt stort genomslag i länder med bristande demokratisk tradition och speciellt om det politiska landskapet är skiftande med få traditionella bindningar till olika sidor och ingen eller dålig mediakonkurrens.

Kontentan i en svensk kontext är möjligen att man kanske inte ska bli så irriterad på mediabevakningen inför valet trots allt. Även om det onekligen kan vara svårt ibland.

Höjda tobakskatter och ökad smuggling – kanske finns sambandet i soptunnan

Skatter på onyttiga varor har ofta dubbla, delvis motstridiga syften:  å ena sidan ska de dra in skatteintäkter för att finansiera offentliga varor och tjänster, å andra sidan ska de minska förbrukningen av onyttiga varor. Tobaksskatten är ett tydligt exempel på en skatt med dubbla mål. Men det är inte säkert att höjda tobaksskatter är särskilt effektiva när det gäller att uppfylla målen. Höjda varuskatter tenderar nämligen att öka smugglingen av beskattade varor och därmed kan förbrukningen ligga kvar på samma nivå men skatteintäkterna minska.

Hur stor är detta fenomen och vilka konsekvenser har det för statskassan? Eftersom smuggling sker illegalt så är det naturligtvis inte enkelt att mäta. Vi har tidigare här och här på Ekonomistas  diskuterat hur man kan mäta illegala aktiviteter. En sak som står klar är att man här behöver kreativitet och nytänkande utöver det vanliga för att lyckas.

En som har klurat ut ett bra sätt att mäta hur konsumenter reagerar på höjda tobaksskatter är David Merriman som helt enkelt har sökt svar i städernas soptunnor. Genom att undersöka skattestämplar på slängda cigarettpaket före och efter höjningar av tobaksskatten har han uppskattat i vilken utsträckning rökare har försökt undvika att betala skatt och köpa sina cigaretter från regioner och delstater med lägre skatter.

Kanske finns nästa lysande forskningsidé i en tunna nära dig

I studier över Chicago och New York (den senare tillsammans med H Chernick), två städer med höga tobaksskatter, finner han en avsevärd mängd cigaretter köpta i andra områden med lägre skatter; i Chicago var t ex 3/4 av alla cigarettpaket köpta någon annan stans och i New York steg antalet paket utan New-York stämpel från 15 till 24 procent när tobaksskatten höjdes.

Ett annat problem med att höja skatter och därmed ge ökade incitament till smuggling kan vara att det då blir lönsamt att investera fasta kostnader i att öppna smugglingsvägar som tidigare inte var lönsamma. När väl dessa investeringar är gjorda så kanske det inte längre hjälper att sen sänka skatterna för att minska smugglingen.

Politisk segregation på Internet

Många amerikaner oroas av en tilltagande politisk polarisering i USA och de negativa effekter detta kan tänkas ha (se till exempel den här boken). Media får som så ofta agera syndabock. I en artikel som publicerades i Quarterly Journal of Economics för ett par år sedan visades också att det finns fog för denna oro: tillgång till konservativa Fox News påverkar folk att rösta konservativt. En del oroas också för att Internets framväxt kommer att stärka den politiska radikaliseringen. Farhågan är att mångfalden på Internet gör att man i större utsträckning kan välja vilken sorts information man vill ta till sig. Är man republikan behöver man inte nöja sig med att titta på Fox News, utan kan i stället besöka mer extrema sidor på webben.

Men stämmer detta resonemang verkligen? I en uppsats som Jesse Shapiro presenterade här på IIES förra veckan visades att vi nog (ännu) inte behöver vara särskilt oroade för detta. Uppsatsförfattarna undersöker vilka som besöker olika webbsidor som har med nyheter och politik att göra. Bland de större nyhetssidorna på nätet har föga förvånande foxnews.com och nytimes.com stor övervikt av konservativa respektive liberala besökare. Författarna konstruerar också ett mått på hur ”politiskt segregerat” internet är, det vill säga i vilken utsträckning liberaler besöker webbsidor som framförallt besöks av andra liberaler (och vice versa). Då framstår inte nätet som så segregerat som man först kanske kan tro.

Det verkar inte heller som att Internet är mer segregerat än gammalmedia (i alla fall inte jämfört med nationella dagstidningar). Förklaringen ligger förmodligen i att ett fåtal webbsidor dominerar så starkt och att dessa drar till sig en relativt bred publik. Det finns förstås många politiskt extrema webbsidor, men dessa tenderar att ha väldigt få besökare som dessutom tenderar att besöka stora nyhetssajter i större utsträckning än andra.

Ett område där den politiska segregation är betydligt större är i den personliga sfären, bland kollegor, vänner, familj och framförallt bland ”personer man litar på”. Det är förstås svårt och problematiskt att jämföra politisk segregation inom så olika sfärer, med nedanstående figur från uppsatsen är ändå ett försök att göra detta.

Detta tyder alltså på att vi på nätet tenderar att utsätta oss för åsikter som skiljer sig från våra egna i större utsträckning än när vi läser till exempel dagstidningar eller umgås med vänner och familj. För demokratins skull är det säkerligen nyttigt (även om det i så fall är ännu nyttigare att se på TV enligt ovanstående sätt att mäta).

Arbetsinkomst och arbetsutbud är inte samma sak

Vi har på Ekonomistas skrivit en hel del om hur toppinkomsterna ökat under de senaste decennierna (se här, här, här och här). En populär förklaring till att exempelvis företagsledarnas inkomster ökat så kraftigt är att ägarstyrningsproblem gjort att de kunnat belöna sig själv ymnigt. Svagheten med denna förklaring är att det mesta tyder på att ägarstyrningen är betydligt bättre idag än förr.

En artikel av Austan Goolsbee från 2000 ger en liten fingervisning om vad som — åtminstone delvis — skulle kunna förklara utvecklingen. Han visar att företagsledare via aktieoptioner har stora möjligheter att kortsiktigt manipulera sina inkomster. Mer allmänt kan man säga att individer som tjänar mycket också har relativt stora möjligheter att påverka sina egna inkomster och sin egen arbetssituation. Inte minst förefaller möjligheterna till detta vara stora i den ytterst välavlönade finansiella sektorn.

Samtidigt är det inte kostnadsfritt att försöka driva upp sin egen lön — oavsett om detta sker via förhandling, byte av arbetsplats eller manipulation. Rimligen torde därför incitamenten för detta öka när maginalskatterna är låga. Det är därför intressant att de högsta marginalskatterna sjunkit markant runt om i världen parallellt med att toppinkomsterna ökat. I USA låg denna skatt på 91 procent (!) fram till 1964 medan vi i Sverige toppade kring 85 procent i början på 1980-talet.

En möjlighet är därför att sänkta marginalskatter gett högavlönade individer starkare incimatent att lägga sin energi på att roffa åt sig en större del en given kaka, snarare än att försöka göra denna kaka större. Om så är fallet är det inte självklart att arbetsinkomster är ett vettigt mått för att studera hur arbetsutbudet påverkas av skattesänkningar, vilket är det man i allmänhet gör. Det är därför möjligt att de stora utbudseffekter av sänkta skatter man finner bland höginkomstagare till viss del inte beror på en ökning av produktivt arbete.

I extremfallet skulle faktiskt en sänkning av skatten kunna minska det effektiva arbetsutbudet då energin läggs på att försöka påverka sin inkomst snarare än att jobba. I ett mindre extremt fall så kanske en akademiker som inte orkar ta betalt för en extern förläsning när marginalskatten är 80 procent faktiskt tar betalt när skatten ligger på 50 procent. Eftersom föreläsningen går av stapeln oavsett så har skattesänkningen bara resulterat i en runtskyffling av inkomster i systemet.

Nu är detta spekulationer men de skulle kunna förklara varför toppinkomsttagarnas andel av bruttolönerna tenderar att öka när marginalskatterna sjunker (vilket halva Ekonomistas finner i en artikel). Att andelen av nettolönerna skulle gå upp av en sådan förändring är uppenbart men att inkomstandelen även före skatt skulle öka är mindre självklart. Riktigt bra svar på om denna mekanism är viktig eller ej får vi emellertid inte förrän vi kan mäta arbetsutbudet på ett vettigt sätt. Frågan är om det någonsin kommer att hända.

Smittsamt barnafödande

Att få sin forskning uppmärksammad av the Economist är väldigt roligt oavsett hur meriterad man är. Därför är det med stor förtjusning som jag noterar att Uppsaladoktoranderna Lena Hensvik och Peter Nilssons artikel ”Businesses, buddies and babies: social ties and fertility at work” dyker upp på deras hemsida.

I artikeln som figurerar i the Economist visar de att sannolikheten för att en kvinna ska bli gravid ökar markant när en kollega på jobbet just fått barn. Effekterna är stora och motsvarar effekten av att sänka barnomsorgskostnader med 10 000 USD (baserat på estimat från en studie av Eva Mörk, (a.k.a. Ekonomistas Eva), Anna Sjögren och Helena Svaleryd).

Grattis!

Sänkt maxtaxa i förskolan – ska det funka igen?

Ingen har nog missat att de rödgröna igår presenterade sin valplattform. Jag tänker inte här recensera vare sig den eller alternativet, men konstaterar att sänkt maxtaxa i förskolan finns med bland alternativen.

Ekonomistas har tidigare rapporterat om forskning som visar att denna strategi var framgångsrik i valet 1998. Familjer med barn i dagisålder visade sig nämligen rösta på Socialdemokraterna i större utsträckning än familjer med barn i skolålder, som ju inte skulle kunna utnyttja den sänkta barnomsorgstaxan. Vi ser med spänning fram på om dessa löften om 600 kr mindre i månaden kommer att uppväga borttagandet av RUT när barnfamiljerna går till vallokalen om ett par veckor.