Huvudledaren i dagens (16/9-10) Svenska Dagbladet kommenterar det lilla “valmanifest” som Jonas skrev häromdagen. Ledarens huvudpoäng är att “staten och samhället inte är någon maskin” som bäst styrs och kontrolleras av den med “rätt teknisk kompetens”. Jag skulle inte kunna vara mer enig. Även om man med säkerhet visste vad konsekvenserna av olika alternativ vore så är det fortfarande ett politiskt beslut att välja bland dessa. Ekonomers roll är i de allra flesta fall att försöka säga något om vilka resultat olika politiska beslut kan tänkas ha och sedan är det upp till politiker att välja.
Samtidigt finns en annan viktig roll som forskare och akademiker kan ha (och som jag ser det också utgör en viktig del av vissa punkter i Jonas inlägg) nämligen att peka på principiella avvägningar och frågor bortom detaljpolitiken. Ledarskribenten framställer det som om politikerna skulle vara de stora visionärerna som pratar om ”jämlikhet, frihet och rättvisa” medan vi akademiska ekonomer skulle vara borttappade i våra teknokratiska detaljer. Min bild av valrörelsen är snarast den motsatta. Den politiska diskussionen handlar nästan bara om detaljer och 100-lappar och de ”ideologiska” och principiella ställningstagandena lyser med sin frånvaro.
Tag exemplet om vad som ska beskattas. Det är riktigt, som ledaren framhåller, att ekonomer ofta poängterar att skatter slår olika beroende på hur ”lättrörliga” de är. Detta är en viktig, om än teknokratisk, detalj som ekonomer kan säga någonting om. Men vi kan också säga något om det faktum att skatter utgör en viktig del av incitamentsstrukturen i samhället och därmed bidrar till att forma beslut kring utbildning, investeringar och arbete. I ljuset av detta kan man t.ex. poängtera att det i princip finns två sätt att tjäna pengar — genom att få dem eller att arbeta ihop dem själv — så kan man dessutom fundera över incitamentseffekterna av att bara beskatta det egna intjänandet. (ur Jonas manifest). I en valdebatt där det tävlas om att vara ”det enda arbetarpartiet” så tycker jag det är ett utmärkt och viktigt påpekande.
Vi kan lugna SvDs ledarskribent. Det var inte ett riktigt manifest. Det blir inget ”Expertparti” i valet 2014. Det var ”bara” menat som ett ”tankeexperiment”. Därmed inte sagt att det bara innehåller mekaniska detaljer om politiska beslut utan möjligen också lite stoff till den mer allmänna diskussionen som du hoppas politikerna ska stå för.
Ekonomistas 
Vad synd 😦 Jag vill ha ett expertparti! Helst flera stycken med lite olika inriktning.
Problemet uppstår när experter vill påverka politiken och när politiker vill vara experter.
När egalitärianismen utvecklades som ideologi via liberalism, som sedermera uppdelade i två falanger, klassisk liberalism och socialliberalism (samt socialism) behövdes det en ny vetenskaplig, ekonomisk och filosofisk paradigm.Det grundläggande problemet för socialliberalismen, “Progressives” i USA och Europa hade var naturrätten och föreställningen om att mänskliga rättigheter var av naturen givna, i synnerhet äganderätten, själva grundbulten i den klassiska liberalismen samt att det ekonomisk livet skött sig bäst om det lämnades i fred, “spontaneous order” . För att kunna få till stånd ett egalitärt samhälle med massiv omfördelning var de tvungna att skaffa sig en filosofisk och ekonomisk teoretisk överbyggnad. Den kom i form av värdenihilismen och en filosofisk skola kallad Pragmatism, ledd av Dewey mfl (nyupptäckt av Alexander Bard och Liberati) samt Keynesianismen.
Värdenihilismen blev de “progressivas” främsta vapen. Grovt och vulgärt förenklat innebär det inga värden existerar eller har moraliskt företräde, det finns inga rättigheter, allt är endast kulturellt betingat och en politisk majoritet kan bestämma vad som menas med rättigheter i allmänhet och äganderätt i synnerhet.
Inom rättsvetenskapen kom detta i uttryck i form av en skola som i USA kallas legal positivism, rättspositivism och i Sverige Uppsala skolan och dess store filosof Axel Hägerström. Viola, äganderätten är inte längre ett problem eller som Vilhelm Lundstedt uttrycket det. “Talet att en äganderätt kan kränkas är som en papegojas pladder…”. Byråkrater och teknokrater kunde nu reglera samt planera och detaljstyra ekonomin och människor fritt.
Den social ingenjörskonsten och teknokraternas välde fick sin start i Sverige under Alva och Gunnar Myrdal med kulmen under 70-80 talen. (Vi känner resultatet mycket väl, i alla fall vi som föddes på tidigt 60 tal samt senare drev företag, den kravlösa skolan sk.flumskolan, de extrema skatterna samt det extrema intrånget i varje del av privatlivet.)
(Klassiska) liberaler och konservativa (numer driver de även en liberal ekonomisk politik) hade extremt svårt att rå på teknokratin, expertväldet. Detta ledde till att de behövde istället för teknokrati gå tillbaka till grundläggande moraliska värden såsom naturrätten och spontan ordning i ekonomin dvs. moraliska visioner om ett annat samhälle. De behövde sina egna teknokrater som inte delade de de rådande politikerna, byråkraterna och teknokraterna vurm för centralplanering och social ingenjörskonst men som ändå vilade på solid värdegrund och solida ekonomiska teorier. F.A. Hayek och Ludwig von Mises dammades av och uppdaterades av Milton Friedman och översattes i politiska termer av Barry Goldwater och Jack Kemp vars arbete togs över och kulminerade i Margret Thatcher och Ronald Reagan. De lyckades med konsttycket att översätta en ekonomisk politisk agenda i moralisk vision. Världen har sen dess aldrig varit sig lik, så rik och välmående.
Detta är något teknokrater och experter har mycket svårt att förstå. Att åsikt och ideologi ska skiljas från ekonomisk teori. De tror att deras grundvärderingar är neutrala och fria från åsikter, dvs deras grundantaganden är det samhället bör byggas på.
SvD skriver mycket tydligt detta i sin ledare och det är samma sak som jag skrev när det gäller skatters höjd:
“Det är en värderingsfråga inte en fråga om teknokrati”.
Detta kallades då en antiintellektuell ståndpunkt. Nej, skatters höjd är på mikro nivå en teknokratisk fråga men på makronivå helt och hållet en värde fråga som jag anser inte ska bestämmas av experter. Experter ska inte i mina ögon ha en åsikt om skatters höjd, huruvida högre eller lägre skatter skapar minskad eller ökad jämlikhet. Experter ska räkna om skatterna är effektiva och optimal utifrån olika scenarios. Huruvida det är bra eller dåligt med inkomstklyftor är ett ideologisk, politiskt problem, inte ett ekonomiskt.
Därmed sagt menar jag inte att er lista skulle publicerats eller att forskare ska vara förbjudet att syssla med ideologisk färgad forskning. Vad jag menar är att de som idag bör inte ideologisk övertygelse styra din forskning, typ exemplet är Piketty/Saez forskning om behovet av inkomstutjämning samt behovet att höja marginalskatter för att utjämna inkomster. Eller den “forskning” som bedrivits i boken “Jämlikhetsanden” och som även debatterats här med ett av de mest elakartade exemplen på sammanblandning av expert och politiker, Lena Sommestad eller här i USA Paul Krugman. De får välja, är de forskare/experter eller ideologer/politiker?
När det gäller intellektuellas vurm för centralplanering och expertvälde kanske ni ska läsa F.A Hayeks essä: (Jag menar inte att alla som tror på expertvälde är socialister men om ni istället läser den så ger Hayek en rational varför experter föredrar planering före spontan ordning, ” “spontaneous order”)
“The Intellectuals and [Central planning]”
http://mises.org/daily/2984
Correcting Krugman
By RAGHURAM G. RAJAN
Frän bloggen Freakonomics…..
Tack för länken till Rajans artikel, även om jag inte riktigt förstår vad den hade med detta inlägg att göra. Rajan är något av en nationalekonomisk idol för mig och jag läser just nu hans bok.
Här är en kommentar av en av mina favorit bloggare Scott Sumner bloggen “The Money Illusion” kommentarer kring debatten mellan Rajan och Krugman
Paul Krugman on Countrywide Financial and the CRA
Jonas, det var en förlängning av min argumentation om huruvida du är seriös forskare eller en ideologisk kvacksalvare.
Rajans artikel säger precis just det, han förstår inte varför Krugman mot bättre vetande vidhållerr sina motbevisade ståndpunkter samt gör ett personangrepp, Ad Hominem, och amklagar Rajan för ideologisk forskning. Rajan förklarar det med min tes att det är Krugmsn dom vänder fakta, bortser från argument som motbevisat honom enbart av iideologisla skäl.
Denn min inledning föll bort och jag iddes inre lägga till den.
Old Whig
Allt och alla påverkas hela tiden av sina kulturella och politiska värderingar och naturligtvis är nationalekonomin ett redskap för politiken och inte tvärt om, men…
Jag uppfattade Jonas artikel som ett intressant och lite provocerande grepp, att lägga nationalekonomiska aspekter på ett antal aktuella skatte- och bidragsfrågor. Det måste väl ändå vara vällovligt på en blogg som denna?
Eftersom Rajan lyfter fram ökade klyftor i USA som en av de bakomliggande orsakerna till krisen och dessutom pekar på marginalskatternas roll i sammanhanget så är han i dina ögon en kvacksalvare, snarare än forskare?
Angående experter och deras roll i debatten så rekommenderar jag läsning av Kartik Athreyas lilla pamflett http://market-ticker.denninger.net/uploads/2010/Jun/33655771-Economics-is-Hard.pdf, som lett en storm av bloggare och nättyckare till motangrepp. Kartik är en duktig (och rolig) makroekonomisk forskare och han har en klar poäng tycker jag, även om hans uppriktighet ofta öppnar för många slags moteld.
Tack för tipset Per. Jag håller med om att mycket av bloggandet om ekonomin består av att komma med tillrop om att “ekonomi är lätt och bara idioter skulle säga något annat” (som Kartik skriver). Jag håller också med om det märkliga i att ekonomi tycks ha en slags särställning i att det är helt ok att jämställa allmänt tyckande med åsikter framförda av någon som faktiskt vet något. Detta betyder dock inte, som jag ser det, att man inte kan försöka sig på att skriva “enkelt och populärt” om svåra frågor. Jag tycker att vi på den här bloggen försöker oss på det (med blandad framgång).
Jag skulle apropå detta kunnat lägga till det här i vad akademiska ekonomer kan göra i debatten; att poängtera att saker inte alltid är så enkla som de framställs av bl a politiker.
Jonas,
Rajan påstår inte att inkomstklyftor utlöste krisen utan att en av de viktigast skälen till varför krisen kom att få en sådan katastrofala utveckling var politikers reaktioner på förment ökade klyftor genom att kräva att lån gavs till låntagare som aldrig borde ha fått låna pengar samt att Federal Reserve genom sin penningpolitik skapade alldeles för låga låneräntor.
Rajan skriver:
Rajan driver i princip samma teser som Johan Norberg, långt innan Rajans “Fault Lines, skrev i sin bok “Financial Fiasco”.
Här ser man det farliga i att stirra sig blind på förment ökade klyftor mellan VD och vanliga löntagare. Jag tittade igår på NPR Neswshour, Public Broadcastings, motsvarighet till Rapport, där Arianna Huffington intervjuades om sin nya bok “Third Wolrd America”. Hon använde preciös den argumentation för drastiskt höjda skatter när hon som skäl påvisade att klyftorna i det amerikanska samhället hade ökat radikalt, 1950 tjänade en VD 30 industriarbetarlöner och nu 300..
Denna populistiska retorik ledde i mina ögon till att politiker av alla schatteringar valde att stimulera egna hems boendet plus en mycket slapp penningpolitik med extremt låga räntor vilket enligt Norberg och Rajan ledde till den nuvarande krisen.
Vi ser här vådan av hur forskningsresultat kan komma av politiker att missbrukas. I synnerhet när urvalet och jämförelsetalen är så osäkra och små som hos storbolags VD 1.500 i USA och 50 i Sverige. De är mindre än 0,001 % av befolkningen. I mina ögon om man ska studera klyftor och förment ojämlikhet bör man i mina ögon ta bort outliers, anomalier som de extrema låginkomsttagarna samt de extrema höginkomsttagarna. Jag har en känsla av att om sådan studier gjordes skulle det visa sig att klyftorna inte ökat märkbart samt att alla grupper fått det relativt bättre. En artikel som möjligen visar på detta är Robert Samuelsons artikel 2007 Importing Poverty
Samuelson skriver att om du räknar bort illegala immigranter samt nytillkomna immigranter har inte fattigdomen i USA ökat. Både fattiga svarta och fattiga vita har fått det bättre.
När det gäller “kvacksalvare” menade jag forskare som Krugman och Sommestad som använder sin forskningsauktoritet för att sälja en ideologi och när de gör detta är de intellektuellt ohederliga. Vilket Rajan mycket tydligt visar.
Jag har funderat över huruvida forskare ska eller kan driva ideologisk forskning. Jag håller med Tomas Jansson ovan att alla är påverkade av “sina kulturella och politiska värderingar”. I själva verket är det det jag menat hela tiden. Att det grundantagande att forskare eller journalister och neutrala är nys. Vad jag skulle vilja se är en “Full Disclosure” av intressen på samma sätt som ekonomijournalister i USA gör när de rekommenderar aktier, dvs om de äger dessa eller inte.
Om tex Krugman VDN märktes som Keynsian och vänstersocialliberal så vet alla som läser att det är det som färgar hans arbeten och utlåtanden. Vad jag menar är att låt oss andra veta var ni står politiskt samt vilken ekonomisk skola ni tillhör, (ny) Keynsianer, neoklassiker, Chicagoskolan, beteendeekonomer, “Rational Economics” mfl.
Vi som läser kan då göra en bedömning av var ni kommer ifrån. (Nu är det så att detta aldrig kommer att hända men det vore för oss andra viktig information. I skrået vet ni av vad andra skriver vart de står.)
OW: Jag förstår inte hur du kan bortse från första raden i det citat du själv angett. Rajan driver tesen att ökade inkomstklyftor fick politikerna att expandera bostadskrediterna, bla via Fannie och Freddie. Det var detta jag menade med att Rajan ser klyftorna som den bakomliggande orsaken till krisen. Som förklaring till de ökade inkomstklyftorna är han inte särskilt originell utan anger ett flertal orsaker; bland andra ett dåligt och ojämlikt skolsystem, teknologisk förändring, avregleringar och, på sid 28 i hans bok, sänkta marginalskatter.
Att kalla de ökande inkomstklyftorna i USA för “förmenta” är i mina ögon obegripligt; en mycket stor andel av tillväxten de senaste decennierna har tillfallit de allra rikaste. Man kan tycka att detta är ok och man kan tycka att det är fel, men att förneka dessa väldokumenterade förhållanden är knappast seriöst.
Vad du skriver är att om exempelvis hela tillväxten tillfaller de rikaste 0.0001 procenten så ska denna befolkningsgrupp strykas eftersom gruppen är en outlier. Sedan ska man inte räkna med en mängd andra grupper heller. Och visst, så kan man göra – och i en analys av vilka mekanismerna är bakom klyftorna, så kan det ibland vara metodologiskt klokt att göra det – men det förändrar inte grundläggande faktum.
Man kan också göra som du och börja sin analys vid den politiska responsen på de ökade klyftorna (dvs statsunderstödda expansionen av krediter). Men en stor del av oron inför ökade klyftor har att göra med den – ofta felriktade och populistiska – politiska respons som sådana klyftor tenderar att föra med sig.
Vidare så ägnar Rajan kapitel 4 i sin bok åt att beskriva vad han anser vara brister i det sociala skyddsnätet i USA och hur dessa brister får amerikanska politiker att bedriva en ineffektiv diskretionär stimulanspolitik (samma tema fanns för övrigt även i hans förra bok “Saving capitalism from capitalists”, skriven med Luigi Zingales). Naturligtvis kan man återigen säga att problemet ligger i stimulanspolitiken, men Rajan är klok nog att inse att det politiska systemet i en demokrati svårligen kan undvika att svara på ökade klyftor och lågkonjunkturer.
Jonas (och OW). Jag kan bara hålla med Jonas i det han skriver. Det finns en allmän poäng här som gäller synen på att studera inkomstfördelning som jag tycker är viktig. Det verkar som om vissa inte verkar förstå att det finns många skäl att studera inkomstfördelning (och fördelningsfrågor mera allmänt som) som inte alls har med normativa aspekter att göra. Att dokumentera fördelningsaspekter är viktigt även för att förstå hur ekonomin fungerar (och kan alltså vara del av ett rent positiv forskning). Det finns flera förklaringar till ökningar av toppinkomster som utgår ifrån hur det kan finnas enkla rationella förklaringar (baserade på t ex teknologisk utveckling eller stora företags tillväxt) som inte har ett dyft med rättviseargument eller ideologi att göra.
(Jag t ex har skrivt om exempel på detta här:
)
Jesper,
Låt mig förklara min egen syn på storbolags VD. Den är identisk med detta uttalande av Bengt Ericsson, författare till en ny bok”Den nya Överklassen – Sveriges Ekonomiska Elit”
I DI Weekend säger han det jag tycker om storbolags VD:
“Det stora problemet är inte att vi har ett antal entreprenörer i Sverige som byggt upp stora förmögenheter utan att tjänstemän som inte har tagit några egna risker belönar sig själva på det här viset” (I USA är det en viss skillnad iom att det finns mer entreprenörs VD men inte i sak)
Problemet är inte inkomstojämlikhet per se utan problemet är hur ersätts en VD som i själva verket är en byråkrat när delen i princip som vilken politiker som helst gjort sig mer eller mindre okänslig för marknaden när det gäller ersättning? Detta är dock ingen fråga om inkomstojämlikhet utan om maktdelning mellan aktieägare och byråkrater.
Att använda dessa byråkrater och deras roffande som bevis för att inkomstklyftor ökat och att det därför behövs höga marginalskatter på 10 % i destruktivt. Vad det i förlängningen leder till är att entreprenörsskrået, de som skapar de mesta av de framtida jobben dör ut, precis som de gjorde under 70-80 talen.
Det jag ville ha sagt var att jag anser att forskning kring inkomstolikheter per definition är normativ forskning, inte positiv forskning, eftersom synen på huruvida inkomstklyftor per se är enbart normativ fråga. Vad jag menade med att ta bort de 0.001 % med topp inkomster från statistiken var att ta bort storbolags VD som var byråkrater. ( Jag talar här enbart om inkomst GINI skillnader, inte förmögenhets GINI skillnader. Det finns i mina ögon en korrelation mellan låg inkomst GINI och hög förmögenhets GINI. Sveriges ekonomisk politik under efterkrigstiden r ett typexempel på detta med kulmen under 70-80 talet.)
Jonas,
Ja Rajan ser klyftorna som den bakomliggande orsaken håller jag med om men det jag sa var att det var politikernas reaktioner med interventioner o.dyl. som skapade krisen. Rajan säger inte att det var klyftorna som sådana som skapade krisen UTAN att det var politikernas normativa värderingar att inkomstklyftor var dåligt som omsattes i politisk aktivitet vilket sen ledde till att krisen fick en sådan katastrofal utveckling.
Så i viss mån har både du och Jesper rätt att det är viktigt att studera inkomst ojämlikhet eftersom detta normativa värde så hårt styr politiker.
När det gäller amerikanska inkomst klyftor så var det fel av mig att kalla dem förmenta. Vad jag menade var att de inte är så stora om man ser till den allmänna välståndsutvecklingen. Det allmänna välståndet har dock ökat för alla både för svarta och vita fattig. Du läste uppenbarligen inte Samuelsons artikel. När det gäller relativa inkomstklyftor är jag skeptisk, vad mäter de? I princip är det ett subjektivt mått.
Men ni kan glädjas Daniel Kahneman, beteendeekonomis fader har kommit med en ny studie att marginalnyttan och marginallyckan upphör vid en familjeinkomst på $ 75.000 så vi kan nu införa ett lönetak för VD på denna nivå.
Vidare har Daniel Pink visat i sin bok Drive: The Surprising Truth About What Motivates Us,och Dan Ariely i en stor studie i Indien visat att monetär incitament inte fungerar utan tom. är kontraproduktiva. Så bonusar och resultat lön kan vi nu omedelbart förbjuda.
Eftersom Piketty och Saez visat att inkomstklyftorna rasat iväg de senaste 30 åren kan vi nu återgå till 80 % marginalskatter samt 70 % arvs- och gåvoskatter och 3 % förmögenhetskatt utan att behöva bekymra oss om eventuella negativa konsekvenser för tillväxten och entreprenörer.
Det är ju så mycket viktigare att alla mår subjektivt bra och inte känner sig subjektivt ojämlika.
Jag kan bara säga att jag tycker du har helt fel och dessutom själv exemplifierar varför. Låt mig försöka förklara. Det finns en rad frågor kring hur ekonomin fungerar (dvs positiva frågor) för vilka information om inkomsternas fördelning och källan till dessa inkomster (alltså forskning om inkomstfördelning) är viktig. Ta ditt eget exempel; om skillnader kring företagsledares (löne)inkomster jämfört med entreprenörers inkomster (från egen verksamhet). Även om man inte skulle lägga någon värdering (vilket du raskt gör) kring vilken av dessa grupper som ska tjäna vad, så måste vi rimligen veta något om vad de tjänar och varför. För att sen kunna säga något om i vilken mån detta förändrats över tid så måste vi också kunna säga något om gruppernas inkomster i relation till något annat, etc. etc.
Du skulle inte ens kunna formulera meningen (i din text ovan) “Problemet är inte inkomstojämlikhet per se utan problemet är hur ersätts en VD som i själva verket är en byråkrat när delen i princip som vilken politiker som helst gjort sig mer eller mindre okänslig för marknaden…” utan att luta dig mot någon typ av studie av inkomstfördelning.
Du har helt rätt i detta. Det är dock ingen mig veterligen som studerar dessa skillnader mellan olika grupper exvis byråkrat VD – entreprenör, rentier – entreprenör, mm utan de studier jag läst Saez, Piketty mfl fokuserar endast på inkomst och förmögenhet oavsett var den kommer ifrån.
Eftersom resultaten av dessa bruttostudier mynnar ut i populistisk politik, nu senast ledde det enligt Rajan till en grym finans kris, så hade jag hellre sett att de aldrig gjorts. När dessa studier konsekvent används för att argumentera för högre marginalskatter, stopp för resultatlön, arvs- och förmögenhetsskatt mm så har jag tidigare dragit slutsatsen att dessa studier syfte är just att de ska användas som argumentationsunderlag, inte att studera fakta.
Jag har nu ändrat uppfattning och tar tillbaka min tidigare argumentation. Eftersom vi alla har förutfattade meningar och sannolikt kommer att styras av dessa när studier och och forskning görs, vi människor tenderar att vilja ha vore förutfattade meningar bekräftade.
Vidare tar jag tillbaka min kritik mot Saez, Piketty och Ariely. Jag har ingen aning vad som försiggår i deras huvuden, vad de har för bevekelsegrund för sin forskning.
Jag har alltid fascinerats av de som påstår att pengar inte har någon betydelse för personlig lycka med samma andetag är för stor inkomstbringande och tycker att det är viktigt att beskatta höginkomsttagare. Denna artikel verkar förklara detta mycket tydligt. De som anser att pengar är viktigt och motiverande är ofta höger ekonomiskt sätt och går till den närande sektorn, tekniker, ekonomer och företagande och de som anser pengar är oviktigt för den egna motivationen tenderar gå till vänster ekonomiskt och går till den tärande sektorn, humaniora och samhällsvetenskap.
Job Satisfaction vs. a Big Paycheck
och ökad produktivitet skapas bara genom inre, egen motivation.
OW: Jag tror att du argumenterar med någon annan än skribenterna på denna blogg.
Jonas,
Du har helt rätt. Jag argumenterarinte mot er utan mot Saez, Piketty, Pink och Kahneman samt de som anser att inkomstutjämning går före allt annat. Ironi gör sig inte vidare bra på webforum! Mea Culpa!
När jag talde om förmenta ökade inkomstklyftor i USA hade jag detta i åtanke nedan.
Rising Income Inequality Has Been Exaggerated: 2X fr[nm bloggen CARPE DIEM av mjperry@umich.edu (Mark J. Perry)
From the paper “The Welfare Implications of Rising Price Dispersion” by Chicago economists Christian Broda and John Romalis.
Mark Perry sammanfattar:
Vidare när det gäller inkomstojämlikhet är det så att jag hade för mig att de senaste 30 årens ökning berodde på det har skett kraftiga inkomst skillnader men att de baserats på inkomst skillnader mellan högskole utbildade och de som endast klarat gymnasiet, inte att de tidigare rika eller storbolags VD roffat åt sig mer av inkomsterna. I USA är hälften av den översta 1 % av inkomsttagarna egna företagare.
Jag kom nu ihåg följande artikel jag läst The Upside of Income Inequality, av Gary S. Becker and Kevin M. Murphy från maj/juni numret av The American.
Den slutar: