Försökte (s) verkligen minska förmögenhetsgapet?

Igår rapporterade TV4-nyheterna om den ökade förmögenhetskoncentrationen i Sverige med anledning av en serie artiklar i Dagens Arbete som i sin tur delvis grundades på Jesper Roines och min forsking.

Socialdemokraternas Thomas Östros var upprörd och hävdade att socialdemokratin under sin regeringstid försökte aktivt att hålla emot denna utveckling.

Men stämmer verkligen det? Nej, faktiskt inte.image

Tvärtom ha socialdemokraterna traditionellt sett haft mycket nära relationer till den svenska storfinansen. I sin biografi om Marcus ”Dodde” Wallenberg beskriver ekonomhistorikern Ulf Olsson det ömesidiga förtroendet och även informationsutybytet mellan Dodde och s-eliten, och då i synnerhet finansminsistern Gunnar Sträng och statsministern Tage Erlander (bilden t höger är från sid 340 i Olssons bok. Den skickades privat till Dodde från Erlander som kallade den ”komprometterande”).

Dessutom var det under socialdemokratiska regeringar viktiga rikemansskatter avskaffades såsom arvs- och gåvoskatten (2004) och förmögenhetsskatten för storägare av familjeföretag, t ex Hennes & Mauritz (1997).

Så kanske borde Östros först begrunda sitt eget partis historia innan han kastar sten i denna fråga…

Bör pensionärerna vara upprörda?

Landets pensionärer är upprörda då pensionsinkomster inte omfattas av jobbskatteavdraget (även om pensionärer som arbetar får dubbelt jobbavdrag, vilket Nonicoclolasos skriver om). Orsaken till upprördheten är att principen att beskatta pensioner och lön på samma sätt har frångåtts.

Principen har troligen frångåtts då regeringen velat få maximal utdelning i termer av ökat arbetsutbud av jobbavdraget. Sannolikt hade ett jobbavdrag för pensionsinkomster fått pensionärerna att jobba än mindre än idag, så ur denna synvinkel är det naturligtvis rätt att inte låta avdraget gälla pensionerna.

Men ändå. Med samma typ av argumentation skulle vilka skattehöjningar som helst på just pensionsinkomster kunna motiveras. Varför inte höja skatten till 80 procent? Det skulle ju öka både pensionärernas arbetsutbud och skatteintäkterna. En sådan åtgärd hade nog fått fler än PRO att tala om konfiskation. Den mekanism som motverkar denna typ av konfiskation är just principen om lika beskattning av löne- och pensionsinkomster.

Daniel har rätt i att inget talar för att dagens pensionärer som grupp är särskilt missgynnad; tvärtom tyder det mesta på motsatsen. Trots detta finns det alltså skäl att vara emot jobbavdragets utformning. För även om konfiskation kan vara en effektiv form av beskattning är det knappast en sund princip, vilket även Martin skriver om i Ekonomisk Debatt.

Moment 22 för makroprognoser

Det är svårt att göra träffsäkra prognoser över den ekonomiska utvecklingen. Till och med Lars Norén verkar bekymrat ha observerat detta! Prognoserna verkar dessutom inte bli bättre över tiden trots att centralbanker och liknande institutioner lägger stora resurser på prognosarbetet och trots att allt mer sofistikerade modeller och verktyg utvecklas. En naiv gissning, som t ex att inflationen eller BNP-tillväxten det kommande året blir densamma som under det senaste året, är ungefär lika träffsäker som prognoserna från de sofistikerade modellerna (se CEPR-studie). För några decennier sedan var bilden en annan. De sofistikerade prognoserna hade då klart bättre träffsäkerhet än de naiva gissningarna.

Betyder detta att det läggs för stora resurser på makroprognoser? Inte nödvändigtvis. För att kunna besvara den frågan måste vi fundera på varför de sofistikerade prognoserna har tappat sitt försprång. CEPR-studien visar att det endast är den relativa prognosförmågan som har försämrats. Vi har tidigare konstaterat att den ekonomiska utvecklingen har blivit stabilare sedan mitten av 1980-talet. Därför har både de naiva och de sofistikerade prognoserna blivit mer träffsäkra.

Förmodligen förklaras den ökade stabiliteten åtminstone delvis av att den ekonomiska politiken nu fungerar bättre än på 1970-talet. Och förbättrade prognoser kan ha bidragit till den förbättrade ekonomiska politiken. Kanske lyckas man nu stabilisera effekterna av de chocker som prognosmakarna identifierar. En naiv gissning att utvecklingen kommer att bli stabil fungerar då lika bra som sofistikerade prognoser som identifierar chocker och den ekonomisk-politiska reaktionen på dessa chocker. Välvilligt tolkat kan de naiva gissningarnas ökade träffsäkerhet bero på förbättrade makroprognoser.

Enda skälet att tanka etanol

Det står väl nu rätt klart att hela etanol-grejen bara var ett av bonderörelsens mer framgångsrika knep för att locka till sig nya subventioner. Alltså är nog det enda skäl att tanka etanol som återstår de arbetsförhållanden som råder på de brasilianska sockerplantagen. Givet hur vidriga dessa verkar vara vill man ju inte ens föreställa sig vad de anställda skulle tvingas ut i om produktionen slår igen.

Jobbar vi mer än vi själva vill?

Det har i en rad inlägg här på Ekonomistas diskuterats huruvida vi jobbar för mycket och fokus har framförallt legat på att statusjämförelser kan göra att vi hetsar varandra att jobba för mycket. Men nationalekonomerna Daniel Hamermesh och Joel Slemrod hävdar i en färsk artikel i The B.E. Journal of Economic Analysis & Policy att en del av oss jobbar mer än vi vill av en annan anledning (vilket förvisso kan kännas främmande en måndag morgon). En del av oss blir arbetsnarkomaner — något som verkar gälla artikelförfattarna själva eftersom de givit artikeln titeln ”The Economics of Workaholism: We Should Not Have Worked on This Paper”.

Till skillnad från annat som är beroendeframkallande är det framförallt rika och välutbildade som verkar riskera att bli arbetsnarkomaner. Arbetsnarkomani är därför lite av ett lyxproblem. Det finns arbetslösa och deltidsanställda som inget hellre vill än att jobba mer, liksom många som jobbat deltid säkerligen ångrar sig på ålderns höst när pensionen blir snål.

Varför skulle det då vara beroendeframkallande att arbeta? I en del arbeten kan det förstås vara så att arbetet blir roligare och intressantare ju mer man arbetar. Man kan också tänka sig att hårt arbete gör att man glömmer bort att utveckla sina fritidsintressen och därför roas av dem i mindre utsträckning.

Att mer arbete idag gör att man gillar sitt arbete mer i morgon är i sig inget problem. Liksom Gary Beckers rationella och framåtblickande rökare och alkoholister så skulle arbetsnarkomaner förutse sina förändrade preferenser och anpassa sig redan idag. I praktiken är det nog dock många av oss som inte lyckas förutse framtida förändringar i preferenser. Arbetsnarkomani kan ju också påverka andra familjemedlemmar som kanske hade än mindre möjlighet att förutse vad som skulle hända.

Hamermesh och Slemrods artikel går i huvudsak ut på att diskutera hur vi empiriskt kan studera om arbete är beroendeframkallande. Det traditionella sättet för nationalekonomer att undersöka om något är beroendeframkallande är att studera reaktioner på prisförändringar. För en vara som är beroendeframkallande gäller till exempel att ett högre pris imorgon borde leda till lägre konsumtion redan idag för att anpassa sig till morgondagens högre pris. Problemet med arbete är att priset inte är givet — lönen bestäms till stor del av arbetstagarens produktivitet (vilken mycket väl kan förändras över tid).

Det krävs alltså andra metoder för att ta reda på om arbete är beroendeframkallande. Hamermesh och Slemrod visar bland annat att rika och välutbildade systematiskt tenderar att ta ut pensioneringen senare än de själva avsett, vilket skulle kunna tolkas som att de inte förutsett hur mycket de uppskattar sitt arbete. Artikelförfattarna diskuterar också en del andra indikationer på att arbete kan vara beroendeframkallande, men de kan inte slutgiltigt bevisa det. (Men lika lite finns det några bevis för att arbete inte är det.)

Ett annat tecken på att arbete är beroendeframkallande är att det förmodligen är väldigt få som på ålderns höst hävdar att de spenderade för mycket tid med barnen när de växte upp och det är nog få som jobbat heltid eller mer hela sitt liv som ångrar att de jobbat för lite.

Liksom Hamermesh och Slemrod ser jag fram emot mycket ny och spännande nationalekonomisk forskning om beroendeframkallande arbete. Kanske är det någon av Ekonomistas läsare som vågar ta sig an denna utmaning?

Filmstöd till publikfriare

Det offentliga stödet till kulturen motiveras med att marknaden inte själv kan garantera ett levande och intressant kulturliv. Utifrån detta perspektiv är det svenska filmstödet en märklig skapelse. I grova drag ger systemet ett förhandsstöd baserat på Filminstitutets bedömning av filmens förväntade kvaliteter och ett efterhandsstöd baserat på publiksiffrorna. De filmer som lyckas dra till sig störst publik får alltså inte bara störst publikintäkter på marknaden, utan även mest stödpengar.

Det svenska filmstödet är med andra ord utformat på ett sätt som ger en mer kommersiell filmproduktion än vad marknaden själv hade kunnat tillhandahålla. Staten lovar att toppa upp varje privat intäktskrona med 5-10 öre. Om inte filmen går riktigt bra, det vill säga: För varje intäktskrona över 5,5 miljoner kronor ger Filminstitutet 50-75 öre, beroende på vilka andra stöd filmen har fått. Plötsligt står det klart varför svensk film mest verkar bestå av filmer som alla på något sätt ändå har sett, men som få kommer ihåg.

Det finns säkert skäl till att ha ett efterhandsstöd i filmproduktionen, men detta är knappast ett system som gynnar smalare kvalitetsfilm. Hur skulle ett system som gör det kunna se ut? Tja, den främsta kvalitetsstämpeln på filmer brukar vara deltagande och utmärkelser vid internationella filmfestivaler. Så varför inte knyta stödet till detta? Beroende på deras status delas festivalerna in i A-, B-, och C-lag. Sedan premieras filmerna beroende på graden av framgång.

Ett sådant system skulle självfallet alltid bli en aning godtyckligt. Hur värdera ett Guldlejon i Venedig mot Juryns stora pris i Cannes? Är det mer värt att vara officiellt uttagen till Sundance än till Toronto eller Sarajevo? Andra än jag är betydligt bättre lämpade att göra en sådan bedömning, men principen skulle vara klar. Och den skulle vara betydligt bättre än dagens hyperkommersialiserande ordning.

Kommer självreglering i näringslivet bli vanligare?

Att marknaden behöver regleras ifrågasätter ingen, men vem som egentligen är bäst lämpad att besluta om dessa reglerer – staten eller marknaden själv – är desto mer omdiskuterat. I Sverige har staten traditionellt stått för marknadsreglerandet och de fall där näringslivet tillåtits reglera sig själv torde vara lätt räknade. Men nu kanske detta håller på att ändras.

För en tid sedan föreslog en statlig utredning en ny lag mot sexistisk reklam. Men trots att jämställdhetsminister Nyamko Sabuni ogillar sexistisk reklam gav hon utredaren nobben med hänvisning att reklambranschen mycket väl kunde sköta detta på egen hand. Nu har branschen i tjugo år haft sitt Näringslivets Etiska Råd mot Könsdiskriminerande reklam. Men för att visa att detta är en viktig fråga för reklamköparna, har deras organisation Sveriges Annonsörer nu instiftat en särskild reklampolis: Reklamombudsmannen.

Det finns flera exempel på att näringslivet är fullt kapabelt att reglera sig själv, helt eller delvis. Här är några stycken:

  1. Fondbörser. Det mesta av handel, listning och rapportering regleras av börserna själva. New York Stock Exchange var helt oomämnd i lag från starten 1791 fram till det turbulenta 1930-talet (mer om detta av UCLA-professorn Stuart Banner här).
  2. Den globala kemiindustrin. Genom samarbetsorganisationen Responisble Care har kemiindustrin på eget bevåg arbetat tillsammans med regeringar och andra för att ta ansvar för hälso- och miljöaspekter av sitt eget agerande.
  3. Datorskärmar. För ett tiotal år sedan började svenska fackföreningen TCO testa strålningen från datorskärmar för att förbättra arbetsmiljön. Den globala datorindustrin insåg snabbt värdet i strålningsgodkända skärmar och numera testas alla världens datorskärmar av svenska TCO Development.
  4. Nix. Som en direkt effekt av svenska konsumenters växande irritation över telefonförsäljarning beslöt ett flertal branschorganisationer att inrätta Nix som ger möjlighet att låta spärra sitt telefonnummer från försäljning.

Kan vi förvänta oss fler fall av självreglering i Sverige efter att Nyamko Sabuni explicit använt det som ett argument att undvika statlig intervention? Det är inte otänkbart, men det kräver både att marknadsaktörerna själva tar initiativet och att statsmakterna samtidigt låter dem göra det.

Länktips: Maria Abrahamsson på SvD och Nonicoclolasos x2.

Hotet mot äktenskapet

I sin artikel till den traditionella kärnfamiljens försvar glömmer Alf Svensson och Mikael Oscarsson ett av de stora hoten mot äktenskapet: Dagens könsblandade arbetsplatser.

En nypublicerad studie från Danmark finner att skilsmässorna ökar när andelen personer av motsatt kön på en arbetsplats stiger. Däremot ökar inte sannolikheten för ensamstående att hitta en partner. Skillnaden beror antagligen på att den som redan har en respektive inte har tid att leta efter en ny partner på andra platser än jobbet.

Intressant att notera att Sverige har bland de högsta skilsmässofrekvenserna i världen trots att vi har en av de mest könssegregerade arbetsmarknaderna. Alf och Mikael må bäva inför tanken på hur det annars hade sett ut…

(Se även Nonicoclolasos för intressant forskning kring äktenskap.)

När är naturresurser en förbannelse?

Häromdagen handlade SVTs korrespondenterna om “bristen på demokrati i oljans spår”. En ekonom kanske skulle möjligen ha sagt att det handlade om en variant av den så kallade ”naturresursförbannelsen” (the resource curse), det vill säga det mycket starka negativa statistiska samband som finns mellan ekonomisk utveckling och naturresursrikedom. Ju mer naturresurser desto sämre ekonomisk tillväxt, tycks det. Detta samband står sig förvånansvärt väl för olika perioder (under de senaste 50 åren), för olika grupper av länder och även om man kontrollerar för en rad andra faktorer. Det har till och med beskrivits som en av de starkaste regelbundenheterna inom fältet ekonomisk tillväxt (och detta av Xavier Sala-i-Martin, mannen som publicerat artiklar som ”I just ran four million regressions”. He should know).

Tänker man efter lite så verkar det dock inte som att detta öde drabbar alla länder. Norge verkar det ju till exempel gå bra för, och även länder som Australien, Kanada och Botswana har lyckats omsätta sina naturresurser i ekonomisk tillväxt. Så vad är svaret? Jo, som undertecknad tillsammans med Anne Boschini och Jan Pettersson visat i en artikel som publicerades i Scandinavian Journal of Economics i höstas beror effekten av resurser beror på den institutionella kvalitén i landet. Naturresurser är negativa för ekonomisk utveckling bara om den institutionella kvalitén är för låg. Med bättre institutioner så förbyts förbannelsen till en välsignelse. Vidare visar vi att effekten är mycket olik för olika typer av naturresurser. Att vara beroende av jordbruksprodukter är inte i snitt förknippat med någon kraftig förbannelse men å andra sidan blir inte bidraget från resurser så värst mycket mer positivt även om man har bra institutioner. Att däremot ha olja, diamanter eller ädla metaller är riktigt dåligt för ett land om den institutionella kvalitén är för låg. Att ha dessa resurser och bra institutioner är dock kraftigt positivt.

Så hur är det då med tanken att olja leder till brist på demokrati, alltså att resurser kan påverka institutionell kvalitet. Jo, det preliminära svaret tycks vara likartat. Om demokratin är tillräckligt stark så finns ingen negativ effekt av resurser. Om den däremot befinner sig under en viss nivå så är effekten att det blir sämre. Detta är, som det heter, work in progress, så jag återkommer…

Fotbollsvåld och inbördeskrig

På senare år har nationalekonomer börjat att fästa allt större vikt vid kulturella förklaringsfaktorer. Det finns åtminstone två problem med den typen av förklaringar. För det första är ”kultur” ofta ett ganska luddigt begrepp och det är ofta oklart vad som egentligen avses. För det andra är det ofta mycket svårt att empiriskt belägga kulturella förklaringar — det är lätt att hitta korrelationer, men svårt att påvisa kausalitet. En ny NBER-uppsats tar ett lite annorlunda grepp på den här frågan. De har studerat europeisk fotboll och visar att antalet gula kort en spelare fått är relaterat till hur många år av inbördeskrig deras hemland har erfarit. Den rimligaste förklaringen till detta samband är en kulturell förklaring — att växa upp i ett land med mycket våld kan leda till mer våldsamt beteende i andra sammanhang. Inte så konstigt egentligen, men ganska politiskt kontroversiellt (eller?).

(Genetiska förklaringsfaktorer är uteslutna i detta sammanhang — det är bara antalet år av krig under uppväxtåren som spelar roll, inte hur mycket krig det varit innan dess.)