Nationalekonomer om samhället, politiken och vetenskapen
Läser i en liten TT-annons i dagens UNT att Al-Qaida har klarat sig helskinnat undan finanskrisen som drabbat övriga världen. Den ekonomiska bojkott som starade efter 11 september har nämligen inneburit att terrornätverket står utanför de finansiella marknaden.
Detta faktum belyser återigen svårigheten för oss människor att göra det vi tror är rätt, något som tidigare har diskuterats av Ekonomistas-Jonas i ett inlägg om barnarbete.
Se även Sundsvalls Tidning
Rättvisemärkt innebär att odlare som uppfyller vissa krav får mer betalt för sina grödor. Det fungerar alltså som ett produktionsbundet bistånd. Problemet med en sådan biståndsmodell är att den knappast kan lyfta levnadsstandarden för producenterna. Anledningen är att det högre priset på kaffet, bananerna eller tebladen kommer att locka till sig fler producenter. Avkastningen pressas då ner tills det inte längre är mer lönsamt att producera rättvisemärkt än annat.
Att det nu kommer rapporter om att rättvisemärkta odlare bara kan sälja en del av sin skörd till högre priser är därför precis vad man kan förvänta sig. Överetableringen i sektorn leder fram till ett utbudsöverskott. I slutändan är det svårt att se någon påtaglig förbättring för någon.
Men inte heller någon försämring, kanske någon invänder. Njae, ett problem är att en större andel av arbetskraften kommer att vara anställd i den råvaruproducerande sektorn. Biståndsmodeller som resulterar i den typen av inlåsningseffekter är knappast särskilt lyckade.
Rättvisemärkning innehåller även annat än högre priser (fackliga rättigheter, miljöhänsyn etc) som många kanske uppskattar. Trots detta tror jag mina frivilliga biståndspengar gör bättre nytta på annat håll.
Tips: Se även Bergh om Rättvisemärkt.
Den stora faran med tidiga betyg och elevbedömningar är att den enskilda eleven stigmatiseras och blir nedslagen i skorna tidigt i skolgången. En fördel är att omdömena kan göra det svårare för elever, föräldrar och lärare att blunda för uppenbara problem. Det riktigt stora värdet av utvärderingar ligger emellertid i att de kan ge skolledning, skolpolitiker, föräldrar, skolbyråkrater och enskilda lärare verktyg att utvärdera skolans verksamhet. Detta kräver dock att utvärderingarna är möjliga att jämföra och möjliga att summera (jag har skrivit om detta här).
När nu regeringen bestämt att skriftliga omdömen ska ges redan från ettan, verkar skollagen (eller åtminstone Skolverkets tolkning av denna) kräva att dessa utformas på ett sätt så att de inte kan jämföras. Detta garanteras genom att den enskilde rektorn själv ska utforma utvärderingarna.
Vi riskerar alltså att hamna i situation där elever stigmatiseras utan att en av de stora fördelarna med dessa omdömen utnyttjas. Fast det är klart, från och med nästa år ska nationella prov införas från årskurs 3 så man kanske inte ska gnälla för mycket. Och eftersom stigmatiseringsbiten redan är avklarad från ettan behöver man ju inte oroa sig för det.
Frågan om hur uppfinningar och forskningsresultat ska omsättas i nya företag och produkter är ett återkommande tema i den svenska politiken. Anledningen är inte svår att förstå. Sverige är sedan länge en framgångsrik forskningsnation, mätt i termer av kronor per forskare, andel forskare i arbetskraften, antal vetenskapliga artiklar och patent per invånare, etc. Samtidigt har Sverige haft problem med att kommersialisera forskningsresultaten. Den i politiska diskussioner antagna länken mellan forskning och ekonomisk tillväxt har brustit.
En speciell aspekt av denna diskussion rör det s.k. lärarundantaget, som i princip säger att anställda vid universitet och högskolor behåller äganderätten till sina uppfinningar trots att de görs inom ramen för deras anställning. Detta sågs av den förra regeringen som ett problem och ses nu av den sittande regeringen som ”en konkurrensfördel för Sverige”. Problemet med båda sidors argument är att man alldeles för ensidigt tycks fokusera på äganderättsfrågan, och dessutom ofta drar felaktiga paralleller till de amerikanska erfarenheterna. Lärarundantaget är naturligtvis viktigt i sammanhanget, men borttagandet av det är lika lite det Alexander-hugg som Thomas Östros tycktes tro för några år sedan, som behållandet av det skulle vara en stor konkurrensfördel för svenska universitet som Lars Leijonborg nu säger.
Jag har tidigare skrivit om varför argumenten för att ta bort lärarundantaget är problematiska. Vad det gäller de nu framförda argumenten för att behålla lärarundantaget, så är dessa dock minst lika problematiska, åtminstone om man ser till effekten på viljan att kommersialisera forskningsresultat. Anledningen till varför lagen skulle vara en konkurrensfördel för Sverige i kampen om globala forskare är gissningsvis att framgångsrika utländska forskare ska attraheras av möjligheten att själva kunna kommersialisera sin forskning. Detta skulle i sin tur kunna generera positiva externa effekter på Svenska forskningsmiljöer.
Givet att lärarundantaget funnits sedan slutet av 1940-talet kan man förstås undra varför detta inte fungerat tidigare. Problemet ligger främst i att många universitet ser kommersialiseringen av forskningsresultaten som en konkurrerande verksamhet. Enskilda forskare kan använda arbetstid och universitetets utrustning och andra resurser för att sedan sälja resultatet och stoppa vinsten i egen ficka. I värsta fall, från universitetets synvinkel, engagerar sig forskaren i ett företag och försvinner helt från verksamheten.
Nyckeln till framgångsrik kommersialisering ligger i att få alla parter intresserade av framgång. Detta betyder att forskaren, dennes institution och universitetet som helhet ska se att de har något att vinna på processen. Om forskaren har äganderätten, men inte kapacitet att själv ordna med allt praktiskt, så blir det inget. Om institutionen dessutom ser kommersialiseringen som ett problem så är risken att det inte blir något ännu större. Om universitetet har äganderätten, men inte uppmuntrar enskilda forskare att ägna sig åt kommersialisering, så blir det inte heller något. Om universiteten dessutom inte har några ekonomiska incitament att ägna sig åt denna verksamhet så är risken att det inte blir något ännu större. Det viktiga att inse är dock att framgången knappast beror på vem som har äganderätten. Incitamenten för de inblandade måste struktureras på olika sätt beroende på var den initialt ligger men framgången ligger vare sig i lärarundantagets borttagande eller dess behållande. Det ska bli intressant att höra om regeringen förstår detta.
Den stabilitetsplan som regeringen presenterade idag har välkomnats och lovordats av många bedömare. Berömmet är huvudsakligen motiverat, för det finns ett behov av det (tidsbegränsade) garantiprogram som ingår i planen. Men planen medför även en långsiktig uppbyggnad av en omfattande stabilitetsfond som ska finansieras av bankerna (i förlängningen alltså av deras kunder). Det finns skäl att avvakta med beslut om den delen av stabilitetsplanen.
Motiveringen till fonden är att regeringen ska kunna ”hantera eventuella framtida solvensproblem i ett svenskt institut utan att belasta skattebetalarna”. Regeringsföreträdare har upprepade gånger betonat att skattebetalarna ska hållas skadelösa. Det låter bra men är något missvisande. I den nuvarande krisen är det förstås för sent. Om bankerna kan finansiera sin egen krishantering behöver de ingen statlig hjälp. Stabilitetsfonden kan alltså på sin höjd vara till hjälp vid en kris i en avlägsen framtid.
Kanske är det motiverat med en obligatorisk verksamhetsförsäkring för banker ungefär på samma sätt som vi har obligatorisk trafikskadeförsäkring för bilar.* Men det är svårt att se att beslut om detta brådskar. Dessutom talas det nu mycket om samordning mellan länder och nya internationella regleringar. Det kan inte vara rätt att vi i all hast låser in oss i nya långsiktiga lösningar innan vi har sett var den diskussionen landar.
Uppdatering 22/10: SvD skriver idag om hur stabilitetsfonden kommer att påverka bankerna, men deras beräkningar verkar vara missvisande. Fonden ska uppgå till 2,5 procent av BNP om 15 år. Mätt relativt dagen BNP blir det ca 80 miljarder kronor. Fonden byggs inledningsvis upp med 15 miljarder kronor av skattemedel och 18 miljarder från insättningsgarantins fonderade medel. Resten kommer att byggas upp av avgifterna på bankerna. SvD skriver att de nya bankavgifterna kommer att uppgå till 40 av 150 miljarder kronor. Den uträkningen bygger på avgifter baserade på det nuvarande avgiftsunderlaget men en fond relativt BNP om 15 år (Mats Odell nämnde vid måndagens pressträff att fonden ska uppgå till 152 miljarder kronor ”i dagens penningvärde” om 15 år — även den uträkningen verkar märklig). Mer rättvisande är att säga att de nya bankavgifterna uppgår till minst 40 av 80 miljarder kronor.
—————
*) Stöd för liknande förslag har t ex framförts av Kashyap, Rajan och Stein, se The Economist och deras artikel. I sin slutkläm konstaterar Kashyap et al. att ”there is undoubtedly much more work to be done before it [en ny försäkringslösning] can be implemented”.
Det är allmänt accepterat att generösa arbetslöshetsförsäkringar förlänger tiden tills arbetslösa hittar jobb. Det är även allmänt känt att sannolikheten för en arbetslös att hitta ett jobb verkar gå upp när försäkringsperioden närmar sig sitt slut. Av detta skulle man kunna dra den felaktiga slutsatsen att kortare ersättningsperioder lönar sig från samhällets sida.
Ekonomisk teori (se till exempel Acemoglu & Shimer, 1999) säger oss dock att långa försäkringsperioder kan leda till bättre matching mellan arbetssökande och vakanser och därmed gynna både den enskilde (som får en högre lön) och samhället (som får bättre produktivitet och högre skatteintäkter). Frågan är naturligtvis om denna tes finner något stöd i empiri.
I Norge förlängdes ersättningsperioden från 80 veckor till 156 veckor 1997. Simen Gaure, Knut Roed och Lars Westlie har undersökt effekterna av denna reform på matchningen på arbetsmarknaden. De finner de arbetslösa visserligen sökte längre efter arbete, men när de väl hittade ett så fick de högre löner samt mer varaktiga sysselsättningar som en följd av den förlängda ersättningsperioden.
Som så ofta när det handlar om policy-utformning är det alltså en av trade-off mellan längre arbetslöshetsperioder och bättre matchning på arbetsmarknaden. Naturligtvis så kommer det också finnas en punkt när ytterligare sökande knappast är gynnsamt. Det känns dock som om de positiva sidan av arbetslöshetsförsäkringar är något som ofta glöms bort i dagens politiska debatt.
Diskussionen kring Daniels inlägg om incitamentsstyrning häromdagen fick mig att inse varför akademiker ofta ser ner på dem som ger sig på den ”tredje uppgiften”. Högskolornas tredje uppgift är att samverka med det omgivande samhället och informera om sin verksamhet vilket ofta är både trevligt och intressant. En och annan rapport kan skrivas, man kan hamna i en tv-soffa eller, varför inte, starta en blogg. Förutom att detta är kul kan belöningen i form av uppmärksamhet — och ibland pengar — vara stor.
För en akademiker med hyfsat trygg position är alltså lockelsen att söka sig bort från kärnverksamheten bestående av forskning, undervisning och handledning stor. Branschen har därför uppfunnit piskor och morötter för att hålla kvar oss på den rätta vägen.
Morötterna består främst av olika priser och utmärkelser. Det vore naturligtvis möjligt att även försöka styra med hjälp av incitamentslöner men det finns, som Daniel visat, problem med detta. Dessutom finns institutionella hinder mot stora löneskillnader.
Problemet med utmärkelser är att de bara kan ges till de absolut duktigaste, annars förlorar de sitt värde. Att aktivt bestraffa dem som sysselsätter sig för mycket med tredje uppgiften kan därför vara ett nödvändigt komplement till morötterna. Tore Ellingsen diskuterar i senaste numret av Ekonomisk Debatt den mäktiga kraft som skammen kan utgöra i sociala sammanhang som dessa (idéerna finns bla här och här).
Så, våra kollegor borde få oss bloggare att skämmas genom att visa sitt ohöljda förakt över vad vi håller på med. Vi får belöningar på annat sätt och behöver antagligen skämmas lite så att vi inte glömmer att forska. Vilket jag ska göra nu.
Nationalekonomer vurmar för matematiskt uttryckta teorier och är skeptiska till teorier som inte är formaliserade. När man bläddrar i den mest ansedda nationalekonomiska tidskriften, American Economic Review, är det svårt att hitta artiklar som inte innehåller något litet matematisk uttryck. Kritiker av nationalekonomi tar ofta upp just detta. Inom den ”post-autistiska nationalekonomirörelsen” är det till exempel vanligt att hävda att nationalekonomer är mer fokuserade på matematik än samhället (deras hemsida är en bra källa för all upptänklig kritik av nationalekonomi).
Det är lite svårt att förstå varför lite matematik skulle kunna göra så stor skada. Årets ekonomipristagare i nationalekonomi, Paul Krugman, tycker jag dock sätter huvudet på spiken när han reflekterar kring sin nu nobelprisbelönade forskning om skalfördelar och handel:
I suddenly realized the remarkable extent to which the methodology of economics creates blind spots. We just don’t see what we can’t formalize. And the biggest blind spot of all has involved increasing returns. So there, right at hand, was my mission: to look at things from a slightly different angle, and in so doing to reveal the obvious, things that had been right under our noses all the time.
Sådant som är svårt att uttrycka matematiskt kommer nationalekonomer helt enkelt att missa. Ett område där jag tycker detta märks tydligt är det som brukar kallas samhällsteori (social theory). Samhällsteori handlar om att förstå samhället ur ett bredare historiskt och socialt sammanhang och ofta handlar det om hur kulturer, idéer och trosföreställningar utvecklas och förändras över tid. Detta är frågor som är svåra att formalisera, vilket märks tydligt i Studentlitteraturs lärobok ”Klassisk och modern samhällsteori”. Av de drygt 700 sidorna ägnas 20 sidor åt ”rational choice” (vilket väl inbegriper nästan all modern nationalekonomi).
Många nationalekonomer skulle nog avfärda detta med att forskare som Michel Foucault och Jürgen Habermas sysslar med ”flumforskning”. Likväl har detta ”flum” en väldig genomslagskraft bland både samhällsvetare och allmänheten. Förmodligen har betydligt fler har läst Foucault eller Bourdieu än Krugmans läroböcker. Foucaults mest citerade verk har över 7000 Google Scholar-citeringar, medan Krugmans mest citerade verk har 4500. Det kanske ändå finns något som vi missar genom att bara fokusera på matematiskt formulerade teorier?
(Intressant nog nämns Foucault bara en enda gång i alla artiklar som publicerats i American Economic Review, men då refererades till fysikern Foucault. Pierre Bourdieu får dock två omnämnanden, år 1976 respektive 2004.)
Liksom de andra nationalekonomiska dygderna jag avhandlat tidigare (kvantitativ empiri, falsifierbarhet och frånvaro av ideologi) så tycker jag i grunden att formalisering är en ganska sund vetenskaplig dygd. Däremot tror jag det finns en fara i att alltför hårt hålla fast vid dessa dygder.
Fördelarna med att använda ett matematiskt språk är många, men i stället för att gå in på dessa låter jag Krugman få sista ordet:
I am a strong believer in the importance of models, which are to our minds what spear-throwers were to stone age arms: they greatly extend the power and range of our insight.
Lästips: Citaten ovan kommer från följande text (tipstack till Patrik!). Om du har tillgång till British Journal of Sociology rekommenderar jag två nationalekonomers attack på Manuel Castells och hans svar.
Ambitionen att göra ett lands alla invånare till egnahemsägare har den senaste tiden visat sig vara förenad med vissa risker. Trots detta har den amerikanska politiken under lång tid syftat till just detta. Även vår egen regering, vars finansmarknadsminister i dagarna kallade utlåning till människor med små marginaler ”oetisk”, har lagt förslag om statliga kreditgarantier till hushåll som på grund av bristande kreditvärdighet har svårt att få bolån.
Egen härd är guld värd
Varför denna politiska vurm för det egna ägandet, undrade Ekonomistas Robert för ett tag sedan? Ett svar är att ägandet har förmågan att i grunden påverka väljarnas politiska uppfattningar.
En tidig studie av statsvetaren Geoffrey Garrett visar att utförsäljningen av hyreslägenheter i Storbritannien under 80-talet ökade väljarstödet för Thatchers liberala politik. Detta kan bero på att de nyblivna bostadsägarna blev mer marknadsorienterade i sina åsikter, men även på att väljare med marknadsorienterade åsikter flyttade in i de ombildade lägenheterna. Datamaterialet gör det tyvärr omöjligt att skilja de båda förklaringarna åt, även om Garrett lutar åt den första.
Bättre metodologisk lycka hade Rafael Di Tella (plus medförfattare) som studerat de ideologiska uppfattningarna bland fattiga markockupanter i utkanten Buenos Aires. Inledningsvis trodde inflyttarna att det ockuperade området tillhörde staten men så var inte fallet. En juridisk process följde och de som hade tur fick formellt ägande till tomten de tagit i besittning. Andra fick bo kvar men deras ägarstatus förblev oklar. Trots att grupperna initialt inte på något sätt skiljde sig åt visade sig de med tydlig äganderätt bli betydligt mer individualistiska och materialistiska i sina åsikter. Detta gällde även grannar som råkat hamna på vars en sida om en osynlig gräns.
Även andra typer av ägande kan ha liknande konsekvenser. Både i Finland och Tjeckien verkar personer som av tämligen slumpartade anledningar blivit aktieägare fått mer marknadsorienterade och borgerliga åsikter. Detta kan vara en förklaring till att utförsäljningar av statliga företag systematiskt verkar ske till för låga priser.
Det socialdemokratiska stödet till den svenska egnahemsrörelsen kan te sig märkligt ur detta perspektiv. Varför skulle socialdemokraterna vilja göra arbetarna till borgare? En möjlighet är att hotet från kommunismen upplevdes som allvarligare än hotet från höger (det är i varje fall den förklaring Wikipedia ger). Att Stockholms borgerliga partier stoppar ombildningen av hyresrätter i innerstaden tyder alltså på att de numer anser att det främsta politiska hotet kommer från väljare med borgerliga värderingar. Trianguleringen i svensk politik torde därmed vara fullbordad.
Uppdatering 2008-10-17: Via Norberg och Ingerö upptäcker jag att inte bara regeringen utan även Socialdemokraterna nyligen tillkännagav att de vill hjälpa bostadsköpare utan kreditvärdighet med statliga garantier.
Ekonomistas 
Senaste kommentarer